Många hål i livets Schweizerost

Årsdagen! 
Idag för ett år sedan slutade jag snusa. Det är helt otroligt att det redan har gått ett helt år. Någon gång har det varit nära återfall men då har jag bara behövt påminna mig själv om hur det kändes när jag var sängliggandes i flera dagar och skakade som en risig tjackpundare under täcket. Med huvudvärken från helvetet. Inte särskilt fräscht. Och sedan tänker jag på pengarna och då känner jag mig ännu mer övertygad om att jag valde rätt. 

Men det är nästan så att jag fäller en tår. Ibland saknar jag saknar snuset så himla mycket. För att inte tala om pillandet och plockandet med dosan. Eftersom jag inte håller på med halstabletter eller tuggummin och liknande (verkar korkat att byta en kostnad mot en annan) så blir det...tomt. Men så är det, inget gnäll nu utan deal with it bara. 

I fjol hade jag även ett nyårslöfte och det var att amortera minst 60 000 på bolånet. Såhär vid årets slut kan jag konstatera att vi amorterat 66 000 kr men att det finns ytterligare 25 000 kr på amorteringskontot, som jag inte hunnit med att föra över. 

66 000 + 25 000 = 91 000! 

Dvs. 31 000 mer än planerat! 

Jag är faktiskt sugen på att fortsätta amortera även under nästa år och återigen ha 

60 000 kr som mål (med för året nya pengar, precis som förra gången). Och som vanligt är jag väl medveten om debatten kring huruvida amortera är bra eller dåligt och om det är bättre att spara eller amortera. Själv väljer jag att se det som att jag täpper till många hål i livets Schweizerost. Det går alldeles utmärkt att både spara och amortera. Känslan är ändå häftig när skuldberget minskar. Dessutom känns det framtidstryggt. 

Hade ju lite ångest över julens slöseri när jag skrev förra inlägget men sedan läste jag att Kanye West köpte 150 julklappar till Kim Kardashian och då känns det genast mycket bättre. Hon måste ju sitta och öppna julklappar fortfarande. Eller nej, vad dum jag är! Hon har så klart personal som öppnar alla paket åt henne medan hon är på skönhetsbehandlingar. Apropå överdrifter så fick jag en blombukett från jobbet som var så stor att jag fick dela upp den i mina två största vaser och det var ändå knappt jag fick ner dem. Det ser ut som två stora bröllopsbuketter fulla av liljor och vita rosor. Jag är inte otacksam och vet mer än väl att uppskatta gesten men det hade kanske varit aningens bättre om de gjorde något åt alla problem istället för att gå bananas i blomsterhandeln. Alltså, kanske bäst att förtydliga att alla i teamet fick blommor och inte bara jag. Och det är tveksamt om det var en julklapp. Vi får nämligen inga julklappar utan de jobbar efter devisen att man får som man förtjänar. Det vill säga, vi blir belönade efter prestation och faktiskt resultat. Och nu är de med andra ord belåtna. 

Men de här blommorna alltså! Har jag berättat att jag har en kompis som köper färska snittblommor varje fredag? Hon väljer noggrant ut sina blomster och går sedan hem och fördelar dem i ett par vaser. Sedan håller hon på att pilla med dem i evigheter, arrangerar dem innan hon placerar ut vaserna på väl valda ställen. Jag berättar detta för att kunna tala om att jag aldrig varit mer frestad att ringa över henne hit och visa undantaget. "Kolla, jag har TRE vaser med snittblommor! Samtidigt!" Men då får hon lov att skynda sig eftersom de röda tulpanerna börjar sloka. Om det inte vore för besöksförbudet. Inga fler gäster. Nu ska vi bara äta rester och slå ihjäl tid. 

Särskilt nu när tonåringen har åkt till flickvännen för att bo där resten av lovet. Han är nämligen det just nu största hotet mot sparplanen. Tidigare bad han nästan aldrig om något men nu har han upptäckt att det är lyxigt med valfriheten pengar innebär och ber allt oftare om ekonomiskt bistånd. Hans flickvän har varit här veckan efter jul och han fick, som jag berättade sist, 600 kr. Jag ville ju bara lägga mig och andas i en påse när han fick så mycket fickpengar men det var trots allt smart gjort att ge dem lite rörelsefrihet. För första gången i sitt liv gick han på restaurang på kvällen utan vuxet sällskap. Förstår ni hur gulligt? Två femtonåringar som sitter på tu man hand. Restaurangpersonalen dog väl nästan sötdöden. Men det blir ännu gulligare, dagen efter köpte de mat för pengarna som blev över. De hade fått blodad tand efter den goda restaurangmaten och gick därför och handlade en köttbit, en flaska dyr sås, potatiskroketter - och sallad! Sedan stökade de runt i köket och gjorde allt själva. Jag fick två frågor om hur man steker kött men resten grejade de helt på egen hand. Jag är överlycklig. Det är nämligen inte det barnet som har briljerat på hemkunskapen, om vi säger så. Men det finns alltså hopp. 

Men nu är ungen alltså utleasad och vi kan återgå till den tidigare matplanen: leva på rester. Inklusive den halvfulla påsen med överblivna potatiskroketter i frysen. 

Gott slut på året!

Picture: eyehook.com

God fortsättning önskar Familjen Slösa

Åh, tänk om man alltid fick må så här bra. 

Dagarna flyter in i varandra på ett mjukt och fluffigt sätt utan krav eller tidspress. Jag känner mig verkligen smart som tog semester både före och efter jul. Jag behöver den här ledigheten för att återhämta mig och få distans till all skit. 

Dagarna efter jul är de bästa. När allt ståhej är över och det är fritt fram att bara hasa runt i mjukiskläder och ta det lugnt. Det känns som om allt händer i december, vi bjuder och är bortbjudna om vartannat huller om buller och det är ju trevligt på alla sätt och vis men till slut behöver man dra sig undan som en excentrisk enstöring för att hämta nya krafter. Eller, i alla fall behöver jag det. Det är den fasen jag är på väg in i nu. Imorgon är sista inbokade besöket och sedan har jag fyllt min kvot för ett tag framöver. Sedan vill jag bara hinna kolla på film, läsa böcker och lyssna på poddar. Ta långa bad och sova middag, sådana grejer. 

Dagar som dessa undrar man ju varför man försökt sig på en sparblogg och det är dags att granska slöseriet. Rent ekonomiskt kan det här knappast kallas snålmånad utan gick istället lite överstyr åt andra hållet. Jag har inte summerat månaden i någon plus- och minuskolumn men jag kan redovisa på ett ungefär hur mycket pengar det blev. Jag har köpt julkappar för - håll i hatten nu - 5513kr. Mycket pengar, jag vet. Så är det att vara givmild och vilja skämma bort sin omgivning, hrm. Detta är naturligtvis julklappar från både mig och min man, även om det är jag som roddat allt eftersom han varit fullt upptagen på sitt jobb. Trots hans intensiva arbetsbörda lyckades han ändå sprätta lite pengar. Den 23:e storhandlade han julmat för ungefär 1000 kr och köpte ett par julklappar till barnen. Och som om detta inte vore nog fick tonåringen även 600 kr av oss. Men det är för att han ska kunna gå ut och äta och hitta på saker under lovet tillsammans med sin flickvän. 

Tala om röda siffror på utgiftssidan! Jag kommer att bli utesluten ur Sparbloggssamfundet!

Och tänk på att allt krut är lagt på själva julklapparna och ingenting på jul-lull lull.

Noll kronor på julpynt, julblommor eller juldukning. Julpynt har vi redan. Vi fick julblommor av min svärmor och det fick räcka. Jag hittade en halv förpackning röda servetter i kökslådan och mer än så behövs inte för en julig touch på matbordet. Jag köpte EN rulle julpapper bara för att jag verkligen ville kunna göra lite sötare barnjulklappar men det är allt! Tejp, julsnören och etiketter hade jag redan i min presentlåda. 

På plussidan: vi slapp taxiutgiften som jag hade räknat med för transport till julfirandet hos släkten. Vi hade aldrig kunnat åka kommunalt med den största julklappen, som var i storleksordning största modellen flyttkartong. Och ganska tung. Den gick bra att hämta på posten och bära hem till oss men då hade vi inte all annan packning att släpa på. Bara att få hjälp att transportera julklapparna innebar en besparing på flera hundralappar. Kylen är fortfarande överfull och vi har inte behövt handla någon mer mat. Vi har fått jättegod mat när vi varit bortbjudna och barnen har fått både pengar och presentkort av generösa släktingar. Lite fiffiga och beräknande var vi också som gav barnen en del kläder, sådant som de ändå behöver, i julklapp och inte bara grejer som faller under "onödig konsumtion". Min svärmor fick ett par dyra kuddar som vi visste att hon behövde (inte att de var dyra men att hon behövde kuddar alltså) och det är lite som ett tack för gångna året eftersom hon alltid ställer upp som barnvakt och hundvakt så att vi kan ägna oss åt att jobba och tjäna pengar. 

Sist men inte minst kanske jag ska påpeka att vi inte bryr oss om någon mellandagsrea eller att tillbringa ledigheten i något köpcentrum. Någon måtta får det vara. Nu stryker vi ett streck över det här och tar nya tag. 

Förresten: om två dagar är jag snusfri sedan ett år tillbaka! Hurra för mig!

Uppesittarkväll

Tända ljus och doft av nygriljerad julskinka. 

Dagen före julafton är nästan bättre än själva julafton.

