fredag 27 oktober 2017

Små ting som sätter guldkant

Jag hade 384 kr på min Paypal. Igår lyckades jag nästan tömma kontot när jag beställde två inbundna böcker. Det var över ett år sedan senast jag läste en bok men jag tänkte försöka komma igång igen. 

Valet föll på två lättlästa böcker: 
Jag har inte råd. Sorrow no 5 av Marcus Stenberg
The magic of not giving a f*ck av Sarah Knight 

Mina förhoppningar är skyhöga. Och båda har snygga omslag så jag visualiserar dem liggandes här hemma på soffbordet och se härliga ut. Boken Jag har inte råd handlar om köpstopp så om ni vill kan jag återkomma med ett utlåtande när jag läst den. Givetvis valde jag alternativet gratisfrakt som tar några dagar extra, så vi får se när de behagar dyka upp.

Jag får fortfarande in lite småpengar på Paypal även om det sker alltmer sällan. 
Ni som hängt med ett tag vet att jag inte lyckas frigöra mig från enkätföretag och tappert fortsätter att tugga mig igenom undersökningar. Något som ratas av många för att timpenningen blir alldeles för låg. Jag har redan skrivit min åsikt om detta i flera blogginlägg, men det jag vill ta upp den här gången är fördelarna med att finnas på deras listor. 

Det mest vinstgivande har varit inbjudningar till företag som betalar för att man ska vara med i deras webbcommunity. De allra bäst betalda har varit Oriflame och Arla. Oriflame betalade 5 pund i månaden om man uppfyllde minimikravet för deltagande (logga in en gång/vecka) men delade varje månad ut större belopp för aktiva medlemmar som engagerade sig lite mer. Dvs. deltog i forumtrådar och gjorde extraundersökningar. Jag lade ner i snitt tio minuter i veckan på detta och lyckades därigenom regelbundet lyfta extrabonusar. Pengarna satte de in på Paypal. Forumet hölls vid liv i närmare två års tid så jag blev förvånad när de valde att lägga ner det. Det blev lite som ett andra Facebook och vi var ett gäng tjejer runt om i världen som fick bra kontakt med varandra i trådarna. Så pass att vi till och med skapade en egen Facebookgrupp för att kunna fortsätta hålla lite kontakt efteråt.

På andra plats kommer Arla som också var oerhört generösa mot aktiva deltagare. Det räckte att engagera sig lite extra, vara utförlig i sina motiveringar och lägga upp lite bilder så rasslade det in extra belöningar. Även där var det roligt att delta, det fanns en del karaktärer som var underhållande och humoristiska och drog igång bra diskussioner i trådarna. Framför allt är sådant mycket roligare än att fylla i betalda undersökningar som ofta är både enformiga och tråkiga. 

Vid något annat tillfälle skrev jag frukostdagbok i en veckas tid och fick generös ersättning för detta. Flera år har gått men jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte svarade sanningsenligt på alla frågor. Dels är jag ingen frukostmänniska, och dels är jag för snål för påkostade trendfrukostar. Men jag svarade i alla fall som jag hade velat ha det om jag hade valt att lägga krut på frukosten.

Nu var det länge sedan jag fick möjlighet att delta i en betald community, men istället har vi fortsatt att få produkter hemskickade. Jag skulle säga att med kanske ett par månaders mellanrum (så det är inte jätteofta) får jag en förfrågan om att testa något. Det mest exklusiva jag fått hem var två stora lådor med Vichy hudvård (rengöring, ansiktsvatten, serum och krämer) som skulle testas under en längre period. Fullstora förpackningar. Testperioden var under mitt första köpstoppsår så det var mer än välkommet. 

Andra saker vi fått testa är till exempel BBQ-kött, korvar, såser, frystorkat snabbkaffe, kex och godis. Det går till så att man får minst två produkter (ibland fler) som är märkta typ X, Y och Z. Dessutom medföljer ett formulär för att underlätta utvärderingen. Det brukar ta under fem minuter att svara på lite frågor om man föredrar X, Y eller Z i olika avseenden. Förra veckan fick vi hem en låda med choklad. En riktig klassiker där tillverkaren funderar på att ändra smaken på chokladen. Man kände tydligt att en variant hade kraftigare chokladsmak och kändes mindre söt. Helt klart en förbättring om man frågar mig. Vilket man ju också gjorde :) 

Att sedan se de nya förpackningarna/produkterna i butik är alltid lite roligt. Arlas nya förpackning är ett exempel. Att man varit en pytteliten del i produktutvecklingen. Det jag ville komma till var i alla fall att man brukar få en extra belöning, utöver själva produkten som testas. Den här gången fick jag 300 kr i presentkort (Presentkorttorget, där det finns massor att välja på) för att trycka i mig ett par chokladkakor.

