Förändringens vindar

Precis som rubriken antyder är det förändringar på gång. På jobbet (vad annars?). Det händer mycket nu och det är saker som ligger utanför min kontroll. Jag tycker att det är jättejobbigt och har fått genomlida tuffa dagar med stresshormoner som tja...festat runt på ett dygnet runt-öppet nöjesfält i magen, med alla åkattraktioner igång samtidigt. 

Egentligen hade jag tänkt skriva ett vardagligt nonsensinlägg om hur vi har lite fler räkningar än vanligt den här månaden på grund av barnens försäkringar och lite andra årsavgifter men tre försök senare märkte jag att det inte fungerar något vidare. När jag bloggar vill jag bara skriva fritt utan att känna eller tänka efter för mycket och då fungerar det inte att tänka på en sak och skriva om en annan. Tyvärr kan jag verkligen inte koncentrera mig på annat än all skit på jobbet just nu och om ni tycker att jag är tråkig kan ni ju försöka föreställa er vad min man tycker som ska stå ut med det här dygnet runt. Han var ju så glad när det redde upp sig hyfsat bra sist och jobbgnistan tändes på nytt. Och nu är jag tillbaka i gnällträsket igen. Han som egen företagare vet inte hur bra han har det. Eller så vet han. Särskilt nu efter att ha behövt lyssna på mig i ett par dagar. 

Det var ett par månader sedan vi befann oss i ett liknande läge och sedan blev allting faktiskt mycket bättre under en lång period. Jag var uppe i gamla härliga trivselnivåer igen och det kändes fantastiskt. Men säg den lycka som varar. 

Jag är bra på all stress utom psykisk stress. 

Det som är svårast är ovissheten och väntan. Det är alltså stora grejer på gång på mitt jobb. Jag fick ett väldigt dåligt besked i slutet av veckan och nu vet jag att det är mer skit som väntar. Jag hade planerat att ta det här bra men hade inte räknat med att vi inte styr över hur våra kroppar reagerar när vi utsätts för stress. Ni vet den där klumpen i magen när något obehagligt väntar. Jag sover dåligt också. Har konstiga drömmar och vaknar mitt i natten och ligger sedan vaken jättelänge medan tankarna snurrar i huvudet. Jag har till och med varit uppe och stressbajsat ett par gånger på nätterna (sorry, verkligen TMI)

Det här är inget tyck-synd-om-mig-inlägg och jag ser inte mig själv som deprimerad men det har varit så många negativa händelser på jobbet de senaste åren att jag helst slipper fler obehagliga överraskningar. Men nu är det något i görningen igen och helt ärligt, jag orkar inte börja vantrivas igen.

Att blogga om jobbet är alltid ett etiskt dilemma och jag väljer att vara lite lös och luddig för att inte bryta mot några regler. Men att berätta hur man känner kan knappast ses som något hot mot arbetsgivaren så det tänker jag fortsätta med. 

Jag har också varit dålig på att läsa andras bloggar. Det är annars något jag gör regelbundet och faktiskt känner mig beroende av. Därför upptäckte jag inte förrän nu att Finanskvinnan väljer att lägga ner sin blogg. Hon väljer att köpa bostad för pengarna och jag blev så nyfiken på det korta tillkännagivandet. Hur mycket pengar? Vad för bostad? Med eller utan bolån? Och hur såg ursprungsplanen för sparandet ut? 

Jag har tagit upp det här med avhoppare tidigare, att det väcker så många frågor! Vid den brytpunkt då de väljer att sluta dela med sig, där borde en ny blogg ta vid. Det är så typiskt, vi får vara med om deras resor men inte vad som händer sedan, när de kommit fram. Då när man i högsta grad vill vara med och få insyn i hur de ska leva från och med nu.

Men här får ni gärna hänga med ett tag till, om jag inte lyckades skrämma bort er med det här trista inlägget. Och håll gärna en tumme för mig imorgon, en tuff måndag väntar. 