Uppesittarkvällen är tveklöst en av årets mysigaste kvällar. Lite kan det ju bero på att min man slavar för fullt i köket medan jag ligger i soffan och provsmakar allt godis. Och att barnen är förväntansfulla och supersnälla och gör allt man ber om utan knot. De går ut med soporna, plockar ur diskmaskinen och kissar hunden. Allt med glada miner och tindrande ögon. Hemmet är välstädat och kylen är proppfull med mat. Det känns festligt trots att man lufsar runt i bekväma mjukiskläder. Åh, alla dagar borde vara som den här!

Det bästa av allt är att jag har semester. 

Hela veckan har jag såsat runt i pyjamas och dekat ner mig ganska rejält. Framför allt har jag verkligen sovit ut och det var välbehövligt. Jag behövde vila och komma bort från jobbet. Som tur är har jag ganska lätt att släppa och ställa om mig så jag tänker inte skänka jobbet en tanke framöver.

Eftersom jag var klar med alla mina julbestyr så har jag inte behövt trängas och knuffas med alla sista minuten-handlare. Men jag hade beställt en grej på nätet som skulle komma före jul. Idag vid lunchtid hade jag fortfarande inte fått någon avisering och började som bäst fundera på hur jag skulle lösa situationen med en presentlös stackare på julafton. Inte nog med det, minstingen fick darrande underläpp och tårblank blick när han insåg att hunden inte skulle få några julklappar. Jag förstår vad alla barnlösa och husdjursfria människor tänker nu men själv tänker jag bara JULEFRID. Så jag tog motvilligt av mig pyjamasen som jag hasade runt i (lunchtid) och klädde mig anständigt nog för en promenad ner till centrum. Alltså, det kaoset. Vad är det med folk? Kö till parkeringen, trötta parkeringsvakter i gula västar som trött vinkade fram bilarna och bilförare som låg på tutan. Jag knallade obekymrat in på närmaste djuraffär och plockade på mig ett par leksaker, betalade och lämnade området. På djuraffären var det nämligen ingen kö och ingen trängsel men på väg därifrån passerar man en leksaksaffär och därinne var det inte lika harmoniskt. En miljon personer hade lyckats hitta dit, dagen före julafton. 

Jag kom hem och mindre än en timme senare plingade det till i telefonen. Ett sms om att paketet fanns att hämta ut. Det var bara att gå ner igen och kryssa mellan de köande bilarna och parkeringsvakterna för andra gången. Men det var okej, jag kände mig inte stressad. Att bara hämta ut ett litet paket är ju peanuts i sammanhanget. 

När det gäller julklapparna är läget fullständigt under kontroll. 

Vi har få klappar i år, vilket vi aldrig har haft tidigare. Det känns enbart skönt att slippa det där berget av julklappar. Vi har också struntat i att köpa en julgran och nöjer oss med den plastgran som vi brukar ha på balkongen. Granen får i år vara inomhus och vi har lagt julklapparna runt. Det duger finfint. Vi kommer ju ändå att få ta del av riktig gran och allt det andra hos släkten. Min rara svärmor kom förbi med två fina buketter röda tulpaner som får skänka julglädje på matbordet.

Om någon undrar vad det blev för gå bort-present förra helgen så kan jag meddela att min man gjorde klassiska engelska fruktkakor med torkad frukt i rom. Nej, jag hittar inte på detta. Vad kan passa bättre på en adventsfest i ett sekelskifteshus där brasan sprakar i den stora öppna spisen och en stor glöggkittel med värmare står och ryker mitt på matbordet? Och om någon nu tänker "fruktkaka med rom, blä" så passade den faktiskt in riktigt bra, om man säger så. Där fanns nämligen redan vallmokaka och dadeltårta. Så långt man kan komma från vanliga köpepepparkakor alltså.

Om några minuter är det midnatt och julafton! 

Nu återstår det bara att önska er alla en riktigt God Jul! 

Tömt nöjeskontot för 2015

Jag känner mig fortfarande lite trött efter helgens firande. För att inte tala om chockskadad efter att ha handlat en massa delikatesser till ordinarie pris. Kan inte minnas när jag senast pekade på en tryffelsalami i delidisken. 

Eller, det är inte själva firandet som gör en trött egentligen utan alla förberedelser innan. Och det är svårt att varva ner från en intensiv period när det är packat med grejer att göra den här årstiden. Det blev i alla fall ett lyckat och mysigt kalas med släkten och goda vänner. Jag gjorde det ju lätt för mig med en massa god plockmat, lätt att förbereda och enkelt att bjuda på. Dessutom är det bra hållbarhet på det som blev över. Vi har fortfarande en del godsaker kvar i kylen och resterna förgyller nu våra vardagsmåltider. Det är inte varje dag vi lägger lyxiga charkisar och dessertostar på frukostmackan eller dricker smaksatt flaskvatten till maten. 

Bortsett från det uppenbara i att det är trevligt att umgås så bidrar det till en normalisering med tanke på hur kufiga vi måste ha blivit de senaste åren. Vi har slutat gå på krogen, äter sällan på restaurang, fikar inte ute och avböjer vänligt men bestämt när folk vill att vi ska följa med. Det är vi och inte vår omgivning som ändrat ekonomiskt mönster. Jag vet inte hur nöjeslivet ser ut för andra sparbloggare eller hur de gör när andra vill släpa med dem ut på kostsamma aktiviteter men det är en konstform att ständigt slingra sig ur sådant. Däremot vet jag att jag tagit upp det tidigare, att det är den svåraste delen av en livsstilsomläggning. Man vill behålla sitt sociala umgänge samtidigt som man måste styra om invanda umgängesmönster.

Jag jobbar bara den här veckan och går sedan på semester. Yay! Kommande helg är vi bjudna på adventsfest och jag måste komma på någon fiffig gåbortpresent. Jag har för mig att vi kokade lemoncurd när vi skulle till dem i fjol men i år vet jag inte vad jag ska hitta på. Får väl koka ihop något annat. Senap kanske?

När det gäller julklapparna så är jag nästan klar. Jag är så trött på julklappshysteri och att släpa runt på stora proppfulla påsar med presenter att jag i år köper färre än någonsin. Jag lägger ungefär samma peng per person, men det blir färre paket. 

Till exempel får barnens kusiner bara ett paket var den här julen. De får från många släktingar och i fjol fick de 4-5 paket per person bara från oss vilket blev alldeles för många. Det känns bara trist och överdrivet att bidra till ett presentberg som småbarnen inte ens pallar att sitta och öppna. Jag lägger ungefär samma belopp i år men de får bara en, lite dyrare, julklapp var. Vi hade tur med den minstes julklapp som jag lyckades knipa ett exemplar av trots att den var nersatt till halva priset. Deras julklappar klickade jag hem på nätet. 

Med andra ord känner jag ingen som helst stress över julen. Däremot har det varit jobbigt på jobbet igen men det får bli ett annat blogginlägg. Det börjar kännas riktigt svåruthärdligt, det är som en långvarig nedbrytning av själen. Julledigheten kommer att kännas som...tja, aloe vera på solsvedd hud. Typ. 

Underbart är kort

Underbart är kort. Knappt hade man hunnit skaffa sig OKQ8-kortet och börjat njuta av att casha in en återbäring på saftiga 1% så kom beskedet att de sänker återbäringen till en ersättningsnivå som är pyttiga 0,3%. Förbannar mig själv som väntade så länge med att skaffa kortet också. Jag har nästan inte hunnit ta del av förmånen eftersom jag handlar så pass lite. Det är ju nu till jul som det hade kunnat skrälla till lite på kortet och - ironiskt nog - förde jag dessutom över ett högt belopp till kortet för bara ett par dagar sedan. De hänvisar till ett nytt EU-direktiv (som om jag inte hatade EU tillräckligt redan innan). I ett försök att kompensera detta kommer OKQ8 att dubbla bonuscheckens värde om man använder den för att handla i deras stationer. Men då får man inte handla drivmedel, tobak, apoteksvaror, post, spel och presentkort. Med andra ord kan man använda den på sådant som läsk och godis, det som redan är dubbelt så dyrt där om man jämför med närmaste stormarknad.

Dagen har gått till att försöka handla och planera inför ett stort kalas som vi ska ha i helgen. Jag har ju berättat att vi har två födelsedagar i familjen som ligger darrande nära jul och alla har naturligtvis rätt att få fira sin bemärkelsedag. Men det är onekligen en aningens körigt för festfixaren (= petit moi). Och även om jag blivit galet sparsam de senaste åren varken vill eller tänker jag snåla när vi nu fyller hemmet med gäster. Av olika anledningar har det blivit mindre bjudningar än vad vi brukar ha så nu när vi kommer att ha storkalas med både släkt och vänner tänker jag sannerligen gå all in istället. 

Jag har varit på en butik som bara säljer partyprylar och handlat lite fina ballonger och dekorationsmaterial. Ska det vara så ska det vara. Jag tänker göra en fancy dukning helt i vitt och silver, vintertema men utan att det blir juligt. Ballongerna ska sitta i en klase på ytterdörren (julkransen får ledigt för en dag) och sedan kan barnens småkusiner få med sig varsin ballong hem. Jag får tänka på att det måste vara barnvänligt eftersom det kommer ett par klåfingriga småglin. I fjol ansträngde jag mig och gjorde jättefint på soffbordet med grupper av tända ljus och en massa skålar med snacks. Utan att ha en tanke på att allt var i perfekt höjd för en av kalasets yngre gäster som då var i två årsåldern. Barnets pappa fick börja firandet med att barnsäkra festen och plockade undan allt som var i barnhöjd så att vi hade ett helt tomt bord i vardagsrummet. Det såg lagom festligt ut, haha. Och i år har samma familj med sig en ettåring också. Vi kommer att bjuda på plockmat och födelsedagsfika. En charkbricka värdig kungligheter. Tårta och glass med hemgjorda chokladmaränger och chokladsås (småbarn brukar föredra glass framför tårta). 

