Gott slut & Gott nytt

Nu är det inte många timmar kvar till det nya året. 

Människor har hunnit flytta, byta jobb, gifta sig eller skilja sig och resa till avlägsna platser i världen. Medan jag suttit hemma och låtit mossan gro på huvudet. Mitt år har inte lett till någon som helst förändring. Den enda skillnaden är att jag ökat distansen till min arbetsplats. Jag känner inte samma skuldkänslor över att inte kunna jobba eller uppfylla samhällets förväntningar och krav. I framtiden behöver jag lösa situationen med den dåliga relationen till arbetsplatsen, men i första hand behöver jag läka en sönderstressad kropp och själ. Där är jag nu och tar en dag i taget.
Ser livet som det är. 

Just nu mår jag bra så till vida att jag får vila och har mycket avlastning. Hela familjen är ledig tillsammans ett par veckor och det är skönt att få släppa taget för en stund. Ingen vardagsstress eller något som måste göras. Vi har varit hemma varje dag sedan annan dag jul. Våra julvärdar (alltså inte på tv, utan de som höll i julfirandet) åkte till fjällen direkt efter julhelgen så de skickade med oss en del av julmaten. Barnen tröttnade först och pratade längtansfullt om kryddiga nudelrätter med kyckling, medan min man tappert pressade i sig de sista resterna. 

Naturligtvis trevligt för plånboken att få påfyllnad i kylskåpet, men det är något med julmat som gör att det är svårt att äta av den mer än tre dagar i rad. Oavsett alla tips om att göra omelett eller pytt i panna av resterna. Prinskorvarna blir inte roligare för att man blandar runt dem med potatis och lök i stekpannan. Längtan efter pasta, ris och krispiga sallader växer för varje tugga man tar av julmaten. 

Igår vågade vi oss ut en sväng, vi åkte till lånehuset för att umgås med familjen som bor där. Det var så mysigt, nästan som att fira lilla nyår (även om vi kom hem långt tidigare än tolvslaget). Ikväll firar vi hemma i lugn och ro, precis som vi gjort varje år sedan vi skaffade hunden. Kanske gör vi som förra året och går över till grannarna en stund men jag är också fullt nöjd med att bara hänga hemma. I fjol bjöds vi på nyårsmat och kände oss väldigt bortskämda som bara dök upp till dukat bord men i år har vi handlat egen mat och kommer att äta hemma. Barnen har fått bestämma meny och de har också hjälpt till att laga dessert - helt utan konflikter. När det gällde sås till köttet vill en ha tryffelbea och den andra rödvinssås men det är ju sådant som är enkelt att lösa. 

Så det ser ut att bli en lyckad kväll :)

Ja, så nu återstår bara att tacka er läsare för det gångna året som varit. Tack för att ni läser, kommenterar, tipsar och delar med er av känslor och åsikter. Jag älskar kommentarsfältet och utan er, ingen blogg. 

Gott Nytt År nu kompisar.

Tack 2017 och hej 2018!

Till mina bloggvänner som kommenterade förra inlägget

Ögonen tårades av era inlägg om julen i kommentarsfältet på mitt förra inlägg. Åh vad jag hade velat hysa in er allihop i en och samma lokal över julen för ett hejdundrandes kalas! Tillsammans med mig naturligtvis. Ett kalas där alla är välkomna och ingen ska känna sig utesluten. Vi hade kunnat sitta uppe halva natten och dra våra bästa paradhistorier för varandra.

Julen kan vara hemsk för den som inte har någon att fira med. Men även för alla som vet att fylla eller släktbråk är det som väntar. Genom åren har jag träffat flera personer som hatar julen för att den bara inneburit osämja och tårar. Apropå det, jag har läst att de flesta bråk under julen handlar om ekonomi. Hur sjukt är inte det? Att först förköpa sig i sin iver att skapa drömjulen och sedan blir det bråk om att pengarna är borta. Man undrar ju hur folk tänker?

Det är märkligt, men det är helt klart besvärligt att bjuda in utomstående till julfirandet. Jag tror att det handlar om att ingen annan högtid är så intimt förknippad med familjen. Det har blivit ett påtvingat släktpåhitt där få känner att de vågar släppa in utomstående. Min teori är att vi ingår i flera olika grupper i livet (som vi identifierar oss med) och julen hamnar utanför den komfortzonen. Här har man inte kunnat påverka gästlistan, inte kunnat pussla ihop människor som man vet skulle fungera socialt tillsammans. Istället tvingas man interagera med människor trots att man inte har mer gemensamt än att man råkar vara släkt. Inom familjen har alla vant sig vid att morbror Olle tokskrattar åt sina egna skämt och att faster Fridas ungar beter sig vidrigt. För att inte tala om hur lätt vi faller in i gamla roller och mönster när vi umgås med våra familjer och man blottlägger ogärna syskonbråk och svärmorstjafs. 

Alla vill att det ska bli perfekt och det är skyhöga förväntningar kring hur julen ska firas. Och precis som Fru Badass skrev i kommentarerna så är släkten inte alltid de som man helst umgås med. Jag vet ett par som varit gifta i nästan tio år och aldrig firat en enda jul tillsammans för att de inte står ut med varandras familjer. Istället firar de en egen julafton på juldagen. 

En annan sak att tänka på är att alla inte är lediga på julafton. Jag känner en ensamstående mamma som jobbar på ambulansen och hon passar alltid på att skriva upp sig under de storhelger hon inte har barnet hos sig. Det är hennes sätt att hantera en ensam jul. Hon jobbar hellre än firar en barnfri jul med sina syskon som alla har sina barn hos sig. Enligt henne har de inte svårt med bemanning på storhelger eftersom det finns fler som föredrar att jobba. Tvivlar inte på att det stämmer, det är lätt att förstå att många känner prestationsångest och mår dåligt av diverse orsaker. Det är naturligtvis en klen tröst för den som verkligen vill ha någon att fira tillsammans med, men jag vill ändå belysa att julen inte är den stora idyllen för alla.

Jag är väl medveten om att jag är priviligerad som får fira helt normala jular. Aldrig bråk, aldrig något tjafs och bara mysigt och trevligt. Kan också berätta att där vi firar agerar man föredömligt och därför kommer en ingift släktings pappa med både sin exfru och sin nya fru. Något en del höjt ögonbrynen för men egentligen inte konstigt alls. Vem ska lämnas ensam, mamman som har alla sina barn och barnbarn på julfirandet eller den nya frun som saknar egna barn? Svaret är givetvis: ingen av dem. Fungerar alldeles utmärkt och de samåker till och med. 

Sist men inte minst vill jag säga att vi de flesta av oss kommer att göra olika saker under olika delar av livet. Vissa perioder är bättre, andra är sämre. Jag är hoppfull och tror att det kan förändras så nästa jul hoppas jag ni alla är uppbokade. Annars startar vi en gruppchatt eller Facebookgrupp där vi kan kommunicera med varandra trots geografiska avstånd. 

Så till var och en av er vill jag rikta ett tack för att ni skrev till mig på min blogg. Det gick rakt in i hjärtat och för mig är ni otroliga inspirationskällor och anledningen till att jag fortsätter lägga tid och kärlek på bloggen. 

Min tillfälliga utsiktspost 23 december

Jag undrar om någon avlagt en doktorsavhandling på temat julhandel? Om inte vore det ett tips för framtiden. Jag tänker närmast på en sådan här dag, den 23 december. Dan före dopparedan. Dagen då man borde hänga hemma och terapeutiskt sticka nejlikor i apelsiner eller kvalitetstesta allt julgodis och bara andas ut.

Det föll sig så att en släkting ringde och ville önska god jul över en fika i vårt lokala köpcentrum. Själv hade jag egentligen inga som helst planer på att lämna hemmet mitt i julorkanen som man vet härjar därute och tackade därför först nej (ett privilegium man har som sjukskriven) men drabbades av dåligt samvete och följde med i alla fall. 

Det var trevligt och jag var glad att jag följt med. Det var soft, vi satt i sköna läderfåtöljer och pratade bort en timme. Det här fiket har ett bra och strategiskt läge mitt i centrumet så att man har full koll på vimlet åt tre håll. Och det är där min poäng kommer in. 

Det var ett lämmeltåg av människor som strömmade förbi åt alla håll. Det påminde om utsläppet efter en konsert på Ullevi (eller Friends Arena eller Globen, ni fattar). Detta myller av människor blev extra påtagligt när man själv satt still och blickade ut över kaoset. De flesta var fullastade med påsar och kassar. Självinslagningsdisken där jag förra veckan slagit in mina paket syntes inte för alla människor runt omkring som väntade på sin tur. Man såg bara att det fanns en punkt likt stormens öga, ett stilla område mitt i den vandrande massan. 

Jag förtydligar: människor köper julklappar och köar i evigheter för att slå in dem i julpapper. Den 23 december. Vad är det man väntat på? Ledighet, pengar eller både ock? 

Lika fascinerande varje år att se hur alla har panik i blicken dagarna före jul, nyår, midsommar och påsk. En planeringsförmåga lika med noll. Eller är det den nya lönen som lockar till nya inköp? Vill man plötsligt köpa fler julklappar än vad man från början planerat? Jag vet en tidigare chef som brukade stoltsera med att hon köpt alla julklappar och var klar tidigast av alla varje vinter. Men sedan hände något när decemberlönen kom, då for hon iväg och köpte ett helt lass med paket som hon staplade i kapprummet på jobbet. När vi något häpet undrade varför hon köpte fler julklappar så visade det sig att hon inte kunde motstå att handla för jullönen också. 