Shoppa och spara samtidigt?

Jag skrev om pensioner och bara någon dag senare såg jag lustigt nog en reklamfilm för det nya kortet Nowo. Ni vet hur det kan vara med reklam, man ser en reklamfilm men lägger ingen egentlig vikt vid vad som sägs. Jag såg att det handlade om ett kreditkort men tog ingen större notis om det just då. I dag dök samma kort upp i ett sponsrat inlägg i en blogg jag besökte. Nyfiket klickade jag på länken och hamnade på en modern och tilltalande hemsida som presenterade sitt glädjebudskap: Det bästa av två världar. Shoppa och spara samtidigt. 

I blogginlägget tog man inte upp några eventuella avgifter och det var delvis därför jag ville läsa mer om vad det här kortet har att erbjuda. Det är ett riskkapitalbolag som i samarbete med Resursbank tagit fram ett kreditkort som heter Nowo (No worries!). Kortet vänder sig till unga människor för att få dem att börja pensionsspara. Grovt förklarat betalar man som vanligt med kortet men en förbestämd procentsats plussas på beloppet och dras till ett pensionssparande. Det hela påminner lite om när butiker försöker få kunder att  "runda upp" till förmån för någon välgörenhet. Skillnaden är att här rundar man upp och bidrar till sin egen pension. Man dricksar sig själv som de lite fyndigt väljer att kalla det. Vid närmare eftertanke har jag för mig att någon bank redan erbjuder möjligheten att avrunda uppåt till ett sparkonto så att en liten summa automatiskt förs över till ett sparkonto. Men nu finns alltså möjligheten att pensionsspara på liknande sätt. 

Egentligen är det ingen dum idé, med tanke på vad jag skrev om i det tidigare inlägget så är det väl jättebra om man kan få dagens unga att spara och att uppmärksamma pensionsfrågor. Smart också att göra det med skicklig marknadsföring som påminner lite om refunder och cashback som ligger så rätt i tiden. Tänk att få något för att man shoppar! Särskilt tydligt blir det i reklamfilmen när kvinnan på uteserveringen puttar ner sin kaffekopp från bordet för att kunna lägga sitt kreditkort över mannens när han böjer sig ner för att ta upp koppen. Det är det nya, vi inbillar oss att vi belönas på olika sätt när vi spenderar! Då kan vi spendera ännu mer med gott samvete och vi tror att vi vinner på det ekonomiskt. På hemsidan frestar man med "ett lustfyllt pensionssparande". Det lustfyllda ligger alltså i att man sparar ett par spänn till pensionen medan man bränner lönen? Tja, varför inte med tanke på att de flesta bränner lönen i vilket fall...

Så man skaffar ett kreditkort och det dras pengar som sätts in i en utvald aktiefond, vilket alltså blir pensionssparandet. Helt ärligt, det är ju bara färdigskuren sallad i påse?! Det vill säga, ett dyrare alternativ för något vi lätt kunnat göra själva. Kortet har nämligen en årsavgift på 365 kr. Dessutom har aktiefonden en förvaltningsavgift på 1%. Jag förstår att det kostar och det är helt upp till var och en att fritt avgöra om det är en bra deal eller ej. All service kostar pengar. Jag säger inte att kortet är ett dåligt val men ju mer man sätter sig in i sparande desto tydligare blir det att man enkelt kan klara det mesta själv. 

Det jag vänder mig lite emot är uttrycket "Shoppa och spara samtidigt":

1. Det känns inte direkt som att jag sparar överhuvudtaget medan jag shoppar. 

2. Det borde inte vara så svårt att själv föra över en slant till t ex Avanza. 

Just saying' 

Gammal och vis eller gammal och fattig?

