Efter räkningarna

Egentligen har vi inte särskilt mycket räkningar. Jag vet det, men jag är ändå inte nöjd och skulle vilja minska utgifterna lite till.

Om vi börjar med att titta på mig så är det bolån, månadsavgift, elräkning, mobilabonnemang, fackavgift, a-kassan och försäkring. Ingen bil och inte ens månadskort för lokaltrafiken. Jag har ett gammalt och billigt mobilabonnemang, 149 kr i månaden (då får man hålla hårt i den lilla surf som ingår). Inget liv i sus och dus direkt.

Min man har inga räkningar till varken fack eller a-kassa. Däremot köper han månadskort för lokaltrafiken, 790 kr. Utöver detta tillkommer några räkningar, t ex barnens mobiltelefoner och försäkringar. Hunden är också försäkrad. Vi betalar Radiotjänst. Dessutom har vi Spotify, 99 kr, och det är en kompromiss mellan mig och övriga familjen. Jag tycker att vi kan nöja oss med gratisversionen men de slåss med näbbar och klor för att behålla premiumversionen. Den ingick gratis i sonens abonnemang under sex månader och vips hade de vant sig och vägrar säga upp den och nu betalar vi alltså för tjänsten. Jag tänker som så att man måste välja sina strider. 

Annars är det inte mycket lyx. Vår fasta telefon sade vi upp för flera månader sedan. Vi har inga betal-tv-kanaler och inga tidningsprenumerationer. Jag kan inte komma på en enda räkning förutom de jag redan rabblat upp. Det känns faktiskt extremt lite när jag lyssnar på arbetskamrater, vänner och bekanta. Till att börja med har alla bil och då rasslar det genast till i utgiftskontot: reparationer, drivmedel, försäkring och skatt. Många har dessutom lån på bilen. Dessutom känns det som om vanligt folk i allmänhet har mer räkningar än vad vi har. 

Det jag vill säga med detta är att totalen känns hyfsat nerbantad och näst intill fri från onödiga utgifter (förutom Spotify då) men trots detta känns det som att pengarna seglar iväg. När jag fört över pengar för räkningarna och sparandet (inklusive amortering) blir det inte många tusenlappar kvar på lönekontot. Jag blir lika förvånad varje gång. Det är något psykologiskt över det, att jag tror att det ska finnas mer pengar kvar än vad det faktiskt gör.

En god vän påstår att hon älskar att betala räkningarna. Um-hum, starkt ord det där men hon menar att hon känner sig "självständig och fri" när hon betalar dem och sedan kan känna sig skuldfri för resten av månaden. Jag kan inte relatera, jag sitter bara och grämer mig över hur jag slösar bort tusenlapparna och hur dyrt det är att dra runt ett hushåll. 

Ju mer man sparar, desto girigare blir man. 

GLAD PÅSK

För info: det kommer att dröja innan vi bjuder till fest igen. Det blir tidigast våren 2026.

Påminn mig gärna om det om jag börjar komma på andra tankar. 

Som ni förstår har vi haft huset fullt av gäster. Med den lilla rättelsen att vi bor i lägenhet och när en lägenhet är full av folk blir det av någon anledning jättemycket mer trångt än vad man upplever att det blir i ett hus. Det har varit supertrevligt och roligt men nu är jag helt och hållet fullständigt färdig. Jag var så trött att jag knappt orkade byta om till mjukiskläder. Dessutom behöver mina trumhinnor bytas ut efter att festens yngsta deltagare, som befinner sig i trotsåldern, ventilerade sitt missnöje på maximalnivå. Det var mycket spring och vrål, spill och kladd. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag råkade överhöra konversationen vid barn- och ungdomsbordet i vardagsrummet och där var det ingen som ville ha barn före 35. En halvtimme senare var siffran uppe i 40 och efter ytterligare en stund var ingen längre säker på att de skulle skaffa barn överhuvudtaget, någonsin. Med andra ord kan jag nog stryka tonårsgraviditeter från min lista över saker jag oroar mig för. 