Det får mig att undra om det är vanligt att göra så? 

Att det plötsligt inte räcker med det man redan köpt. En ny lön blir en ny shoppingrunda. En ny anledning att konsumera mer. Känner folk sig snåla om de inte handlar upp alla pengar innan jul? Känner man sig mer generöst lagd när det är påfyllt på kontot? Äsch, vad ska jag med pengar till i januari när jag kan slösa bort dem innan december är över...

Som kung kung i baren - men under granen istället.

Och hur ska alla dessa stressade julkonsumenter hinna vila upp sig innan mellandagsrean drar igång?

Själv behöver jag ingenting och kommer att hålla mig långt borta från reor och butiker. Nu väntar den bästa tiden, uppesittarkvällen och gemenskapen. Jul med släkt och familj. Att få umgås med familjen under deras julledighet och barnens skollov. 

Så hörrni kära vänner, jag hoppas ni alla får en riktigt skön jul och låter lugnet infinna sig. 

STORA JULKRAMEN 

från er Snålis!

Jag - hela julen!

Man kan behöva mycket avkopplande valsång i december

Har ni återhämtat er från H&M-raset än vänner? 

Själv klarar jag knappt av att logga in och titta på förlusten. Jag är alldeles för känslig för åsynen av en så brant stupande aktie. Är det någon som minns Icon Medialab? Det var de första aktier jag köpte och lustigt nog fick jag ett infall att sälja precis innan den störtade som en sten. Det var sannerligen i grevens tid och jag får fortfarande ökad puls när jag tänker på det. Tråkigt nog drabbas man lätt av lite hybris när man har sådan nybörjartur och inbillar sig att man har någon form av magkänsla. Vilket ju absolut inte stämmer. 

Och personligen försöker jag i möjligaste mån undvika att handla på H&M så jag känner mig lite medskyldig nu. Å andra sidan försöker jag undvika att handla överhuvudtaget så det anser jag vara en förmildrande omständighet. 

Frågan är hur jag ska tänka kring mina aktier i byggsektorn, om det är nästa aktieras som väntar? Skulle de klara en bostadskrasch, tänker jag. Ingenting jag vill tänka på egentligen, särskilt inte en månad som december när man redan blöder pengar. 

Och för den delen, inte ens som sjukskriven klarar man av december utan härdsmälta i hjärnan. Ni trodde kanske att jag ligger hemma i soffan och lyssnar på inspelningar av vågornas brus eller valsång hela dagarna men nej, har haft häcken full. Saker man inte kommer undan som förälder, läkartider och annat. 

Jag har också hunnit med två nervsammanbrott, en middagsbjudning och lite julklappsinslagning. Som jag skrev i förra inlägget har jag beställt en del inslagningsgrejer från Ikea men leveransen lyser med sin frånvaro. Eller jo, jag har fått ett livstecken. De skickade ett sms där de beklagade att de inte kan skicka presentrullen på grund av felaktigt lagersaldo. Kvar återstår presentpåsarna. Om jag har tur vill säga. Nästa år får jag nog beställa sådant här redan i oktober för att slippa sista minuten-paniken. 

Som lösning har jag skamlöst utnyttjat den fina inslagsdisk man byggt upp i vårt lokala köpcentrum. Där finns tre olika slags inslagspapper av bra kvalitet (dvs spricker inte sönder i hörnen och är inte genomskinligt) och fina presentsnören. Jag har alltså hämtat ut mina nätinköp och knallat direkt till inslagsdisken för att slå in dem. Det är ju ändå i samma centrum och till för kunderna tänker jag. 

Imorgon ska vi på den traditionella julfesten som jag skrivit om de senaste åren. Vilket innebär den vanliga huvudvärken, att ha med sig en smart gå-bort-present. Jag är rejält trött på presentinköp för tillfället och hade tänkt gå till Bolaget och köpa en flaska glögg (något lite ovanligt, inte Blossa). Tills det slog mig att jag borde ha gjort det medan de har öppet. De håller som bekant stängt söndagar och jag hade inte en tanke på det. Så vi lär få panikköpa en ful liten julgrupp med plastiga juldekorationer från stormarknaden... 

Nu tänker ni säkert "men om hon är så stressad, varför har hon då gäster och varför gå på julfest?

Och så kan man ju tänka. Men kan också tänka på mina barn som behöver få leva ett normalt liv och känna lite julefröjd och gemenskap med andra människor. Jag kan inte vila jämt, eftersom det går ut över dem. Det är mycket vi tackar nej till redan men ibland får jag lov att gå på reservtanken. Ikväll är de faktiskt ute och äter med sin pappa, för att sedan se Star Wars på bio. Det kan man väl också kalla tradition nu eftersom det är tredje året i rad. Det är deras grabbkväll och en av decembers höjdpunkter för dem.

Avslutningsvis, om ni blev sugna på att ladda ner lite valsång för att koppla av så vill jag passa på att berätta att det finns en del andra ljud att välja på. Vad sägs om hårtork, torktumlare, radiosprak, fläkt, tågresa eller roddbåt? Eller varför inte härliga läten från djur? Man kan bland annat välja mellan fåglar, syrsor, grodor eller ljudet av hästhovar. Tydligen toppen mot sömnlöshet eller om man bara behöver koppla av. Synd att cd-skivornas tid är över, annars hade det varit ett perfekt julklappstips.

Näthandelns hiss och diss

Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg min rutin inför julen? Nämligen att jag har en presentlista i telefonen. Inte bara till jul utan året runt. Om svärmor säger att hon skulle behöva nya kökshanddukar så noterar jag det, även om hon säger det i maj månad. Sedan försöker jag ta reda på om det fortfarande är aktuellt när det börjar närma sig jul (eller födelsedag). På det sättet minimerar jag risken för onödiga presenter som inte behövs eller ens uppskattas. Det är svårt att misslyckas med så bra system och telefonen har man alltid med sig.

Med listans hjälp blir det också lättare att jämföra priser och produkter. 

Jag sitter hemma och väljer vad det får kosta och vart jag ska köpa det någonstans istället för att irra omkring planlöst. Vi vuxna brukar inte ge julklappar till varandra förutom till de som lever ensamma och köper till barnen. De får alltid en julklapp. När det gäller släktens yngsta barn gör jag helt enkelt så att jag ringer föräldrarna och ber dem messa en detaljerad önskelista, inklusive klädstorlekar. Det är inte kul att köpa något som barnen redan har, eller något de aldrig kommer att bry sig om. 

I år är det en liten kusin i 5-årsåldern som intensivt önskar sig My Little Pony. Skönt med omväxling när allt bara handlat om Elsa och Frost i tre års tid. Tyvärr har man gjort om My Little Pony i en ny version som är fullständigt avskyvärd. Ni som sitter på figurer och leksaker i gamla utförandet bör hålla hårt i dem. Dessa plasthästar kommer att bli värdefulla och attrahera samlare. Ni kan tacka mig sedan. 

Okej, vi går vidare. Jag brukar beställa så mycket jag kan på nätet och kände mig ännu mer beroende av det i år eftersom jag inte riktigt funkar i trängsel och köer längre. Jag kan bara inte koncentrera mig och klarar bara ett ärende per besök i stora köpcentrum så det skulle ta veckor att få ihop några julklappar. Det är mycket enklare att bara luta sig tillbaka i soffan och klicka runt på nätet medan man sörplar på en kaffe. Så med lite rabattkoder och fri frakt har jag sparat både pengar och tid. 

Nu till det jag tänkte berätta, angående prisjämförelser. Mitt bittraste ögonblick sedan jag började handla på nätet. Jag lyckades nämligen hitta den perfekta julklappen till en av ungarna på listan. Det märkliga var att exakt samma leksak som kostade 349 kr på en stor nätaktör fanns på en annan leksakssajt för endast 79 kr. Inte rea eller nedsatt pris utan ordinarie pris. Ännu märkligare var att det står på deras hemsida att företagen ingår i samma e-handelsgrupp. Det kan man kalla en prisskillnad att bry sig om. På ytterligare ett annat ställe kostade samma leksak 489 kr. 

I fjol var en av de önskade leksakerna slut överallt så jag blev naturligtvis extra lättad när just den här leksaken fanns i lager. Dessutom 270 kr billigare än på andra stället! Jag beställde den och fick även en orderbekräftelse på mitt köp. Naturligtvis gjorde jag misstaget att slappna av och utgå från att saken är biff. Att man aldrig lär sig? Den utlovade leveranstiden var 2-5 dagar men istället för avisering om leverans fick jag ett mejl om att varan tyvärr utgått ur sortiment...

I call bullshit. Min teori är naturligtvis att man reagerat på den felaktiga prissättningen och valt att stoppa varan av den anledningen. Attans otur och nu måste jag försöka hitta något annat. Vi är för långt in i december för att jag ska våga beställa något mer på nätet och lita på att det hinner fram i tid. 

