Spara till föräldrarna?

Nu har jag ägnat två inlägg åt ekonomisk hjälp till barn på väg ut i vuxenlivet. Det är dags att vända på steken och börja diskutera motsatsen, hur mycket förväntas vuxna barn hjälpa föräldrar med låg pension? 

Ibland tittar jag runt på olika forum i deras ekonomitrådar för att se vilka samtalsämnen som är aktuella. Alltid snubblar man på något intressant. Och häromdagen hittade jag en tråd på Familjeliv där signaturen "Mitt i livet" undrar hur stor del av ett överskott på 5000 kr som kan anse rimligt att ge en förälder som har det kämpigt ekonomiskt. Vi pratar månadsvis och inte en engångsbetalning. 

Personen som skrivit inlägget berättar att mamman fattat en rad dåliga beslut som säkert verkat bra från början men lämnat henne med dålig ekonomi. I korta drag följande: mamman valde att gå i förtid eftersom hon vantrivdes på arbetsplatsen och har dessutom valt att ta ut all tjänstepension under kort tid istället för att sprida utbetalningarna över tid. 

Det framgår inte om personen bakom inlägget är enda barnet eller om det är enda barnet med goda inkomster då ett meningsbyggnadsfel gör att båda tolkningar är möjliga. Personen anser sig hur som helst vara den enda i familjen med möjlighet att hjälpa till. Jag måste säga att det här är väldigt, väldigt intressant och jag följde tråden med stort intresse. Utöver en del tips om att byta boende och sälja bilen verkar majoriteten som svarat tycka att det är en självklarhet att hjälpa en förälder som tidigare försörjt en. Att det vore snålt att sitta på pengarna när man kan dela med sig. Någon tipsade också om att mamman kanske kunde jobba som dagmatte åt någon hund, men det verkar inte finnas någon lämplig hund i grannskapet. 

Det väcker onekligen lite funderingar kring kraven på inkomsttagare. 

Är vi försörjningsskyldiga? Det kan ju bli dyrt om vi ska känna oss förpliktade att betala för en hel drös vuxna utanför det egna hushållet. Jag kan ju säga att vi får hoppas mina aktier går riktigt bra om jag förväntas betala både för vuxna barn och gamla föräldrar. 

Sammanträffande nog var det exakt det här som kom upp på vår senaste middagsbjudning för ett par veckor sedan, men utan att jag reflekterade närmare över det just då. Vi hade några vänner över och samtalet gled in på pengar. Min kompis berättade att hon för över någon tusenlapp till sin mamma lite då och då. Mamman är nyss fyllda 70 år men jobbar fortfarande extra för att klara ekonomin. Jag vill inte lämna ut några detaljer men i korta drag handlar det om att hon haft låglöneyrken hela livet. Eller, ironiskt nog har dessa yrken fått stora lönelyft de senaste åren men tidigare hört till de sämst betalda jobben. Så hon har en  skral pension och kommer kanske att bli beroende av sina barns välvilja den dagen hon inte längre orkar jobba extratimmar. 

Skillnaden ligger i en viktig detalj, våra barn är på väg ut i livet för att skapa sin egen ekonomiska trygghet medan föräldrarna haft ett helt liv på sig att tjäna och spara pengar. Man vaknar inte en morgon och upptäcker att man uppnått pensionsålder, men å andra sidan kunde man inte heller förutse alla förändringar i pensionssystemet. Det är vår generation och yngre som blivit mer vaksamma och inte tar något för givet. Vi ser vartåt vindarna blåser. 

Hur hade ni resonerat? 

Och hur tänker ni kring det här med att bidra till föräldrarnas försörjning? 

Barnsparande (fortsättning på förra inlägget)

Jag utlovade en uppföljare på förra blogginlägget och den handlar till stor del om vad som händer när små barn blir stora. Intresset för ett barnspar brukar komma när man befinner sig i den där fluffiga bebisbubblan och det är starka beskyddarinstinkter som vaknat. Då känns det helt rätt och rimligt att tänka att man alltid ska finnas där, spara till sina barn och kunna ge dem det bästa i livet. 

Och det är ju fint. Men söta små bebisar har en tendens att växa upp och bli egna individer med egna idéer om hur livet ska levas. De har rätt till ett eget liv och att våga släppa kontrollen är viktigt. Jag har avverkat småbarnsåren och plötsligt börjar saker se annorlunda ut. Det är inte så att jag inte längre vill stötta mina barn ekonomiskt. Det vill jag fortfarande. Men naturen har ordnat det så fiffigt att man inte blir så himla sugen på att skämma bort tonåringar, man är mer sugen på att ställa krav på dem.

Dessutom börjar de söka sig utanför hemmet och få en egen värld. I alla fall min äldsta, som det här inlägget handlar om. Han går nu på gymnasiet och pluggar teknik. Han börjar formas som individ och har framtidsplaner och drömmar (även om de naturligtvis kan komma att ändras). Just nu funderar han på ett sabbatsår efter gymnasiet för att kunna satsa stenhårt på träningen, parallellt med att jobba. Han är också intresserad av att gå en privat utbildning som man bekostar själv. Utöver detta vill han göra en resa han pratat om i två års tid. 

Stora summor som ni ser. Vilken tur att vi har sparat till barnen. Eller..?

Vad händer om vi föräldrar betalar kursavgifterna och resan?

Då curlas han på väloljad bana rakt in i vuxenvärlden. Det betyder att han kan gå direkt från gymnasiet och bocka av sina mål, ett efter ett. Med tiden sätter han säkert upp nya mål, som att ta körkort och köpa bostad. Kanske åka på fler dyra långresor. Vad är rimligt att betala? Vilka människor vill vi forma? Bortskämda, lata och curlade? 

Nu tänker ni kanske att man borde hjälpa till med körkort och bostad, men inte resor och privatutbildningar. Eller någon annan variant, eftersom de flesta inser att det är orimligt att föräldrar uppfyller alla barnens önskningar. Det är i det här läget det verkligen går upp för en hur oerhört mycket viktigare det är att de blir självständiga tänkande individer. Precis som flera av er var inne på känns det mer angeläget att lära dem pengars värde och att de själva måste jobba för att skapa det liv de önskar. 

När jag hör sonen pladdra på om det framtida livet hör jag att jag måste vänta med att vara frikostig med pengar. Det räcker inte att lära sig hantera pengar genom att få studiebidraget eller månadspeng, utan nu handlar det om att lära sig att pengar inte kommer flygandes ur luften. Han behöver lära sig betydelsen av hårt arbete, och att man inte får något gratis. Sådant kan man inte prata sig till, det måste man uppleva själv. 

Vi har pratat mycket om det här den senaste tiden och då även diskuterat möjligheten att han får bo hemma billigt så att han kan spara ihop pengar. Under 1-2 års tid skulle han då kunna spara ihop pengar till både utbildningen och resan. Naturligtvis vill han undersöka om det går att söka stipendier till utbildningen, men det behövs mer pengar i vilket fall. Detta kan säker också ses som ett slags curlande men jag tänker att det fungerar också som drivkraft och motor. Så länge det är han själv som måste jobba ihop pengarna - och klara att spara dem. 

Det är som sagt lösa planer än så länge men känns för oss som ett bra alternativ att överväga. Själv flyttade jag hemifrån som 18-åring och har alltid ångrat att jag inte väntade. Jag fastnade i en karusell av andrahandsboenden och hattande med beslut fram och tillbaka och det var periodvis en jobbig tid. När mina föräldrar hjälpte mig att köpa en bostadsrätt så tog det bara ett år tills jag ville bli av med den för att flytta utomlands. Hade jag fått göra om det hade jag valt att bo hemma åtminstone ett par år längre för att mogna, resa och spara pengar. Ansvarsargumentet tycker jag inte riktigt håller eftersom man lär sig ta ansvar även om man flyttar hemifrån ett par år senare. Ett par år gör ingen skillnad och det är inte direkt all inclusive här hemma heller. 

Är inte vi överkvalificerade för barnsparande?

Att spara till barnen verkar ha blivit något slags medelklassfenomen. Och i alla föräldragrupper kommer frågan upp, "Sparar ni barnbidraget?" 

Många provoceras av detta och anser att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan avvara det. En mycket märklig logik kan jag tycka, eftersom det inte är en fråga om själva barnbidraget i sig utan handlar enbart om förmågan att spara pengar. 

Exakt hur vi gör har jag skrivit om tidigare. Bland annat i inlägget (när barnbidrag blir sparbidrag) När jag letade efter det inlägget hittade jag också ett inlägg där jag skrivit "barnens sparkonto har en sparränta på 2.20 procent". Ojoj, det var tider det! 

Men det jag ville ta upp här, är att jag har funderat mycket kring detta. 

Om man bortser från pengar som är gåvor från andra och givetvis ska tillfalla barnet så är ett öronmärkt sparande egentligen bara till för personer som har svårt att bygga kapital eller verkligen har skäl att hålla isär pengar med kort och lång sparhorisont. Jag som hårdsparare behöver absolut inte öronmärka pengar. Jag behöver inte semesterspara eller liknande. Känner jag ett plötsligt behov av att resa på semester så tar jag det från mina kontanta sparmedel. Går frysen sönder så köper jag en ny med pengar från samma ställe. Antingen finns pengarna, eller så finns de inte. 

