Den sociala stegen

Vi är vad vi arbetar med och vi är var vi bor. 

Känner ni igen er? 

Då och då träffar vi nya människor i olika sammanhang och det slår aldrig fel att samma frågor kommer hela tiden. Den första frågan man brukar få är vad man jobbar med. Tätt följt av frågan var man bor. Är vi verkligen intresserade av att få veta detta eller frågar vi av andra anledningar? Mest sannolikt är väl att vi frågar för att vi är artiga och vill visa intresse men också för att vi är nyfikna och inte kan låta bli att jämföra oss med andra. Det finns ett behov att värdera och gradera andras ekonomiska situation.

Jag kom att tänka på detta när jag var på julfest i helgen och träffade ett tjugotal för mig nya människor. Det var den typen av fest där de flesta hade finkulturell anknytning och ingen lallade runt i strumplästen inomhus. Festen hölls i ett hus som ligger i ett villasamhälle från 1900-talets början med villor i jugendstil och området är klassat som riksintresse för kulturmiljövården (vilket i korta drag betyder att fler än husägaren blir jätteledsna om något hus brinner ner). Med det sagt fick festen alltså den här lägenhetsfamiljen som exotiskt inslag i den kulturhistoriska faunan. Som en skock katter bland hermelinerna. Inom loppet av en timme hade jag minglat med alla och varenda en frågade undantagslöst var jag bor och vad jag jobbar med. Det som var mest intressant var att boendet tydligen var viktigare än sysselsättningen, då frågorna annars brukar ställas i omvänd ordning. 

Jag har funderat mycket på det här. Varför det är viktigt att ha svaren på dessa frågor innan vi själva hunnit bilda oss en uppfattning om en människa vi möter första gången? Naturligtvis bedömer vi människor när vi träffar dem även om vi inte alltid själva är medvetna om det. Vi bedöms utifrån hur vi ser ut och det sätt vi talar på men av någon anledning är vi i behov av att ta genvägar i vår kategorisering. Vid sidan av de mest uppenbara kännetecken är titel och boende det som till stor del verkar avgöra var vi placeras på den sociala stegen.

För vissa är det mer viktigt än för andra var man befinner sig i den sociala hierarkin. Jag har skrivit om det här tidigare, i inlägget http://spardiet.blogspot.se/2014/05/hur-du-valjer-att-visa-upp-dig-for-andra.html. Människans behov av att visa sin framgång för andra. Bostaden är den främsta klassmarkören och yrkestillhörighet hjälper oss att uppskatta hur mycket pengar personen i fråga drar in i lön. De flesta förutsätter att alla spelar samma spel där inkomsten styr konsumtionsvanorna och vi bor så dyrt vi bara klarar av och lever en livsstil anpassad efter våra ekonomiska möjligheter.

Jag tror att vi hårdsparare gör vår grej och bryr oss inte så mycket om hur vi uppfattas, i alla fall inte i det avseendet. De flesta sparare gör ett aktivt val att leva under sina tillgångar och förflyttar sig medvetet nerför den sociala stegen. Jag har märkt att ju mer jag förändrar mitt liv och min ekonomi, desto bättre självkänsla får jag. Vad andra tycker spelar inte lika stor roll längre.

Hur du väljer att visa upp dig för andra

Vi förväntas konsumera utifrån våra inkomster och förutsättningar. Ju högre lön desto mer räknar omgivningen med att livsstilen motsvarar lönekuvertet. En låginkomsttagare förväntas bo enkelt medan en höginkomsttagare förväntas bo i ett attraktivt område. Den som tjänar mycket pengar ska bekvämt hoppa in i bilen för att ta sig runt medan lågavlönade kan åka kommunalt och anpassa sig efter tidtabeller. Har man pengar flyger man i förstaklasskabinen medan fattiglapparna får nöja sig med Ryanair. Och så fortsätter det i all oändlighet. Höginkomsttagare förväntas bo på bättre hotell, gå på dyrare restauranger, köpa dyrare viner, finare möbler, exklusivare kläder och ha kostsammare nöjen. Tjänar vi pengar ska vi konsumera, vad vore det annars för vits med att jobba och slita?

Konsumtion gör oss framgångsrika - inte pengarna! 

Så är det, pengar är osynliga så länge de sitter på banken. Där tycks de inte göra någon nytta eftersom andra inte känner till att vi har dem. Därför har vi ett behov av att konsumera för att fira vår framgång och visa upp vår status med yttre attribut. Det finns en outtalad förväntan från omvärlden om att snabbt visa upp framgång inför andra. Den som skrapar lotter i TV:s direktsändning får alltid frågan "Vad ska du göra med vinsten?" Den som får lönepåökt vill gärna byta upp sig till ny bil. Så fort vi har klättrat upp några steg på lönestegen innebär det att vi kan skaffa oss nya exklusiva vanor. Så att omgivningen förstår att "det går bra nu".

Med tanke på detta är det inte konstigt att den som väljer att leva långt under sina tillgångar blir sedd som udda och konstig. Att frivilligt flytta till ett billigare boende, välja bort bil, resor och nöjen anpassade efter ekonomi är att bryta mot gängse normer. Det strider mot vår självbild och hur vi bedöms av andra.

Jag vågar påstå att det krävs mod och inre styrka att välja bort dessa viktiga statusmarkörer. Ett sparande är en osynlig kraft som varken ger status eller bekräftelse, mycket beroende på att vi inte offentliggör beloppen. Istället väljer vi att inte konkurrera med synlig konsumtion och bidar vår tid.