Att försöka coacha

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man måste knäcka koden för att kunna förändra sin ekonomi. Precis som när barn knäckt läskoden, annars kommer det inte att funka. Jag har återigen pratat ekonomi med det mest hopplösa fall jag stött på. Det är en tidigare arbetskamrat så jag har fått en bra inblick under lång tid. Jag borde kanske tillägga en sak för att undvika missförstånd, det är inte hon som var här och hälsade på nyligen. Det här är en helt annan kollega från förr. 

Nu till saken: flera gånger har den här tjejen bett mig om råd. Hon har sällan eller aldrig pengar kvar i slutet av månaden och vill få hjälp att ändra på det. Även om hon inte vet omfattningen på mitt sparande så är hon väl insatt i hur jag inte slösar. Min livsstil blir ju ganska uppenbar om man tillbringar mycket tid med mig. Så hon brukar fråga mig hur hon kan förbättra sin ekonomi. Vilket ju är drömfrågan för en hårdsparare. Jag tror jag får något särskilt i blicken när jag får prata ekonomi, haha. 

Det slår aldrig fel, ett par gånger om året vill hon prata om det här men vi kommer ingenstans. Jag tydliggör och förklarar med enkla exempel. Är lika pedagogisk som en nyutexaminerad förskollärare. Men nej, det är bara att ge upp! Jag når inte fram. 

I korta drag ser det ut enligt följande: 

Lite för dyrt boende (nyproduktion) och en bil på avbetalning. 

Där har man ingenting att hämta, de är inte intresserade av förändringar på den nivån. De vill att pengarna räcker hela månaden och att det blir pengar över till ett sparande. Hemma försöker de vara sparsamma genom att aldrig använda torktumlaren och knappt använda golvvärmen i badrummet. Tja, det är väl duktigt tänkt på sätt och vis om man vill hålla elräkningen nere men det krockar ordentligt med övriga vanor och ovanor. Själv hade jag hellre njutit av varma golv på vintern än att slänga pengar på en massa onödigt skräp som jag egentligen inte behöver. De har alltid den senaste tekniken och allt är köpt på avbetalning. Naturligtvis, eftersom det aldrig finns några sparpengar. De har några få tusenlappar undanstoppade tack vare mannen ("om bilen går sönder") och de brukar klara att harva ihop pengar till en årlig charterresa. Men där tar det tvärstopp. Det finns inga andra besparingar. 

Och var kommer jag in i det här? Jo, jag har förklarat hur hon enkelt kommer att kunna spara minst 500 kr i månaden. Genom att dra ner på inköp i stort. Till exempel klädinköp, luncher och kioskbesök. 

Jag pratar och pratar. Hon lyssnar. Sedan kommer försvarstalen: 

Hon köper så lite kläder, bara billigt på H&M och liknande kedjor. 

De äter så lite och unnar sig så lite. Lite är nyckelordet i alla hennes försvarstal. Det är så lite, kostar så lite. 

Det går inte att låta bli att äta ute eftersom man måste vårda förhållandet, unna sig, ha någon livskvalitet och blabla. Det blir snudd på löjligt att höra alla ursäkter men för henne är de på blodigt allvar. Hon behöver alla ursäkter att ta till för att hon inte orkar eller lust att ta tag i ekonomin. Hon kan inte spara 500 kr i månaden eftersom hon inte ens har 500 kr kvar en vecka före lön. Jag förklarar att hon ska spara 50 kr vid 10 tillfällen under en månad. Hon har bank i telefonen så att hon enkelt kan föra över dessa 50 kr varje gång. Hoppa över att gå till kiosken på torsdagar - föra över. Hoppa över en utelunch - föra över. Låta bli läsk, glass och chips på mataffären - föra över. Köpa en cirka 50 kr billigare mascara eller vad hon nu behöver - föra över. Och så vidare. Varför inte införa en eller två köpfria dagar i veckan, när man inte betalar för något? Inte köper något alls och använder upp mat i kyl och frys. 

Hon skulle klara det. Jag vet det! Hon är en på många andra sätt smart tjej. Polletten måste bara trilla ner!

Dessutom behöver hon öppna ögonen och fråga sig vem hon jämför sig med. Hon köper inte alls lite kläder. Det är minst något nytt i veckan och så mycket kläder behöver man inte. Nu när jag var förbi och hälsade på henne så hade hon gjort en jättestor garderobsrensning och ungefär hälften var borta?! Plötsligt fanns gott om plats i den tidigare proppfulla garderoben. "Det blir slitet eller så tröttnar man". Tröttnar? Med det argumentet blir vi alla fattiga. 