En annan sak jag måste berätta är vad som hände idag. Tonåringen är hemma sjuk och bad snällt om jag kunde köpa en Subwaymacka åt honom när jag ändå skulle iväg och handla. När man själv är väldigt sparsam kan man ju tycka att det är så himla onödigt att slänga ut pengar på sådant, särskilt vid tillfällen när han är hemma och köket är fullt med mat. Men han hade långtråkigt och behövde något för att muntras upp. Jag förstår honom, det blir något att längta efter. Och den här gången har jag faktiskt inte behövt köpa det vanliga sjuk-kittet med glass och halstabletter till honom. På grund av all träning är han ganska stor i maten och därför bad han om den stora mackan som är 30 cm. Den kostar 74 kronor! SJUTTIOFYRA KRONOR! Förstår ni att pengarna hade räckt till att köpa ingredienser till kycklingbaguetter åt hela familjen om jag hade gått till en mataffär?! Men säg den förälder som inte njuter av att skämma bort sitt barn. Jag rusade hem med baguetten och tog ut hunden för en promenad. På vägen till skogen ser jag en hundralapp ligga och fladdra mitt på trottoaren! Det kändes nästan som karma! Det gjorde lite ont i mig att betala så mycket pengar för en macka men jag valde att göra det för att glädja någon annan och då...ja, belöningen lät inte vänta på sig. Nice surprise!

Tidens gång är skoningslös

Ofta oroas jag över hur fort tiden går.

När barnen var små var det en granne som skaffade hund. På den tiden tultade barnen runt med blöjor och det var en av de första hundar de träffade på nära håll. Hunden hade bred mun och det såg alltid ut som om han log. Kroppen var kompakt och klumpig och barnen drattade på ändan när han överöste dem med uppskattning. Med åren har vi sett hunden bli äldre och ordentligt grå om nosen och stel i benen. Men han har alltid funnits där, lika glad och lika kärleksfull mot alla han möter. Han blev lekkamrat med vår hund även om han inte orkade hålla samma tempo utan mest stod och viftade på svansen och lät vår hund sköta hoppandet och springandet. 

Tyvärr fick han fler och fler ålderskrämpor och idag fick vi veta att han fått somna in.

Det är något sorgligt med det, utöver ett saknat inslag i kvarteret. En påminnelse om att tiden går, att den är utmätt. Hunden har levt hela sitt liv samtidigt som mina barn vuxit upp, lärt sig gå, cykla, läsa, skriva och blivit mer och mer självständiga. Jag såg ett bildcollage som hundägaren satt ihop på Facebook och då kom tårarna. Jag grinade som ett litet barn. Jag grät över hunden. Jag grät över de som dött och de som kommer att dö. Jag grät över att tiden går så fort och att mina barn blivit så stora. Att det är så svårt att ta vara på tiden och att jag inte hinner med. 

Jag lyckades samla mig lagom till att Minstingen kom hem från sin aktivitet och då lade vi oss allihopa i vår dubbelsäng, utom tonåringen som är lite för cool för den typen av samvaro men han var i alla fall med i rummet, och pratade om allt möjligt. Det var ett sådant där ögonblick som man vill spara och bevara för alltid. Jajamän, grannens hund dör och jag blir ett sentimentalt vrak. Det är så typiskt mig. Och det kommer mer, under det här familjesamtalet passade jag på att fråga min man vad han önskar sig i julklapp. Och han svarade med ett ord: TID!

Det var anmärkningsvärt med tanke på att jag inte sagt något om min tidspanik. Eller så var det inte så anmärkningsvärt med tanke på att tid är en bristvara i dagens samhälle. Ni förstår väl vad jag försöker komma fram till? GE TID. Ge uppskattning. Ring det där samtalet som inte blivit av. Gör något du länge velat men inte tycker att du hinner. Ett helt hundliv har passerat förbi och jag inser att tid går väldigt fort. Plötsligt känns det viktigare än någonsin att ha både tid och pengar. Jag vill både stanna tiden här och nu och skynda i mål med sparandet för att kunna leva ett friare liv i framtiden.  

 Löfte: jobba mindre övertid. 

Advent och årets spaning

Minns ni i fjol när jag skrev en spaning om advent här i bloggen?

Det handlade om trenden att köpa påkostade och exklusiva adventskalendrar till vuxna. Naturligtvis finns de att köpa i år också. På nätet har jag sett skönhetskalendrar med nagellack (förstår inte riktigt grejen, hur kul är det att få åtta färger man vill ha och 16 färger som man aldrig kommer att använda?) och kalendrar med doftljus (samma sak där, alla som stuckit ner näsan i olika doftljus i butik vet ju att mer än hälften av dem man sniffar på luktar blärk). 

Men det är ingenting mot vad jag har hittat i år! 

Jag ger er: julkalender för hund! 

Jamen såklart att hunden ska ha en egen adventskalender med 24 luckor fyllda med hundgodis. Det får bli årets spaning. 

Och nu en liten bikt. Själv har jag köpt, inte en hundkalender, men en ny adventsljusstake till vardagsrummet. Aaah vad slösigt, jag vet! Det finns ingen annan ursäkt än att jag såg den och drabbades av akut habegär. Vi hade redan en adventsljusstake. Man kan tro att jag fått den av min mormor, så omodern och traditionell är den. Och jag tror dessutom att jag har fått den av någon eftersom jag aldrig skulle ha valt den modellen själv. Troligtvis har jag fått den av min mamma, hon är inte så trendig av sig. 

Jag är faktiskt ingen stor julpyntare, upp med en stjärna i fönstret och fram med någon liten julgrej och sedan är det klart för min del. Jag är mer för mysig belysning än prydnadssaker och vi har varken julgardiner eller julporslin. Jag brukar dra fram en röd kökshandduk att hänga på spishandtaget och lite röda pappersservetter till dukningen och that's it! Jag har inte lagt många kronor på julpynt i mina dagar. Det mesta vi har är min mans saker. Så när jag fick syn på den här ljusstaken fanns det ingen tvekan.  

Det märkliga är priset, på nätet står det att den kostar 799 kr men i butiken var den prismärkt 599 kr. Jag är inte den som gnäller om det står ett lägre pris så jag greppade en kartong och gick till kassan. Då visade det sig vara 20% rabatt så jag betalade bara 479 kr. Oj, vad nöjd jag blev! Och det blev faktiskt ett riktigt lyft för rummet. Tycker det är så vackert när man är utomhus och ser adventsljusstakar och julstjärnor i nästan alla fönster.

Så det börjar ju inte bra med en utgift helt i onödan. Men vill man kan man vända på det och se det så här; goda vänner frågade oss om vi ville följa med dem och ta "ett glas" nu ikväll för att fira första advent. De var ett stort sällskap på sju personer och skulle gå ner till områdets trendiga finlokal. Vi avböjde artigt och sade att vi behövde gå hem till hunden. Om vi hade följt med hade det kostat långt mer än vad ljusstaken hade gjort, även om vi bara hade tagit "ett glas" med allt vad det innebär. Naturligtvis förstår jag poängen = mysigt att sitta på lokal. Men då är det bättre att vi går ut och äter någon annan gång än att vi ska köpa dricka till överpris till oss fyra och någon liten tapastallrik när vi ändå hade en planerad måltid som väntade hemma. 

Så är det när man har utarbetat en plan för att kunna nå ett mål. Det är det sociala livet som ibland får stryka lite på foten. Det är inte ekonomiskt hållbart att äta ute lika ofta som icke-sparare gör. Vi äter ute någon gång ibland men det fungerar absolut inte att ha det som vardagsvana.

Det blev i alla fall en supermysig första advent och kvällen avrundades med en julpyntande minsting som bossade över lådan med julsaker.

Nyfiken på förra årets adventsspaning? Klicka här!

Snart startskott

23 NOVEMBER!

Två dagar kvar till julrejset börjar.

En månad + 1 dag kvar till julafton. 

Däremellan ska jag klämma in två födelsedagar i familjens innersta krets och ytterligare en i den yttre. Lägg därtill en äkta make som är frånvarande cirka 1-23 december på grund av yrke. 

Man kan få högt blodtryck för mindre. Inte konstigt att mina stressnivåer skjuter i höjden varje år i december. Är det något jag lärt mig så är det att planering är det enda som fungerar och som håller min näsa över vattenytan. Med hjälp av dagliga listor och noggrann planering vill jag påstå att jag ändå klarat det med bravur varje år. Jag har testat alla möjliga metoder, från att köpa en julklapp per dag på lunchen måndag - fredag (det är bara amatörer som julhandlar på helgerna i december) till att handla 95% på nätet som i fjol. Min deadline brukar gå vid luciahelgen, då ska alla julklappar vara inhandlade. Jag hatar verkligen julstress över allt annat och vill inte vara en del av hysterin och om man bortser från familjemys eller något trevligt glöggmingel så är veckorna innan jul inte direkt min favoritperiod på året.