Så det är nog lite därför jag fortsätter att traggla mig igenom undersökningar. Det är små guldkorn som händer ibland.


Snygg bok!

Också rätt snygg bok


måndag 23 oktober 2017

Förutsedda utgifter

Egentligen är det konstigt att man kallar det oförutsedda utgifter. Få utgifter är faktiskt helt oväntade. Har man husdjur kan det bli dyra veterinärbesök och har man bil kan det bli dyrt att reparera den. Det borde man räkna med. Så för mig är de flesta utgifter i allra högsta grad förutsedda, jag vet bara inte när de kommer. Det är alltså inte en fråga om - utan när. 

Jag kanske är en riktig pessimist men jag har alltid i bakhuvudet att något kommer att gå sönder. Jag blir inte förvånad om tvättmaskinen går sönder eller kylen lägger av. Det är surt när det händer, men jag räknar kallt med det och blir inte tagen på sängen. Å andra sidan blir jag väldigt glad när saker inte försvinner eller går sönder. Vår tvättmaskin är inte purung längre, tror den är från 2007 eller 2008, och jag är glad så länge den är fullt fungerande. 

Tandläkarbesök är en sådan grej som de flesta förtränger tills dess att det händer. Så även jag trots min annars så realistiska livssyn. Jag är välsignad med starka och friska tänder och har sällan behövt tandvård genom åren. Det gjorde att jag till slut tröttnade på dessa årliga kontroller som tog högst en kvart och kostade nästan en tusenlapp per gång. Det funkade bra under flera år men senaste halvåret har jag känt av en visdomstand. Naturligtvis har jag dragit mig för att gå till tandläkaren och försökt hålla ut så länge som möjligt. Det gjorde inte ont alls, det var mer en obehagskänsla och bara när jag tuggade med tanden. Rädd att behöva dra ut en tand helt enkelt. Nu pratar vi inte om kostnaden, utan obehaget. Men sedan kände jag att det började ila i en tand i underkäken och insåg att det inte längre gick att skjuta upp. 

Ingen tand behövde dras som tur var. Jag hade en spricka och ett hål i visdomstanden och ilningarna berodde på slitskador på emaljen. Stress och tandpressning hänger ihop så jag är inte förvånad. Nåväl, efter en del pet och påt i munnen var det klart. Det är ju aldrig mysigt, men det var inte lika illa som jag föreställt mig. Jag har lite problem med tandvårdsrädsla men har sådant förtroende för just den här tandläkaren att det går bra. Och han snålade inte med bedövningen så det kändes överhuvudtaget inte. Han lagade den trasiga tanden och behandlade några andra tänder med en desensitizer för att befria mig från ilningarna. 

Han spiller ingen tid så räkningen kom med posten redan dagen efter. Förvånad att han inte skriver ut den medan man fortfarande ligger kvar i stolen. 
Totalt ca 5300 kr, efter bidrag 4500 kr. 

Oslagbart tråkigaste utgiften på länge. Jag bad inte om ett kostnadsförslag innan behandlingen men uppskattade (gissade) kostnaden till mellan 5000-7000 kr så jag var inte helt ute och cyklade. En basundersökning kostar 910 kr så jag försöker se det från den ljusa sidan, att jag sparat in flera tusenlappar genom åren när jag struntat i den årliga kontrollen. 

Jag vet att det är billigare att gå till till exempel City Dental eller Tandläkarhögskolan men eftersom jag har dåliga erfarenheter av tandläkare så föredrar jag den familjetandläkare vi haft i många år. Men nu hoppas jag att det dröjer innan jag behöver träffa honom igen. 

Har ni någon voluminös spontanutgift att dela med er av så vet ni att ni kan berätta i kommentarsfältet. Förhoppningsvis får det mina 4500 kr att framstå som härliga småpengar. 






fredag 13 oktober 2017

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp! 


lördag 7 oktober 2017

Vem betalar i er familj?