Kom att tänka på det då jag kommenterade på Snålgrisens blogg och där berättade att mina föräldrar inte sparat ett öre till mig. Jag tror inte att det var så vanligt på den tiden eftersom ingen av mina vänner känner till att deras föräldrar lagt undan en särskild summa pengar till dem heller. Men det betydde inte att pengarna inte fanns där. Jag fick periodvis mycket ekonomiskt stöd hemifrån, både när jag levde studentliv och när jag flyttade utomlands och flyttade hem igen. När jag bildade familj sponsrade de med barnvagnar och annan utrustning. Jag är oerhört tacksam att ha fått allt detta och har inte tagit något för givet eller underskattat något. Alla har inte de möjligheterna och det är ju just det: pengarna fanns och därav möjligheten att vara generös. Men det var inte ett förutbestämt belopp till mig utan handlande enbart om deras ekonomiska kapacitet (och välvilja). 

Vem vet, kanske något av mina barn blir nya Jon Olsson eller Avicii och klarar sig alldeles utmärkt utan mina surt ihopsparade kronor. Deras framtida månadslön kanske motsvarar tre årslöner för mig. Det betyder inte att jag inte kommer att vilja vara generös mot mina barn, men det betyder att sannolikheten att de väljer att hjälpa mig är större. Men oavsett vilket, varför öronmärka överhuvudtaget? Är det bara för att hålla koll på vad den exakta slutsumman blev? Alltså, vad det blev när man lade undan månadsvis och hur mycket de växte under 18 år? Det borde väl i så fall vara lika intressant med alla sparpengar?

Ni förstår vad jag menar. Det handlar inte om huruvida man kommer att ställa upp som ekonomisk bidragsgivare åt sina barn, utan om det verkligen behövs en reserverad klumpsumma för detta. För oss sparmuppar alltså. En vanlig person kan fortfarande ha stort behov av att öronmärka pengar för att klara att hantera långsiktiga sparanden. 

Så jag har en fråga till er: VARFÖR SPARAR MAN TILL BARNEN?

Jag har ett litet sidospår på ämnet, men tar det i nästa inlägg eftersom jag är medveten om att mina blogginlägg har en tendens att bli en halv roman. Så får ni något att längta efter, haha. 

"To be continued..."

Var tionde svensk...

Här sitter jag i en rykande varm morgonrock utanpå kläderna. Jag glömde nämligen ett par fönster öppna när jag gick ut med hunden så hela lägenheten var iskall när jag kom tillbaka. Som tur var hade jag tvätt i tvättstugan och kunde hämta en nytvättad fleecemorgonrock som jag precis tumlat torr och varm.

Medan jag värmde mig läste jag en tidningsartikel från söndagens DN. När min mans företag håller stängt gör vi en tillfällig adressändring så att dagstidningarna kommer hem till oss istället. Omtänksamt vek han ihop tidningen så att artikeln blev synlig och uppmanade mig att läsa den. 

Rubrik: Var tionde svensk skulle säga upp sig om de hade råd. 

Jag tänker en hel del kring detta. Först och främst säger det mer om klimatet på arbetsplatser än om folks bankkonton. Om arbetsgivarna såg till att anställda mådde bra skulle denna siffra nog sjunka väsentligt och det gäller naturligtvis både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Det är också tydliga tecken på att folk inte hinner med det de ska göra och att stress är ett växande problem i samhället. 

Artikeln börjar med att berätta att fler än var tionde är så less på sin chef att de vill säga upp sig, men de flesta saknar buffert och tre av tio har stannat på arbetet enbart för att klara räkningarna. Som ett hopp i svärtan berättar man om ett par som har sparat så att de kan sluta jobba - om de skulle vilja. Det är ju toppen! Och jag tvivlar inte på att det här paret är fantastiskt duktiga sparare och härliga människor på alla sätt och vis. Frågan är bara hur de dök upp som exempel i sammanhanget? Glatt berättar man om Erik Mossinger som är finanschef och tillika ägare och redaktör för en börstidning. Han ligger också bakom bloggen "Ägamintid". Återigen, en driftig och duktig kille som alla vi sparare kan beundra och se som en förebild. 

Men jag vet inte...är han less på sin chef? Han verkar ju mer eller mindre vara sin egen chef? Jag välkomnar en artikel om honom alla dagar i veckan, men kanske inte för att exemplifiera folk som inte står ut med chefen och tvingas vara kvar på sina arbetsplatser för att klara räkningarna. Jag vet poliser som vill sluta, vårdpersonal som inte orkar längre, lärare som drömmer om att byta yrke och flera andra yrkesgrupper som går på knäna. Människor som förmodligen skulle säga upp sig på minuten, om de bara kunde. 

Kanske finns det inga inom dessa yrkesgrupper som sparar tillräckligt eller har någon framtidsvision värd att lyfta fram i tidningen och det skulle i så fall förklara saken. Men jag får en känsla av att majoriteten av de läsare som kunde identifiera sig med rubrik och ingress har en arbetssituation som ligger ljusår från Mossingers. Samma tanke verkar plötsligt slå artikelförfattaren som ägnar ett helt stycke åt kvinnor och föräldrar med små och halvstora barn och hon ställer sig också frågan "Så hur realistiskt är det egentligen för de flesta att skaffa sig fuck-off-pengar?" Precis, hur realistiskt är det? 

Men vi går vidare. Artikeln fortsätter med att referera till Novus undersökning där man får veta att en av tio helt saknar sparkonto. Det gäller även många högavlönade och bland dem som tjänar mer än 60 000 kr i månaden saknar nära en av fem sparande. 27 procent har mindre än 20 000 kr på kontot och 37 provcent har mindre än 50 000 kr. 9 procent uppger att de inte har råd att spara något (11 procent kvinnor och 7 procent män). Direkt efter dessa dystra siffror väljer man att plocka in Mossinger igen och berättar hur han och hans fru lyckats spara 30 000 kr, eller mer, varje månad. 

Det är bra att sparande uppmärksammas. Viktigt. Svenskar måste sluta lita blint på samhällets skyddnät och börja ta eget ansvar. Men jag önskar man hade lagt det på en nivå som passar så många som möjligt som drogs till rubriken, och kanske framför allt den som behöver komma igång med ett sparande överhuvudtaget. Jag om någon vet att alla kan spara (jag lyckas fortfarande spara trots att min inkomst snudd på halverats jämfört med när jag arbetade) och att det handlar om prioriteringar. Vill man förändra sin ekonomi måste man inse att man behöver göra avkall på något och alla som lever "vanliga" liv har den möjligheten. Men man kanske måste skippa utlandsresan, renoveringen, kläder, krimskrams, uteluncher och festande. Jag har jobbat tillsammans med många människor som inte är beredda att göra sådana uppoffringar. Och det är en sak. Men man måste inte heller vara finanschef och spara 30 000 kr i månaden för att känna sig som en lite friare individ. Spara åtminstone så mycket pengar som kan hjälpa en oförutsedd utgift, bära ekonomin under en period av inkomstbortfall eller motsvarande, och som kan få dig att klara glappet mellan två anställningar. 

Den största fördelen med det är att man upptäcker att det faktiskt går att rätta munnen efter matsäcken och klara sig på mindre. Vilket gör att man åtminstone kan ta ut ett par obetalda semesterdagar för att få en paus från chefen när man känner att man håller på att krisa ihop totalt. 

Att försöka coacha

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man måste knäcka koden för att kunna förändra sin ekonomi. Precis som när barn knäckt läskoden, annars kommer det inte att funka. Jag har återigen pratat ekonomi med det mest hopplösa fall jag stött på. Det är en tidigare arbetskamrat så jag har fått en bra inblick under lång tid. Jag borde kanske tillägga en sak för att undvika missförstånd, det är inte hon som var här och hälsade på nyligen. Det här är en helt annan kollega från förr. 

Nu till saken: flera gånger har den här tjejen bett mig om råd. Hon har sällan eller aldrig pengar kvar i slutet av månaden och vill få hjälp att ändra på det. Även om hon inte vet omfattningen på mitt sparande så är hon väl insatt i hur jag inte slösar. Min livsstil blir ju ganska uppenbar om man tillbringar mycket tid med mig. Så hon brukar fråga mig hur hon kan förbättra sin ekonomi. Vilket ju är drömfrågan för en hårdsparare. Jag tror jag får något särskilt i blicken när jag får prata ekonomi, haha. 

Det slår aldrig fel, ett par gånger om året vill hon prata om det här men vi kommer ingenstans. Jag tydliggör och förklarar med enkla exempel. Är lika pedagogisk som en nyutexaminerad förskollärare. Men nej, det är bara att ge upp! Jag når inte fram. 

I korta drag ser det ut enligt följande: 

Lite för dyrt boende (nyproduktion) och en bil på avbetalning. 

Där har man ingenting att hämta, de är inte intresserade av förändringar på den nivån. De vill att pengarna räcker hela månaden och att det blir pengar över till ett sparande. Hemma försöker de vara sparsamma genom att aldrig använda torktumlaren och knappt använda golvvärmen i badrummet. Tja, det är väl duktigt tänkt på sätt och vis om man vill hålla elräkningen nere men det krockar ordentligt med övriga vanor och ovanor. Själv hade jag hellre njutit av varma golv på vintern än att slänga pengar på en massa onödigt skräp som jag egentligen inte behöver. De har alltid den senaste tekniken och allt är köpt på avbetalning. Naturligtvis, eftersom det aldrig finns några sparpengar. De har några få tusenlappar undanstoppade tack vare mannen ("om bilen går sönder") och de brukar klara att harva ihop pengar till en årlig charterresa. Men där tar det tvärstopp. Det finns inga andra besparingar. 