Som person är jag organiserad och tycker om att planera och skapa rutiner. Det kanske är en grundförutsättning för att kunna hålla sig till en sådan här långsiktig sparplan, vad vet jag. Jag gillar i alla fall att planera och vill ha saker klart för mig. I en undersökning fick jag frågan om jag föredrar att ha hela resan bokad i förväg eller om jag föredrar att köpa en biljett till resmålet och ordna boendet när jag kommer fram. Haha, lättaste frågan. Som om jag skulle köpa en flygbiljett till Kingston och tänka att det ordnar sig, det finns säkert något bra hotell som taxichauffören kan rekommendera. Det är ju inte riktigt jag, om man säger så. Jag är lite kontrollig och vill helst kolla allt som går att kolla. Jag är inte särskilt äventyrlig av mig heller. Och då pratar jag inte bara om adrenalinsporter utan även om mer vardagliga saker som jobbyten och andra större förändringar i livet.

Mina kompisar retar mig inte ens längre för att det inte skett några större förändringar de senaste tio åren. De har gett upp. 

Jag pratar om att byta jobb men byter inte. Jag pratar om att flytta men inte sker det någon flytt. Jag har varit gift i 18 år, bott på samma adress i snart 15 år och firar tio år på min arbetsplats i år. Hur bra eller dåligt är det egentligen? Alltså, inte äktenskapet då (det måste ju ändå räknas som något bra!) utan att jag sällan hamnar utanför min egen komfortzon. 

Så med detta sagt är det kanske inte konstigt att den senaste tidens skriverier om fattigpensionärer påverkar mig en hel del. Jag blir lite skrämd när jag läser om hur mycket pensionen speglar vårt arbetsliv och vilka dåliga pensioner de flesta får. Eftersom jag inte var någon fegis som ung utan hade en mycket bekymmerslös inställning till det mesta så finns det en hel del luckor i min ungdoms CV. Det orange kuvertet är en obekväm och deppig sanning om att livet varit kul men kanske inte alltid så genomtänkt ur ett framtida perspektiv. Så då undrar man ju om man är sitt smartaste när man dessutom funderar på att lägga av att jobba inom ett par år...

Jo, jag är väl bekant med hela upplägget att leva på avkastning och allt det där. Det där som vi sparbloggare har som plan, och mål. Men samtidigt slutar kvarnen ju att mala nytt mjöl och det gör framtiden oviss.  

Tilläggas bör att jag anser det vara en stor skandal att så många äldre tvingas leva på pensioner som är ovärdiga. Enligt en artikel i Aftonbladet med Eurostat som källa, lever idag 314 000 pensionärer i Sverige under EU:s gräns för risk för fattigdom på cirka 11500 kr netto. Och jag antar att detta bara är början och att man kommer att sänka pensionerna ytterligare. Jag vågar inte ens tänka på vad som finns kvar den dagen jag går i pension. I samma artikel kan man läsa att 40 års arbete knappt räcker för att få en acceptabel pension idag. Det där sista är intressant eftersom jag inte har jobbat i 40 år och inte har några som helst planer på att göra det heller. Det är helt klart kört i vilket fall som helst. 

Jag sänder en medlidsam tanke till alla pensionärer som inte såg den här komma och undrar om folk verkligen förstår vad detta kommer att innebära för dem. 50-talisterna kommer att drabbas hårdare än 40-talisterna och vad kommer att hända med 60-talisterna och 70-talisterna som är vana att strössla pengar omkring sig, living the dream, och lyxrenoverar som om det inte finns någon morgondag. Att inte ha några pengar kommer att bli en fläskig omställning för dem. 

Även om framtidsprognosen skrämmer mig också så har jag ett litet försprång eftersom a) jag är redan van att leva snålt och b) jag har ett sparande som många inte har.  Men än en gång, kom ihåg skillnaden mellan att frivilligt leva på existensminimum och att tvingas göra det. Det är helt enkelt inte jämförbart och det vore ett hån mot alla människor som inte valt det frivilligt. Därför att i det ögonblick behovet uppstår kan den frivillige minimumaren betala.    Jag har fortfarande kontrollen över min situation och min ekonomi.