En annan grej var att jag plockade ut presentkort på Ikea för 200 kr. Jag har medvetet valt att vänta eftersom jag ville beställa julsaker därifrån. Det här är presentkort från enkätföretag och väljer man e-presentkort får man dem direkt till mejlen. Det ska vara kul med jul så med gott humör och julmusik i bakgrunden klickade jag in mig på Ikeas hemsida. Jag hade redan tittat ut lite inslagspapper, presentpåsar, servetter och annat användbart krimskrams så att jag skulle vara redo i tid. Man får mycket för 200 kr på Ikea! Och japp, nu är det dags att gnälla igen. Jag måste nämligen få jag klaga på deras utbud på nätet. Nästan inga av julsakerna jag vill ha på säljs online. Vad är det för dumheter?

Först trodde jag att detta berodde på fraktsvårigheter (inslagspapper till exempel är ju naturligtvis ömtåligt). Men den teorin faller platt på den bristande logiken när inslagspapper "Mångfald" går att beställa medan pappret "Vinter" inte går att beställa. Samma sak med servetterna, "Tillställning" går inte att beställa medan servetten "Vinter" går alldeles utmärkt att klicka hem. Det som funkar på ett ställe funkar inte på det andra. Så det har heller ingenting med den nya kollektionen "Vinter" att göra. Helt värdelöst tycker jag. Man måste vara konsekvent, antingen har man försäljning online eller inte. Jag antar att det handlar om att locka folk att besöka varuhuset men nej, snarare tvärtom. Blir totalt osugen på att åka dit. 

Dessvärre har Ikea lång leveranstid också så det är möjligt att jag köpt papper och servetter som kommer att kunna användas först julen 2018...

Det blir spännande att se. 

Fördelarna med att handla i butik är givetvis solklara: du ser om varan finns och du får den i handen direkt. 

Hög eller låg levnadsstandard var frågan

Igår vid middagsbordet gled samtalet in på julklappar.

Det är hög tid att få in önskelistorna och släktingarna behöver lite vägledning till barnens julklappar. Julen är inte lika rolig för oss med lite äldre barn eftersom det är svårare att komma på bra julklappar. Jag saknar tiden när man åkte till en stor leksakskedja och köpte Lego, pussel och målarböcker. Det var tider det. I vår familj värderas julkänslan högt och vi är mycket för ett stämningsfullt firande och själva julkänslan så det är ingen kommersiell jul med köphysteri i fokus, men trots detta är det svårt att värja sig mot verkligheten runt omkring. När man vet att alla andra får nya datorer, iPads, dyra märkeskläder och stora summor pengar.

Några intressanta tankegångar kom upp under samtalet. Jag är förvånad att även inom familjen får syskon sina egna och olika upplevelser. Den yngsta anser att vi har hög levnadsstandard medan den äldre protesterar högljutt och anser det vara precis tvärtom. Dessvärre har vi ett umgänge som enbart består av konsumtionsbenägna människor och han har ett mångårigt förhållande bakom sig med en flickvän vars familj hade vanor som var dyra. Då är det klart att vi framstår som Pingstvänner bland en grupp hedningar. Vi kanske ska börja hänga med er sparnördar istället? 

Diskussionen började med storebroderns berättelse om jämnåriga kompisar vars föräldrar lägger ca 5000 kr på barnets födelsedag och lika mycket till jul. Dessutom åker de utomlands ungefär två gånger per år, plus kanske någon weekendresa och vecka i fjällen. Sonen frågade på vilket sätt deras ekonomi skiljer sig från vår egen och menade att det måste innebära enorma skillnader mellan utgifterna. Och det gör det ju verkligen, det har han alldeles rätt i. Naturligtvis började vi med att förklara att det verkligen inte ser ut så för alla, men det vet han redan och kontrade med att han inte jämför med något som står i tidningen utan vad han ser i sin egen omgivning. 

Förstå det här rätt nu, han efterfrågar inte 5000 kr i julklapp, han vill förstå skillnaderna i levnadskostnader. Han har inte full förståelse för hur vi kan välja att leva på ett annat sätt. 

Det roliga var att det yngre barnet ser det helt annorlunda. Han lägger fokus på helt andra saker och säger att alla hans kompisar tycker att vi bor så snyggt och stilrent (jag blir ju jätteglad när jag får höra det, haha). Han rabblade upp några saker som han menar avgör hur man uppfattas av omgivningen: att vi alltid väljer saker med kvalitet när vi köper något, att vi är välklädda och har väldigt dyra klockor. Han tog också upp att vi gillar att bjuda på saker och att hans kompisar uppskattar det. Vilket faktiskt stämmer, vi harvar på med billiga vardagsmåltider men oavsett om det är vi eller barnen som bjuder hem någon så ser vi till att det aldrig känns snålt. Förra helgen hade han en kompis här på övernattning och då köpte vi naturligtvis sådant som vi inte brukar ha hemma till vardags. Han säger också att viktigast för honom är att ha lite fickpengar eftersom ingen vill vara den där som bara tittar på när kompisarna köper dricka eller går och äter på Subway. 

Antingen har barnen väldig olika måttstockar eller så ändrar man sig med åren. 

Jag vet inte vilket, men det är intressant att se hur olika de upplever vår situationen.  

Jag tar aldrig illa upp när ämnet förs på tal utan gillar att vi kan ha ett öppet samtalsklimat i familjen. Mina barn är medvetna om att det finns klyftor i samhället, men det är också viktigt att förstå att barn och ungdomar kan tycka att det är konstigt eller knäppt att man faktiskt har råd men medvetet väljer att inte använda pengarna. Särskilt med tanke på vilka budskap de matas med hela dagarna. 

Egentligen är det inte annorlunda mot någon av alla gånger man suttit i grupp och ska planera t ex en möhippa och någon tycker att det är fullt rimligt att alla ska lägga tusenlappar medan någon annan tycker hundralappar känns mer skäligt. Även vuxna har helt olika syn på vad som anses lagom eller skäligt i olika sammanhang. 

Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten

Nu kan ingen längre förneka att bostadsmarknaden kylts ned och det ordentligt.

Min goda vän Inredaren har 4-5 objekt i veckan liggandes på Hemnet och hon har nära samarbete med ett flertal mäklare, privatpersoner och företag som förser henne med jobb. Hon har en bra inblick så det blir en del prat om bostadsmarknaden och ibland får jag nästan dagliga uppdateringar. 

Hennes generella uppfattning är att det är värre än vad gemene man tror. Det är många objekt som inte blir sålda utan får plockas bort för att sedan läggas upp igen. Det tar tid och allt fler säljare tvingas sälja under utgångspris. Det handlar även om spekulanter som får kalla fötter och drar sig ur i sista sekund, ibland så sent som dagen för kontraktskrivning vilket innebär tvära kast för säljaren som andats ut och slappnat av i tron att affären var i hamn. Och istället får man börja om från början igen, med nya visningar och hopp om spekulanter. Det här har ni säkert redan hört och läst, men för mig blir det en mer personlig rapportering än den media gör.

För mig har det alltid känts mer en lånebubbla än en bostadsbubbla, om ni förstår hur jag menar. Även om det ena hör ihop med det andra. Men någonting har skavt en lång tid när folk passat på att höja sin levnadsstandard genom att utnyttja det nuvarande låga ränteläget för att baka in extravaganta renoveringar, bilköp och resor i bolånen. Många vi känner har skaffat sig ett lite för dyrt boende i förhållande till inkomsten. Som om ränteläget skulle vara för evigt. Dessutom pratar många fortfarande om att byta upp sig, göra vinst och köpa dyrare. Det är inte intressant att försöka minska sin skuldsättning utan inställningen är snarare att lån ska vara gratis. 

En annan sak är att grannen värderade sin lägenhet (identisk med vår och likvärdig standard) förra veckan. Hon blev snopen när det blev en mycket låg värdering, jämfört med tidigare värderingar. Hon hade hittat ett radhus med sänkt utgångspris och var intresserad av att kunna göra ett klipp. Personligen hade jag räknat med prisfall på min egen bostad när ett radhus i attraktivt område i samma kommun drabbas av en kraftig prisnedgång. Men jag tror att det för många kan vara psykologiskt svårt att acceptera en värdeminskning på den egna bostaden. Det är en så uppblåst förväntansbild, jag vet många som pratat om pengarna ("vinsten") i sina bostäder som om det vore en faktiskt summa som redan finns på bankkontot. De senaste årens uppgång har gjort att folk pratar om teoretiska framtida bostadsvinster som om det vore ett bestående innestående kapital. Klart att det blir en rejäl kalldusch för dem när de inser att de räknat med pengar som inte finns. Bubbla eller inte, bopriserna faller. 

Utöver alla de bostäder som redan byggs har min kommun har färdiga byggplaner för tusentals och åter tusentals lägenheter som ska bilda nya attraktiva stadsdelar. Mestadels dyra och lyxiga nyproduktioner. Jag misstänker att merparten av dessa inte kommer kunna säljas och jag undrar vad som ska hända med alla dessa nya bostadsområden...

I övrigt är jag faktiskt enbart positiv, jag anser att bostadspriserna behövde korrigeras och att man måste ställa krav på låntagare. Det har tjatats om en bostadsbubbla i snart 15 års tid men hittills har ingen lyssnat. Undrar om det här kommer att bli dramatiskt eller om det bara är en tillfällig svacka? 

Uppdaterad skogarderob

Det har skett förändringar hos oss. Min tonårsson har brutit upp med kärleken. 

