lördag 22 mars 2014

Mötet med Fröken Streber

Idag träffade jag en person som är en äkta karriärist. Det började med att vi diskuterade en gemensam bekant som har fått ett nytt jobb. Ett jobb som anses mer statusfyllt än det tidigare jobbet. Jag kan hålla med om att det nya jobbet verkar bättre eftersom det är fördelaktigare arbetstider och något högre lön. Det är ju bra så långt, men sedan kom diskussionen att handla om karriär som statushöjare. Hon höll ett riktigt brandtal om karriär som den enda möjligheten till ett lyckat liv. Jag ställde ett par frågor om varför och på vilket sätt. Svaren jag fick var luddiga. Hon kunde inte säga exakt vad som var så viktigt mer än att få en hög lön och en titel. Jag antar att det handlar om bekräftelse och självförverkligande. Det kändes inte som om hon strävar efter bekräftelse för att hon kan saker utan mer en jakt efter högre status och att leva upp till vissa normer. Det är hennes val och jag respekterar det, men det jag sätter mig emot är att vi indirekt hetsar varandra att jobba för mycket och visa upp vår framgång. 

Jo, jag tycker att det är viktigt med utbildning. Att det är betydelsefullt med personlig utveckling, att fördjupa sin kompetens och växa som människa. Jag anser att det är lika viktigt både yrkesmässigt och privat. Det som däremot fick mig att bli irriterad var åsikten att karriärjobb är den enda vägen till ett lyckat liv. Detta framfört på ett sätt som om det vore fakta. 

Folk får göra precis vad de vill med sina liv. Det finns workoholics som blir lyckliga av 50-60 timmars arbetsveckor. Det är bara att gratulera de människor som tycker arbete är meningen med livet men jag tycker inte det, inte nu längre. Jag tänker så här, man kan vara ambitiös utan att ha en karriärmässig ambition. Är det inte ambitioner att göra medvetna beslut och att ha personliga mål som man strävar efter att uppnå, oavsett hur dessa mål ser ut? Den som klättrar på karriärstegen jobbar oftast mer, sällan mindre. 

Vilka är mina ambitioner inför framtiden? Min personliga karriärstege ser ut så här: jobba så mycket eller lite som jag själv vill, slippa gå hemifrån tidigt och komma hem sent de flesta av veckans dagar och ändå ha råd att leva utan att ligga samhället till last. Det är först då jag har lyckats. 


5 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Har själv gjort liknande reflektioner. För mig har utbildning varit vägen till att snabbt komma så långt upp i lönelistan som möjligt. När jag väl kommit en bra bit upp så har jag slagit an ett lugnare tempo för att njuta av frukterna från det hårda arbetet och tillbringar så mycket tid som möjligt med familjen och vänner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra tänk och ett klokt beslut att utnyttja detta för att få mer tid. Tror tyvärr att de flesta gör precis tvärtom, köper på sig fler utgiftsposter (dyrare boende, finare bilar, sommarstuga och/eller båt) istället för att se möjligheten att få mer fritid. Den som har möjlighet till högavlönat arbete och karriär gör givetvis helt rätt i att använda sin potential. Det som irriterar mig är den direkta kopplingen mellan högstatusyrke och lycka, att ett imponerande jobb och statusfylld titel är vad som gör oss lyckliga och lyckade.

      Radera
  2. Du skrev:

    "Jag tänker så här, man kan vara ambitiös utan att ha en karriärmässig ambition."

    Det var rätt så ovanligt att uttrycka det så. Håller fullständigt med. Själv har jag alltid varit "duktig flicka" och haft höga ambitioner men aldrig karriärambitioner.