I år har listorna inte riktigt tagit fart, mycket beroende på att folk varit luddigare med vad de vill och önskar sig. Jag är en sådan där som smygantecknar i mobilen när jag upptäcker något. Säg att vi äter middag hos min svärmor en kväll i maj och hon muttrar att hon skulle behöva en ny stektermometer - ja, då antecknar jag det. När det närmar sig jul (eller födelsedag!) så kanske jag har 4-5 anteckningar på henne. Saker hon behöver, böcker hon önskar sig eller något jag upptäcker att jag anser att hon kan behöva. Med hjälp av anteckningar är det ingen risk att man glömmer bort något. Då är det bara att försöka snoka reda på om hon köpt en ny stektermometer (troligtvis inte) och vips, har man den perfekta julklappen som faktiskt behövs och kommer till användning. Men som sagt var, under året har folk varit dåliga på att uttrycka sina önskemål och jag har aldrig haft så här få anteckningar. Möjligen har de redan allt de behöver? Jag behöver sätta mig ner och börja lista vad jag ska handla. Och det snart! Jag funderar på att köpa det mesta på nätet i år igen eftersom det var så himla smidigt i fjol. Ni kommer absolut inte att hitta mig i trängseln och köerna i Mall of Scandiavia med en massa stora shoppingpåsar i händerna. 

Anledningen till att jag skrev att det är två dagar kvar till startskott är givetvis eftersom det är då lönen kommer. 

För min del spelar det ingen roll eftersom jag lika gärna kan ta pengar från vilket sparkonto som helst och köpa julklappar vilken dag som helst men jag väljer ändå att räkna från lön. Det är trots allt en bladvändare för mig som sparare. Ny lön - ny sparperiod. Jag får en riktigt bra lön (bättre än vad jag brukar få den här månaden) och jag vill utmana mig själv att försöka klara hela julhandeln utan att behöva röra några andra pengar. Säkert blev jag lite inspirerad av signaturen Morsan i kommentarsfältet som vill försöka klara julen med en budget på 2000 kr. Det kan jag säga direkt att jag inte kommer att greja men med tanke på hur vi drog ner julkostnaderna i fjol så är jag full av förhoppning att även det här blir en jul i sparsamhetens tecken (naturligtvis kommer jag att ha barnen som undantag). 

Jag återkommer med lite redovisning av pengar och planer.

Feel free att komma med tips och idéer i kommentarsfältet. Jag är inte händig för fem öre så skippa avancerade DIY-projekt. Eller äsch, ta dem också. Alltid finns det någon pysseltomte som har glädje av dem också. 

Vad hände med peace and love?

I fredags började jag på ett blogginlägg om hur jag köpt stora flaskor ändå-ganska-lyxigt schampo och balsam för en billig peng. Det small i Paris innan jag hann skriva klart. Chockad och bestört satt jag uppe till två på natten för att följa nyhetssändningarna och hela lördagen var jag ett vrak av trötthet. Det fungerar inte längre att lägga sig så långt efter midnatt. 

Idag raderade jag mitt utkast och började istället skriva på ett nytt inlägg.

Igår köpte jag nämligen en julklapp till min man. 

Det är skönt att vara ute i god tid tänkte jag och njöt av att kunna bocka av en sak på listan. Ni kommer väl ihåg att vi lånade ett stort härligt hus i somras? Nu har jag absolut inte köpt ett stort härligt hus till honom men i huset fanns små smörgåsunderlägg i trä, vilket slog an en sträng av nostalgi hos oss båda. För att inte tala om hur mycket barnen uppskattade dessa praktiska träbitar. Vi använde dem dagligen under hela vistelsen och när vi flyttade hem var vi helt överens om att vi måste ha likadana hemma hos oss. Även om vi försöker låta bli att köpa saker så var detta något vi verkligen ville ha. De är ändå så mycket enklare att hantera än en porslinstallrik som ska diskas varenda gång den tittat ut genom köksskåpet. Vi googlade och sprang runt i några köksbutiker men utan att hitta några träunderlägg. En kompis hittade något liknande i Täby centrum men de visade sig vara skärbrädor - alldeles för stora med handtag och vi letade efter små, smidiga och stapelbara utan handtag. 

I tisdags gick jag in på Cervera för att titta på en liten ministekpanna (något jag önskar mig i julklapp. Lagom när man vill typ steka bara ett ägg). För övrigt älskar jag den typen av butiker och borde inte gå in där eftersom det sätter mitt köpcelibat på prov. Och mycket riktigt, på vägen till stekpannorna (som jag bara skulle titta på, inte köpa) ser jag SMÖRGÅSTRÄUNDERLÄGG! Alltså, den glädjen! Exakt sådana vi letade efter i somras, rätt storlek och rätt allting. Det hade varit brottsligt att inte köpa dem. Så jag köpte åtta stycken och tänkte hihi, en julklapp till min man. Men sedan hände något när jag kom hem och lagade mat, dukade och gjorde fint. Jag kunde inte hålla mig! Jag var nämligen så uppspelt över att ha hittat den här presenten. Aldrig i livet att jag hade klarat att vänta till julafton med att ge honom den. Ungefär som minstingen när han var liten och aldrig kunde hålla en hemlis. Han berättade alltid allting. Gärna lite bakvänt också "Du kanske inte kommer att få en svart tröja i födelsedagspresent pappa." och där stod man med en svart tröja som man hade lyckats gömma på ett superfiffigt ställe. Haha.

Så jag lade julklappen eller rättare sagt, nu överraskningen, på hans plats vid matbordet. Det var ju lite dumt med tanke på att det är jul snart men det var lätt värt det. Han blev jätteglad och nu kan vi ha glädje av dem från och med nu istället. 

Hur som helst, jag började alltså på ett inlägg om det här idag på eftermiddagen. Först hade jag städat lite och tagit ett par långpromenader med hunden. Ledig som jag är på onsdagar. När jag kom hem rostade jag en macka och slog mig ner vid datorn. Började skriva blogginlägget. Tog en paus och bläddrade förbi nyhetssajterna, jag har alltid några flikar som ligger uppe och det är lätt att klicka emellan för att hålla koll på huvudrubrikerna. Och minsann, då var det fullt ös i nyhetsforsen igen! Den här gången med förhöjd hotbild mot Sverige. Självklart fastnade jag i nyhetsträsket igen, det var livesändningar och presskonferenser om vartannat. Dessutom blev jag orolig eftersom både 15-åringen och min man skulle åka kommunalt hem och måste passera stora knutpunkter i kollektivtrafiken. Jag förstår om oron låter överdriven men just då kändes det faktiskt obehagligt. Det gick så snabbt allting med Säpos presskonferens att jag fick för mig att de stressade fram en presskonferens för att informera om att hotbilden uppgraderas till 5 och allmänheten uppmanas att hålla sig borta från folksamlingar osv. I ett sådant läge ser man inte T-centralen i rusningstrafik som ett favorithäng. Som den lugna och sansade förälder jag är skickade jag ett antal skärmdumpar på kvällstidningsrubrikerna till sonen och skrev ett meddelande med texten "KOM HEM NU!" Inte alls hysteriskt. 

De kommer att ligga dubbelvikt på jobbet imorgon när jag berättar detta men jag bjuder på det. Och sonen vet hur jag fungerar så han skrattade bara åt det och blev inte uppskrämd. När alla var hemma välbehållna tittade vi på mer nyheter och hade långa diskussioner med barnen om vad som händer i Europa just nu. Med andra ord var blogginlägget åter i fara men jag lyckades till slut styra upp det. Nu har alla gått och lagt sig och jag är benhård på att avsluta det här nu innan jag går och lägger mig. Det måste sluta komma grejer emellan. Och det måste bli ett slut på vansinnet i Europa innan det är för sent.

Med på tåget

Min man har visat ett halvhjärtat intresse för den här bloggen. 

Delvis beror det på att han inte har så mycket fritid och knappt hinner öppna en dagstidning. En annan anledning kan vara att han tycker att jag spårar ur med mina idéer och påhitt kring pengar och sparande. 

Så döm om min förvåning när han kom hem från jobbet idag och berättade att han hittat tips på youtubeklipp bland mina bloggkommentarer och tittat på The minimalists. Jag visste inte vad jag skulle svara, så förvånad blev jag. Inte nog med att han besökt bloggen - han har läst kommentarerna. Och inte nog med att han läst dem, han har letat upp ett 15 minuter långt klipp som Optimeralivet tipsade om - och tittat på det?! Han berättade hela klippet för mig, så detaljerat att jag knappt behöver titta på det själv. Jag hörde att budskapet verkligen hade gått fram när han berättade hur killen i filmen hade packat ner allt han ägde i flyttkartonger för att bara gå och hämta det han verkligen behöver, när han behöver det. Att han efter tre veckor upptäckte att 80% fortfarande låg kvar i flyttkartongerna. Det fanns något engagerat i hans röst. Ett nyväckt intresse, en pollett som hade trillat ner.

Jag är överlycklig, let the brainwash and mind control continue. Så kan vi snart göra oss av med mer grejer och bli ännu mer sparsamma här hemma. Det är perfekt. Då kommer jag inte längre att framstå som så himla annorlunda med knasiga idéer. Men innan han gick och lade sig sade han - Glöm inte att svara på de där kommentarerna nu. Du har fått flera stycken, riktigt roliga faktiskt.  Och då kände jag lite så här: öööh, sköt ditt du så sköter jag bloggen. Orka att han tror att han ska få bli någon slags bloggmanager nu. Det kommer inte att hända. 

Han har ett extremt tålamod dock, det måste jag ge honom. Ena månaden ska han spara alla kvitton och nästa månad ska han äta gröt och soppa till middag. Han hänger på spartåget helt enkelt. Men jag ser ju på både honom och barnen när de tycker att jag går för långt och då tycker jag ändå att jag biter ihop ganska duktigt för det mesta. Samtidigt sitter de i ett uselt förhandlingsläge när jag är den som gjort alla stora uppoffringar. Det är jag som har haft ett köpstoppsår och det är jag som har slutat snusa. Deras liv förändrades inte lika mycket av mitt hårdsparande. 