Men det oroar mig ändå, att inte veta om pengarna kommer att räcka och hur livet kommer att se ut när man inte längre är i arbetsför ålder. Samtidigt är jag omgiven av deltidsarbetande småbarnsföräldrar, långtidssjukskrivna och till och med en och annan "hemmafru" som inte verkar oroa sig alls. Eller omgiven och omgiven, de ingår i bekantskapskretsen. 

Jag tänker för mycket, det är nog mitt största problem!

Länk till artikeln i Aftonbladet

Om barnen

Igår hade jag tänkt blogga men blev hembjuden till min kompis inredaren och prioriterade en kväll i gott sällskap utanför hemmet väggar. Så trevligt och det piggade verkligen upp! Tänkte att jag skulle följa upp en intressant kommentar om mina barn. Jag fick frågan om barnen upplever mig som snål och svaret är både ja och nej. 

Barn upplever nog generellt sina föräldrar som snåla, i alla fall när de är i skolåldern. Frestelserna finns överallt. Kläder, teknikprylar, spel, snabbmat, godis, glass och fika. Reklam och grupptryck är sådant våra barn utsätts för dagligen. Så svaret är ja, de kan nog tycka att jag är snål med tanke på hur många impulsbehov de får varje dag. Och barn jämför sig alltid med andra. Problemet är att de inte jämför sig med en annan person. Nej, istället slår de ihop vad alla andra har. De buntar ihop Pelles nya bmx-cykel, Kalles 55 tums-TV och Olles nya smartphone med att Lisas pappa har köpt ny Porsche och att Jossan ska fira påsk på Bora Bora och avslutar med "...och jag kan inte ens få en GoPro kamera!" 

Men som jag skrev längre upp, svaret är samtidigt nej. Jag tror inte att mina barn tycker att jag är snålare på grund av min sparplan. Säga vad man vill om mina barn men bortskämda är de inte. De har det ungefär som andra barn så de behöver inte gå ut i skogen och leka med kottar medan deras kompisar tittar på Youtube.

Jag vill förtydliga en sak, överallt skrivs det om hur viktigt det är att lära barn pengars värde. Det är naturligtvis sant men försök också att se det ur barnets perspektiv. 

Ett exempel: barnet ber om något för en hundring. Föräldern säger nej för att man anser det dyrt/onödigt och skyller på att man inte har råd. Barnet tar in detta och accepterar att det inte blev något köp. Samtidigt planerar föräldrarna att köpa ny TV och diskuterar sinsemellan om bästa köp vore att ta den för 16 995 istället för den som kostar 14 490 kr genom att jämföra de olika apparaternas för- och nackdelar. Barn i skolåldern förstår direkt att mellanskillnaden överskrider deras önskade 100 kronor och tycker att det är märkligt hur pengarna inte längre verkar spela någon roll och då tappar man trovärdighet. 

De ser också hur vi kan välja att köpa vad vi vill för pengarna. Föräldrar säger nej till något barnet vill ha i mataffären samtidigt som barnet ser hur föräldrarna öser ner egna "onödiga" godsaker i kundvagnen. Det är den där maktlösheten som barn får leva med tills de hittar sätt att tjäna egna pengar, grymt men en del av livet. Jag försöker hantera pengafrågan genom att respektera mina barns önskemål och behov, även de gånger jag inte tillgodoser dem. Jag lyssnar, visar intresse och pratar om vad de vill ha och varför. Jag undviker att säga att vi inte har råd om det inte är sant. Minstingen gillar att surfa på Hemnet och när han visar hus med sjötomt för x antal miljoner så är jag ärlig när jag säger att vi inte har råd. Men jag använder det inte som ursäkt när han tjatar om t ex en airboard. Jag kan köpa 100 st airboards och fortfarande ha en massa pengar kvar så varför ljuga? Bättre att ta smällen och säga att man som förälder har privilegiet att bestämma hur pengarna ska användas och vad man anser lämpligt. Och ge en tydlig motivering till varför man tycker det. 