Jag vet vad ni tänker men känslorna är starka även om man är ung och vet att man kommer att träffa flera andra i framtiden. De har hängt ihop och verkligen stöttat varandra. Det var givetvis inget lätt beslut att ta men det har mognat fram under längre tid. Han orkade inte med långdistans längre eftersom han var den som fick pendla sju gånger av tio. Detta för att hon är hästägare och tävlar i de högre klasserna. Allt går ut på att träna och tävla och man blir chockad när man inser hur tidskrävande det är. Nu ska hon köpa en till tävlingshäst, vilket innebär dubbelt upp av allt. 

Det är på många sätt tråkigt, de var väldigt gulliga tillsammans och båda trivdes bra hos den andra. Vi gillar hennes familj och kommer väldigt bra överens. Utöver kärlek har sonen fått en härlig tillvaro tillsammans med dem. Varit en del av deras familj, hängt med till deras sommarparadis på Öland, följt med utomlands både på tävlingar och semester, gått från hästrädd till att hantera hästar och vidgat sina vyer. Trots kostnaden för tågbiljetter tycker jag att vi fått mycket mer än vad vi gett. Vid ett par tillfällen har han haft möjlighet att få arbeta i stallet och på så sätt fått ihop lite egna pengar. Biljetterna har aldrig varit någon större kostnad men det är ändå ett gäng hundralappar som vi inte längre behöver betala. 

Så vi skaffade Netflix. 

Eller rättare sagt, vi har en gratis provmånad. Efter det planerar vi att betala i två-tre månader för att sedan göra en utvärdering och se hur behovet ser ut då. Om vi tröttnat eller ej. Jag måste erkänna att jag är emot alla slags abonnemang och ytterst motvilligt gick med på att beställa Netflix. Att inte binda upp sig med sådana här tjänster är liksom a och o i ett sparsamt leverne. Men nu är vi fyra i familjen och det blev ett majoritetsbeslut. Ett bra utslag, med tanke på omständigheterna. Det stärker familjesammanhållningen och är ett bra sätt att umgås på istället för att ungarna försvinner in på sina rum och knappt ser varandra. Att skaffa Netflix hör naturligtvis ihop med sonens uppbrott från flickvännen. Vi ville göra något positivt för honom och kostnaden blir ju långt under vad biljetterna kostat varje månad. Men vi får se när nyhetens behag har lagt sig och barnen tröttnat på serier. Minstingen blev överlycklig, han var den enda i klassen som inte hade Netflix.

Utöver detta har jag köpt TVÅ par skor. 

Det har däremot ingenting med sonens uppbrott att göra, haha. Det handlar bara om mina behov att ha vettiga skor. Jag har tvingats kasta två par skor, ett par gummistövlar och ett par supersköna vinterskor med rejäl sula. Gummistövlarna var ett par Hunter med 10 år på nacken som dog sprickdöden. Jag vet att folk säger att man kan laga dem genom att limma sprickorna men de hade fått sprickor överallt och dessutom var jag missnöjd med dem så jag var bara glad att bli av med dem. 

Kvar i min minimalistiska vintergarderob fanns: 

Ett par stövlar med klack.

Tre par stövletter, liknande Acne Pistol boots (alla med klack).

Ett par Ballykängor (fula men sköna, som man bara använder när det är mycket snö). 

Det här är skor som hängt med i många år. Köpta för att ha på jobbet eller när jag behöver vara välklädd. Klassiska modeller, tidlösa och perfekta i en basgarderob. 

That's it. 

Inte ett enda par skor lämpade för en hundpromenad eller när man ska bära hem matkassar. Jag har fått ha mina sneakers till allt och ärligt talat känns det lite fel till dunjacka, mössa och halsduk. De blir lätt blöta också. Så jag bestämde mig för att slå på stort och köpa nya skor. Jag visste exakt vad jag ville ha. Både i lånehuset och hos Inredaren har jag tidigare lånat gummistövlar med låga skaft och insett att det är vad jag saknat i livet. Så skönt att slippa stora och klumpiga gummistövlar man knappt orkar klafsa fram i. Så ett par sådana har jag tänkt köpa ända sedan i somras, men inte kommit till skott. Det andra paret skor jag ville köpa var ett par klassiska Chelsea boots. 

Förstår ni min lycka när jag hittade ett par låga Tretorn, fodrade med härligt värmande fluff! Så sköna. Nu vill jag nästan att det ska regna varje dag så att jag får använda dem riktigt ofta. Det andra paret skor jag köpte blev inga klassiska nätta Chelseas. Istället blev det skor av samma typ, men något grövre och vattentäta med en mer halksäker yttersula. Jag är supernöjd! Nu kommer jag att klara regn, snö och slask. 

Sammanlagt kostade skorna 2649 kr. 

Det kanske låter mycket men det är det inte. Jag köper sällan, men när jag väl köper något är det genomtänkt och jag vill ha saker som håller länge. 

Förr kunde jag känna mig lite illa till mods när jag spenderade mycket pengar. Det lite lustiga är att det på den tiden var ett jämnt flöde ut som gick till onödiga småsaker, nöjen och fika. Varje månad. Då kunde jag få lite shoppingångest när jag spontanköpte något dyrt. Utan en tanke på hur jag konstant strösslade iväg pengar på småsaker. Dubbelt onödigt, med andra ord. Idag är jag så extremt medveten om vart varenda krona går att det inte spelar någon roll när någonting väl kostar. Då får det kosta. 

Förutbestämda normer

Jag måste säga att det blev intressant respons på mitt förra inlägg om arbetstid. Så pass att jag väljer att viga detta inlägg åt några iakttagelser för att runda av tankegångarna. 

Alla kommentarer var nämligen odelat positiva, även om det nog säger mest om vilka läsare det är som söker sig till den här sortens bloggar. Trots det blev jag aningen förvånad och googlade bara för att se hur tongångarna brukar gå. Det är det oundvikligt att halka in på forumtrådar och fördelen med sådana är att folk är frikostiga med sina åsikter och motiverar dem. 

Det jag uppmärksammade var hur starkt förknippat med lathet och avsaknad av ambitioner allt utom heltid är. Läste kommentarer som "Jaha, du orkar med att ha hästar men inte att jobba?" och (min favorit!) "Man måste anpassa sig till vuxenvärlden". Ojoj, det är helt andra tongångar än i mitt arbetsovilliga kommentarsfält här i bloggen! 

Sammanfattningsvis: enligt dessa trådar ska alla vara styrda av plikt och måsten. Den moraliska skyldigheten att tjäna samhället. Även om de trådstartare som skriver inte nämnt något om att gå på bidrag eller leva att på någon annan så förutsätter de präktiga heltidsrobotarna att så är fallet. Noterade både en och annan som hoppades att deltidsarbetare skulle bli dumpade och få det ensamt och knapert. Kom ihåg nu att detta inte var trådar om hemmafruar som saknar egen försörjning utan om deltidsarbete. 

En och annan verkar vilja försöka göra det till en generationsfråga. Dvs. ung och bortskämd = lat. Det är förstås mycket svårt för mig att svara på, eftersom jag inte känner särskilt många i den åldersgruppen. De jag känner som jobbar deltid är alla mellan 35-45 år och har förskole- eller skolbarn. Med andra ord känns det omöjligt att det enbart skulle handla om söndercurlade ungdomar.

Det var ju dock intressant att man inte förväntas ta ansvar för sin egen ekonomi och framtid om man valt annat än heltidsarbete. Inte heller förstår jag varför man verkar förutsätta att alla är lågutbildade eller har låglöneyrken. Kollade upp det också och såg att det är tre gånger så vanligt att högutbildade kvinnor arbetar deltid, så där faller den teorin. Och att inte slita ut sig i förtid är väl en anledning i sig om man har man nu har ett tungt slitjobb. 

Människor gör olika livsval. Återigen vill jag poängtera att ett yrkesliv kan vara 35-40 år, kanske t o m längre och då är det konstigt att det förväntas se likadant ut under en så pass lång period. Tänkvärt också att man inte beaktar individuella skillnader såsom lön och hushållets totala inkomster. En högavlönad som jobbar mindre kommer att dra in mer pengar än en lågavlönad som jobbar mer. Det är därför jag menar att man måste se det i ett större perspektiv.

Tänk att andra tror att de vet vad som är bäst för oss. Det borde vara upp till var och en att nöja sig med en sämre standard (om det nu behöver bli det, beroende på lönegrupp). Min poäng med de senaste två inläggen är att belysa hur vi anpassar oss och gör det vi förväntas göra. Det finns så många saker vi gör utan att tänka på det. 

En av de som kommenterade mitt förra inlägg hade en mamma som före sin bortgång sade att hon önskade att hon inte låtit jobbet ta så mycket av hennes tid. Och det sammanfattar väl vad det handlar om rätt bra. 

Den lutherska pliktkänslan och det elaka pensionstrollet

Det här med att leva livet eller spara pengar är något som alltid kommer upp, och en sak jag kommer att tänka på är att resonemanget blir en aningen motsägelsefullt. Den som snålar får höra att man bör sätta guldkant på tillvaron och man ska leva idag för man vet inte vad morgondagen för med sig. Varför spara när man kan bli påkörd av en buss imorgon-argumentet. Då ska vi leva i nuet, men när det gäller arbete ska vi kunna tänka 30-40 år framåt i tiden. Förr skrämde man barn med troll och olika väsen i uppfostringssyfte, idag försöker man kontrollera och skrämma vuxna med hot om minskad pension. 

Om någon vill gå ner i arbetstid ska de skrämmas tillbaka till 40-timmarsveckor för annars kommer trollet att äta upp pensionen. Dessutom anses deltid vara lite fult eftersom man stämplas som lat om man är fullt kapabel att arbeta heltid, men inte vill. 