Två saker har hänt sedan jag skrev sist. 
Barnen fick ett extrajobb och kunde tjäna lite pengar samtidigt som de hade roligt och fick nya erfarenheter. Det är en kille vi känner som behövde bärhjälp. Han har bott utomlands i över tio år men ska nu kombinera utlandsboende med en nyinköpt bostad i Sverige. Barnen fick åka hyrd flyttbil och se magasinering för privatpersoner. Nu var det aldrig aktuellt att köra hela flyttlasset utan det var bara ett fåtal saker som skulle hämtas men det blev ändå tre timmars arbetstid. De nyblivna flyttgubbarna var så nöjda efteråt och jag hoppas de blir tillfrågade igen när det blir aktuellt att hämta fler saker.

Den andra händelsen var ett restaurangbesök med min mans familj. 
Anledningen till att jag tar upp det är för att diskutera restaurangnotan. Vi går inte ut och äter ofta, men gjorde det förr och då delade vi oftast rakt av på notan. I alla fall med nära vänner. Visst hände det att vi betalade var och en för sig också, det är olika med olika vänner och bekantskapskretsar. I vilket fall har det aldrig varit något problem utan det faller sig alltid naturligt. Dessutom brukar jag vara tydlig redan i förväg. Vill jag till exempel bjuda någon så säger jag det redan innan och på så sätt uppstår inga missförstånd eller oklarheter. Och det var just det jag ville ta upp, att det finns lägen när det inte är lika självklart. 

Först lite bakgrund: min man har vuxit upp med skilda föräldrar och enbart bott med en förälder. Det finns syskon på båda sidor. Han har bra relation med båda föräldrarna men har inte full koll på alla familjekoder ("så har vi alltid gjort") i den ena familjen. Därför blir det ibland svårt att veta vad som gäller. 

Det är enklare med mamman. Hon är pensionär och har varit ensamstående i många år och min man ser det som en självklarhet att bjuda henne när vi går ut. Pappan är gift och vi blir tolv personer när vi samlas med respektive och barn. En annan detalj i sammanhanget är att alla min mans syskon är egenföretagare, och i flera fall även deras makar. De mest framgångsrika är syskonen på pappans sida och våra barn tycker det är spännande varje gång någon har ett nytt vrålåk. Det utgör onekligen en kontrast till vårt bilfria liv. 

Nåväl, ett par gånger om året brukar hela gänget samlas och mysa på restaurang. Supertrevligt, men jag känner mig lite obekväm med upplägget. Som den här gången, ingen fyllde år och det var ingenting som skulle firas. Alla tolv skulle bara träffas för middag och det är oklart vem som kom på idén. 

Därför förutsatte jag att vi skulle betala för oss fyra men såg sedan i ögonvrån hur min svärfar signerade notan. Resten av sällskapet såg ut att ta det för givet och det blev aldrig läge att fråga om betalningen. Morgonen efter ringde min man, tackade för senast och frågade hur mycket han var skyldig men fick till svar att vi blev bjudna på middagen. Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam över denna generositet men önskar det kunde vara tydligare, att han kunde säga rent ut vad som gäller. Att dela en nota verkar nämligen inte förekomma. Jag får känslan att enda alternativet vore att istället ta hela notan. En nota till ett avsevärt högre pris än vad vi lägger på mat en hel månad. Inte för att jag vill sitta med en miniräknare när notan kommer in men tänker att man kan dela istället för att en person tar hela kostnaden. 

Det här är ett icke-problem kanske ni tänker, men jag vet inte hur de löser det ekonomiska mellan sig. Alla beställer glatt in mat och dryck och det springer verkligen iväg kostnadsmässigt. 

För mig är det inte självklart att en person ska ta notan för ett så pass stort sällskap eftersom det inte är födelsedag eller någon annan form av festmåltid. Jag brukar tycka att om man bjuder på kalas så betalar den som bjuder. Men det här var alltså inget kalas. 

Mitt gamla jag hade inte lagt någon större vikt vid det utan tyckt att vi kunnat ta hela notan vid något tillfälle men nu som sjukskriven snålsparare känns det inte lika läckert att välja bort nöjen tio månader om året för att sedan betala en restaurangnota på minst 5000 kr istället för att kunna påverka vad restaurangbesöket kommer att kosta. 

Skulle vara kul att höra vad ni tycker, hur gör ni i era familjer?