Och var kommer jag in i det här? Jo, jag har förklarat hur hon enkelt kommer att kunna spara minst 500 kr i månaden. Genom att dra ner på inköp i stort. Till exempel klädinköp, luncher och kioskbesök. 

Jag pratar och pratar. Hon lyssnar. Sedan kommer försvarstalen: 

Hon köper så lite kläder, bara billigt på H&M och liknande kedjor. 

De äter så lite och unnar sig så lite. Lite är nyckelordet i alla hennes försvarstal. Det är så lite, kostar så lite. 

Det går inte att låta bli att äta ute eftersom man måste vårda förhållandet, unna sig, ha någon livskvalitet och blabla. Det blir snudd på löjligt att höra alla ursäkter men för henne är de på blodigt allvar. Hon behöver alla ursäkter att ta till för att hon inte orkar eller lust att ta tag i ekonomin. Hon kan inte spara 500 kr i månaden eftersom hon inte ens har 500 kr kvar en vecka före lön. Jag förklarar att hon ska spara 50 kr vid 10 tillfällen under en månad. Hon har bank i telefonen så att hon enkelt kan föra över dessa 50 kr varje gång. Hoppa över att gå till kiosken på torsdagar - föra över. Hoppa över en utelunch - föra över. Låta bli läsk, glass och chips på mataffären - föra över. Köpa en cirka 50 kr billigare mascara eller vad hon nu behöver - föra över. Och så vidare. Varför inte införa en eller två köpfria dagar i veckan, när man inte betalar för något? Inte köper något alls och använder upp mat i kyl och frys. 

Hon skulle klara det. Jag vet det! Hon är en på många andra sätt smart tjej. Polletten måste bara trilla ner!

Dessutom behöver hon öppna ögonen och fråga sig vem hon jämför sig med. Hon köper inte alls lite kläder. Det är minst något nytt i veckan och så mycket kläder behöver man inte. Nu när jag var förbi och hälsade på henne så hade hon gjort en jättestor garderobsrensning och ungefär hälften var borta?! Plötsligt fanns gott om plats i den tidigare proppfulla garderoben. "Det blir slitet eller så tröttnar man". Tröttnar? Med det argumentet blir vi alla fattiga. 

Samma sak med att de äter så lite. Inte konstigt att hon tycker det när deras kyl konstant är nästintill tom och de handlar för en eller två dagar i taget. Jag glömmer aldrig när hon sade att det blir billigare för dem att köpa färdigrätter i delidisken än att köpa alla ingredienser och laga maten själva eftersom de "behöver så lite". Ett tänk som är svårt att bryta.

Dessutom köps det något ute varje dag, sju dagar i veckan. De tycker de har varit jätteduktiga när de någon gång gjort en "åtgärd", det kan vara matlådor i ett par dagar eller en platta läsk från matbutiken istället för att springa till kiosken varje dag. Jag vet att han köper kaffe ute varje arbetsdag och att hon köper en flaska dricka varje arbetsdag. Läsk eller smaksatt mineralvatten. Mitt första spartips till henne var att börja köpa dricka varannan eller var tredje dag istället. Men det var samma sak där, fanns en rad förklaringar till varför man behöver unna sig och att det handlar om livskvalitet med små medel. Vi är så olika, jag förknippar inte livskvalitet med att dricka sockerfri läsk på jobbet.

Att förändra sin ekonomi kräver mycket jobb och planering. 

Någon som vill banta går inte ner i vikt genom att hoppa över en tårtbit på måndagen och sedan fortsätter vräka i sig onyttigheter alla andra dagar.  Om man inte är på min sparnivå måste man sätta undan varje sparad tia så att den öronmärks som förbjuden. Annars försvinner den bara iväg någon annanstans. Det är koden man måste knäcka. Jag har VARJE KRONA RÄKNAS som motto i allt jag gör. Oavsett om jag ska köpa något litet som äpplen eller en ny tvättmaskin. Sist men inte minst brukade hon säga att 500 kr inte gör varken till eller från och därför är det bättre att de kommer till användning nu. Där har jag i alla fall lyckats få henne att förstå att det skulle bli 6000 kr om året, vilket är bra mycket mer än de noll sparkronor hon har just nu. 

Jag hoppas ingen tyckte att jag varit elak eller ovänlig mot min vän. Det har inte varit syftet med det här inlägget. Istället har jag velat visa varför de som är utan sparpengar fortsätter vara utan sparpengar. För att lyckas med en förändring måste man oftast börja med sitt synsätt.  Hon och jag började prata sparande för många år sedan och hon har fortfarande inte kommit längre än till tanken...

Von oben-sparare och småsparare

Lite då och då ramlar jag över text som avhandlar snålsparandet med en von oben-attityd. Det är det här gamla vanliga "haha, folk vill leva jättesnålt för att kunna sluta jobba och fortsätta leva jättesnålt". Underförstått: fy fasen vilka low-lifes! När det bloggas om detta brukar det framföras av höginkomsttagare med rejält välfyllda aktiedepåer. De vill visa att man visst kan bygga upp en förmögenhet samtidigt som man njuter av livets goda. Att det går att luncha på Cadierbaren och åka skidor i alperna samtidigt som förmögenheten växer så det knakar. Inget ont om dem egentligen, de vet inte bättre. 

I någon av texterna läste jag att det är mycket smartare att köpa designmöbler av t ex Bruno Mathsson än att låta sig luras på slantarna på Ikea. Och ja, det stämmer ju naturligtvis eftersom det förstnämnda är ett mer långsiktigt köp och en del saker har ett bra andrahandsvärde, om man nu skulle behöva sälja sina möbler. Samtidigt är en fåtölj för upp mot 30 000 kr kanske inte det första en vanlig löntagare överväger när denne vill satsa på att bygga upp en aktieportfölj. 

Jag som själv inte handlar möbler på Ikea skulle nog ändå påstå att det är andra faktorer än ett eventuellt andrahandsvärde som avgör om människor köper designmöbler eller inte. Andrahandsvärdet kommer liksom med på köpet men är inte avgörande. Det handlar mer om att visa framgång eller god smak och stil. Det är inte konstigare än så. 

Okej, var börjar man? 

Naturligtvis kan man utgå från att alla som vill bygga sig en förmögenhet, eller åtminstone förbättra sin ekonomiska situation, är höginkomsttagare. Att det rasslar in så mycket pengar varje månad att de räcker till både ett fett sparande och en härlig livsstil fylld med sköna utsvävningar. Good for you i så fall. Men för mig är det ett något märkligt synsätt. Inte saken i sig, att vissa har råd att både bygga portfölj och göra utsvävningar utan att man verkar utgå från alla som är intresserade av pengar-ekonomi-sparande har höga inkomster. 

Är det så omöjligt att föreställa sig att människor med låglöneyrken eller medelinkomst skulle vilja förändra sin ekonomi och sina liv? Kanske är det många av dem som allra mest drömmer om en annan tillvaro? Ett vårdbiträde eller en förskollärare kanske också vill börja hårdspara för att en dag kunna välja hur tiden ska disponeras. Jag har svårt att se hur man skulle ha råd att både köpa designmöbler och en massa aktier på en förskolelön. Men det är naturligtvis inte dessa människor man har i åtanke när man skriver utan man skriver en text som riktar sig enbart till likasinnade. Och det får man naturligtvis göra. En hästblogg riktar sig ju i första hand till hästintresserade, för att göra en enkel jämförelse. Men det är någonting med det här "folk är så här, de vet inte bättre och de gör fel" som skaver lite. Det finns en lite självgod attityd som går ut på att man godkänner en viss form av livsstil och fördömer andra. 

Viktigt att tillägga att det här inte handlar om en persons åsikt eller en enskild text utan att det här elittänket poppar upp lite då och då på olika ställen. De kan ha rätt i sak men det är viftandet med pekpinnar som provocerar.

Jag anser att alla människor skulle må bra av en stunds eftertanke. Vad som är viktigt i livet, vad man känner att man har för mycket av och framför allt vad man har för lite av. Kanske fundera lite på varför vi kliver upp varje morgon och gör saker på rutin, som små robotar, utan att överhuvudtaget tänka tanken att vi kan förändra något. Jodå, många gör det. Då och då läser vi om folk som säljer allt för att segla jorden runt eller börja om på nytt i en ny världsdel. Eller att man säger upp sig som sekreterare för att istället starta hunddagis. Folk gör sådant också men den stora massan gör det inte. Och man kanske inte behöver det heller, man är nöjd som det är. Men den stora massan är inte nöjd. 

Det räcker att kolla runt bland ens egna vänner och bekanta. Så många av dem som drömmer om att få mer tid med sina barn, resa mer, uppleva mer eller som skulle vilja satsa på sina framtidsplaner och hobbies. De flesta kommer aldrig dit eftersom vardagen slukar för mycket tid, pengar och energi. Och hur många är det inte som skulle vilja ha bättre ekonomi? Eftersom pengar och valmöjligheter går hand i hand. När vi har pengarna har vi också valmöjligheterna. 