Man kan ju undra vad som hände med den där bussen helt plötsligt? Den som kan köra över oss när som helst och som är anledningen till att vi ska lära oss leva i nuet. Plötsligt är den parkerad på tryggt avstånd eftersom vi ska styra våra liv efter något som vi inte ens vet om det någonsin kommer att hända. Och plötsligt räknar alla med att bli lika gamla som gubben på yoghurtförpackningen. 

Ska vi eller ska vi inte leva i nuet? Hur ska vi utforma våra liv egentligen? Ska småbarnsföräldrar gå på knäna (man brukar säga att småbarnsåren är livets rusningstid) och samtidigt blicka 40 år framåt i tiden? För en pension som vi inte vet mycket om då långsiktiga prognoser inte är att lita på och slår ofta fel. 

Pensionsargumentet ekar i bakhuvudet. En granne har jobbat 70% under de tio år vi känt varandra och på min arbetsplats finns flera som valt att jobba 75-80%. Staten trycker på med uttalanden att det är kolossalt viktigt att jobba heltid. Det kan tyckas så, men själv vänder jag hellre på det och säger att 40-timmars arbetsvecka är världens största människofälla. Det finns ingenting positivt med dagens fulltid som norm. Jag är för en arbetstidsförkortning som ett medel att bekämpa allt från arbetslöshet till den stressrelaterade ohälsa som dominerar. Vi har allt att vinna på att tänka om och dra ner på takten i samhället. Skolstress och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar ökar, och de är trots allt framtidens skattebetalare som är tänkta att säkerställa framgång för Sverige. Man behöver inte vara domedagsprofet för att öppna ögonen och inse verkligheten. 

Nåväl, med risk för anekdotisk bevisföring - om jag utgår från mina bekanta som valt att jobba mindre får jag intrycket att de mår bättre och känner att de hinner med livet. Jag tycker de verkar ha färre sjukdagar och mer energi, större arbetslust och är mer produktiva helt enkelt. Jag upplever dem helt klart lyckligare än många heltidare jag känner som oftast är väldigt trötta och har konstant ångest för allt de inte hinner med. 

Någonting är skevt när vi ska slita ut oss i arbetslivet istället för att anpassa arbetstiden efter egna behov. Livet består av olika faser, men lustigt nog förväntas vi ha en heltidssysselsättning år ut och år in. Är det verkligen bara jag som inser hur rubbat det är? Är man ung och frisk och behöver få ihop pengar till framtiden är det ju perfekt att jobba mycket. Många gånger gör man det också för att det är roligt och kanske för att man inte har så mycket annat man vill lägga tid på. Men jag ser verkligen inte vitsen med att arbeta heltid hela livet. 

Självklart bör man göra en pensionsprognos och hålla koll på vad saker innebär ekonomiskt, men är det verkligen vår livsuppgift att offra vår hälsa och tid på att alltid sätta jobbet först? 

Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan/Dalai Lama

Om jag hade råd

Fick en förfrågan bland kommentarerna om att göra ett inlägg om vad jag skulle göra vid en storvinst. Först måste jag säga att jag älskar när ni kommer med önskemål om inlägg och förslag vad ni vill läsa om. Fortsätt gärna med det! 

Jag vet att inte alla uppskattar att höra om andras drömmar och jag kan själv känna hur jag tappar intresset när någon ska berätta vad de drömt om på natten. Det är hemskt att säga, med det är så otroligt ointressant. Och det sagt av en person som älskar att lyssna på till synes ganska ointressanta vardagsbetraktelser och små händelser som egentligen inte betyder så mycket. Älskar att höra om hur folk lever sina liv, men vad de drömt - nej. Helst inte.

Med det sagt ska jag försöka besvara frågan utan att tråka ihjäl någon stackars läsare. Sådana här önskeplaner kan naturligtvis se olika ut under olika perioder. Ena dagen vill jag flytta till solen och värmen, nästa dag vill jag bo på en gård där jag kan ha en massa djur och odla tomater. Men de senaste åren har jag haft en återkommande och väldigt stark önskedröm om att starta en verksamhet för fattigpensionärer. En grupp som jag verkligen ömmar för och som kommit i kläm ordentligt i vårt samhälle. 

Jag vet precis hur jag skulle vilja göra! Jag skulle köpa en herrgård eller liknande och inreda den till min drömbostad. En rejäl slant skulle faktiskt läggas på att skapa inbjudande lyx. En del av godset skulle hållas helt privat, till exempel ett övre våningsplan. Dit har bara familjen tillträde och där bor vi. Men storkök, matsal och sällskapsytor på nedervåningen ska alltså användas till den här verksamheten. Jag kan till exempel tänka mig att driva soppkök två vardagar i veckan, men istället för soppa serveras en riktig braklunch. Vällagad och god husmanskost med många tillbehör. Alltid nybakat bröd, salladsbord och dessertbord. Tanken är att gamlingarna ska rulla därifrån :) 

Utöver lunch skulle jag även bedriva övernattningar på helger. Kanske lördag lunch till söndag lunch. Jag vill ha ett par gästrum i huvudbyggnaden, men även en eller två gästhus på gården. Syftet skulle vara att skämma bort de äldre. Jag skulle ha tät kontakt med organisationer som Frälsningsarmén och liknande för att sprida ordet. Man ska på ett enkelt och okomplicerat sätt kunna söka för att få komma som lunch- eller helggäst. De kriterier jag tänker mig är att man hör till kategorin fattigpensionär och sittandes ensam. Det är dessa människor jag vill skämma bort ordentligt. Vistelsen ska kännas femstjärnig men ändå hemtrevlig. Gästrummen ska vara mysiga och ombonade med färska blommor, ett par aktuella tidskrifter och en välfylld fruktskål. Och en liten korg med choklad, kex och salta snacks. Allt det där man kanske fått välja bort i vardagen för att pensionen inte räcker. I badrummen ska det finnas ett generöst utbud av hygienartiklar och fluffiga handdukar. Man ska inte behöva släpa med något annat än kläder och mediciner. Och när man åker hem får man givetvis ta med sig tidningar och de godsaker man inte orkat äta upp.

Man kan även söka som volontär. Och då vänder jag mig också till pensionärer som uppfyller samma kriterier som gästerna, men som kan tänka sig att hjälpa ett par timmar. Man får ingen lön, men deltar i gemenskap och måltider tillsammans med gästerna. Räcker mina pengar till kan jag tänka mig att volontärer belönas med ett par matkassar hemkörda. Genom ett volontärsystem kan fler få chansen att vara med. Jag skulle inte vilja ha för stora grupper utan kanske 5-6 personer per helg, så att det hålls familjärt och att man känner att man hinner ge varje gäst tillräckligt med uppmärksamhet. 

Drömmen vore att göra det här till något känt och populärt så att människor vill ställa upp eller skänka saker för att hjälpa till. Jag skulle vilja ha olika teman och kunna bjuda på små överraskningar. Det kan vara vad som helst: intressanta föreläsningar, skönhetsvård (att någon kommer och ger de äldre manikyr eller pedikyr) eller en trubadur som underhåller efter maten. Jag kan tänka mig att mindre barngrupper som dagmammegrupper kan komma på besök och sjunga för de äldre på "soppköksdagarna". Så kan man avsluta med gemensam fika eller kanske korvgrillning ute när vädret tillåter. Tänk er vid Lucia eller andra högtider, vilken upplevelse det skulle bli!

En annan sak jag verkligen skulle lägga krut på är just dekorationer efter årstid och tema. Det ska vara en riktig wow-upplevelse att komma dit under påsk, advent, Lucia osv. 

Det finns ingen hejd på vad man kan göra. 

Både jag och min man skulle jobba med verksamheten. Barnen skulle få vara med i den mån de har lust och tid. Det är därför en del av bostaden skulle hållas helt för privat bruk, så att de ska känna att de kan välja och leva sina liv med kompisar och läxor utan att bli störda. Men de skulle också vara vana vid att komma hem och höra sorlet av en grupp äldre som mumsar i sig mat, pratar och umgås i matsalen. Gästerna ska ju inte komma bara för att bli mätta utan också för den sociala biten, att få träffa andra och inte bara sitta hemma. 

Jag skulle älska att ägna mitt liv åt detta och det skulle skänka så mycket glädje och mening. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer tillfredsställande. Det här scenariot utgår från en riktig storvinst (personen bakom kommentaren hade en vinst på 140 miljoner som förslag), och det skulle naturligtvis inte vara genomförbart annars. 

Vad skulle ni göra för 140 miljoner?

Små ting som sätter guldkant

Jag hade 384 kr på min Paypal. Igår lyckades jag nästan tömma kontot när jag beställde två inbundna böcker. Det var över ett år sedan senast jag läste en bok men jag tänkte försöka komma igång igen. 

Valet föll på två lättlästa böcker: 

Jag har inte råd. Sorrow no 5 av Marcus Stenberg

The magic of not giving a f*ck av Sarah Knight 

Mina förhoppningar är skyhöga. Och båda har snygga omslag så jag visualiserar dem liggandes här hemma på soffbordet och se härliga ut. Boken Jag har inte råd handlar om köpstopp så om ni vill kan jag återkomma med ett utlåtande när jag läst den. Givetvis valde jag alternativet gratisfrakt som tar några dagar extra, så vi får se när de behagar dyka upp.