Bland gästerna fanns både släkt och vänner. Vi firade både födelsedag och påsk. Alltså, det var inte jag som fyllde år utan ett av barnen. Som vanligt bjöd vi på buffé. Denna gång med matiga pajer, sallader och småplock. Med det här blogginlägget vill jag slå ett slag för pajen. Jäklar vilken underskattad bjudmat det är! Jag hade inte gjort en paj på säkert 15 år och med den tidens trista och torra pajer i färskt minne var jag inte ett dugg intresserad av att göra några heller - tills jag blev övertalad när jag frågade runt för inspiration. Och det blev verkligen superbra och inte ett dugg torra eller tråkiga! Vi gjorde pajerna i bakformar med löstagbar botten och de fick mycket beröm och uppmärksamhet för att de var så väldigt höga och fina. 

Det behöver alltså inte kosta en förmögenhet att bjuda på mat. Jag säger alltid att tricket är många små skålar med tillbehör till maten. Mycket att pilla och plocka med så att alla sitter länge och umgås kring maten. Det är både billigare och enklare än att servera trerätters till många. Ni är säkert gourmetkockar och tycker sådant är jättelätt och skoj men jag blir bara tokstressad och rädd att misslyckas.

Vad det gäller påsken för övrigt har vi inte överdrivit alls. Det skulle inte falla mig in att köpa nya påskägg varje år, istället återanvänder vi de vi redan har och det har ju blivit en hel del genom åren. Vi brukar få en och annan påskblomma men i år fick vi ingen och det var nog lika bra med tanke på hur trångt det redan var på bordet. Inte ens påskris hade vi i år men det gick ju bra ändå. 

Resten av helgen kommer vi att äta resterna. Salladen och grönsakerna måste ätas upp imorgon. Samma sak med röror och dipp. Charkgrejer och bröd blir frukostmat. 

På måndag tar jag hand om det som blev över av västerbottenost, ädelost, fetaost, oliver och broccoli - funkar att använda till både pastagratäng och pastasås. Då kan man passa på att göra ett storkok så att det räcker till ett par matlådor också (att frysa in). På så sätt sprids kostnaden ut över längre tid. Det känns alltid så himla dyrt precis när man står där och handlar all mat till kalas men oftast blir det en hel del över som kommer till användning längre fram istället. 

Vi bjöd på hembakt chokladkaka med grädde och/eller glass. Vi har både mjölk, ägg, grädde och glass kvar så då passar det bra att grädda våfflor eller pannkakor någon av de närmaste dagarna. 

På så sätt tar vi tillvara på allt som inte gick åt och vi behöver inte handla någon mer mat de närmaste dagarna. 

Jag önskar er alla en glad och härlig påsk!

Jag VILL bo i ett Vipp-Shelter!

Kära vänner, har jag möjligen några trogna läsare som kommer ihåg att jag en gång skrev ett inlägg om en toaborste? Ni vet en sådan där borste som folk har stående bredvid toaletten för att kunna rengöra toalettskålen när de har gjort nummer två.

Inlägget handlade om att jag ville köpa en pedalhink och en matchande toaborste av märket Vipp. Snygg design, men dyrt. Pedalhinken kostade 3000 kr och toaborsten 1500 kr. Jodå,  ni läste alldeles rätt men det var naturligtvis mitt gamla jag som ville köpa de här sakerna för att piffa upp badrummet. Något köp blev det aldrig eftersom min man, bromsklossen, satte sig på tvären och ylade om att det var sinnessjukt att köpa toagrejer för galna pengar. Jag var bitter ända tills jag bestämde mig för ett ha ett köpfritt år och blev för snål för att köpa dyr badrumsinredning. 

Jag trodde att jag hade kommit över det men det har jag inte. Man kan säga att det finns ett litet Vippärr. 

Och ikväll sprack det lilla ärret upp en aning. Det började med att jag hittade ett youtubeklipp om ett tiny house och blev alldeles till mig. Det var banne mig det snyggaste lilla hus jag någonsin sett. Stål, glas, svart och grått. Jag älskar varenda liten detalj. 

Bild: Elle Decoration

Jag tittade på klippet och kände "Okej, jag kan bo där". Tio minuter senare hade känslan förvandlats till "Jag måste bo där!" Lyriskt visade jag klippet för maken och minstingen som båda blev lika förtjusta som jag. Minstingen påpekade att det bara finns ett sovrum och undrade försynt var han och hans bror skulle få sova. Tålmodigt förklarade jag för honom att jag vill ha ett tiny house längre fram, när de har flyttat hemifrån. Och då kan vi säkert tränga ihop oss när de kommer och hälsar på, det blir bara mysigt. De kan få sova på loftet så sover vi i vardagsrummet. Det var liksom klart. I huvudet hade jag redan börjat leta tomt och packa flyttkartonger. En bit in i klippet upptäcker jag att det är designföretaget Vipp som ligger bakom. Jag fattade inte det från början eftersom jag var så bländad och bedårad av allt annat. 