Samma sak med att de äter så lite. Inte konstigt att hon tycker det när deras kyl konstant är nästintill tom och de handlar för en eller två dagar i taget. Jag glömmer aldrig när hon sade att det blir billigare för dem att köpa färdigrätter i delidisken än att köpa alla ingredienser och laga maten själva eftersom de "behöver så lite". Ett tänk som är svårt att bryta.

Dessutom köps det något ute varje dag, sju dagar i veckan. De tycker de har varit jätteduktiga när de någon gång gjort en "åtgärd", det kan vara matlådor i ett par dagar eller en platta läsk från matbutiken istället för att springa till kiosken varje dag. Jag vet att han köper kaffe ute varje arbetsdag och att hon köper en flaska dricka varje arbetsdag. Läsk eller smaksatt mineralvatten. Mitt första spartips till henne var att börja köpa dricka varannan eller var tredje dag istället. Men det var samma sak där, fanns en rad förklaringar till varför man behöver unna sig och att det handlar om livskvalitet med små medel. Vi är så olika, jag förknippar inte livskvalitet med att dricka sockerfri läsk på jobbet.

Att förändra sin ekonomi kräver mycket jobb och planering. 

Någon som vill banta går inte ner i vikt genom att hoppa över en tårtbit på måndagen och sedan fortsätter vräka i sig onyttigheter alla andra dagar.  Om man inte är på min sparnivå måste man sätta undan varje sparad tia så att den öronmärks som förbjuden. Annars försvinner den bara iväg någon annanstans. Det är koden man måste knäcka. Jag har VARJE KRONA RÄKNAS som motto i allt jag gör. Oavsett om jag ska köpa något litet som äpplen eller en ny tvättmaskin. Sist men inte minst brukade hon säga att 500 kr inte gör varken till eller från och därför är det bättre att de kommer till användning nu. Där har jag i alla fall lyckats få henne att förstå att det skulle bli 6000 kr om året, vilket är bra mycket mer än de noll sparkronor hon har just nu. 

Jag hoppas ingen tyckte att jag varit elak eller ovänlig mot min vän. Det har inte varit syftet med det här inlägget. Istället har jag velat visa varför de som är utan sparpengar fortsätter vara utan sparpengar. För att lyckas med en förändring måste man oftast börja med sitt synsätt.  Hon och jag började prata sparande för många år sedan och hon har fortfarande inte kommit längre än till tanken...

Att återbruka

Sommardagarna flyter in i varandra och jag har försökt vara skärmfri så mycket det går. Jag har prioriterat att vara med barnen och försökt att få dem att lägga ifrån sig mobilerna (då får man föregå med gott exempel själv). Förra veckan var vi dessutom - kors i taket - bortresta från lånehuset. Det var äntligen dags att besöka Inredarens nya lantställe. Något jag borde gjort för länge sedan, men inte riktigt haft kraften till. Det visade sig vara en jättetrevlig liten semester och jag är glad att vi åkte. 

Om vi backar lite och går tillbaka i tiden såg jag nog mest bara kostnader framför mig när hon berättade om sina husplaner. Jag är uppvuxen med lantställen så jag vet även hur otroligt tidskrävande det är. Så ni kan ju tänka er mitt ansiktsuttryck när hon sköt prospektet över bordet och på bilderna syntes ett nästintill fallfärdigt ruckel. Jag hade aldrig kommit på tanken, inte ens innan jag blev hårdsparare.

Ibland slås jag dessutom extra mycket av hur stor skillnaden är mellan oss sparare och vanligt folk. Jag som inte ens vill betala 2 kr för en påse i mataffären och hon som väljer att köpa något så pengaslukande som det där. Ett renoveringsobjekt kostar alltid pengar men jag måste säga att jag verkligen blev positivt överraskad (och förvånad) när det inte alls inneburit de enorma kostnader jag hade fått för mig. 

Dels för att de lyckades köpa huset billigt, dels för att de är väldigt händiga och hittills gjort allt jobb själva. Det var svårsålt, troligtvis för att det var för stort med för omfattande renoveringsbehov för att locka spekulanter på fritidshus. För samma peng kunde man få ett mindre hus i mycket bättre skick i samma område. Men Inredaren såg bara läget och potentialen och fick det för ett bud en bra bit under utgångspriset. Det var ett dödsbo med många släktingar som skulle dela på kakan och efter lite knorr från några av dem lyckades man till slut komma överens. Det gick helt klart bättre än när hon köpte sin lägenhet som trissades upp i världens budgivning och sedan visade det sig att ägaren (som låg för döden) inte hade en enda arvinge så allt skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. 