Just nu lever jag på sjukpenning och får ungefär 16 000 kr i månaden (efter skatt). Jag försöker lägga undan 5000 kr till sparande (inte nu i december men annars) Det är inte mycket jämfört med när jag jobbade men det är ändå viktigt för mig att sparandet hålls vid liv. På mitt jobb fanns en anställd som tjänade ungefär vad jag får ut i sjukpenning. Vi råkar dessutom ha ungefär samma boendekostnader. Skillnaden mellan våra hushåll var att de har bil men saknade barn och för oss är det tvärtom. Jag har ingen bil men två barn som äter ungefär lika mycket som fullvuxna elefanter. Arbetskamraten lyckades inte spara en enda hundralapp på den inkomsten. Det som blev över när alla räkningar var betalda gick till nöjen, kläder och uteluncher. Jag brukar tänka på henne varenda gång jag för över sparpengarna från min sjukpenning, just för att hon alltid sade till mig "Jag skulle aldrig kunna spara, jag tjänar för dåligt". När det egentligen bara handlade om planering och prioriteringar. 

Alla kan spara men alla kan inte både spara och leva livsnjutare. 

Och det här tjatet om att sparsnålarna lever så himla tråkiga liv? Vem avgör vad som är "tråkigt" egentligen? Man ska naturligtvis lägga pengar på det som skänker ens liv glädje och mening men herregud, hur stor del av pengarna rasslar inte iväg på annat istället? Jag tvivlar på att vanliga slösare känner att de verkligen köpt sig livskvalitet varje gång de drar runt i stora köpcentrum och lägger pengar på saker de egentligen inte behöver. 

Sparande är till för alla, och kan få ske efter förmåga, utan pekpinnar. 

Ensamhelg

Jag har varit ensam hemma under helgen och trodde att jag skulle ta mig tid att blogga helt hysteriskt. En annan sak jag trodde var att jag skulle känna mig övergiven och ringa runt och tigga sällskap. Men det blev inget av med det, för jag flöt bara med och lät tiden gå. Jag höll mig själv sällskap helt enkelt och det var nog välbehövligt.

Det är en speciell grej att leva i en familj och så plötsligt få flera dagar helt för sig själv. 

Ni som inte har barn kanske inte kan föreställa er det här men som en liten inlevelseövning kan ni ju tänka på hur det skulle vara om någon ropade "mamma" till er i snitt 15 tusen gånger/dag. Alla meningar börjar för övrigt med ordet mamma, även om det bara är du och barnet hemma. Detta för att barn ska få in ordet så många gånger det bara är möjligt. Lite samma poängsystem som Snapchat kan jag tänka mig, ett mått på hur mycket det används. 

Som ytterligare övning kan ni samtidigt ha flera apparater på; musik, tv-spel och köksfläkten. Samtidigt som ni pratar i telefon och blir avbrutna med en minuts mellanrum. I vår fyrarummare är det sällan tyst och stilla. Det är mycket ljud från alla håll och kanter och hur underbart det än kan vara vill man prisa tystnaden. Barn tror dessutom att de håller på att dö av svält varannan timme så det är ett evighetshjul av stök.

De här tre dagarna har jag vilat mer än under hela sommaren. Ingen matlagning, ingen hund som behöver omvårdnad och så den här tystnaden som en silkeslen smekning i öronen. Börjar nästan fantisera om en egen liten lya där jag kan dra mig tillbaka en helg i månaden. Med vita soffor och tjocka och mjuka mattor där fötterna kan sjunka ner en decimeter. Det kanske blir mitt nya sparmål, hehe. 

Nu undrar ni givetvis vart jag tvingat iväg familjen, men de åkte faktiskt helt frivilligt. De gav sig av på en weekend-trip tillsammans med goda vänner. Händelsevis samma vänner som äger det sk lånehuset vi bor i på somrarna. De har ett hus till på andra sidan landet, uppe på en höjd med hänförande utsikt över Västerhavet. Det är naturligtvis rena drömmen att få åka dit och andas frisk havsluft. Men jag är inte mig själv, så jag orkar inte åka iväg på stora utflykter. Jag orkar inte ens åka någonstans tillsammans med min egen familj så ni kan ju föreställa er den energi som krävas för att orka resa tillsammans med ytterligare en familj som består av fem personer, två katter och en hund. Att dela på sig blev en bra lösning det också, de hade jättetrevligt och jag fick lugn och ro. 

Så jag vinkade alltså av familjen och ägnade mig sedan åt vila och rekreation. 

Jag lagade inte ens mat utan överlevde lite spartanskt på rester och gröt. Det låg ingen snåltanke alls bakom det torftiga matintaget, jag hade lika gärna kunnat plocka fram något ur frysen men varken ville eller orkade. Det här ledde till att jag inte behövde besöka någon matbutik förrän igår eftermiddag och då bara för att handla lite frukostmat åt den hemkommande familjen. Jag passade på att städa kylen medan de var borta och det blev uppenbart hur lite mat det fanns kvar i den. 

Jag kostade med andra ord inte en spänn i helgen (var inte petiga nu och påpeka att det kostar bara man andas, jag menar nya kostnader) men familjen kostade desto mer. Hyrbil, diverse vägkrogar och liknande drar upp månadsbudgeten men det får det vara värt.

Glad nyhet: Försäkringskassan har godkänt min sjukskrivning och börjat betala ut ersättning. Det första jag gjorde var naturligtvis att sätta undan hälften av pengarna på sparkontot. Ingenting kommer att ändra sig gällande sparandet, förutom att det blir mindre pengar att spara. Men principen är densamma, jag kommer fortfarande att spara så mycket jag bara kan och fortsätter kämpa för att hålla alla utgifter nere. Det är lika bra att jag nämner det igen: för mig är det ingen större omställning ekonomiskt - förutom att det blir så mycket mindre pengar till sparandet. Det jag menar är att jag inte behöver göra någon livsstilsändring för att det sinar i pengakranen. Det är annars väldigt vanligt när man förlorar så mycket inkomst, helt plötsligt måste vanor ändras och brytas. Som exempel kan jag nämna mina föräldralediga vänner som upplever det jobbigt att ha så mycket mindre pengar att röra sig med. De är vana vid att tjäna bra och ha en livsstil därefter. Till skillnad mot mig som njuter av att leva på existens minimum för att se investeringarna öka rejält. Ju mindre jag klarar mig på, desto mer tillfreds blir jag. 

Nu har jag tur att vi är två och att Nordnetmannen sent omsider vaknade till och började ägna betydande uppmärksamhet åt sitt ISK. Som ensamstående hade jag med nöd och näppe klarat att dra runt det nuvarande hushållet på min sjukpenning och då är jag redan extremt sparsam. Skänker en tanke till ensamstående föräldrar, att de klarar att ratta allt och det på så lite pengar. Vill skicka en massa kärlek till er! 

Rutinlösa löner

Det jag tycker är svårast är min resultatbaserade lön. Det är inte löneformen i sig, det är mer en vanesak och kan till och med skänka lite spänning till det tradiga arbetslivet. Jag har haft det så i många år nu och uppskattar att det ger klirr i kassan emellanåt. Jag har alltid varit förståndig och inte räknat med den rörliga lönedelen när jag tagit ekonomiska beslut så det har inte heller varit något problem. Istället väljer jag att se extrapengarna som en glad överraskning varje månad. Det funkar för mig.

Med ett litet undantag: det är krångligt med sparandet. Det är inte svårare att spara som i att låta bli att slösa men det är hopplöst att få en bra överblick över inkomster och sparande. Det är omöjligt att få en samlad bild och detta av flera anledningar, det finns ingen struktur och ingen linje. 

Alla de där till synes onödiga ansträngningarna som man håller på med, som att ta med egna påsar till affären och liknande. Jag sliter och kämpar för några kronor hit och dit och sedan kan det i alla fall diffa 10 000 kr i lönekuvertet från en månad till en annan. Av den anledningen hade jag föredragit att få ut ett fast belopp varje månad, tex 25 000 kr. Varje månad, år efter år. Alltså det är ett exempel, naturligtvis hade jag föredragit att få ut en miljard i månaden. Eller tre-fyra, då är det plötsligt inte så jäkla noga med strukturen längre. Men för att ni ska förstå frustrationen i dagsläget säger vi 25 000 kr. Och vi leker med tanken att jag behöver 12 000 kr för att dra runt hushållets kostnader (det är ju väldigt nära sanningen, det brukar ligga mellan 10-12 000 kr).

25 000 - 12 000 = 13 000 kr

Så begripligt som det bara kan bli möjligt skulle 13 000 kr i så fall sparas varje månad. Och då skulle jag bli så himla glad om jag en månad kunde spara 13 500 kr och en annan månad kanske 13 950 kr. Göra framsteg och små förbättringar som skulle göra stor skillnad. Sparandet skulle bli tydligt. 

Istället ser verkligheten ut så här, jag har fått ut 30 000 kr en månad och 23 000 kr månaden efter. Det diffar alltså 7000 kr mellan de två löneutbetalningarna. 

30 000 - 12 000 = 18 000 kr i sparande

23 000 - 12 000 = 11 000 kr i sparande

Det känns som att jag hade kunnat köpa ett par påsar i mataffären utan att det påverkar nämnvärt, so to speak, om jag ändå har "förlorat" 7000 kr från en månad till en annan. Den irriterande känslan av nederlag över en dålig lön är frustrerande och gnager i mig. Jag hakar upp mig på att jag hade kunnat se till att själv göra en skillnad. Lite klassisk tärande prestationsångest för att säga det med andra ord. Men framförallt handlar det om bristen på koll överhuvudtaget. Jag har varit dålig på att bokföra sparandet, alla transaktioner finns ju ändå på internetbanken har jag tänkt men orka räkna på det i efterhand...