Jag gillar idén att all inredning ingår. Att vi har för många beslut att fatta i livet och att det därför är skönt att flytta in i ett färdigt koncept där allting matchar. Skönt att slippa välja möbler, belysning, porslin och sänglinne. Bara att flytta in. Men trots att min man var lika förtjust i huset som jag så var han tvungen att döda allt kul med sin realistiska syn på saker. Jättetråkigt.

Vi gick in på hemsidan och tittade på priset. 4,8 miljoner kronor. Jag kan hålla med om att det är i saftigaste laget, särskilt när man måste köpa en plätt mark att ställa huset på också. Men ändå, ni vet när man rycks med lite för mycket och blir irriterad på sin partner som ska plocka ner en på jorden igen. 

När han lämnade rummet ropade jag listan med Vipp-grejer som ingår i priset  -...och man får 1 x soap dispenser!

Ett desperat försök att göra det hela lite mer prisvärt. 

Youtubeklippet hittar ni här!

Vill man se vad som ingår i priset klickar man här!

Mitt blogginlägg om toaborsten finns här!

Allt är inte svart eller vitt

Minstingen har någon grej att han älskar vita kläder. Hade han fått bestämma hade han gått klädd helt i vitt från topp till tå men alla som har barn känner till följande livsråd: barn + vita kläder = no no. I somras fick han en del nya kläder och då kompromissade vi och kom överens om en svart/vit jacka. Det är hans enda mellanjacka, dvs en jacka att använda vår och höst. Tycker inte det är så stor mening att försöka bunkra säsongsplagg med tanke på hur snabbt barn växer så han har bara den och sin tjocka vinterjacka.

Hur som helst älskar ungen den här jackan (troligtvis för att han vet att det är så nära en vit jacka han kan komma de närmaste fem åren). Idag skulle den tvättas för första gången. Noggrant tömde vi fickorna och läste tvättrådet. Dessutom tvättade vi jackan separat eftersom det är lite knivigt med svart/vita plagg. 

Jag gick in i badrummet medan jackan tvättades och när jag kikade genom luckan till maskinen upptäckte jag att de vita delarna såg syrenlila ut! Syrenlila. Jag fick ju lite panik när jag såg det eftersom det är en fin jacka som såg alldeles ny ut och fortfarande passar bra i storlek. Vill inte ha oförutsedda utgifter!

Lillens älsklingsjacka som sagt var, och jag tvivlade på att syrenlila skulle falla honom i smaken. Men ett tvättprogram senare visade det sig att det lila sköljts bort och ersatts med en grå solkig färg. Jag erbjöd honom en ny jacka (plånboken kved tyst men vad gör man inte?) men han vill fortsätta använda jackan trots det solkiga. Jahapp, då får han väl använda den nu helt enkelt. 

Apropå barn har tonåringen sovit över hos sin bästa kompis sedan i fredags. Idag skulle de besöka Mall of Scandinavia tillsammans med kompisens mamma. Det är härligt när någon annan tar på sig att dra runt ungarna på sevärdheter som man själv kan tänka sig att slippa. Jag har inget som helst behov att se någon jättegalleria men jag förstår om sonen tycker att det är roligt. 

En annan sak värd att nämna från helgen är att jag köpte en parfym för 745 kr. Yay! Naturligtvis har jag inte betalat för den, om någon nu trodde det. Jag har använt presentkort som jag brukar när jag köper "onödiga" skönhetsartiklar. 

Min man (fortfarande utan smeknamn här i bloggen, jag jobbar på det) har eget företag och någon gång emellanåt får han en och annan gåva från nöjda kunder. Det kan vara en flaska vin eller en bok. I vintras fick han och hans samarbetspartner två presentkort, ett på Kicks och ett på Akademibokhandeln. Hans partner ville gärna handla på bokhandeln så han tog det på Kicks och gav det till mig eftersom han tyckte att jag kunde få lyxa till det. Jag blev jätteglad men har alltså väntat med att använda det ända fram till nu. Jag har ju den här regeln att helst inte skaffa nytt innan det gamla tagit slut och nu är min gamla parfym nästan helt slut. Jag hade kunnat köpa 5-6 smågrejer istället men samtidigt kändes det mer värt att köpa en exklusiv vara. När man snålar som jag gör är det svårare att komma åt de dyrare sakerna. 