Nåväl, på något sätt lyckas Inredaren och hennes man alltså trolla när det gäller renoveringen. Som jag nämnde har de gjort allt själva. Allt! Byggt om, bytt kök, målat och tapetserat. Otroligt fint till en blygsam kostnad. Man hör hur folk renoverar för fantasisummor men våra vänner bevisar att det går att få ett underbart hus för en minimal peng. Nu är inredning förvisso hennes profession men ändå, resultatet blev häpnadsväckande. Det går inte att se att det är samma hus som på mäklarens bilder. 

Fasaden har de inte gett sig på ännu. Inte elen heller så tills vidare sker matlagningen på  en dubbel kokplatta. Den nya spisen är nämligen inte installerad än. Men till och med där lyckas hon få det att se uttänkt ut genom att ha två emaljerade vita grytor i "rätt stil" ståendes på kokplattan. Allt passar ihop. Även de få saker som införskaffats nya smälter in på ett självklart sätt. Brödrosten till exempel, en prisvärd men snygg retromodell som hon hittat på Clas Ohlson. 

I övrigt är köket sprillans nytt. Hon valde IKEA (Bodbyn) i grått med deras klassiska vita porslinsho. Det kostade inte många kronor då de valde att ha förhållandevis få skåp och lådor för att få det luftigt. Istället har hon valt att göra en egen liten köksö och öppna hyllor som passar den lantliga stilen. Köket var så drömmigt med ett fönster över diskbänken och utsikt över ängar och åkrar. Jag var helt hänförd. Den fina gamla vedspisen står kvar och används varje morgon. Att vakna till doften av nybryggt kaffe i kombination med ljudet från sprakande och knastrande ved var oslagbart. Tala om hög mysfaktor! 

De eldar dock inte enbart för mysfaktorn. Huset har ett vedeldat uppvärmningssystem och används för produktion av varmvatten. Vi kunde duscha allihopa utan att varmvattnet tog slut. Att jämföra med mina föräldrars fritidshus i fjällen där högst två personer kan duscha efter varandra innan det tar tvärslut (inte sällan medan man fortfarande har balsam i håret och huttrande får skölja ur det med isande kallt vatten). 

Med några få undantag som t ex soffan är allt i huset köpt på antikvariat och loppisar. Och då menar jag allt: möbler, matsilver, porslin och glas. Alla teskedarna ser olika ut och det är det som är charmen. Alla loppisar jag besökt har bara haft skräp men hon har lyckats nosa upp riktiga fynd. Vilket måste anses vara en bedrift idag när det kryllar av stockholmare överallt som trissar upp priserna på varenda liten loppis.

I gästrummet stod en underbar gammal säng i järn och mässing, fyndad för en struntsumma. Dessutom har hon blivit kompis med en antikhandlare som vi fick äran att träffa när han kom på förmiddagsfika. Han hade vägarna förbi och skulle passa på att ta med ett uråldrigt runt träbord som hon ville köpa. Bordet var riktigt coolt och jag tappade hakan när jag fick veta att det bara kostade 300 kr. Knappt du kan få ett träbord på IKEA för det priset. Jag har alltid gillat modern stil men börjar faktiskt svänga lite när jag ser vilken typ av unika saker som finns. Långt från de mörka och svulstiga möbler jag förknippat med antika möbler. Besöket fick mig för övrigt att tänka på Jan Mårtenssons deckare om antikhandlare Homan i gamla stan. Jag läste några av böckerna för många år sedan, innan trenden med moderna deckare av unga svenska författare sköljde över oss. Måste vara minst 20 år sedan. Lustigt nog omnämns min mans företag i en av böckerna och därmed får man väl säga att en cirkel är sluten. 

Allt det här lantlivet satte min fantasi i rörelse och jag började dagdrömma om att byta livsstil. Jag insåg att vi skulle kunna sälja lägenheten, köpa ett litet billigt hus ute på landet och gå flera miljoner med vinst på kuppen. Pengar som skulle räcka att hålla oss flytande i många, många år. En ganska svindlande tanke! Det skulle vara underbart men tyvärr inte genomförbart. Inte bara på grund av barnen utan också för att vi inte skulle klara att känna oss så socialt beskurna. Det passar oss så bra som vi gör nu, nära släkt och gamla vänner. Men jag måste erkänna att jag rycktes med och tyckte att jag hittat en finfin framtidslösning. Hade vi haft sommar året om i det här landet vette sjutton om jag inte gjort slag i saken.

Sommarlunken har infallit

Ja nu har jag verkligen kommit in i en skön lunk. Min äkta hälft är ledig och allt sker i sitt eget tempo. Vi lever det lilla livet i all enkelhet och det räcker bra för mig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att berätta: frukost ute eller inne beroende på väder, promenader med hunden och resten av tiden lallar vi mest omkring. Eller lallar och lallar, vi gör typiska sommarsaker. Handlar mat och pysslar lite i trädgården. Bakar bröd och hänger tvätt. Slappar vid poolen eller nere vid badbryggan. Men allt är kravlöst och det man inte orkar idag kan vänta tills en annan dag. 