Min mamma var en nejsägare av stora mått. Även när det var totalt onödigt och enbart baserat på hennes principiella ställningstaganden. Det var inte så roligt och med det i minnet försöker jag göra tvärtom, möta mina barn och ge dem chansen att prioritera sina val. Vill du ha den här prylen? Absolut, men då kommer du inte att kunna få det här eller det där. 

Så här ser det ut hos oss: 

15-åringens största intresse är träningen. I år har vi fått hosta upp ett årskort åt honom för 4200 kr men det var ändå okej med tanke på att han tränade gratis hela förra året. De har ju praktik i skolan och medan många av hans klasskamrater tyckte det var coolt att praktisera på snabbmatsställen och få äta en massa gratisburgare så valde han att ordna praktikplats där han tränar. Han lade ner sin själ i sina arbetsuppgifter och sista dagen belönades han med ett gratis årskort. Ni fattar lyckan! Sonens alltså. Eller förresten...min lycka var nog större, haha. För sina egna pengar köpte han dessutom en träningsväska och en jacka med gymmets logga på och det fick han köpa till väldigt bra pris. Så han brås redan på sin mor när det gäller att undvika att handla till ordinarie pris.

Minstingen slutade på sin aktivitet för ett par år sedan men den kostade inga stora pengar. Sedan hade han dundertur och blev handplockad till ett nytt projekt som jag inte kan skriva så mycket om, annat än att de är en liten grupp barn som får testa väldigt kostsamma aktiviteter. Helt utan kostnad och de får låna all utrustning som krävs för varje enskilt projekt de provar. Jag skulle vilja vara mer detaljerad men kan tyvärr inte vara det just nu. Men han får delta i oförglömliga upplevelser som inte många i hans ålder får vara med om och jag brukar påminna honom om det när han tjatar om att få köpa olika häftiga saker. 

Dessutom har de egna pengar. Deras generösa mor- och farföräldrar ger dem en slant varje födelsedag och jul. Tidigare satte vi in pengarna och sparade dem men de senaste åren har de fått välja själva vad de vill göra med sina pengar. Ibland har de sparat och ibland har de spenderat. Den lille är i och för sig en snåljåp så han sparar nästan varenda krona han får. Deras kusiner brukar ge dem presentkort och biokort istället för prylar när de fyller år. Ibland hjälper de sin pappa i hans verksamhet och får en slant för det. 15-åringen vill gärna ha ett extrajobb, t ex dela ut reklam men vi sade att vi hellre ser att han väntar något år och kämpar på med betygen så att han kommer in på det gymnasiet han vill gå. 

De har samma sorts kläder och mobiltelefoner som sina jämnåriga kamrater. De sticker inte ut eller ser udda ut på något sätt. 15-åringen köper sina kläder själv på butiker som Jack and Jones, New Yorker och H&M. Han bryr sig inte så mycket om märken och allt sitter ändå bra på honom. När de vill ha något utöver det vanliga så får de önska sig det i julklapp eller födelsedagspresent. I vintras önskade han sig en parfym (för första gången, jättegulligt!) och jag tänkte ge honom den i julklapp men istället köpte hans flickvän den till honom. 

Att vi inte rest utomlands under de senaste åren är väl egentligen det enda jag känner att jag berövat dem. Det är inte så att barnen gråter för att de inte får åka utomlands men man kan ju känna själv att de borde få resa och uppleva lite mer, särskilt eftersom vi egentligen har råd. Nåja, det är under diskussion och vi får se hur det blir. Att vi slutade åka utomlands hade från början ingenting med pengar att göra utan handlar om tiden långt före mitt sparande. Jag blev plötsligt flygrädd efter en obehaglig resa och har bara flugit en enda gång efter det och det var så jobbigt att jag valt att inte göra om det igen. Men det är en helt annan historia. 