Jag passade på att köpa den stora flaskan (genom att lägga till några kronor som fattades) eftersom det blir mer prisvärt i långa loppet. Nu kommer jag i alla fall att dofta gott när jag jobbar i mina gamla paltor - alltid något!

När både solen och livsglädjen tittar fram

Idag var jag ledig. Veckans bästa dag.

Jag behövde muntra upp mig lite och vad kan passa bättre då än att bjuda hem kompisar på lunch? Nära vänner som betyder mycket för mig och som får mig att må bra. Den ena har jag känt sedan studietiden, men vi träffas alldeles för sällan på grund av att vi bor långt ifrån varandra men när vi väl ses känns det som det var igår. Den andra gästen var min nära vän inredaren och hon är alltid ett glädjepiller. Tala om kvalitetshäng!

Man mår verkligen bra av att umgås med människor man tycker om. Jag säger man eftersom det här gäller ju inte bara mig utan alla. Det är så lätt att dra sig undan när man inte känner sig i toppform när man egentligen borde göra tvärtom. Jag är expert på den typen av verklighetsflykt, jag stannar hellre hemma och kollar serier istället för att ta mig för något. När jag sedan väl styr upp något ångrar jag mig och inser att jag borde göra det oftare. Jag fick en chans att koppla av och har skrattat mer än på länge. Och jag nämnde inte ett ord om jobbet. Det var så befriande att släppa allt och prata gamla minnen och skvaller istället för att älta trista problem.

Nu är det dags att tänka på pengarna och se vad kalaset kostade. 

Lättlagat och gott ska det vara, och smart planerat. Jag handlade för cirka 320 kr men då räckte det både som bjudlunch och middag till familjen. Dels ser man till att allt går åt och inget går till spillo, dels vore det orättvist mot familjen att inte få ta del av godsakerna. De får uthärda så mycket: grötmåndagar och broccolisoppa och hastigt påkomna middagsplaner när jag fått napp i matbutikens kort datum-låda. Men återigen, uppskattning gott folk! De uppskattar verkligen när det serveras något extra smarrigt som inte brukar ingå i veckomatsedeln. 

Jag gjorde varma mackor i smörgåsgrillen (parmaskinka, röd pesto, tomat och mozzarella) serverade med sallad och lite småplock. Det låter kanske inte så märkvärdigt med en enkel toast men just den kombon är makalöst god. Kaffe och kaka rundade av en trevlig eftermiddag och den sista gästen stannade ända tills det var dags att duka på nytt för en andra omgång. 

Förresten, jag fick en så fin kruka vårkrokus av den ena gästen. Jag har ställt den mitt på matbordet så nu anser jag påskpyntet färdigt. Jag är dock osäker om den klarar att blomma fram till påsk men fint så länge det varar. Förr köpte jag ofta blommor till matbordet men det är numera lika otänkbart som att gå in på en kiosk för att handla en dricka. Ju snålare jag blir, desto mer uppskattar jag det jag får. 

Den som söker

Om jag letade efter min mobilladdare i en halv evighet utan att hitta den och om jag drabbades av lätt panik över att mobilen höll på att dö framför mina ögon? Jajamen, det gjorde jag. Fredag halv nio på kvällen. 

–  Ska jag behöva gå till jobbet NU för att ladda telefonen, ylade jag dramatiskt. Men allra mest tänkte jag på kostnaden för en ny laddare. Det svider i snåltarmen att behöva betala för något som känns helt onödigt. Jag är en ordningsmänniska och lägger alltid min laddare på antingen ställe A eller ställe B. Ingen annanstans. Precis likadant är det med nycklar, plånbok och liknande. Alltid på samma ställen. Det finns inget värre än "leta nyckel-panik" när man har bråttom på morgonen och därför utsätter jag mig inte för den stressen. Så min mobilladdare hittar man antingen på sängbordet i sovrummet (laddstation A) eller hyllan på soffbordet (laddstation B). 