Ja, det här inlägget kanske inte blev glasklart. Och det kanske bara är jag som funkar så här? Ni kanske gillar att se livet som block med blanka blad medan jag är en riktig nörd som behöver rutade blad?

Sparandet har blivit till en livsstil så det är inte påverkat av vad som kommer i lönekuvertet utan jag måste utgå från att varje krona räknas. Det har jag ju insett, jag menar bara att det är svårare att skapa rutiner med rörlig lön och att det är svårare att se resultatet av mina ansträngningar. 

Gammal och vis eller gammal och fattig?

Som person är jag organiserad och tycker om att planera och skapa rutiner. Det kanske är en grundförutsättning för att kunna hålla sig till en sådan här långsiktig sparplan, vad vet jag. Jag gillar i alla fall att planera och vill ha saker klart för mig. I en undersökning fick jag frågan om jag föredrar att ha hela resan bokad i förväg eller om jag föredrar att köpa en biljett till resmålet och ordna boendet när jag kommer fram. Haha, lättaste frågan. Som om jag skulle köpa en flygbiljett till Kingston och tänka att det ordnar sig, det finns säkert något bra hotell som taxichauffören kan rekommendera. Det är ju inte riktigt jag, om man säger så. Jag är lite kontrollig och vill helst kolla allt som går att kolla. Jag är inte särskilt äventyrlig av mig heller. Och då pratar jag inte bara om adrenalinsporter utan även om mer vardagliga saker som jobbyten och andra större förändringar i livet.

Mina kompisar retar mig inte ens längre för att det inte skett några större förändringar de senaste tio åren. De har gett upp. 

Jag pratar om att byta jobb men byter inte. Jag pratar om att flytta men inte sker det någon flytt. Jag har varit gift i 18 år, bott på samma adress i snart 15 år och firar tio år på min arbetsplats i år. Hur bra eller dåligt är det egentligen? Alltså, inte äktenskapet då (det måste ju ändå räknas som något bra!) utan att jag sällan hamnar utanför min egen komfortzon. 

Så med detta sagt är det kanske inte konstigt att den senaste tidens skriverier om fattigpensionärer påverkar mig en hel del. Jag blir lite skrämd när jag läser om hur mycket pensionen speglar vårt arbetsliv och vilka dåliga pensioner de flesta får. Eftersom jag inte var någon fegis som ung utan hade en mycket bekymmerslös inställning till det mesta så finns det en hel del luckor i min ungdoms CV. Det orange kuvertet är en obekväm och deppig sanning om att livet varit kul men kanske inte alltid så genomtänkt ur ett framtida perspektiv. Så då undrar man ju om man är sitt smartaste när man dessutom funderar på att lägga av att jobba inom ett par år...

Jo, jag är väl bekant med hela upplägget att leva på avkastning och allt det där. Det där som vi sparbloggare har som plan, och mål. Men samtidigt slutar kvarnen ju att mala nytt mjöl och det gör framtiden oviss.  

Tilläggas bör att jag anser det vara en stor skandal att så många äldre tvingas leva på pensioner som är ovärdiga. Enligt en artikel i Aftonbladet med Eurostat som källa, lever idag 314 000 pensionärer i Sverige under EU:s gräns för risk för fattigdom på cirka 11500 kr netto. Och jag antar att detta bara är början och att man kommer att sänka pensionerna ytterligare. Jag vågar inte ens tänka på vad som finns kvar den dagen jag går i pension. I samma artikel kan man läsa att 40 års arbete knappt räcker för att få en acceptabel pension idag. Det där sista är intressant eftersom jag inte har jobbat i 40 år och inte har några som helst planer på att göra det heller. Det är helt klart kört i vilket fall som helst. 

Jag sänder en medlidsam tanke till alla pensionärer som inte såg den här komma och undrar om folk verkligen förstår vad detta kommer att innebära för dem. 50-talisterna kommer att drabbas hårdare än 40-talisterna och vad kommer att hända med 60-talisterna och 70-talisterna som är vana att strössla pengar omkring sig, living the dream, och lyxrenoverar som om det inte finns någon morgondag. Att inte ha några pengar kommer att bli en fläskig omställning för dem. 

Även om framtidsprognosen skrämmer mig också så har jag ett litet försprång eftersom a) jag är redan van att leva snålt och b) jag har ett sparande som många inte har.  Men än en gång, kom ihåg skillnaden mellan att frivilligt leva på existensminimum och att tvingas göra det. Det är helt enkelt inte jämförbart och det vore ett hån mot alla människor som inte valt det frivilligt. Därför att i det ögonblick behovet uppstår kan den frivillige minimumaren betala.    Jag har fortfarande kontrollen över min situation och min ekonomi.

Men det oroar mig ändå, att inte veta om pengarna kommer att räcka och hur livet kommer att se ut när man inte längre är i arbetsför ålder. Samtidigt är jag omgiven av deltidsarbetande småbarnsföräldrar, långtidssjukskrivna och till och med en och annan "hemmafru" som inte verkar oroa sig alls. Eller omgiven och omgiven, de ingår i bekantskapskretsen. 

Jag tänker för mycket, det är nog mitt största problem!

Länk till artikeln i Aftonbladet

När kranen väl ska stängas

Naturligtvis är det läskigt att säga upp sig från en fast anställning för att istället bli fri som fågeln. Jag har alltid fått höra att man absolut inte ska säga upp sig utan att ha ett nytt jobb. Tänk då att säga upp sig utan att veta vad man ska göra om en månad eller ett år. 

Dels handlar det om steget ut i det okända men ännu mer handlar det naturligtvis om pengarna. Det krävs mod för att våga stänga av kranen och strypa pengaflödet. Det är inte svårt att leva på existensminimum när det är självvalt. När man när som helst kan lägga av och leva riktigt gott om man nu skulle ändra sig. Det är därför den som ofrivilligt lever knapert mår dåligt över sin situation medan jag faktiskt kan njuta av min. Det finns pengar men jag vill inte röra dem - och jag har kontroll över dem! Man vänjer sig ju vid att det rasslar in en ny lön varje månad. Och jag drar alltid en lättnadens suck när kontot fylls på igen efter semestern eller julen. Jag har verkligen svårt att föreställa mig att det inte skulle komma nya pengar den 25:e. Eftersom det alltid har varit så.

Det är också anledningen till att jag tror det svåraste är att sätta ett slutdatum. 

Dagen när pengakranen inte längre är öppen. Den dagen man klippt navelsträngen till arbetsgivaren. 

Jag funderade på det häromdagen, lekte med tanken att sätta ett datum. 

Det var en lek med fantasin: vad skulle hända? Hur skulle det kännas? Det svåraste är att fatta beslutet, att anse sig "färdigsparad". Det är lätt att avstå från att köpa saker när man vet att man kan bryta mönstret närhelst man vill. Men om det inte kommer in mer pengar blir jag tvingad att anpassa mig. Och det var då jag insåg att det kan bli svårt och att man måste vara bestämd. Att inte låta sig luras att jobba bara en månad till, för då får jag pengar till det här eller det här...

Jag vet redan nu att jag ligger i riskzonen. Att jag girigt kommer att tänka "bara en månad till = minst 12 000 till på kontot!" 

De pengarna kan jag lägga på en bra vinterjacka och rejäla vinterskor. Det kommer jag att behöva sedan när jag inte har inkomst längre.

Månaden efter det kommer jag att tänka att vi verkligen behöver måla om delar av lägenheten. Naturligtvis vill man passa på att göra det medan man har inkomst. Och när vi ändå är i farten skulle barnens rum faktiskt behöva tapetseras om. Hemmet kan inte förfalla och sedan står vi där med tajt budget och tjafsar om varför vi inte gjorde sådant medan vi hade två inkomster.

Vips har jag jobbat i tre månader till. Och då kommer jag att inse att det nog är bäst att jobba ytterligare en månad för att bunkra upp lite extra och skaffa en buffert på bufferten. Och tänk om jag behöver gå till tandläkaren? Det är ju svindyrt. Bäst att jobba ytterligare en månad för att öronmärka pengar för en eventuell tandläkarräkning. Dessutom är det väl lika bra att fylla på semesterkontot med lite extra pengar, för säkerhets skull. Helt plötsligt har man väl jobbat ett helt år längre. Bara på grund av rädslan att man inte utnyttjat möjligheten att tjäna pengar till fullo. 

Sådär snurrar mina tankar. Att hjärnan inte blir överhettad är ett under. 

Spartaggad!

Hunden mår bra. 

Han var återställd dagen efter och nu är vardagen tillbaka i Snålfamiljen. 

Det var härligt med jullov men samtidigt är det skönt med rutiner och struktur. Skönt också att falla in i en naturlig snålmånad. Vi hade grötmåndag som vanligt och det har vi inte haft sedan före jul. Och jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är att barnen äter lunch i skolan. Inte för att jag är för snål för att ge dem mat här hemma, utan för att de äter 87 mellanmål när de dräller omkring lediga på dagarna. Diskbänken är aldrig tom och de går i kylen titt som tätt för att de vill ha något. För mig är det viktigt att vi har rutiner kring måltider och att planering och inköp funkar som det är tänkt. Blir galen när de äter mig ur huset!