Men någonstans har vi trots allt samma drömmar och visioner. När vi träffades var han den ekonomiska av oss två medan jag gillade att shoppa mycket och gärna dyrt och sedan blev det omvända roller. Nu kanske vi kan ta ytterligare ett steg mot en mer minimalistisk livsstil. Jag hoppas att han kollar in fler youtubeklipp.

Jag, en äkta fejkminimalist

I helgen hittade jag en youtubekanal med en skäggig minimalisthipster som jag inte kunde sluta kolla på. 
Jag tittade på klipp efter klipp medan jag försökte fundera på om jag tyckte att han var smart eller totalt knäpp. Dessutom är jag så ytlig och oseriös att jag under en video kom på mig själv med att tänka att han skulle vara råsnygg om han bara rakar av sig skägget, klipper håret och sätter på sig något annat än sunkiga linnen. Hoppsan! Det här med 100% minimalist, jag är helt klar inte där än... 

Hur som helst, allt började när hans fru lämnade honom efter 12 års förhållande. Då hade han hus, eget företag, bil, katter, hund och flera garderober proppfulla med kläder. Men han jobbade för mycket, drack för mycket och kände sig olycklig. Efter skilsmässan slutade han äta skräpmat, röka och dricka och flyttade in i sitt garage för att kunna hyra ut huset. Han sålde bilen och alla saker han ansåg att han kunde klara sig utan. Allt det här låter ju superbra och jag sög i mig vartenda ord. Inte så att jag tänkte skilja mig och sälja hunden men jag kände mig ändå väldigt inspirerad och funderade på att dra igång en stenhård garderobsrensning och få ett hem där jag slipper trängas med överflödiga prylar.

Sedan hittade jag hans take a look-video, dvs. hemma hos reportage. Där fick man kliva in och se hur han bor. Han hade då flyttat ut ur garaget och skaffat sig ett nytt boende. Jaha, det var ju något av en kalldusch. Vardagsrummet består av helt kala väggar, en helt tom bokhylla och någon slags gympamatta på golvet. Ett par cyklar i ett hörn. Det finns ingenting på väggarna och det ekade på samma sätt som när man ringer det där sista samtalet från en tömd lägenhet för att säga att flyttlasset gått och ingenting finns kvar. Samma sak i sovrummet - en madrass på golvet och ingenting mer. I badrummet ekar skåpen tomma, han använder varken tvål eller schampo och viftade istället stolt med en sax. Det var där någonstans jag gick från att tycka att han var en bra förebild till att tycka att han måste ha tappat det helt när frugan stack. Jag kan inte hjälpa det men jag anser nog att vi bör använda en och annan hygienprodukt. Jag tror säkert att det är bakteriedödande att gurgla munnen med kokosfett men borde man inte vilja borsta tänderna med tandkräm åtminstone någon gång ibland?

Kan man inte vara minimalist och ändå vilja ha lite schysst konst på väggarna? En liten poster om inte annat. Även en minimalist borde få ha en skön soffa att krypa upp i, med några inbjudande kuddar att luta sig mot. Ärligt talat fattar jag inte grejen med att bo så spartanskt att en fängelsecell framstår som lyxig i jämförelse. 

Det jag ändå har fastnat för är hur han beskriver att livet förändrades. Stegvis. Utan att egentligen ha planerat alla dessa förändringar. Han planerade aldrig att bli minimalist utan det blev ett naturligt resultat av den utveckling som följde. Och där kan jag känna igen mig. Han pratar om huge life changes. Så var det för mig också, om än i mycket mindre skala och inte så extremt. Ett köpfritt år ledde till att jag slutade snusa osv. Jag har förändrats otroligt mycket under de senaste två åren. Även om jag - obs! - fortfarande använder tandkräm och deodorant och föredrar att sova i en riktig säng.

Jag kommer att titta på fler av hans klipp. Han inspirerar trots alls. Och det han förstår är att alla inte vill leva som han gör. Han inser själv att han är extrem och han vill inte försöka påverka andra att göra som han. Däremot tycker han att det är toppen om han kan få någon att förstå att vi mår bättre om vi har mindre prylar och försöker leva ett enklare liv. 

Om det är någon som är sugen på att kolla in skägghipstern så kan ni leta efter Thriving minimalist på Youtube och leta bakåt bland alla hans klipp. 

Lite klag

Jag är inte riktigt nöjd med mig själv när det kommer till bloggen. Jag har inte hunnit med att blogga som jag velat men jag hoppas komma tillbaka i gammal god form med mera regelbundenhet inom kort. Det är jobbet som tar all min energi. När man trodde att de inte kan komma på något mer tokigt...

Jag önskar nästan att jag hade en anonym blogg där jag bara berättade episoder från mitt jobb. Det skulle kunna bli en TV-serie, mer prisbelönt än The Office.

Samtidigt vill jag inte gnälla för mycket. Igår hade jag en konversation med en tjej som jobbar på ett av Stockholms större sjukhus. Hon sade "Du skulle jobba en vecka på akuten. Alla borde göra det. Sedan skulle ni älska era jobb." Nu jobbar jag inte inom vården men jag kan ändå förstå vad hon försökte säga. 

Jag har det bra. Men ändå. Varje dag känns det som om jag ska simma mellan två öar. Tiden i vattnet, när jag simmar, är tiden jag tillbringar på jobbet. Varje dag, varje simtur, känner jag att jag är helt slut och snart inte orkar simma den där sträckan längre. Att jag hellre hade gjort något annat med min tid än att simma fram och tillbaka mellan dessa öar. Det låter lite deprimerande, jag hör ju det själv. Men så är det just nu. Jag simmar och simmar - och hoppas att det ska komma någon båt och plocka upp mig. Men det kommer aldrig någon båt. Okej, slut metaforer. Ni fattar grejen. 

Fördelen med all skit som händer i mitt arbetsliv är att det är bästa, bästa bränslet för mina framtidsdrömmar. Ingenting är så peppande och motiverande som en släng av vantrivsel. Det hjälper mig att nå mina mål. Jag gillar fortfarande mina arbetskollegor, arbetsuppgifterna och den utmaning jobbet innebär. Det finns något tryggt i att veta vad jag ska göra på jobbet och regelbundenheten i att få en löneutbetalning vid samma tidpunkt, månad efter månad. Men för varje månad blir jag också mer frustrerad och less. Det går inte en dag utan att jag leker med tanken att säga upp mig rakt av. 

Som tur är finns en del annat att lägga energi på. Den kommande julen för att nämna något. Jag är redan på planeringsstadiet med listor och förberedelser som ska göra att jag får mycket jul för lite pengar. Och helt utan äcklig julstress. 15-åringen vill köpa ett smycke till sin flickvän (hur gulligt?!) och hade som förslag att avstå sina egna julklappar för att istället få köpa något att ge henne. Igår gick vi till en smyckesbutik och tittade. Jag kunde inte låta bli att reta honom lite genom att fråga om han är ute i lika god tid för att leta efter den perfekta julklappen till mig, haha. Dessutom ratade han allt med kubik zirkon för att han "inte gillar fejkstenar". Att den är 99% billigare tar han ingen hänsyn till. Åh herregud. Men jag känner att jag får skylla mig själv lite, som lät honom prenumerera på något som hette Jordens skatter när han var yngre. Han har fortfarande kvar alla mineraler och ädelstenar från den tiden. De finaste ligger på hans fönsterbräda och glittrar ikapp i solen. Så, 15-åringen tittar på guld och diamanter medan hans ömma moder äter havregrynsgröt och funderar på att önska sig strumpor i julklapp. 

Öronmärkning av julpengar har redan börjat. Nästa lön kommer jag att föra över pengar som ska användas till födelsedagspresenter och julklappar i december månad. Japp, det är ett par födelsedagar som ligger runt juldagarna också. Men allt handlar om planering och för mig spelar det egentligen ingen roll om kostnaderna kommer i klump eller utspritt över året.

Har ni börjat handla julklappar? 

Rutiner är plånbokens bästa vän

Ungarna har höstlov och lovveckor åker man ju som bekant slalom mellan köpfällorna. Först och främst äter barn hela tiden. Frukost, lunch, middag och 15 mellanmål. Vidare vill de ha fickpengar. Sist men inte minst har de tid att springa i butiker och hitta saker som de vill köpa. Vilken tur att jag kan hänvisa till julens önskelistor. Det gäller att vara lite tuff och inte ge efter för alla deras impulser. 

Rutiner är det som får oss snåljåpar att fungera och lyckas. Eller, vadå "oss" snåljåpar? Kan egentligen bara tala för mig själv men jag antar att finns någon mer som tänker som jag. Det finns inte utrymme för spontana utsvävningar. Det här gäller oss som alltid har en vattenflaska och en frukt i väskan för att slippa gå till någon dyr kiosk för att köpa mellanmål. Vi som vill att allt ska vara välplanerat och väl förberett för att slippa oväntade utgifter. Jag trivs nästan bäst när allt är som vanligt. Vardag och rutiner. Då har jag bra koll på alla utgifter och kan förutse många saker.

Den här veckan har tonåringen varit bortrest. Han kom hem igår kväll, tillsammans med flickvännen. Japp, han är bara 15 år men har ett förhållande sedan en tid tillbaka. Hon bor i en annan stad så det blir många tågresor. När det är skoltermin får de åka till varandra en helg var i månaden, dvs. han åker dit en helg och hon kommer hit en helg. Under skollov anpassar vi åkandet efter vad som fungerar för båda familjerna. Det här lovet var de alltså halva tiden hos henne och nu kommer hon att vara här till på söndag. Man får väl vara glad att han inte träffade någon som bor i Kanada.