Istället för att kolla på en bra film ägnade jag alltså tiden åt att vända ut och in på alla tänkbara förvaringsställen där den kunnat hamna under renoveringsveckan. Minstingen sade att han sett den på sin vanliga plats, hyllan på soffbordet. Jag var där och böjde mig ner mellan soffan och bordet för att titta flera gånger men varje gång var det lika tomt. Ett märkligt beteende det där, om den inte ligger där första gången man tittar så vore det ju ytterst märkligt om den plötsligt skulle ligga där bara för att man kollar samma ställe igen. 

Min man var inte superengagerad i letandet utan satt som klistrad vid sin dator. Efter en stund muttrade han irriterat men reste sig upp för att hjälpa mig att leta. Tre sekunder senare höll han triumferande upp min laddare i handen med en min lika självgod som om han höll upp en sällsynt hasselsnok. – Varför kollar du inte soffbordet när vi säger att det är där den ligger? frågade han besserwissrigt. 

Svaret är enkelt. Vi har ett soffbord med ett hyllplan på vardera sida. När möblerna ställdes tillbaka i onsdags råkade man vända bordet och laddaren hamnade alltså på fel sida. Den låg nu på hyllan ut mot rummet istället för på insidan där den ska ligga. Jag hade gått förbi där minst tio gånger utan att se den eftersom jag inte förväntade mig att få se den där. 

Åh nej, jag har nästan skrivit en fabel. Det är väl inte någon som kan undgå sensmoralen i den här historien? Ni kan själva få som helgnöje att fundera över detta och få till en sammanfattning som dryper av förnuft. 

* Förslag på sensmoral längst ner för den som vill bli curlad.  

Förresten hade jag tänkt ta upp det här med "min man" i första bästa blogginlägg. Jag måste sluta kalla honom det och komma på ett lämpligt bloggnamn åt honom. Barnen är så mycket lättare, 15-åringen och minstingen. Det håller isär dem på ett bra sätt. Men nu är jag ju fortfarande lite tjurig så det är knappast läge att spåna namn. 

Imorgon är vi bjudna på en födelsedagstillställning. Sådant bjuder på en del utmaningar när det kommer till klädsel och en smart present. Det är svårt med presenter till vuxna men jag ska försöka komma på något. 

Rent sparmässigt har jag inte mycket att komma med för tillfället. Jag har knappt gjort av med några pengar så det finns inte mycket att klättra in i biktbåset för. Till middag wokade vi  kyckling (frysen) med broccoli (veckans klipp från grönsaksdisken) och lök (alltid billigt) och hällde till och med i en skål ärtor som blev över häromdagen (veckans klipp från frysdisken). Kokade ris till. Tyvärr sabbade hasselsnoksjägaren budgetkvällen när han kom hem med både torrostade och vanliga jordnötter som helgsnacks. Å andra sidan räcker en påse nötter ganska länge. Jobbigt att äta, för mycket att tugga på. 

Nu är det helg. Och nästa vecka fortsätter kriget. 

* Förslag: 

1. Det är ingen idé att leta där vi redan letat. 

2. Tänk utanför rutan. 

3. Låt familjen leta medan du dricker vin och slötittar på valfri tv-serie.  

När jag mötte en tidsresenär

De höll på länge men till slut blev de klara. Hantverkarna alltså.

I alla andra lägenheter behövde de två dagar men hos oss behövde de en hel vecka. Jag känner att det kanske säger en hel del om min vanliga otur. De blev klara just när jag började befinna mig i riskzonen för att förlora förståndet. Men nu är de äntligen borta och det här är åter vårt hem. Inga mer hantverkare som ringer på dörren klockan sju på morgonen och förstör våra rutiner, så skönt!  Och nu kan vi ställa tillbaka allting som det var. Det är glädje det. 

Jag är en bortskämd stadsmänniska. Jag skulle aldrig klara ett simpelt torparliv och det är inte riktigt min grej att vara utan el, vatten och avlopp. För mig är det uppenbarligen tillräckligt traumatiskt att knappt nå fram till spisen i en vecka och jag hatar verkligen att bo i en renoveringsröra. Drömmen om ett Tiny House lever dock vidare men utrustat med alla nödvändiga moderniteter. Inget liv utan tvättmaskin, espressomaskin, brödrost och diskmaskin. 