Hur tänkte jag då?

Då och då kommer nyfikna frågor om tiden innan sparsamheten tog över och det är ju faktiskt ganska roligt att prata om. 

Gud vad jag var slösaktig, en riktig shoppingperson. Jag har alltid varit präktig och ordentlig så jag skötte mina räkningar exemplariskt och hade en imponerande buffert men utöver det satte jag glatt sprätt på överskottet. Jag kom hem med en påse mer eller mindre varje dag. Kläder, smink och skönhetsprodukter som jag tryckte in i redan överfulla skåp och lådor. Helst dyra märken. Under en kort period jobbade jag vid Stureplan men det blev alldeles för dyra lunchraster eftersom jag titt som tätt gjorde av med mer än vad jag tjänade. Ibland berättar jag det för människor och då skrattar de flesta igenkännande. Jag har märkt att det är mer socialt accepterat att berätta att man shoppar för mycket än att erkänna att man valt att frivilligt hoppa av konsumtionskarusellen och göra snålgrejer som att ta med egna påsar till affären.

Hur som helst, jag fikade upp rejält mycket pengar. Åt ute. Köpte hämtmat. Nya möbler. Resor. Allt med en självgod attityd eftersom jag ansåg mig ha råd. Jag har aldrig varit sen med en räkning och betalade allt kontant så jag rättfärdigade mitt slöseri med att jag hade råd. Utan att förstå att det egentligen inte handlar om huruvida man har råd eller inte och vad man har råd med. Jag visste inget annat sätt att hitta meningsfullhet på utan gjorde samma sak som mina vänner och arbetskamrater gjorde. Jag har svårt att förklara hur jag tänkte. Det enda jag tänkte var att pengar är till för att byta ägare och inte för att läggas på hög. Och varför ska man jobba om man inte får köpa roliga saker för pengarna?

Den enda anledningen att ha pengar på banken var för att slippa låna om man behövde pengar till något. Jag visste inget annat sätt att leva på och skulle aldrig ha förstått varför någon skulle vilja välja bort konsumtion. Idag ser jag det som en kollektiv hjärntvätt för att maskineriet inte ska sluta snurra och att vi blir lurade att leva ett liv som få människor egentligen orkar leva. Jag önskar bara att jag hade kommit på detta tidigare.

Naturligtvis har jag nytta av att jag shoppade mycket fina saker. Jag har fortfarande en rätt schysst basgarderob och det kan jag tacka mitt tidigare slösaktiga liv för. Jag har en exklusiv handväska och lite status-tingeltangel som befäster min plats i gruppen precis lagom mycket. Vår livsstil har alltså inte förändrats mycket under de här åren. Inte på utsidan. Inte vid en första anblick. 

Men egentligen är det mycket som ändrats. Om vi börjar med maten, där har det hänt mycket. Vi har nästan lyckats halvera våra matkostnader utan att egentligen förändra våra matvanor. Vi kollade aldrig priser och köpte det vi var sugna på. Någon gång i månaden passade vi på att handla någon enstaka vara som var kraftigt nedsatt och gav oss själva en klapp på axeln för att vi tyckte att vi var ekonomiska. Haha, det är skrattretande att tro att det skulle göra skillnad. Ska det göra skillnad måste man rätta hela matsedeln efter extrapriser, varje dag och hela tiden, men det fattade vi ju inte då. 

Vi handlade mer mat - och vi kastade mer mat. Jag tyckte det var "trevligt" att ha en stor välfylld fruktskål i köket, vilket alltid innebar att vi kasta en massa frukt som hann bli dålig. Vi köpte godsaker på helgerna, charkisar och annat dyrt från delidisken. 

Det var mycket annat som slank ner i varukorgen också, jag köpte ungefär 1-2 dyra magasin i veckan och minst 2-3 pocketböcker i månaden. Det finns så mycket i dessa välsorterade stormarknader som hänger med av bara farten när man drar kundvagnen mellan hyllorna. Det finns så mycket psykologi kring konsumentens köpbeteende och visst är det väl intressant att vi förväntas köpa allt det där som vi egentligen inte behöver - och att vi faktiskt gör det?!