Vi ändrade lite på det här med hans månadspeng. Innan allt pendlande började hade vi ju sagt 500 kr i månaden, varav 200 kr skulle gå till sparande. Nu har vi istället kommit överens om att månadspengen går till tågbiljetter och en liten slant till fickpengar så att han har lite rörelsefrihet. Det är inte mycket att orda om, han prioriterar sina tågbiljetter och sin träning och ber faktiskt knappt om något annat. Skulle tro att han är ovanlig på det viset. 

Minstingen har naturligtvis också skollov men har tack och lov inte börjat dejta än. 

Istället försvann han hem till bästa kompisen i början av veckan och vi såg inte röken av honom på ett par dagar. Men i onsdags hade vi bokat en utflykt tillsammans med goda vänner och då passade vi på att ha en härlig dag tillsammans. Restaurangbesöket kostade en liten slant men det är också den enda aktivitet vi gjort under den här veckan. Skönt att vi har uppvisat ett normalt socialt beteende så att vi förhoppningsvis slipper en del spekulationer kring vår sparsamma, något udda, livsstil. Jag passade på att bildbomba sociala medier för att förstärka bilden av oss som konsumerande individer. (Jag hoppas att ni förstår att jag skämtar men ändå typ inte).

Jag har varit på utbildning och det var verkligen ett välkommet avbrott. Det var skönt att få se något annat och komma bort lite. Men hela tiden finns alltså dessa fällor och frestelser. När man ska åka och frestas av alla lattehak med sina take away-muggar. Jag var en sekund från att köpa en pocketbok på Pressbyrån. Naturligtvis köpte jag den inte utan tog istället en bild med mobilen för att kunna kolla efter den på bibblan. Men ändå, det är en helt annan typ av frestelser så fort man är på resande fot. Mat, dryck, godis, snacks, tidningar och böcker. Det är inte tänkt att vi ska förflytta oss många meter utan att ha förutsett alla eventuella behov och sug efter saker och ting.

Köpvecka

Den gångna veckan har jag fullständigt kräkts ut pengar. Fy fasen, svettigt. Inte Snålcoachigt alls. 

Här har ni en lista på frosseriet: 

Jobbskor 1300 kr

Jobbkjol 279 kr (för att min ena svarta jobbkjol blivit för...eh, trång och den andra är för utsliten)

Två par jeans och ett skärp till sonen 1100 kr. 

Hundmat och hundhalsband med LED belysning (laddningsbart via USB) 932 kr.

Hårfärg 119 kr.

Som om inte det vore nog med det såg jag att Apoteket hade HALVA PRISET på duscholjan som jag brukar köpa. De hade bara två kvar och jag köpte båda, sammanlagt 115 kr. Vi är riktiga torrisar hela familjen så emellanåt går vi över till duchsolja som återfuktar bättre än tvål.

På ett par dagar har jag alltså gjort av med mer pengar än vad jag vanligtvis gör på flera månader. Men allting kändes rätt angeläget. Inte bara att vi är skyldiga att ge hunden mat och barnen kläder utan att jag måste ha rätt kläder för att passa in på jobbet. 

Hårfärg för att jag var i akut behov av en höstrenovering. Och jag har alltså även köpt nya jobbskor som funkar även inomhus under höst och vinter. Sköna och snygga stövletter med lagom hög klack så att man orkar gå runt med dem en hel arbetsdag. Den lyxen! Den här veckan ska jag på utbildning på vårt huvudkontor och med risk för utslag på ytlighetsbarometern så vägrar jag att ha sjabbiga skor. Ni vet vad man brukar säga - dina skor avslöjar hur du är. Jag är så ovan att köpa saker nuförtiden att jag drabbades av svår beslutsamhetsångest och besökte fyra olika skobutiker för att jämföra pris och kvalitet innan jag kunde bestämma mig. 

Tyvärr stannade det inte där. Sonen behövde jeans - igen. 

Men där tänkte jag till och hade två rabattkuponger 20% på valfri vara som vi kunde utnyttja. Det mildrar ju ångesten något. Jag har dåligt samvete så fort jag köper något och försöker rättfärdiga köpet för mig själv. Det är helt sjukt, men så är det. Jag vill inte se det som ett misslyckande eftersom jag är medveten om behoven och ändå lyckas känslan av slöseri bita sig fast. Dessutom har jag ett säljjobb och jag säljer bättre om jag är välklädd så det brukar betala sig i slutändan. Dress for success kan man säga. 

I ett tidigare inlägg berättade jag att jag anställt mig själv som projektledare för att skapa bättre lönsamhet i min mans företag. Min nya tjänst har gjort att jag håller på att förvandlas till någon slags bridezilla (lite fel ordval kanske men så att alla fattar vad jag menar). Sådana som jag ska inte vara ledare/chefer. Jag ger mig in i saker med liv och lust och en sällan skådad uthållighet och när jag ger järnet kan jag inte förstå att andra inte vill göra det exakt samtidigt. Man kan lätt säga att jag har två jobb för närvarande och jag är fast besluten att göra så mycket jag kan själv för att få ner kostnaderna, och bara anlita marknadsföringsbyrån för sådant som ligger utanför mina möjligheter. Företagets pengar ska ju hellre ner i våra fickor tänker jag. 

Det bästa jag vet är tjänster och gentjänster. Den här veckan har min fantastiska tjejkompis ställt upp och skjutsat mig till en specialbutik som säljer reklam och säljhjälpmedel till företag och hon har även hjälpt till med lite andra saker inom hennes yrkesområde. Vi fick hur mycket som helst gjort och nu filar jag redan på nya idéer. Det är riktigt kul och gör att jag kan strunta i alla problem som omger mig på min vanliga arbetsplats. 

Apropå skjuts hade min man gjort en deal med sin kompis, bjudfika mot hemtransport av den tunga hundmaten. När vi stod inne på djuraffären skämtade kompisen med min man och sade - Jaha, nu ska ni väl ta fram alla era rabattkuponger... Ojdå, hur kunde han veta det? Vi råkade nämligen ha både en rabattkupong och en värdecheck med oss. Vi köper faktiskt aldrig hundmaten till ordinarie pris utan bunkrar när det kommer ett erbjudande, oavsett om vi har mat kvar eller ej. Precis som vi gjorde med blöjorna när barnen var små. 

Den här veckan kommer vi att äta mycket gröt och soppa. 

Nått botten

Jag är ganska pedant av mig och då och då får jag ett ryck och tar tag i de delar av städningen som görs mer sällan. Det kan vara allt från att skura ugnen och kylskåpet till att dammtorka taklampor. SKAFFA ETT LIV tänker ni men jag gillar ju verkligen känslan av rent och nystädat. Jag mår bra av den och den ger mig frid i sinnet. Dessutom är det så att när jag har bekymmer så städar jag mer än vanligt. Jag är en sådan som argstädar helt hysteriskt. Jag städar jättebra när jag är förbannad, allt blir skinande rent och efteråt mår jag mycket bättre. Och ja, man kan verkligen undra vad en psykolog skulle dra för slutsatser av det. 

Nåväl, igår var jag inte alls arg eller upprörd men började ändå städa och rensa på de mest besynnerliga ställen. Troligtvis försöker jag städa bort den senaste tidens frustration över alla förändringar som jag inte har kontroll över. Jag ger inte upp hoppet om det perfekta minimalistiska hemmet med rena ytor utan en massa onödigt junk (och naturligtvis dammfritt och hundhårsfritt överallt). 

Jag kastade en del under min framfart. Bland annat toaborsten. Eller rättare sagt, borsthuvudet är utbytbart och det var det jag kastade. För er som varit med ett tag kanske ni minns att jag tycker att toaborsten är hemmets äckligaste och märkligaste pryl (ägna en stund åt att fundera över vad man använder den till, vad man sedan gör med den och hur länge den brukar bli stående i ett badrum innan den byts ut). Med andra ord borde det vara en engångspryl. 

Jag passade även på att kasta ett par tandborstar. Vi har eltandborstar men använder emellanåt även vanliga tandborstar. Det är alltså sådant som vi städfreak gillar att byta ut: borstar av olika slag. Det och disktrasor. 

Idag tog jag en liten bensträckare i centrum på lunchen och kom på att jag kunde kila in i det stora varuhuset för att köpa en ny tandborste till min son. Då slog det mig att jag lika gärna kunde passa på att köpa borsthuvud till toaborsten när jag ändå var där. Just den modellen med utbytbar borste hade de flyttat undan till en undanskymd plats så jag valde att bunkra medan de finns kvar och plockade på mig tre stycken borsthuvuden innan jag gick vidare till skönhetsavdelningen för att hämta en tandborste. Hade jag tänkt till lite hade jag betalat toaborstarna uppe på badavdelningen istället för att släpa med dem bort till skönhetsavdelningen. Men nu gjorde jag inte det utan lade istället tre toaborstar och en tandborste framför den perfekt sminkade tjejen i kassan som uttryckslöst tog borste efter borste och blippade in dem i kassan med sina långa välmanikyrerade naglar. När jag skulle fiska upp betalkortet ur plånboken fick jag syn på mina presentkort. Eftersom jag har så många tänkte jag att jag lika gärna kunde använda ett sådant att betala med. När jag sträcker fram presentkortet får jag för mig att hennes felfria svalvingar till ögonbryn åker upp en centimeter men vad vet jag, jag kan ha inbillat mig.