Det fanns dock en viss skillnad mellan min och makens glädje över att gå till jobbet. Gissa vem som inte var gladast...

Men en bra nyhet är att en ändring införts på mitt jobb, som innebär att det kommer att bli bättre under åtminstone ett par veckors tid. Ett störande element ska vara störande någon annanstans ett tag. Fick veta detta i måndags och humörskurvan svängde uppåt direkt. Skönt att hämta andan lite och kunna sköta sitt jobb på ett bra sätt. Att en rejäl lönedipp väntar är inte lika roligt. Jag utgår från att det blir några tusen mindre i månaden om man slår ut det över tid. Vi får se. Men jag orkar inte bli upprörd över det. Dels har jag varit med när det har varit hög- resp lågkonjuktur och vant mig vid svängning och dels för att det inte är mitt största problem på jobbet just nu. 

Det nya året börjar ändå helt okej. 

Tog mig en liten runda för att kolla finanserna och såg sparräntan som betalas ut årligen. Det är i alla fall ett gäng tusenlappar efter skatt. Under ledigheten håller man ju knappt koll på vilken veckodag det är och på samma sätt struntade jag i att räkna kronorna på lönekontot. Därför blev det en glad överraskning när jag såg att jag hittills bara gjort av med 640 kr i januari. En lysande start på snålmånaden. Dessutom har jag tragglat på med undersökningar så att jag kunde beställa presentkort för 300 kr. Jag plockar ut alla presentkort på Åhléns just nu eftersom jag behöver en del nya sminkprodukter. Jag försöker alltid använda presentkort för att betala skönhetsartiklar. Om jag sedan får lägga till ett par kronor är strunt samma, bara jag slipper betala hela kostnaden med lönepengar. 

Tonåringens terminskort på Sl kändes inte lika snålmånad men det var min man som köpte det och då kan jag ju förtränga kostnaden eftersom det inte syns på mitt kontoutdrag. Men ändå, det är dyrt med busskort. Sedan tänker jag att de pengarna knappt räcker för ett restaurangbesök för två personer och då känns det genast bättre.

Jag räknar i alla fall med att öka spartakten. För varje år som går blir man lite mer rutinerad och tuff mot sig själv. Det finns kostnader som inte går att göra något åt men mycket går att påverka.

Dyrt att vara proper

Alltså, vad är det som händer? Farväl sparblogg och hej shoppingblogg! 

Det är väldigt vad det är mycket utgifter just nu och jag har sprungit mer i butiker än vad jag har gjort på evigheter. 

Att spara är ingen match när det gäller en begränsad tid, det tror jag att de allra flesta håller med om. Att ändra livsstil och hålla den på sikt är den stora utmaningen. Det är lätt att dra ner på utgifter och köra hårt i början när motivationen är på topp. De flesta har överfulla skåp och lådor med allt man behöver och mer. Det finns alltså inget egentligt behov av att köpa på sig mer utan mycket av shoppandet har skett för nöjes skull. Först längre fram kommer den verkliga prövningen. Saker förbrukas och konsumeras, prylar går sönder till slut och längtan efter något nytt kan vara påträngande.

Just nu rullar det på bra med utgifter här och det gäller att tänka till för att det inte ska skena iväg. Först var det datorn och det var en stor utgiftspost. Nu är det mängder av mindre saker som måste köpas och ordnas. Igår klippte jag mig och då hade jag verkligen dragit ut på det. Jag bara väntade på att chefen skulle skicka hem mig pga ovårdat yttre eller liknande men jag hann före, som tur var. Jag klipper mig i salongen bredvid jobbet och får grannrabatt så jag betalade 300 kr istället för 380 kr. Alltid något, jag jagar rabatter och extrapriser vad jag än gör. 

I min iver att rensa ut saker som bara ligger och att använda upp allt innan jag köper nytt så tog min enda (!) mörka ögonskugga slut. Helt slut. Jag skrapade verkligen ur den lilla behållaren noggrant innan jag gav upp. Mascaran tog slut i samma veva och då hade jag ändå spolat den under varmvatten ett par dagar i rad. Jag vet, mitt liv låter verkligen miserabelt men ni kan ju försöka komma ihåg att det är frivilligt. Hur som helst, igår tog jag mina tre senaste presentkort på Åhléns (ersättning för undersökningar) och lyxshoppade. 

Min sminkväska är en sorglig syn. Den har gått från till en härlig och inspirerande samling glammiga förpackningar och roliga pryttlar till...något sparsmakat och nerbantat som numera ryms i det som tidigare var en liten resenecessär. Men jag hänger inte läpp för det, jag sparar tid och energi på att bara ha det nödvändigaste och man blir ganska picky när man bara får välja EN produkt.

Smink är dyrt, mascaran kostade 139 kr (kampanjpris, ord. pris 179 kr) och ögonskuggan kostade 295 kr (jag vet, JÖSSES!). Summa: 434 kr och jag fick alltså kasta in 134 kr för att täcka upp mellanskillnaden. Dyrt och svidigt men nöden hade ingen lag. Dessutom behövde jag nya sommarstrumpbyxor, både till helgens fest och till jobbet, så jag passade på att handla "Välj 3 betala för 2", dvs. 158 kr istället för 237 kr. 

Men det slutar inte där, tyvärr. Båda barnen behöver nya jeans till skolavslutningen och tonåringen är i akut behov av frisörvård och en ny skjorta. Minstingen har gått med på att ärva en snygg vit skjorta av sin storebror. Använd vid endast två tillfällen, så den ser sprillans ny ut och den kommer att funka perfekt på skolavslutningen. Utöver detta behöver vi köpa en present till helgens bankett. Och det värsta av allt, jag har inte vågat testprova mina festklänningar för att kolla om jag får på mig dem. Om det är något jag inte behöver så är det fler fina festklänningar. Däremot behöver jag lyckas åla mig i dem och det kan vara lite si och så med den saken. Passar de inte så kommer jag inte att köpa något nytt utan försöka låna eller, i värsta fall, klä ner mig lite och gå i något annat. Det ordnar sig alltid.

Sammanfattningsvis kommer mitt betalkort alltså att gå varmt den här veckan. 

Det är inte utan att man svettas lite när man samtidigt försöker planera sommaren och semestern. Tur att skattepengarna kommer snart och kan fungera lite som ångestdämpande läkemedel. 

Mitt första fondsälj

Som rubriken lyder: idag har jag för första gången sålt en fond.

Det kan tyckas märkligt att jag aldrig gjort det tidigare men min strategi har varit att köpa köpa köpa. Sedan glömmer jag att man kan sälja också. Jag är som en liten hamster med proppfulla kinder när det kommer till sparande men idag så lossnade det en aning och jag tryckte på sälj utan större betänketid. Kanske går jag helt crazy och säljer något mer, kanske inte. Vi får se.

Fonden hade gått upp 43,9% och jag kände att jag behövde muntra upp mig genom att kamma hem en liten vinst. Det är inga jättesummor det handlar om men fonden hade ändå ett värde av cirka 50 000 kronor. Jag vet att jag kommer att få skatta på vinsten men det får man ju bara hacka i sig. Jag kommer givetvis att återinvestera pengarna. Det finns ju som bekant två sätt att förbättra ekonomin på: öka inkomsterna och minska utgifterna. 

I nuläget har jag svårt att öka inkomsterna. Jag jobbar redan övertid varje vecka och nu har vi en lugn period och då är det inte mycket pengar som rullar in. Alltså återstår det att skära ner på utgifterna och där finns det inte heller mycket kvar att jobba med. Det är då man roar sig med lite fondförsäljning. 

Det var dagens lilla glada nyhet! 

Dessutom var jag ledig idag på grund av ett litet byte i schemat och ägnade en del tid åt ett storkok lasagne. Köttfärsen, tomattetrorna och till och med lasagneplattorna var extraprisvaror. Härligt! Man ler ju sitt allra största sparflin.

Kontokoll och startskottet - snålmånad

Det är 1 april, nu kör vi!

Snålmånaden är igång och jag känner mig råpepp! Här ska snålas tills det svider och jag kan tänka mig att leva på gröt om nöden kräver.  

Som vanligt innebär barn en pinne i hjulet. Tio minuter efter att jag vaknat på snålmånadens första dag kom Minstingen och bad om pengar för att kunna gå till Donken efter skolan. Jag satte tveklöst ner foten och meddelade iskallt att han får ta av sina födelsedagspengar. Är det snålmånad så är det. Ni som hängt med ett tag vet att det är den sparsamma ungen och när han fick nej av mig så försvann han iväg och kom tillbaka med en liten låda där han förvarar sin förmögenhet. Noggrant sorterade han upp pengarna i ett logiskt system och summerade dem framför min förvånade blick. I lådan fanns det 1986 kr i blandade valörer. Jag som trodde att han möjligtvis hade hälften så mycket. Men äpplet faller inte långt från päronträdet. Hej nästa Snålcoach. När ytterdörren slagit igen efter honom loggade jag in på banken för att kolla mina egna slantar. 

Det här har hänt på mitt konto sedan lönen utbetalades 25/3: 

1200 kr till ett stående fondspar.

84 kr AMF fondförsäkring

600 kr Fackavgift (5 kr billigare än vad den brukar vara?!)