Jag får fortfarande in lite småpengar på Paypal även om det sker alltmer sällan. 

Ni som hängt med ett tag vet att jag inte lyckas frigöra mig från enkätföretag och tappert fortsätter att tugga mig igenom undersökningar. Något som ratas av många för att timpenningen blir alldeles för låg. Jag har redan skrivit min åsikt om detta i flera blogginlägg, men det jag vill ta upp den här gången är fördelarna med att finnas på deras listor. 

Det mest vinstgivande har varit inbjudningar till företag som betalar för att man ska vara med i deras webbcommunity. De allra bäst betalda har varit Oriflame och Arla. Oriflame betalade 5 pund i månaden om man uppfyllde minimikravet för deltagande (logga in en gång/vecka) men delade varje månad ut större belopp för aktiva medlemmar som engagerade sig lite mer. Dvs. deltog i forumtrådar och gjorde extraundersökningar. Jag lade ner i snitt tio minuter i veckan på detta och lyckades därigenom regelbundet lyfta extrabonusar. Pengarna satte de in på Paypal. Forumet hölls vid liv i närmare två års tid så jag blev förvånad när de valde att lägga ner det. Det blev lite som ett andra Facebook och vi var ett gäng tjejer runt om i världen som fick bra kontakt med varandra i trådarna. Så pass att vi till och med skapade en egen Facebookgrupp för att kunna fortsätta hålla lite kontakt efteråt.

På andra plats kommer Arla som också var oerhört generösa mot aktiva deltagare. Det räckte att engagera sig lite extra, vara utförlig i sina motiveringar och lägga upp lite bilder så rasslade det in extra belöningar. Även där var det roligt att delta, det fanns en del karaktärer som var underhållande och humoristiska och drog igång bra diskussioner i trådarna. Framför allt är sådant mycket roligare än att fylla i betalda undersökningar som ofta är både enformiga och tråkiga. 

Vid något annat tillfälle skrev jag frukostdagbok i en veckas tid och fick generös ersättning för detta. Flera år har gått men jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte svarade sanningsenligt på alla frågor. Dels är jag ingen frukostmänniska, och dels är jag för snål för påkostade trendfrukostar. Men jag svarade i alla fall som jag hade velat ha det om jag hade valt att lägga krut på frukosten.

Nu var det länge sedan jag fick möjlighet att delta i en betald community, men istället har vi fortsatt att få produkter hemskickade. Jag skulle säga att med kanske ett par månaders mellanrum (så det är inte jätteofta) får jag en förfrågan om att testa något. Det mest exklusiva jag fått hem var två stora lådor med Vichy hudvård (rengöring, ansiktsvatten, serum och krämer) som skulle testas under en längre period. Fullstora förpackningar. Testperioden var under mitt första köpstoppsår så det var mer än välkommet. 

Andra saker vi fått testa är till exempel BBQ-kött, korvar, såser, frystorkat snabbkaffe, kex och godis. Det går till så att man får minst två produkter (ibland fler) som är märkta typ X, Y och Z. Dessutom medföljer ett formulär för att underlätta utvärderingen. Det brukar ta under fem minuter att svara på lite frågor om man föredrar X, Y eller Z i olika avseenden. Förra veckan fick vi hem en låda med choklad. En riktig klassiker där tillverkaren funderar på att ändra smaken på chokladen. Man kände tydligt att en variant hade kraftigare chokladsmak och kändes mindre söt. Helt klart en förbättring om man frågar mig. Vilket man ju också gjorde :) 

Att sedan se de nya förpackningarna/produkterna i butik är alltid lite roligt. Arlas nya förpackning är ett exempel. Att man varit en pytteliten del i produktutvecklingen. Det jag ville komma till var i alla fall att man brukar få en extra belöning, utöver själva produkten som testas. Den här gången fick jag 300 kr i presentkort (Presentkorttorget, där det finns massor att välja på) för att trycka i mig ett par chokladkakor.

Så det är nog lite därför jag fortsätter att traggla mig igenom undersökningar. Det är små guldkorn som händer ibland.

Snygg bok!

Också rätt snygg bok

Förutsedda utgifter

Egentligen är det konstigt att man kallar det oförutsedda utgifter. Få utgifter är faktiskt helt oväntade. Har man husdjur kan det bli dyra veterinärbesök och har man bil kan det bli dyrt att reparera den. Det borde man räkna med. Så för mig är de flesta utgifter i allra högsta grad förutsedda, jag vet bara inte när de kommer. Det är alltså inte en fråga om - utan när. 

Jag kanske är en riktig pessimist men jag har alltid i bakhuvudet att något kommer att gå sönder. Jag blir inte förvånad om tvättmaskinen går sönder eller kylen lägger av. Det är surt när det händer, men jag räknar kallt med det och blir inte tagen på sängen. Å andra sidan blir jag väldigt glad när saker inte försvinner eller går sönder. Vår tvättmaskin är inte purung längre, tror den är från 2007 eller 2008, och jag är glad så länge den är fullt fungerande. 

Tandläkarbesök är en sådan grej som de flesta förtränger tills dess att det händer. Så även jag trots min annars så realistiska livssyn. Jag är välsignad med starka och friska tänder och har sällan behövt tandvård genom åren. Det gjorde att jag till slut tröttnade på dessa årliga kontroller som tog högst en kvart och kostade nästan en tusenlapp per gång. Det funkade bra under flera år men senaste halvåret har jag känt av en visdomstand. Naturligtvis har jag dragit mig för att gå till tandläkaren och försökt hålla ut så länge som möjligt. Det gjorde inte ont alls, det var mer en obehagskänsla och bara när jag tuggade med tanden. Rädd att behöva dra ut en tand helt enkelt. Nu pratar vi inte om kostnaden, utan obehaget. Men sedan kände jag att det började ila i en tand i underkäken och insåg att det inte längre gick att skjuta upp. 

Ingen tand behövde dras som tur var. Jag hade en spricka och ett hål i visdomstanden och ilningarna berodde på slitskador på emaljen. Stress och tandpressning hänger ihop så jag är inte förvånad. Nåväl, efter en del pet och påt i munnen var det klart. Det är ju aldrig mysigt, men det var inte lika illa som jag föreställt mig. Jag har lite problem med tandvårdsrädsla men har sådant förtroende för just den här tandläkaren att det går bra. Och han snålade inte med bedövningen så det kändes överhuvudtaget inte. Han lagade den trasiga tanden och behandlade några andra tänder med en desensitizer för att befria mig från ilningarna. 

Han spiller ingen tid så räkningen kom med posten redan dagen efter. Förvånad att han inte skriver ut den medan man fortfarande ligger kvar i stolen. 

Totalt ca 5300 kr, efter bidrag 4500 kr. 

Oslagbart tråkigaste utgiften på länge. Jag bad inte om ett kostnadsförslag innan behandlingen men uppskattade (gissade) kostnaden till mellan 5000-7000 kr så jag var inte helt ute och cyklade. En basundersökning kostar 910 kr så jag försöker se det från den ljusa sidan, att jag sparat in flera tusenlappar genom åren när jag struntat i den årliga kontrollen. 

Jag vet att det är billigare att gå till till exempel City Dental eller Tandläkarhögskolan men eftersom jag har dåliga erfarenheter av tandläkare så föredrar jag den familjetandläkare vi haft i många år. Men nu hoppas jag att det dröjer innan jag behöver träffa honom igen. 

Har ni någon voluminös spontanutgift att dela med er av så vet ni att ni kan berätta i kommentarsfältet. Förhoppningsvis får det mina 4500 kr att framstå som härliga småpengar. 

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp! 

Vem betalar i er familj?

Två saker har hänt sedan jag skrev sist. 

Barnen fick ett extrajobb och kunde tjäna lite pengar samtidigt som de hade roligt och fick nya erfarenheter. Det är en kille vi känner som behövde bärhjälp. Han har bott utomlands i över tio år men ska nu kombinera utlandsboende med en nyinköpt bostad i Sverige. Barnen fick åka hyrd flyttbil och se magasinering för privatpersoner. Nu var det aldrig aktuellt att köra hela flyttlasset utan det var bara ett fåtal saker som skulle hämtas men det blev ändå tre timmars arbetstid. De nyblivna flyttgubbarna var så nöjda efteråt och jag hoppas de blir tillfrågade igen när det blir aktuellt att hämta fler saker.

Den andra händelsen var ett restaurangbesök med min mans familj. 

Anledningen till att jag tar upp det är för att diskutera restaurangnotan. Vi går inte ut och äter ofta, men gjorde det förr och då delade vi oftast rakt av på notan. I alla fall med nära vänner. Visst hände det att vi betalade var och en för sig också, det är olika med olika vänner och bekantskapskretsar. I vilket fall har det aldrig varit något problem utan det faller sig alltid naturligt. Dessutom brukar jag vara tydlig redan i förväg. Vill jag till exempel bjuda någon så säger jag det redan innan och på så sätt uppstår inga missförstånd eller oklarheter. Och det var just det jag ville ta upp, att det finns lägen när det inte är lika självklart. 

Först lite bakgrund: min man har vuxit upp med skilda föräldrar och enbart bott med en förälder. Det finns syskon på båda sidor. Han har bra relation med båda föräldrarna men har inte full koll på alla familjekoder ("så har vi alltid gjort") i den ena familjen. Därför blir det ibland svårt att veta vad som gäller. 