På väg därifrån insåg jag i vilket fall att jag nått botten. Inte för att jag tycker att det var pinsamt eller för att jag skämdes utan för att jag insåg hur det uppfattas av betraktaren. Betala toaborstar med presentkort. Jamen vad fint, som om jag fyllt år eller nåt och fått presentkort för att köpa något jag verkligen, verkligen önskat mig och då väljer jag att lyxa till det genom att frossa i borsthuvuden till WC-borsten. 

Eller som sonen skämtade när han kikade ner i påsen:

- In case of zombie attack!

Dumsnål

Det jag märker är att jag börjat vippa över till snålsidan på alldeles för många områden. Tidigare har jag varit kvalitetsmedveten, köpt dyrt och vägrat lågprisvaror eller budgetalternativ i trista förpackningar. Jag är fortfarande oerhört kräsen när det gäller vissa saker, vägrar att köpa vattniga krossade tomater på matbutiken eller kladda billigt puder i ansiktet. Men jag har börjat köpa butikens egna märke när det gäller tops och liknande hygienartiklar. Igår kväll sprang jag förbi Åhléns och spontanköpte en halsduk. Det var kyligt ute och i plånboken trängdes fortfarande ett par presentkort. Med andra ord var den gratis. Men den var inte kashmir eller alpackaull. Nej, mjuk syntet för 149 kr. Det är så inte jag. Och ändå har det blivit jag men sedan ångrar jag mig (gratis eller inte).

En del saker är långt över förväntan medan andra bevisar att snålheten bedrar visheten. Strumpbyxor är en sådan grej. Så fort jag köper billiga strumpbyxor så får jag bittert ångra mig. De går sönder lättare och klarar inte att tvättas lika många gånger. Man lär sig, vad som funkar och vad man bör undvika.

Jag försöker dagligen att klara mig med mindre saker. Jag försöker laga vardagsmat med inte alltför många ingredienser. För att inte tala om hur jag har dragit ner på mängden hygienartiklar och skönhetsprodukter. Jag har en bodylotion istället för fem olika och en ask ögonskugga istället för en hel hög som bara ligger. Ett tappert försök att komma undan det där gyttret av onödiga prylar som jag ändå inte behöver. När jag kommer hem till andra häpnar jag över mängden saker som de flesta omger sig med. 

Så, egentligen vill jag ha få men utvalda saker. Exklusiva av hög kvalitet. Men så är det den där spärren som tar emot. Och det är så lätt att det slutar med en billig halsduk för 149 kr som jag egentligen inte ens vill ha.

Nu har jag lovat mig själv att inte göra fler onödiga budgetköp förutom på just enkla små förbrukningsvaror. Inte för att jag planerar att köpa en massa saker men den dagen jag behöver något nytt. Nackdelen med det här hårdsparandet är att man blir väldigt snål. Väldigt väldigt supersnål. 

Det här tänket är naturligtvis applicerbart även i andra sammanhang än rent privata. 

Idag var jag ledig från jobbet men låg inte på latsidan för det. Tvärtom, jag tillbringade dagen med att träffa duktigt marknadsföringsfolk som jag tänkt anlita till min mans företag. Jag inser mer och mer att vi måste få upp lönsamheten där för att på sikt kunna befria mig från min anställnings bojor. För tillfället vantrivs jag så mycket på mitt jobb att jag inte ens orkar berätta om det här i bloggen. Vi är inne i ett skede med förändringar där inte en enda förändring hittills har varit till vår fördel. Nej urk, det är inget vidare. Och min mans företag har verkligen potential att växa. Av lite olika anledningar har vi låtit utvecklingen stagnera men nu är det hög tid att sluta såsa och börja agera. 

Därför var jag uppe före soluppgången och hade sett till att lägga flera möten efter varandra eftersom jag ville effektivisera rekryteringen. Då slipper jag ta ledigt någon annan dag och förlora inkomst från mitt eget jobb. Man får inte vara dum. Kostnad för att anlita skäggiga hipsters art director skulle kunna framkalla en hjärnblödning hos den mest luttrade. Jag ville bara skrika ut ett nej men det är då jag får andas i en påse och tänka it takes money to make money... 

En liten köpfest

På tal om onödig konsumtion kan jag meddela att jag kom hem med en liten papperskasse med snörhandtag idag. Japp, en så kallad lyxkasse. Om det här hade varit en livsstilsblogg hade jag först visat en bild på påsen och sedan vad som låg i. Nu får ni nöja er med en enkel liten förklaring. Det var som i gamla tider. Jag kom hem och packade upp en parfym, hutlöst dyra hårprodukter och en duschtvål. Jag visade upp mina inköp vid middagsbordet och familjen hade inte kunnat se mer förvånad ut om jag hade dragit upp vita kaniner ur en hatt. 

Minns ni att jag berättade om en community som jag deltog i under en begränsad tidsperiod? Det var faktiskt riktigt roligt och de hade ett generöst belöningssystem, sammanlagt fick jag 1400 kr i valfria presentkort. Det var lätta pengar med tanke på hur lång tid det tar att få ihop ett par hundralappar när man svarar på enkäter på nätet. Jag bestämde mig för att använda presentkorten till lite dyrare grejer. Inte bunkra upp en årsförbrukning billig duschtvål och tandkräm till hela familjen. Därför att då försvinner pengarna in i den vanliga ekonomin och snållivet utan att skänka någon som helst guldkant på tillvaron. Jag får presentkort på 100 kr minst 1-2 gånger i månaden och har ingen som helst koll på hur många jag fått eller vad jag gjort med dem. Oftast köper jag nagellack och smink för dem men jag håller inte reda på dem eftersom det handlar om små belopp vid sidan av min egentliga ekonomi. Jag kallar det för nöjespengar och de finns där bara för att jag ska kunna köpa lite tjejgrejer utan att behöva ta av min lön. De där sakerna som jag hävdar ligger mitt emellan nödvändig och onödig konsumtion, det som är varken det ena eller det andra.

Så, jag travade högtidligt iväg till skönhetsavdelningen för att köpa min favoritparfym. I handen hade jag inte bara mina presentkort utan även två rabattkuponger. Men parfymen jag ville köpa var tillfälligt slut! Vad är oddsen på den? Säljaren log beklagande och sade att hon tror att de får in den...snart. Jag sneglade på min tidsbegränsade rabattkupong, 20%. Bestämde mig för att ta en annan parfym istället. Den var ett par hundralappar billigare än den jag planerat att köpa och därför gick jag crazy på håravdelningen. I ett anfall av generositet köpte jag även en manlig "vuxen" duschtvål i present till 15-åringen. Vid kassan var det en ren fröjd att se alla rabatter dras, 20% på parfymen och 10% på övriga varor. Totalt blev det 629 kr och allt betalades med inlösta presentkort. 

Men precis som en olycka sällan kommer ensam så verkar det gälla även pengar! 

Jag har haft ont i ryggen på vänster sida och misstänker att det är min tunga handväska som ligger bakom. Jag snedbelastar nog ganska ordentligt när jag kånkar omkring på den varje dag. I måndags lade jag undan väskan och tog fram en annan, lättare, väska ur garderoben. I innerfacket hittade jag ett sl-kort. Ett sådant där man själv fyller på reskassan. Jag hade ingen aning om att det låg där eftersom jag har ett annat, likadant, i min plånbok som jag alltid bär med mig. Jag var ganska säker på att det inte skulle finnas några pengar på kortet så jag blev duktigt paff när det visade sig vara laddat med 450 kr. Den enda tänkbara förklaringen är att det legat där sedan innan mitt köpfria år 2014. Sedan dess har jag nämligen inte laddat sl-kortet med mer än högst 200 kr åt gången. Min första tanke var "Åh, vad synd att man inte kan ta ut kontanterna i en Bankomat" men å andra sidan behöver jag ju inte ladda något kort på ett bra tag och det vinner jag ju på i längden. 

Sist men inte minst gjorde jag två försiktiga aktieköp idag och fyllde på med 200 st Ratos B och 100 st Axfood. Jag orkar inte vänta och se om det kommer att dippa ner mer eller inte utan börjar fylla på med mer aktier nu. Fortsätter det ner så köper jag fler. 

En rätt gedigen shoppingdag med andra ord. 

Opinionsbildare

För att varva ner lyssnar jag ibland på poddar av olika slag. Allt från intressanta ämnespoddar till rena pladderpoddar för underhållning. Jag har inte lyssnat på ekonomipoddar men då och då dyker ämnet pengar upp när man minst anar det. Häromkvällen låg jag i badet och lyssnade på en podd av två av Sveriges just nu kanske mest omtalade och framgångsrika kvinnor. De drar fulla hus och kränger vin och böcker på löpande band. På Instagram kan man ta del av glassig konsumtion och roa sig med att räkna deras livsstilspoäng. Jag lägger inga värderingar i det utan säger som jag alltid gör, var och en får göra som den vill. 

Men det jag reagerade på var att de i ett av avsnitten sade - Man ska inte sitta och hålla på pengar. Eller tänka på pengar. Man ska kasta upp dem i luften och göra roliga saker för dem. De ska sättas i rullning! 

De pratade om folk som sparar ihop pengar av rädsla att bli fattiga och ställde sig helt oförstående till någon bekant som regelbundet brukade gå in på sitt bankkonto för att flytta runt pengar. Hm, det låter som jag. Även om det inte var mig de menade. Nåväl, de gav ämnet pengar generöst med utrymme och kom med exempel som de tyckte var talande. De hade någon bekant vars fru hade tillrättavisat sin man med orden "Don't act like you are poor, because then you are going to be poor". För att ytterligare understryka vikten av att inte hålla i pengarna bjöds lyssnarna på ytterligare visdomsord "Give money away and the money will follow". Vilket inte gav några som helst träffar vid en googling så det verkar inte vara något etablerat ordspråk men jag tolkade det som att man menade att den som är generös mot andra, själv blir rikligt välsignad.