Apropå moderniteter måste jag berätta något kul som hände häromdagen! Eftersom mitt jobb dödar mig långsamt försöker jag komma ut några minuter på lunchen för att få en glimt av världen utanför. Inne i en butik råkade jag hamna bredvid en kvinna i 40-årsåldern klädd i 70-talskläder. Jag förstår att det inte direkt rasar ner intressemjäll på era axlar men lyssna färdigt nu, hon var klädd i 70-talskläder från topp till tå. Och då menar jag inte som en klädstil utan att själva plaggen var original från 70-tal! Jackan, byxorna, skorna - allt var FRÅN 70-talet. Hennes spenatgröna mjukisbrallor var alltså cirka 40 år gamla, det var kvalité på den tiden. På huvudet hade hon någon slags sjalett, en storblommig sjal som hon hade  knutit i nacken. Hur som helst stod hon där och var bara så cool och det var rena rama time travel-upplevelsen över det hela! Jag råkade höra hur hon frågade butikssäljaren om hon fick ta en bild för att visa sin man. Nu blev det riktigt intressant! Jag såg framför mig hur hon skulle fiska upp en gammal tung Agfakamera ur den slitna läderväskan. En sådan där manuell kamera med en filmrulle som man måste lämna in för framkallning. Nyfiket sträckte jag på gamnacken och såg hur hon fiskade upp...en stor, elegant och guldfärgad Samsung Galaxy smartphone. Lite otippat måste jag ju säga. Och det såg bra mycket mer udda ut än Charlie Chaplins mobilpratande tidsresenär (ni vet den där tanten som går och pratar för sig själv medan hon håller något för örat). 

Okej, det var ett litet stickspår men jag var så fascinerad. Önskar att jag hade filmat hela händelsen med min mobil. Det hade kunnat bli en youtubesuccé. 

När jag ändå är i farten med anekdoter så kan jag passa på att berätta om ett annat möte med människor som vill leva i svunnen tid. Det är möjligt att jag redan har berättat om det här men jag orkar inte leta bakåt för att kolla. En gång i tiden bodde jag och en kompis på en annexbyggnad till en herrgård. För mig var det en slags mellanlandning i livet när jag flyttade hem från utlandet med en bruten förlovning i bagaget. Lite skör och vilsen behövde jag en bostad medan jag sökte utbildningar och funderade på vare livet skulle leda. Herrgården var enorm och gav ett ganska skrämmande intryck på kvällarna, särskilt med tanke på att endast entréplanet var bebott och resten av fönstren gapade svarta och tomma. Så mycket oanvänd boyta. Men det här är ingen spökhistoria utan handlar om godsherrens bror. Till skillnad mot brorsan hade han valt det enkla livet, ett rött litet torp i skogen. Självförsörjande så långt det gick och ingen el, vatten eller telefon. Där bodde han med fru och två små barn. Det var typ stampat jordgolv, på den nivån. Vi träffades ibland när vi plockade frukt och bär i herrgårdsparken och vid något tillfälle bjöd de hem oss till torpet. Jag beundrade dem så mycket för deras alternativa livsstil och tyckte att de var så häftiga (och konstiga!). Ända tills jag insåg att de tog all sin smutstvätt till herrgården och att han, torparen, cyklade dit ett par gånger i veckan när han behövde använda telefonen. Då kände jag mig märkligt besviken. 

Idag är jag mognare och förstår att livet inte behöver vara svart eller vitt, allt eller inget, men då var jag mer fyrkantig i mitt tänk. 

Undrar om de bor kvar? Om de lät barnen växa upp utan TV och teknikprylar och vad de barnen valde för livsstil när de flyttade hemifrån...

Stökigt inne, stökigt sinne

Veckans spartips: kostnadsfria hantverkare som måste ha tillgång till köket. 

Eller ja, jag fattar ju att de inte är kostnadsfria egentligen. Föreningen betalar. Föreningen = jag och mina medboende i huset. Men det känns kostnadsfritt eftersom vi inte behöver betala på det vanliga kännbara sättet. Istället smyger de väl in det lite diskret i en avgiftshöjning någon gång framöver.