Det vi gjorde tidigare var att handla mat på ett sätt som vanliga normalfungerande människor och det vi gör nu är att handla smart, och bara handla det vi verkligen behöver. Vi har minskat lite på det dyra köttet och slutat att alltid ha juice hemma, det är de enda större påtagliga förändringar jag kan komma på.  

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag var glad då och jag är lika glad nu. Men jag mår bättre och mitt liv har fått en helt annan mening. Jag vet att jag låter frälst och kanske lite flummig men det är sant, jag tror inte att vi mår bra av att leva som vi gör idag och hela tiden försöka konsumera oss till en identitet. Det är en lättnad att slippa den stressen. Jag önskar bara att fler skulle upptäcka det. 

Hellre löneslav än bidragsslav

Jag vill ta upp det här med bidrag. 

Ibland får jag kommentarer om att jag kan säga upp mig och gå på a-kassa istället. Är inte det ett lite märkligt tips? 

Jag skriver om hur jag vill bli fri och oberoende och inte känna mig nedtyngd och fjättrad vid arbetslivets bojor. Men att självmant kasta sig i Arbetsförmedlingens klor och låta dem jaga en med blåslampa skulle alltså vara ett bra alternativ? Nä, knappast va?

Som anställd har jag trots allt en hel del att säga till om när det gäller arbetstider, semestrar och annat som inskränker på min fritid. Jag kan ändra, byta och ta ledigt. Det går att resonera med chefer och kollegor. Som arbetslös måste man stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till a-kassa. Jag måste aktivt söka arbete och vara beredd att tacka ja till det arbete som erbjuds. Jag måste vara tillgänglig. Jag måste meddela om jag reser bort. Jag måste visa vilka arbeten jag sökt. Allt detta, annars riskerar jag att förlora min ersättning. Dessutom måste jag vara beredd att pendla. Jag som promenerar till och från jobbet idag. Det vore ju trevligt att bli anvisad ett jobb som inte fungerar praktiskt, där jag måste pendla över hela stan. Jag som inte köpt månadskort på flera år. 

Jag är kontrollmänniska utan dess like och skulle aldrig klara av att lämna över mitt öde i deras händer. Då harvar jag hellre på ett tag till enligt devisen "man vet vad man har". Sedan får man inte glömma att den högsta ersättningen från a-kassan är 910 kr per dag. För samma pengar kan jag gå ner i tid på mitt nuvarande jobb. Men mindre klirr i kassan betyder mindre klirr på sparkontot och att pausa sparandet skulle bara bli en stor bromskloss och det är inte ett alternativ just nu.

Sedan har vi den moraliska aspekten, att medvetet vilja utnyttja systemet. Det skulle inte falla mig in, punkt slut. Bidrag är en korttidslösning, en nödhjälp, och ingenting annat. Hellre jobbar jag för pengar än sätter mig i ett bidragsberoende. 

Har man fast jobb är det svårt att släppa det. Dessutom är det riskabelt att säga upp sig utan att ha en vettig plan för framtiden. Att först vara avstängd från ersättning i 45 dagar och sedan sitta begravd med krångliga blanketter och intyg för att försöka få ut lite pengar i x antal dagar känns absolut inte som en vettig plan. Framför allt är den inte långsiktig. Och man ska inte underskatta känslan av en egen inkomst. 

Det är ju inte heller bara arbetsgivarens fel att man i perioder vantrivs och det är definitivt inte deras fel om man inte får ut det man önskar av arbetsplatsen. 

Sist men inte minst brukar jag försöka undvika att handla i affekt och att säga upp sig för att det inte är bra på jobbet känns fel eftersom den enda som förlorar på det är jag själv. All personal är nämligen utbytbar.