20 kr månadsavgift bankkort

5000 kr Amorteringskontot

3900 kr till sparande

Nu börjar min lön sjunka på grund av lågsäsong. Det är naturligtvis surt men jag är förberedd och får väl säga att jag är nöjd så länge jag klarar årets utmaning, mitt amorteringskrav. I nuläget vet jag inte hur mycket jag får kvar i april eftersom vi inte hunnit kolla vad räkningarna hamnade på. Bloggen ligger ett steg före privatekonomin just nu. 

Förra månaden testade jag att överleva med 1702 kr på kontot och så här i efterhand har jag kommit fram till att det är mycket jobbigare än att göra som jag brukar = lämna kvar en normal summa att leva på och sedan spara det som blir över. De sista dagarna var jag stressad över att kanske ha räknat fel eller missat något kortuttag så att det skulle stå "medges ej" när jag handlade med kortet. 

Jag återkommer om hur mycket pengar jag har kvar att leva på och hur jag ska ta mig genom kommande månad med så lite utgifter som möjligt.

Existensminimum-månad!

Varje månad lägger jag upp något som jag kallar för Kontokontroll här på bloggen. När jag började var det för att redovisa hur mycket jag kunde avvara till sparande. Nu har det även blivit en sammanfattning som hjälper mig att hålla reda på mitt sparande på ett lättöverskådligt sätt.

Den här månaden provar jag att vända på pannkakan och flytta nästan hela överskottet till sparande direkt istället för att vänta och se vad som blir kvar i slutet av månaden. Kvar blir existensminimum. Ouch! Dessutom ville min giriga man ha mer pengar än vanligt av mig för hälften av våra fasta kostnader. Bland annat tillkom den årliga kostnaden för barnens bospar och kostnaden för hundförsäkringen. 2000 kr extra fick jag motvilligt lämna ifrån mig. Outch igen!

Det här har hänt på mitt konto sedan lönen utbetalades 25/2: 

1200 kr till ett stående fondspar.

84 kr AMF fondförsäkring

605 kr Fackavgift.

20 kr månadsavgift bankkort

5000 kr Amorteringskontot

8000 kr till sparande

Ja, som jag skrev ovan så går jag ut stenhårt den här månaden. Det blev 5365 kr över från den förra lönen och då flyttade jag duktigt över 5000 kr till Amorteringskontot (så nu ligger jag en månad "plus" där!). Kvar på kontot finns i skrivande stund 1702 kr. Pengar som ska räcka till mat och alla andra lösa kostnader. Vi får äta ur frysen och skafferiet. Tala om snålmånad! Jag är inte alls så säker på att den här metoden kommer att fungera men jag vill skaka om mig själv lite och kliva ur de vanliga rutinerna. 

Jag försöker tänka positivt men det ligger en kraftig uppförsbacke framför mig. Dels går vi snart in i lågsäsong på mitt jobb (= inkomstsänkning), dels kommer det snart att dimpa ner ett par nya innerdörrar tillsammans med en saftig faktura. Dörrfirman har inte hört av sig än men de sade att det skulle ta cirka 8 veckor och det har vi passerat vid det här laget. 

Nåväl, det är bara att stålsätta sig och snåla där det går att snåla. Jag ser det som en utmaning. 

Likasinnad

En gång när jag var ung och var på en semesterresa med mina föräldrar så hittade jag en bok på hotellet. Jag kan tyvärr inte komma ihåg varken boken eller författarens namn. Mitt minne kanske sviker mig en aning men ungefär så här minns jag handlingen: en man hamnar av misstag i ett främmande land där ingen talar hans språk. Han vet inte var han är eller hur han ska ta sig därifrån. Han förstår inte när någon talar med honom och han kan inte göra sig förstådd. Känslan av total ensamhet, social isolering och utanförskap är förödande. Lägg till känslorna av maktlöshet och overklighet. Boken var bra och väckte många tankar. Jag minns inte hur den slutade men antagligen var det inte ett lyckligt slut. Det fascinerar mig att jag minns den så tydligt efter alla dessa år, ångesten i boken. Jag har också ett vagt minne av att mannen i boken en dag åker i en rulltrappa och plötsligt hör sitt eget språk i rulltrappan som går åt motsatt håll. Men det är så mycket folk och så trångt att han inte kommer någonstans och får finna sig i att ögonblicket går förlorat.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här. Det har ingen koppling alls till dagens händelse men ändå var boken den minnesbild som spontant ploppade upp i minnet när jag satt och funderade lite över min rubrik likasinnad. Minnet är en märklig funktion. 

På mitt jobb finns det anställda på andra avdelningar än min egen. Vi ses inte så ofta men idag träffade jag två av dem. De är 20-någonting, en av dem bor fortfarande hemma och vi befinner oss naturligtvis ljusår ifrån varandra på alla nivåer i livet. Jag kommer bra överens med dem och vi kan prata och skämta men som sagt, vi lever olika liv. Alla killarna som jobbar på den avdelningen är för övrigt partyglada och lever en slösaktig livsstil. De flesta är unga och låter pengarna rulla. Särskilt eftersom några av dem fortfarande bor hemma och på sin höjd betalar en symbolisk summa, vilket betyder att det blir en hel del fickpengar över på en heltidslön. 

Under fredagsfikat var vi ett par stycken som började prata lägenhetsköp. En av killarna letar ny lägenhet tillsammans med sin sambo, de vill bo större. Under samtalet visade det sig att han inte sparat en enda krona till bostadsköpet. Då öppnar min andra 20-nånting vän munnen och berättar att han, sedan han börjat jobba, sparat ihop flera hundratusen kronor till ett framtida lägenhetsköp. Rätt mycket stålar för en vanlig löntagare i den åldern. Det blir alldeles tyst en liten stund. Alla begrundar detta och man riktigt hör räkneverken jobba. Någon säger - Men...du måste ha sparat nästan allt du tjänar? 20-nånting svarar glatt - Ja, jag är helt ofattbart snål. Köper aldrig någonting. Kläder och sådant får jag ändå i julklapp. 

Jag såg förvåningen i deras ansikten, de kunde verkligen inte förstå sin kollegas val. Alla var paffa. Utom jag, som förstod precis. Märkligt nog så tog ingen upp de klassiska motargumenten eller började tjata om att man måste leva också (ni vet, unna sig!). Jag tror att det beror på att personen är så trygg i sig själv och orubblig i sin ståndpunkt när det gäller sparandet. 

Vi har jobbat i samma företag i mer än två år men jag hade ingen aning om att jag inte var den enda hårdspararen. Där ser man. När man minst anar det så möter man någon som talar samma språk. 

När barnbidrag blir sparbidrag

Det blev lite ändringar i schemat, middagsbjudningen är framflyttad till imorgon. Inte mig emot, jag är definitivt piggare en lördagskväll än en fredagskväll. 

Att spara barnbidraget brukar vara ett hett ämne och kan väcka många känslor, särskilt bland dem som tycker att det bör vara behovsprövat. Jag ska inte gå in på just det men helt kortfattat kan jag säga att jag anser att man kan göra hur man vill med barnbidraget så länge pengarna verkligen kommer barnet till godo. Barnbidraget hamnar ju i familjens allmänna inkomstflöde och om jag sedan sparar just de pengarna eller från någon annan inkomstkälla känns oväsentligt. Enligt mitt sätt att se det är det hushållens sparande som är intressant och inte varifrån pengarna kommer.  

Om detta kan man säkert tvista men jag tänkte förklara hur jag menar genom att bjuda på en liten anekdot på ämnet.

När jag fick mitt första barn var jag ängslig och mån om att göra allt rätt. Så där som förstagångsföräldrar ofta är. Naturligtvis öppnade jag ett sparkonto år ungen redan när vi låg på BB. Jag ville ju kunna ge honom den bästa framtiden. Ungefär samtidigt fick en kompis sitt andra barn. Hennes sambo drog in stora summor pengar varje månad och de hade mycket bättre ekonomi än mig. Trots detta var jag ändå på henne om att hon "måste" spara till barnet. Jag hade då precis börjat spara barnbidraget på babyns nyöppnade konto och kunde inte förstå varför de inte sparade till sitt barn. När jag tog upp det för andra gången så försvann hennes sambo bort till datorn i ett par minuter, kom tillbaka och sade - Sådärja, nu har jag öppnat ett sparkonto åt lille Pelle och satt in 200 000 kr. Haha, rätt åt mig. Pinsamt minne men idag kan jag skylla det på gröt i skallen. 

Hur som helst har jag dragit lärdom av detta och väljer alltså att se till hushållets totala sparande istället för att haka upp mig på själva barnbidraget. 

Men bidraget är onekligen en summa som är lätt att spara för den som kan avvara den. Särskilt i vårt fall eftersom den dessutom dimper in på en separat bank och automatiskt hamnar utanför det vanliga kassaflödet. När jag fick mitt första barn låg barnbidraget på 950 kr i månaden. Idag ligger bidraget på 1050 kr. Om vi hade sparat varenda utbetalat barnbidrag så skulle vi i dagsläget ha fått ihop cirka 300 000 kr. Med en enkel överslagsräkning skulle jag gissa att det diffar på ungefär 50 000 kr som vi förbrukat genom åren. Det är svårt att säga, jag har lagt äggen i olika korgar även när det gäller barnens pengar och det skulle innebära en ansträngning att söka upp och summera ihop de olika sparposterna. Det är inte det viktiga här utan det är slutbeloppet.

Att spara cirka 1000 kr i månaden blir nämligen MYCKET pengar över lång tid.