Föreningen har valt att installera en grej och behöver alltså få tillgång till lägenheterna i ett par dagar. Vi var tvungna att plocka bort en del saker, bland annat där vi har vår matplats. Vi har ett stort tungt matbord och åtta stolar. Allt detta tryckte min man in matlagningsdelen av köket och som körsbäret på toppen använde han möbelberget som avställningsyta för allt annat som fanns runt matplatsen. Ni vet hur det är, man tycker att man lever minimalistiskt ända tills man tvingas flytta på alla saker och inser hur mycket det egentligen är. 

Hantverkarna blev mycket nöjda eftersom de fick bra med arbetsutrymme men det maken inte tänkt på var att de staplade möblerna blockerade skafferiet och alla lådor bredvid spisen. Vi kan öppna kylskåpet och kommer åt att använda hällen men det är allt. Så här skulle vi ha det onsdag-fredag och det är ungefär vad man klarar av.  Min man tog med sig minstingen till Taco Bar i onsdags för att utnyttja ett erbjudande "ät 2 betala för 1" och de övriga två dagarna har minstingen varit hos goda vänner (det är ju sportlov den här veckan) och blivit utfodrad där. Jag har ätit frukostmat till middag: gröt, mackor och yoghurt. Ätit i soffan eftersom vi saknar matplats. Igår hittade vi en påse ris i ett av överskåpen och då åt jag ris med lite grönsaker som jag fiskade fram ur kylen. Ganska gott, om än hyfsat spartanskt.  

Idag skulle hantverkarna avsluta arbetet i vår lägenhet men döm om min förvåning när jag kom hem från jobbet och ingen varit här under hela dagen. Ingen har ringt oss och meddelat detta. Föreningen står för kostnaden och eftersom det inte är vi personligen som anlitat dem så hör de ju inte heller av sig till oss om de ändrar sina planer. Eftersom jag varit lite skör (eh, årets understatement) på sistone höll jag på att bryta ihop när jag insåg att de inte var färdiga. Så nu ska vi ha det så här hela helgen? Stökigt, rörigt och skitigt med en massa möbler som bara är i vägen när de står på fel plats. Ja jag vet, dagens i-lands. Men vi kan fortfarande inte laga mat. Så jag insisterade på att vi ställer tillbaka allting för att kunna leva normalt under helgen. Skit samma om vi får plocka bort igen på söndag kväll, det får det vara värt. Tråkigt nog fick jag inte med mig någon på det projektet nu ikväll och får snällt vänta tills imorgon. Åt havregrynsgröt med en klick sylt till middag medan jag muttrade att vi har för mycket saker, annars skulle det inte bli så här rörigt. Resten av familjen höll med, de hör på mitt tonfall när det är ett bra tillfälle att göra det. Men jag gläder mig åt hur snålbilligt det blev och då känns det hela genast lite mer överkomligt. Det enda jag handlat under de här dagarna är lite frukt, något annat är liksom ingen idé. 

En annan detalj som gör mig oerhört lycklig är att jag får sovmorgon imorgon. Jag har gått upp svintidigt för att hinna duscha och klä på mig innan byggjobbarna ringer på dörren. Som jag ska sova imorgon! Jag har känt mig helt slutkörd hela veckan och skulle kunna somna ståendes. 

Ja usch, vilken vecka! Jag fick en oerhörd respons på förra inlägget och många kunde relatera till egna upplevelser, vilket bara stödjer min tes om att stress är ett folkhälsoproblem. Min situation är absolut inte unik på något sätt, många har upplevt liknande problem.

Apropå det har jag faktiskt blivit rekommenderad två böcker skrivna av Roland Paulsen "Vi bara lyder" och "Arbetssamhället - hur arbetet överlevde teknologin". 

Jag blev nyfiken och googlade på författaren och det är mycket som tilltalar mig så jag ser verkligen fram emot att läsa böckerna. Jag har inte haft ro att läsa böcker sedan i somras men de här vill jag verkligen läsa. Någon av er som läst dem? 

Jag ber om ursäkt om det verkar som om jag driver en antjobbkampanj men arbetets betydelse är något jag funderar en hel del på just nu. Håll ut, det här är bara en tillfällig inriktning på annat än sparande och snart är vi tillbaka i gamla gängor igen. Ibland behöver man analysera sönder saker för att komma fram till vad som ska göras och när. Inte för att jag kommit fram till något beslut men det jag har kommit fram till är att jag måste sätta stopp för det här. Det är inte värt min hälsa och mitt privatliv är värt så mycket mer än ett jobb som kör slut på mig.