Naturligtvis har jag synpunkter på detta. Ganska många dessutom. 

Först och främst är detta lätt att säga för den som har medvind och ett stadigt stigande kassaflöde. För det andra har deras populära podd 3-400 000 lyssnare varje vecka och majoriteten av dem är gissningsvis kvinnor mellan 20-35 år. De är enorma förebilder för många människor och läser man kommentarerna är majoriteten okritiska fans som sväljer allt de säger. Ni vet hur det funkar på sociala medier idag, en känd förebild lägger upp en bild på en vas med snittblommor eller en nyinköpt klänning och folk går helt bananas. Fans taggar sina vänner och skriver LIFEGOALS!! (ja, med versaler) och uttrycker genast att de vill köpa samma saker. Jag är alltid mer fascinerad av kommentarsfältet än själva bilden någon kändis lagt upp. 

I en podcast får man givetvis säga och tycka vad man vill, det är ju liksom själva grundidén bakom den. Och alla människor delar naturligtvis inte samma syn på pengar. Bra så. Slösarna är många medan spararna är få. Inga konstigheter. Men jag tänker så här: ett bra budskap till unga kvinnor är att börja spara regelbundet. Det är viktigt att uppmuntra till ett så självständigt liv som möjligt med egen bostad och försörjning. Ekonomisk trygghet. Spara lite för ålderdomen. Spara gärna lite till körkort, resor och möbler också istället för att tomma bankkonton och riskera att frestas att ta lån och avbetalningar. Tyvärr faller den typen av tips platt till marken när populära stjärnpoddare citerar vår mest kända stjärnmäklare i NY som enligt dem ska ha sagt 

- Pengar är inte viktiga för mig, jag gör gärna av med dem så fort det bara går. Jag vill inte ha någon relation till dem.

Men utan någon enda gång i programmet ta upp det allra mest självklara istället för att försöka göra detta till sanningar som man försöker applicera på vanligt folk. Den där stjärnmäklaren drar nämligen in lika mycket pengar på en dag som en vanlig arbetare gör på ett helt år, eller mer. Troligtvis har enorma summor investerats redan innan man börjar "göra av med pengarna så fort det bara går" och har tryggat stora passiva inkomster för åratal framöver.

Den som har makt att påverka behöver tänka på att sprida bra budskap.

Lyxfällan som ämne i skolan

Vad härligt det är när 15-åringen kommer hem från skolan och berättar att de har privatekonomi som ämne. I övrigt är jag inte helt nöjd med hur det ser ut i hans skola men det här är helt klart toppenbra! 

Klassen har fått titta på flera avsnitt av programmet Lyxfällan som en del av undervisningen och fått lära sig vad som egentligen menas med t ex ränta, avbetalning, skulder, inkasso och Kronofogden. Det är ju så att man blir TÅRÖGD av lycka. Sonen berättade glatt om de olika avsnitten som de hade sett och letade upp ett par klipp på Youtube för att visa några favoriter. Det var härligt att lyssna på honom när han berättade och det märktes att han hade full koll på ämnet. Bästa och jobbigaste kommentaren: 

- Tur att du har slutat snusa mamma, för annars hade vi räknat ut hur mycket det blir på ett år. (Mmjoo, och så hade jag kunnat presentera det här på bloggen...eller inte!). 

Jag brukar titta på Lyxfällan och då brukar minstingen hålla mig sällskap men 15-åringen har inte varit särskilt intresserad. Nu var han lyrisk och vi satt länge och pratade om programmen och hur det kan bli så här - att vissa tar stort ansvar för sin ekonomi medan andra dundrar på med sms-lån och andra dåliga lösningar. Jag hoppas att han tar lärdom av det och att det håller i sig även när han blir äldre och flyttar hemifrån. 

Naturligtvis har jag som förälder gjort mitt jobb och försökt lära barnen om pengar och ekonomi (fattas bara, sparbloggare och allt!) men det hjälper inte alltid vad föräldrar säger, man vill testa själv först eller behöver höra det från fler håll. Så jag hoppas att man fortsätter att se det som ett viktigt inslag i undervisningen. 

Ekonomiskt har det inte hänt särskilt mycket under den senaste veckan. 

Mina presentkort på 700 kr kom på posten och jag tänker använda dem till en ny parfym. En liten belöning till mig själv som hjälper till att hålla igång det övriga sparandet. Det är två veckor kvar på communityn där jag fick presentkorten och jag hoppas givetvis på att bli belönad ytterligare en gång för mitt engagemang.  

Mitt asketiska leverne står i skarp kontrast mot bekantskapskretsen som ivrigt instagrammar exklusiva restaurangmiddagar och drinkar medan jag sitter hemma och lägger kvällstid på att skriva mina åsikter i en community. Det fina är att jag trivs så bra med det. Jag önskar bara att det fanns fler sätt att tjäna en extra hacka hemifrån.

Nu när jag är klar med bloggandet ska jag tappa upp ett varmt bad och njuta av en lånebok som jag hämtade på bibblan igår. För er som tror att vi är totalt asociala kan jag meddela att vi var på födelsedagsfest och roade oss förra helgen. Vi hade present med oss, köpt på Urban Deli's matbutik. Bästa bästa presentstället om man vill köpa roliga, smarta och annorlunda saker utan att behöva lägga för mycket pengar. Dessutom framstår man som en "normal slösare" när man varit där och handlat och det kan ju vara bra för ens image. Rekommenderas för er i Stockholm!

Nu bad! 

En riktigt trevlig sparhelg på er.

Turputtar och otursfåglar

Men åh, vilket fint stöd jag fick av er läsare för det här med migränattacken. Tack, det värmer så mycket. Många av er tar upp stressrelaterad migrän och att man ska vara varsam med hälsan. Ta varningssignaler på allvar. Och det är här jag inte riktigt vet vad jag ska tro, var det en varningssignal eller var det bara ren otur? Det här var ju första gången som jag drabbats och det är omöjligt att veta vad det berodde på. 

Jag pratade med en kompis om det som hänt och då förklarade jag min jobbsituation genom att säga att det är 70-30, vilket jag tyckte sammanfattade det hela bra:

70% - är bra med mitt jobb.

30% - är dåligt med mitt jobb. 

Allt är inte jättebra men mycket är helt okej. Det är i alla fall mycket mer som är bra än dåligt. Jag tror inte att min arbetsplats är unik på den punkten och det finns en risk att jag hamnar ur askan i elden om jag byter jobb. Stressen och pressen ökar i samhället så det är inget unikt och dessutom regnar det inte lediga jobb. 

Men håll i er nu, för lustigt nog blev jag mer eller mindre erbjuden ett jobb i fredags. Det är ju helt sjukt med tanke på att det bara var dagar efter min stora meltdown. Märkligt, oavsett om man tror på ödet eller inte. En kompis mamma ringde mig angående en sak och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag med ett jobberbjudande framför mig. Och då hade jag inte sagt ett ord om vad som hade hänt mig eller att jag börjat utvärdera huruvida jag bör byta jobb eller inte.

Hennes dotter (min kompis) har dragit ut på sin föräldraledighet för att hon ville sadla om i livet men visste inte hur eller på vilket sätt. Men ni vet hur det är, some people have all the luck. Naturligtvis behövde hon inte fundera alltför länge utan blev erbjuden ett nytt spännande jobb på ett trendigt företag i expansionsfas. Headhuntad. Fatta vad skönt, slippa trängas med hundratals andra arbetssökande. Slippa all oro och väntan. Härligt för mig också som glädjer mig åt min kompis framgång men inser att jag är omgiven av en massa duktiga karriärister och driftiga entreprenörer samtidigt som jag själv drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på mitt eget jobb. Men jag är inte bitter, haha. 

Inte nog med det, hon hade dessutom ett annat jobb på gång också - även detta via kontakter. Inte alls lika flashigt, välbetalt eller samma möjligheter att avancera utan ett arbete man tar av mer filantropiska skäl. Kompisens mamma försökte nu sälja in det här jobbet till mig istället eftersom hon tyckte att jag skulle passa alldeles utmärkt där nu när hennes dotter inte längre var aktuell för tjänsten. I ungefär fem minuter blev jag eld och lågor eftersom jag såg det som en möjlighet att få en biljett bort och att byta bransch utan att behöva ge mig in i jobbdjungeln med allt vad det innebär. 

Glädjen höll i sig tills jag insåg att det skulle innebära en årlig lönesänkning på cirka 150 000 kr, eventuellt mer. Jag skriver årlig eftersom jag har rörlig lön som varierar från månad till månad och det är lättare att räkna på min årsinkomst. En sådan lönesänkning betyder bye bye sparplan. Vi skulle klara oss ekonomiskt men jag skulle få ta farväl av alla mina framtidsdrömmar och det är jag verkligen inte beredd att göra. Min sparplan är det viktigaste jag har. Just nu känns det som att jag är fast på mitt jobb utan möjligheter att ta mig därifrån. I alla fall för tillfället. Pengar är inte allt men det finns ju gränser för hur stor lönesänkning man går med på också. 

Och vi är tillbaka till den problematik som jag nämnde tidigare i inlägget, att man vet vad man har men inte vad man får. Förutom lägre lön då.