    Delvis beror det på att detta skulle kunna motverka mina mål som i första hand är att göra ett noggrant arbete av hög kvalitet och långsiktigt påverkar/inverkan på samhället och mina medmänniskor. Som jag ser det är det inte alltid möjligt ju "högre upp" man kommer utan då kommer andra hänsyn, positionering, anpassning till nya krav som inte alltid gynnar kvalitet och långsiktighet. Visserligen beror det lite på bransch och man kan ju också möjligen få mer makt att påverka ju högre upp på statusstegen man kommer. Tror tyvärr dock att det kan bli en motsatt påverkan då...att man själv påverkas att inte längre arbeta för det allmäna bästa längre utan att man kan lockas att bevaka sin egen position och gå sina egna ärenden, skydda egna förmåner osv. Det låter kanske negativt men menar inte att andra "högre upp" är moraliskt sämre än jag utan att jag själv också mycket väl skulle kunna trilla dit.

    Det knepiga är väl hur man bemöts av andra som inte förstår ens uppfattning om egen status. I mina ögon har kunskap och bildning och därmed följande uppförandevett den absoluta högsta statusen och jag kan bli avundsjuk på akademiska positoner och bildning inom humaniora och samhällsvetenskap. Men då bildning inte längre har så hög status längre så blir jag, som satsat på detta (att bli kunnig, förhoppningsvis bildad) och att viga mitt liv åt utbildning av unga för att främja bildning och kunskap, sedd som en looser utan att jag själv tycker att jag är det.

    Eva

    Hör och häpna...jag kan till och med uppfatta mig rätt så överlägsen folk som saknar allmänbildning och gott uppförande oavsett deras status i samhället i övrigt. Inte bra att känna sig bättre...men ja jag är inte perfekt. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig av dina tänkvärda och insiktsfulla tankar. Jag har alltid tampats med ett duktig flicka komplex. I mitt fall handlar det om att vara högpresterande på jobbet, ha ett perfekt hem, svårt att säga nej och att alltid ställa upp för andra. Jag har inte mått dåligt över detta på något sätt eftersom jag tycker att man ska göra skäl för lönen, jag är pedant och jag har inte heller något emot att hjälpa till och finnas där för mina vänner när de behöver. Enda problemet i detta är tidsbristen. Att ha tid med mig själv, familj, vänner och att få pyssla med hemmet så som jag vill är viktigare än jakten på cred.

      Det finns förstås många som brinner för karriären men det gäller att hitta rätt mellan vad som är ens egna förväntningar och omgivningens förväntningar på en själv.

      Radera
  3. Tack för feedback! Ja du, pedantiska, duktiga flicka och snålcoach...det där sista du skrev "hitta rätt mellan vad som är ens egna förväntningar och omgivningens..." oj inte lätt!

    Börjar väl förstå att andra tänker mer på sig själva än de fokuserar på mig och min prestation. Men så fort jag lyckas med den inställningen kommer en yttre signal om motsatsen eller så har man bara missuppfattat det hela... ;)

    Kanske borde man låta den väluppövade muskeln för förmågan att uppfatta förväntanssignaler i omgivningen tillåtas att förslappas lite. Den inre kravpersonens makt är liksom nog...

    Angående tidsbristen du nämner här och i andra inlägg och kommentarer..har tänkt på det mycket, för andras del alltså. Själv har jag oceaner av tid då jag lever utan barn och arbetar deltid av fri vilja. Är så priviligerad i detta! Det är svårt att odla kontakter med folk som arbetar heltid och har familj. De är konstant stressade. Vad jag inte fattar är varför man tror att man kan ha familj och arbeta heltid utan att det går ut över livskvaliteten, ibland dessutom ganska radikalt. Det är ingen anklagelse, nej men det är något jag tänker ofta på och vad de jag känner som är i den sitsen skulle kunna göra åt saken. De är människor 35-40 år med 1-3miljonerslån, två ungar och två heltidsjobb men...ja något är galet. De har knappt tid för livet utanför vardagsstressen. Det gäller verkligen att göra kloka val medan man kan. Och att inse att man kan ha fler val än man tror.

    Eva

    SvaraRadera