Hittills har vi bara ägnat oss åt varandra men igår hade vi gäster för första gången. En tidigare arbetskamrat som bytte jobb, flyttade, bildade familj och skaffade barn inom loppet av ett år (ingen större risk att samtalsämnena tryter). Vädret var på vår sida hela dagen så vi kunde duka upp utomhus. Det är alltid lika roligt att se reaktionerna när folk ser huset för första gången. Alla tappar bokstavligen hakan och tycker det är en sekelskiftesdröm utan dess like. Just den här kompisen älskar gamla hus med tidstypiska detaljer och det här huset är minst sagt kulturhistoriskt intressant så hon var i sitt esse under hela besöket. Dessutom tog vi en promenad på maten för att titta på ytterligare drömhus. Den tidigare kollegan är inte förvånad över att jag blev sjukskriven, hon upplevde det som en oerhört dysfunktionell arbetsplats och är glad att hon begav sig därifrån i tid. Ni anar inte hur skönt det var att prata med någon som är insatt och där man inte behöver filtrera något. 

Apropå det, bland kommentarerna hittade jag en fråga om att komma tillbaka till arbetslivet. Denna fråga måste jag tyvärr vänta lite med att besvara men jag förstår att folk undrar och ärligt talat undrar jag också. Har faktiskt börjat på ett blogginlägg om framtiden, men än så länge bara i huvudet. Håll ut - det kommer!

Som jag var inne på tidigare är vi inställda på ökade matkostnader. Dels är alla hemma och äter frukost, lunch, mellanmål, middag och ibland något litet på kvällen. Nu låter det som vi äter hela tiden men med mellanmål menar jag mest något till barnen så att de inte ska hinna drabbas av undernäring före middagen. Min man är gravt beroende av jordnötter och äter alltid en näve "för att orka laga mat". Han har alltid jordnötter hemma och det står alltid en öppnad påse i skåpet närmast spisen. Den vanan (ovanan) har han naturligtvis tagit med sig hit också.

Tillbaka till utgiftssidan är det både bökigare att ta sig till stormarknaden och dessutom har vi upptäckt hur dyr den faktiskt är. Vissa saker är billigare men de flesta är bra mycket dyrare. Vi betalar helt klart mer för matkassen än hemma. Stormarknaden saknar konkurrens i området och då pratar vi ett stort upptagningsområde. De drar naturligtvis fördel av det och parkeringen är alltid smockfull. Vi har en cykel med cykelkorg där vi lägger de tyngsta sakerna, som t.ex mjölk och yoghurt. Resten bär vi. 

Min bror åkte till mamma ett par dagar och då åkte min man hem för att hämta posten. På vägen tillbaka passade han på att kila förbi vår matbutik i hemkvarteren för att dyka ner i kort datum-hyllan. Han fick med sig en hel färsk kyckling till halva priset och några andra prisvärda fynd. Kycklingen kör vi i ugnen idag tillsammans med färskpotatisar som får gotta till sig i lite olja och flingsalt. Vi har bakat mycket bröd och gjort egen glass så vi försöker hålla det på en bra nivå. Det ska ju vara gott också. En fördel är att vi har gasspis här och maten blir tveklöst godare. I alla fall när man steker. Varför det blir så mycket godare vet jag inte men det smakar helt klart annorlunda. Även köttfärssåsen får en helt annan smak. Kanske någon läsare som vet varför det kan skilja sig åt smakmässigt?

Eftersom vi slänger allt matavfall separat i bruna papperspåsar ser vi väldigt tydligt vilket matsvinn det handlar om. Vi försöker verkligen inte kasta mat utan använder påsarna till det som blir över vid matlagningen, dvs. potatisskal, kaffesump och liknande. Det är inte så att vi brukar kasta särskilt mycket mat annars heller men här blir det extra tydligt när det inte bara försvinner ner tillsammans med de andra soporna. Jag förstår att det här inte är något nytt för de läsare som bor i egna hem men för oss lägenhetsbor är det en bra ögonöppnare. 

Nästan alla våra luncher är rester i nya kreativa tappningar. Något som kanske är självklart för de flesta med ekonomisk tänk men samtidigt tror jag vanligt folk oftast kastar det där sista som blir över men inte räcker till någon matlåda. En fördel, förutom bättre ekonomi, är att det blir en slags bekväm snabbmat. Rätt skönt att slippa stå mer vid spisen än vi redan gör. Jag kan inte tjata nog om hur stor skillnad det gör att ta tillvara på allt. I alla fall för en familj på två barn och två vuxna.