Och den största anledningen till att vi valt att spara till barnen är att vi inte vet hur vår ekonomiska situation kommer att se ut i framtiden och allt sparande ger trygghet i vardagen. Något jag däremot har svårt för är när barnbidraget görs till en prestigefråga. Det är SÅ FINT att spara barnbidraget och skamlöst skryter folk om att de sparat hela barnbidraget varje månad. Om ni inte förstår min poäng här så kan ni hoppa upp i texten och läsa anekdoten om Pelle en gång till. Och att lyckas spara barnbidraget säger faktiskt ingenting om eventuella brister i hur ekonomin sköts i övrigt. Förmodligen kan man väl hitta en och annan som snudd på kvalar in till Lyxfällan men som minsann "sparat barnbidraget".

Satt på plats

Idag utspelade sig följande scenario: När jag kom hem stod min man med det där speciella ansiktsuttrycket som han har när han räknar med att håva in beröm för något. Stolt meddelade han att han köpt nya dammsugarpåsar men det stannade inte där, själva poängen var naturligtvis att han hade köpt dem till bra pris. Först hade han gått till en butik där de kostade 99 kr men då gått vidare till en annan butik istället. En butik där han dessutom hade en bonuscheck på 30 kr som han kunde utnyttja. Dammsugarpåsarnas ordinarie pris var 79 kr men genom att utnyttja bonuschecken behövde han alltså bara betala 49 kr. Och det var minsann inga vanliga dammsugarpåsar utan anti-allergipåsar med Hepa 10 filtrering. Minstingen sprang och hämtade förpackningen och pekade ivrigt på en symbol där det stod "Ideal for Pet Owners" ("och det är ju VI mamma!"). 

Jag var alldeles överväldigad av dessa perfekta dammsugarpåsar och gav familjen rikligt med beröm för deras ekonomismarta agerande. Sedan satte vi oss till bords för att äta middag i skenet av levande ljus. En god och enkel pasta och lite rester. Den sparsamma familjen. Det kändes så himla fint. Tills jag råkade titta bort mot köksbänken och fick syn på en flaska som jag inte sett tidigare...?! 

Flaskan såg dyr ut. Ja, enbart den överdimensionerade korken på flaskan såg ut att kosta en rejäl slant. Guldigt lull lull och grejer. Det såg ut som en flaska som J.R Ewing i Dallas skulle ha köpt. 

Jag bara - VAD är det där för något? 

Min man erkände att det är någon slags superduperspecial-lagrad Rom som han köpt. Jag drog ett djupt andetag och förberedde ett långt anförande om slöseri men blev avbruten av vår 14-åriga son. Han fiskade upp mobilen ur fickan på jeansen och sade - Okej mamma, innan du säger något: hur många år har du snusat? Vad kostade snuset per dag? *Knappar på mobilen* - Då har du snusat för nästan 100 000 kr. Och vad kostade flaskan? *Knappar på mobilen igen* - Pappa, du kan köpa 301 sådana där flaskor. 

Jag är mållös. När blev mina barn så här smarta stora? 

Rommen är förresten jättegod, len som sammet och smakar godis. Något att bjuda gäster på så att de får en minnesvärd upplevelse. 

Därmed inte sagt att det är förlåtet. 

Köpstopp OCH snusstopp

Mitt förra blogginlägg var nummer 200. 

Wow, det hade kunnat uppmärksammas med ett rungande HURRA HURRA om det inte vore för att jag var totalt världsfrånvänd och mådde apa när jag skrev det. Det tog mig två timmar att skriva de få raderna och lyckas läsa igenom dem efteråt. Nu känner jag mig redo att berätta varför. För fyra dagar sedan slutade jag snusa och jag känner mig fortfarande som en kallsvettig narkoman på rehab. Jättefräscht sätt att starta nya året på, och nyårsafton blev väl sådär halvkul för alla inblandade. Humöret åker jojo och jag har en tendens att vara rätt ocharmig emellanåt. Men det är ju bara tillfälligt och de kommer att tacka mig sedan, när de inser att detta gör oss lite rikare i längden.

Snusstoppet var ett spontant infall och ingenting jag hade planerat även om tanken legat där och gnagt ett bra tag. Det som stört mig är att jag kämpat så hårt för att dra ner på alla utgifter samtidigt som jag slängt ut pengar på...SNUS?! 

Tyvärr, den hedersamma utmärkelsen Årets Sparmedalj 2014 gick inte till Snålcoachen. Juryns motivering: För snål för att betala 2 kr för en plastpåse på mataffären men det går kanonbra att vid samma köptillfälle betala 26 kr för en dosa snus. Diskvalificerad. En brödrost framstår som mer intelligent.

Jag har snusat i ungefär 15 år men gjort flera längre uppehåll, både när jag skaffat barn och när jag bott utomlands. Nu är det många år sedan men jag har inget minne av att det var någon större grej att lägga bort snuset då. Jag har alltid bara använt portionssnus och var så diskret att min egen mamma inte ens känner till mitt snusande efter alla dessa år. Eftersom jag inte har problem att hoppa över det där stoppa-in-en-påssnus-momentet emellanåt när nöden kräver så ansåg jag mig inte heller vara särskilt beroende. Alltid lika roligt att vi tror att vi har kontroll över vårt handlande. De flesta av oss lever i livslögner och jag är givetvis inget undantag. Samtidigt som jag tyckte att jag hade kontroll så lade jag märke till att jag ökade snusandet för att toleransen höjts och kroppen krävde mer nikotin. Vilket i sin tur naturligtvis leder till ökade kostnader. Prognosen pekade inte på någon minskning av snusandet, snarare tvärtom.

Jag är helt enkelt less på att behöva betala för snus samtidigt som jag vill spara mer pengar. Därför bestämde jag mig och gick cold turkey. Ingen nedtrappning och inga nikotinhjälpmedel. Inget daltande med mig själv. Istället är det face the pain som gäller. 

Första dagen ville jag bara dö. Detta sagt av någon som förnekat att hon skulle vara beroende, haha. Jag drabbades av rätt kraftiga abstinensbesvär, ungefär samma symptom som influensa. Vidrigt, men man får ju skylla sig själv. Andra dagen kändes det svårare, jag mådde inte riktigt lika dåligt så suget blev mer påtagligt och viljan måste hela tiden vinna över begäret. Tredje och fjärde dagen kom suget i intervaller och värst är det efter måltider, särskilt under eftermiddag och kväll. 

Jag försöker köpslå med självdisciplinen och vill gärna övertala mig själv att börja igen. Att det kanske var förhastat, trots allt. Nedtrappning fungerar nog bättre, trots allt. För att inte tala om favoriten: det är inte så dyrt. 700-800 kr i månaden är överkomligt för någon som inte slösar pengar på något annat. Jag har råd! 

Och då ska vi komma ihåg att jag bara är inne i första fasen än så länge, nikotinabstinens. Sedan kommer nästa fas, psykologisk abstinens och den är tydligen mycket svårare att bemästra. Jag har ingen aning om jag kommer att orka hålla ut hela vägen men jag ger det ett försök. 

Till alla som aldrig snusat - ett varmt grattis på er! Och vad ni än gör, börja aldrig.

GOTT NYTT 2015

Hur kommer det sig att nyårsdagen alltid är årets tröttaste dag och det oavsett vad man gjorde på nyårsafton? Hela dagen har jag kämpat mot lusten att lägga mig och sova middag och jag har inte orkat ta mig för något vettigt alls. Det måste vara något psykologiskt med tanke på att min nyårsafton var alkoholfri och jag låg nerbäddad redan innan fyrverkerierna tystnat efter tolvslaget. Jag startade dagen med en rejäl sovmorgon också. Ja, jag är alltså låtsasbakis men jag har i alla fall hållit mig från pizzerian. Det blev ingen snabbmat alls utan vi tinade kyckling från frysen. Det finns mycket hemma i matväg nu så inga fler utsvävningar på ett tag. 

Jag tänkte att jag skulle göra en kontokontroll - men orken tröt. 

För den som är intresserad av siffror kan nämnas att jag har sparat 13 000 kr från decemberlönen och att jag i skrivande stund har 6234 kr kvar att leva på till nästa lön. Det orkade jag i alla fall logga in och kolla. Jag är nöjd med siffrorna, särskilt med tanke på julen som varit och att så pass mycket kunde gå till sparande. I januari kommer jag som vanligt att få årets sämsta lön och får vara glad om det blir något över. Mitt "amorteringskrav" får en tuff start men det är lite meningen med en utmaning, det blir snabbt tråkigt om det är för lätt. 

Jag hade funderingar på att göra en årsresumé eller en sammanfattning av det gångna året men det är ju ändå resultatet som är det roliga. Därför hoppar jag all genomgång och går direkt på sammanfattning av SPARÅRET 2014: 

Totalt sparat under 2014: 

180.921 kr (inkl. skatteåterbäring men exkl barnbidrag). 

Älskar varenda liten krona av hela mitt hjärta, särskilt de där sista 21 kronorna. De gör skillnad de också. 

. 

Som alternativ till nyårskaramell har jag bestämt mig för att hänga ut mitt bolån till allmän beskådan. Detta med tanke på att årets utmaning går ut på att amortera ner det en aning. Då är det ju bra att ni hänger med i skuldträsket. 

Så, bolån idag: 1 374 800 kr. 

Det blir spännande att se var det slutar om ett år.