Det är enklare med mamman. Hon är pensionär och har varit ensamstående i många år och min man ser det som en självklarhet att bjuda henne när vi går ut. Pappan är gift och vi blir tolv personer när vi samlas med respektive och barn. En annan detalj i sammanhanget är att alla min mans syskon är egenföretagare, och i flera fall även deras makar. De mest framgångsrika är syskonen på pappans sida och våra barn tycker det är spännande varje gång någon har ett nytt vrålåk. Det utgör onekligen en kontrast till vårt bilfria liv. 

Nåväl, ett par gånger om året brukar hela gänget samlas och mysa på restaurang. Supertrevligt, men jag känner mig lite obekväm med upplägget. Som den här gången, ingen fyllde år och det var ingenting som skulle firas. Alla tolv skulle bara träffas för middag och det är oklart vem som kom på idén. 

Därför förutsatte jag att vi skulle betala för oss fyra men såg sedan i ögonvrån hur min svärfar signerade notan. Resten av sällskapet såg ut att ta det för givet och det blev aldrig läge att fråga om betalningen. Morgonen efter ringde min man, tackade för senast och frågade hur mycket han var skyldig men fick till svar att vi blev bjudna på middagen. Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam över denna generositet men önskar det kunde vara tydligare, att han kunde säga rent ut vad som gäller. Att dela en nota verkar nämligen inte förekomma. Jag får känslan att enda alternativet vore att istället ta hela notan. En nota till ett avsevärt högre pris än vad vi lägger på mat en hel månad. Inte för att jag vill sitta med en miniräknare när notan kommer in men tänker att man kan dela istället för att en person tar hela kostnaden. 

Det här är ett icke-problem kanske ni tänker, men jag vet inte hur de löser det ekonomiska mellan sig. Alla beställer glatt in mat och dryck och det springer verkligen iväg kostnadsmässigt. 

För mig är det inte självklart att en person ska ta notan för ett så pass stort sällskap eftersom det inte är födelsedag eller någon annan form av festmåltid. Jag brukar tycka att om man bjuder på kalas så betalar den som bjuder. Men det här var alltså inget kalas. 

Mitt gamla jag hade inte lagt någon större vikt vid det utan tyckt att vi kunnat ta hela notan vid något tillfälle men nu som sjukskriven snålsparare känns det inte lika läckert att välja bort nöjen tio månader om året för att sedan betala en restaurangnota på minst 5000 kr istället för att kunna påverka vad restaurangbesöket kommer att kosta. 

Skulle vara kul att höra vad ni tycker, hur gör ni i era familjer? 

Vad ger man en miljonär?

Tja, det beror ju på vem miljonären är. Jag är miljonär och mig kan man ge storpack tvättmedel och jag blir tårögd av lycka. Men genomsnittsmiljonären upplever det förmodligen lite udda att öppna en presentask och hitta Grumme tvättmedel för ett halvår framöver. Egentligen menar jag inte miljonär i ordets rätta bemärkelse heller, snarare höginkomsttagare med fler saker hemma än vad det finns plats för. Presenter till folk med mycket pengar helt enkelt. Eller när man själv vill lägga lite pengar men ändå framstå som en skön typ.

Varje umgänge har sin presentkultur och privata koder i relationen avgör hur den utformas. Som ett exempel har jag och Inredaren outtalade regler kring presenter. Vi kommer tomhänta eftersom vi äter hos varandra på så regelbunden basis att det skulle bli jobbigt att behöva ordna en vinflaska eller blomma varenda gång. Det skulle också bli svårt att veta var vi skulle dra gränsen. Hur blir det med helgluncher? En enkel eftermiddagsfika? Vi har alltså valt att istället strunta i det. Och har jag med mig en kaka betyder det inte att hon måste ha med sig något nästa gång hon kommer till mig. Födelsedagspresenter och liknande ger vi om det förekommer en bjudning, inte annars. Fyller jag år och bjuder över dem = present. Fyller jag år men har ingen bjudning = ingen present. Relationen är väldigt kravlös och generositeten finns där ändå och gör sig synlig på en mängd andra sätt, både genom spontana gåvor och det faktum att vi regelbundet äter hos varandra. 

Givetvis är det utformat utifrån en nära vardagskontakt och utgår från att samma regler gäller för båda. Däremot vore det otänkbart att dyka upp tomhänt hos någon annan som bjuder på middag. Förra helgen var vi bjudna på fest hos en familj som slår ihop tre födelsedagar som infaller tätt i höstkalendern. Ett smart sätt att kunna fira men slippa ha flera kalas på rad. Samtidigt ska man som gäst alltså ha med sig presenter till tre personer, vilket blir lite av en utmaning. Jag är känd som petig och ger bara bort sådant jag verkligen tycker är bra och dessutom kommer till användning. Jag minns när en kompis sade att det är omöjligt att hitta en present (till vuxen) under 300 kr. Skulle man gå efter den teorin skulle det alltså kosta oss runt 900 kr att gå på den här tillställningen. Den här familjen har allt de behöver (och vill ha) och mer därtill. De har för mycket av allt och borde som de flesta andra rensa istället för att bygga på sina prylberg. 

När de bjudit oss på middag har vi kommit med en burk hemgjord marmelad eller Lemon curd. Det är så långt jag brukar sträcka mig när det gäller att ge något till välbeställda prylsamlare. Om ni tänker er någon random grej som normala människor inte brukar ha och som man är i behov av kanske tre gånger under en livstid - då har den här familjen minst två sådana som står och samlar damm någonstans. Varenda udda kökspryl har de också, på nivån timjanskrapa (om en sådan nu skulle existera). Detta nämner jag för att ni ska förstå läget. Min mamma är likadan. Köper fiffiga saker man aldrig hört talas om, vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på att hon håller hårt i plånboken.

Men nog om det och tillbaka till helgens presentutmaning: födelsedagspresenter x 3 och snällt mot plånboken för den sjukskrivne. Som tur är har jag mina små tips och tricks. Jag gick helt enkelt till det ställe jag brukar besöka när jag behöver finfina gåvor för liten peng. Det är en restaurang, saluhall och matbutik som har suveräna presenthyllor. Samma smultronställe jag gick till när vi var bjudna på nyårsfest hos några grannar och för endast hundralappen lyckades jag köpa en present som fick mycket uppmärksamhet och lovord för att den var så "på pricken" till värdinnan. 

De har så mycket snygga förpackningar och det är lätt att hitta riktigt roliga presenter. Jag köpte vitt te från Clipper, chokladtryfflar till de vuxna och roliga chokladkakor till tonåringen. Kostnad för tre presenter: 178 kr. Sedan sitter man nöjt och myser när andra gäster nyfiket pillar på tekartongen och säger - Åh, vilken fin ask! Vitt te? Vad spännande! Var kan man köpa den?  

En annan av mina nära väninnor är hon med soffbordet för 32.000 kr och där jag tror miljonerna förökar sig som fiskar. Tala om presentångest! Vad ger man en sådan? Hon som inte vill ha in någonting som inte är noga utvalt och handplockat. Och innan man har åsikter om det vill jag upplysa att jag är likadan. Inte för att jag är lika kräsen rent prismässigt utan för att jag försöker leva minimalistiskt och rensa ut allt jag inte behöver. Därför blir jag gladare för te och engelska kakor än för något som bara ligger och skräpar någonstans. Lyxiga pumptvålar, doftljus, fina servetter eller roliga kryddor i snygga burkar är presenter som ligger högt upp på min önskelista. Om jag kunde välja vad folk skulle ge mig alltså. Under hundralappen, men så roligt att få. 

Vill man trots allt ge onödiga pryttlar kan jag rekommendera blomsnittare, slevhållare, ljusvässare (anpassar stearinljuset till ljusstaken) eller citrontratt. Även dessa saker ligger under hundralappen. 

 Har ni några suveräna presenttips så dela för guds skull med er i kommentarsfältet. Så slipper både jag och mina läsare stå på Bolaget och köpa ännu en förutsägbar flaska rödtjut nästa gång vi ska bort på middag. 

Avslutningsvis, nästa gång mamma ska få en present blir det en disktrasa från Växbo lin.

Chokladtryfflarna, så mycket roligare än en Aladdinask!

En av de fina teförpackningarna

Presenttips! Finns det coolare chokladkakor?

Bota bostadsångesten

Nu ska ni få höra, håll i plommonstopen!

Så här är det...ett tag var vi väldigt inställda på att flytta. Om jag hade vetat då att man kunde bli mångmiljonär bara genom att köpa och sälja ett par bostäder så hade jag naturligtvis gjort slag i saken. Istället såg jag bara dyrare boendekostnader och hur folk runt omkring oss tog större och större lån. Så nu med facit i hand kan vi konstatera att vi varit fega och missat det tåget. 

Men medan vi fortfarande letade efter ny bostad tittade vi en del på radhus, parhus och stora villor som gjorts om till bostadsrätter. Det är en boendeform som tilltalar oss som inte vill eller har möjlighet att köpa eget hus. Jag provade ett sådant boende innan jag träffade min man, även om jag bara hyrde i andra hand. Ett fantastiskt sekelskifteshus var ombyggt till fem bostadsrätter varav jag bodde i den nyrenoverade vindsvåningen med takfönster och takbjälkar. I källaren fanns en gemensam liten tvättstuga och allting fungerade väldigt bra. 

Jag känner till två liknande hus i området där lånehuset ligger. Men de lägenheterna är i regel mycket dyrare per kvadratmeter än genomsnittslägenheten. Inte konstigt när man får mycket huskänsla, trädgård, fina uteplatser, parkering och gott om förvaringsutrymmen. Som sagt, ett bra alternativ till eget hus och möjlighet att bo i villaområden man annars inte har råd att bo i. 

Min son gillar att kolla mäklarannonser och visade oss ett objekt till salu. Väldigt fint och många fördelar vi saknar i vårt nuvarande boende. Dessutom 15 kvm större än vad vi har nu - till ett mycket attraktivt pris. Rentav ett iögonfallande attraktivt pris. Ungefär en halv miljon under vad vår lägenhet troligtvis kan gå för i dagsläget. Men det stannade inte där, månadsavgiften var också markant lägre. 

Givetvis blir man misstänksam. Även om det skrek lockpris och vi lagt flyttplanerna på hyllan var det här lite för bra för att ignoreras. Om vi kunde få det för samma belopp som vi får för vår lägenhet skulle vi alltså bo större, bättre och billigare! Helt sjukt. 

Vi var på plats fem minuter innan visningen och redan då hade det hunnit bildas en stor folksamling. Det var t r ä n g s e l. Och konkurrensen riktigt kändes i stämningsläget, folk var lite buffliga och suckade irriterat när det blev kö vid trappan. 

- Lockpris, väste min man i örat på mig när vi gick in. Även om det var lite slitet med äldre vitvaror så var planlösningen och de tillhörande uteplatserna bland de bästa vi sett. Dessutom fanns en del detaljer som gjorde boendet till något utöver det vanliga. Man ska ju inte låta sig ryckas med när man går på visning men jag blev omedelbart fäst vid bostaden och kunde se mig själv bo där. Hela familjen var rörande överens: hit flyttar vi gärna! 

Min man hade kontaktat banken redan innan visningen och väntade bara på ett besked från dem. Det var ingenting vi oroade oss över eftersom det inte handlade om att ta mer i lån. Dessutom var månadsavgiften ju mycket lägre. Det som oroade var naturligtvis alla dessa hugade spekulanter och de flesta försökte inte ens dölja sin iver. De hade kunnat höja priset med en miljon och det hade verkat mer rimligt och ändå dragit många intressenter. 

Morgonen därpå ringde vi tillbaka till banken och själva lånet var inga problem men däremot godkänner man inte en så liten bostadsrättsförening. Naturligtvis hade vi kunnat kontakta fler banker men jag blir direkt nervös när vår bank inte anser det vara säkert nog för dem. Vi bor i en av Stockholms absolut bästa kommuner (i alla mätningar). Det gör att det är ett hårt tryck på bostäder och ingenting verkar svårsålt, oavsett skick och läge. Jag har varit aktivt intresserad av bostadsmarknaden de senaste 10 åren och anser mig ha bra koll. Området är populärt och föreningen välskött med god ekonomi och skulle klara räntehöjningar. Men nej. Tvärnej.

Avslutningsvis var det endast två (!) budgivare och den steg knappt i pris. 

Det tog hårt och jag undrar fortfarande om vi gjorde rätt eller fel som inte vände oss till en annan bank. Det är närmast omöjligt att besvara frågan. Vart tog alla andra spekulanter vägen? Jag har aldrig sett så mycket folk på en visning tidigare. Nekades alla lån? Varför bara två budgivare? Har svårt att släppa det faktiskt. När jag sökte upp områdets säljhistorik såg jag att andra objekt gått för mycket mer per kvadratmeter. Det finns alltså ingen annan förklaring än att föreningen blygsamma storlek ligger bakom att priset trycks ner. 

Vi hade alltså fått lägre boendekostnad för ett större, bättre och attraktivare boende men i en pytteliten förening. Därutöver hade vi med största säkerhet fått ut flera hundratusen mer för lägenheten vi bor i nu. Det är mycket pengar. Men något gjorde ju att det inte blev någon aggressiv budgivning i slutändan. 

Har ni några tankar eller teorier kring det här får ni gärna hjälpa mig i mitt grubblande. 

Det här med hyllvärmare

Först av allt vill jag tacka för alla vänliga och snälla kommentarer som jag blir så glad över. Ni är så peppande och inspirerande att jag blir riktigt rörd. Tack!

I helgen hade vi pizzakväll med några inbjudna vänner. Enkelt och så himla mysigt. Jag måste säga att det är svårslagen bjudmat i förhållande till pris och popularitet. Kostnaden blev ungefär 200 kr men det går att komma mycket billigare undan om man vill. Vi ville göra pizzorna lite festligare och valde att toppa dem med parmaskinka, kronärtskockshjärtan, oliver, skogschampinjoner och mozzarella.

Vi förberedde allt och gjorde i ordning alla ingredienser i små skålar innan gästerna kom. Det blev som två stationer på köksbänkarna, en där degen kavlas och en där man lägger topping på pizzorna. Jag gjorde en tomatsallad och ställde på matbordet tillsammans med parmaskinkan. Detta eftersom skinkan läggs på efter att pizzan gräddats i ugnen. Till dessert blev det hemgjord glass (också superbilligt: ägg, grädde, mjölk och vaniljpulver). Vi brukar göra en enkel hallonsås men den här gången hade vi massor av tillbehör kvar från i somras att  smaksätta glassen med. Strössel, minimaränger och såser. Lika bra att det kom till användning. 

Alla rester åt vi upp dagen efter genom att göra en pastasås på rubbet. Det är ju mitt mål när det kommer till mat. Att hela tiden använda - äta upp- göra slut på allt istället för att köpa nytt och fylla på hela tiden. Då är risken så stor att saker hamnar längst bak i skafferiet eller kylen och glöms bort. Lånehuset är ett lysande exempel. I somras ville jag bröa en form utan att använda ströbröd och såg att de hade tre öppnade förpackningar kokosflingor från Kung Markatta i skafferiet. Perfekt, tänkte jag och skulle låna en liten mängd till formen. Av gammal vana kastade jag ett öga på utgångsdatumet. Alla tre påsarna hade gått ut för närmare två sedan. Det är mycket möjligt att koksflingor håller längre än vad som anges på förpackningen men vi ville inte ta några risker. Kokos är ju trots allt fett och det är svårt att avgöra om det härsknat. Vi skulle bjuda sonens flickväns föräldrar på fika när de mellanlandade hos oss innan de skulle vidare till en stor fest. Då vill man inte gärna riskera att de skulle känna sig bubbliga i magen lagom till festen. 

Att inte veta vad som finns hemma är väldigt vanligt. Tacosåser är ett bra exempel. Jag har flera kompisar som skrattar åt sig själva för att de köper tacosås varje gång de ska äta tacos trots att de redan har fem öppnande burkar i kylen. Har ni någon sådan grej ni alltid lyckas köpa på er, trots att det redan finns hemma? Förut var det lasagneplattor hos oss men de har ändå rätt lång hållbarhet och numera har jag örnkoll på allt vi har hemma.

Apropå vad som gömmer sig i skåpen har vi även orkat genomföra den årliga garderobsrensningen. Jag är klar och barnen är klara. Det är bara maken kvar, men han får uppskov eftersom han reser bort nu i helgen. Han är också den i familjen som har svårast för att skiljas från saker så där får man vara med och övertala. - Du har inte använt den där skjortan sedan din moster fyllde 50 år och det är 15 år sedan! och han drabbas av akut separationsångest och svarar - Jomen, den är bra att ha. Jag kan ha den när jag går ut med hunden. Ni fattar. 

Jag tvingar mina barn, som motvilligt lyder, att tömma hela garderoben och gå igenom plagg för plagg. De får prova allt så att vi ser om det fortfarande passar. Sedan städar vi hyllor och lådor ordentligt innan kläderna åker tillbaka in igen. Skitjobbigt slit men ack så skönt när det är gjort. Finns ingenting så fint som en nystädad garderob där allt är vikt i perfekta små högar. Och jag är benhård, om ett plagg inte används så åker det ut. Vi passar även på att rensa ut trasiga eller väldigt slitna plagg. Har ni tänkt på att en garderob oftast styrs av 20/80 regeln? Dvs. du använder 20% av din garderob 80% av tiden. Tänk på det nästa gång ni öppnar garderoben för att ta på er något. Vips, kommer ni i stämning för en härlig garderobsrensning. 

Jag var lite hårdare än vad jag brukar och rensade ut en del saker som jag benådat tidigare. Det gäller att passa på nu medan man fortfarande är i den här sköna känslan efter lånehuset. Varje sommar tar vi med oss minimalt med ombyten dit och klarar oss utan problem i sju veckor. Istället upptäcker man att man inte saknar särskilt mycket av allt som ligger hemma. Varje år kommer jag hem med en dröm om att få bli ännu mer minimalistisk, haha.

Vi fick ihop två stora pappkassar med kläder som jag tog till second handbutiken imorse. Jag har lämnat in saker där i snart tio års tid och det är bättre att få ett par hundralappar i handen än att grejerna tar upp onödig plats hemma i garderoben. Först hade jag tänkt testa någon ny tjänst som t ex Sellpy eller Simplet men när jag kollade omdömen såg jag att många var besvikna och kände sig lurade. Då fortsätter jag hellre att lämna in hos second handbutiken som driver en öppen och transparent verksamhet. De prissätter vettigt och man kan välja mellan att hämta det som inte blev sålt eller låta dem skänka till välgörenhet.