Ekonomi i grundskolan

Till eftermiddagskaffet googlade jag Petter Stordalens hem. Detta efter att ha läst att han brukar ha en årlig maskerad hemma hos sig, med ungefär 300 inbjudna gäster. Då bör man bo ganska stort tänkte jag och letade ivrigt efter bilder. Mycket riktigt bor han i ett slott. Tyvärr hittade jag inga bilder på interiören vilket är lite synd, eftersom jag sett hans hus i Åre och det är helt makalöst. Det huset kan man för övrigt hyra om man vill, för 29 000 kr per natt.

Jag känner mig riktigt sparsam just nu eftersom jag sparar in de kronorna genom att inte hyra Stordalens hus över sportlovet. Istället stannar vi hemma och fortsätter tömma vårt matförråd. Jag har knappt handlat något på hela veckan förutom lite frukt och mejerivaror. Kanske lite choklad också om jag tänker efter. Eller vänta, i onsdags kunde jag inte motstå att fynda två paket lunchkorvar med hög kötthalt för halva priset. Vi är inga stora korvätare men jag slog till för att variera våra måltider (det är väldigt mycket kyckling och lax i frysen). Och det gäller att utmana kreativiteten så jag karamelliserade lök och piffade upp de bleka korvarna genom att steka dem i karamelliseringsgojset som blev kvar i stekpannan. Jag skar några djupa snitt på varje sida av korven så honungslökblandningen fungerade som en glaze. Riktigt lyckat med potatismos, löken och lite smörgåsgurka.  

Men det var inte det jag skulle berätta utan någonting helt annat. 

Med jämna mellanrum hör man hur det gapas om att barn borde få lära sig om ekonomi i skolan. Särskilt om det talas om Lyxfällan eller skuldfällor på grund av sms-lån eller snabblån. Och jag håller med. Även om det är föräldrarnas ansvar att lära barnen förstå privatekonomi så kan man inte ta för givet att alla kan få den kunskapen hemifrån. Det är för övrigt ungefär samma sak när folk hävdar att det inte är skolans ansvar att uppfostra. Nej det stämmer, men som förälder blir det svårt att uppfostra barn om det inte finns regler kring uppförande, hyfs och ordning i skolan också. Med tanke på de beteendeproblem som finns i skolorna idag så borde det vara ganska uppenbart för alla. Dessutom tycker jag att det absolut bästa är när skolan och hemmet kan sträva mot samma mål. Och ska vi någonsin få folk av dem som växer upp med bristande föräldraansvar så har skolan sitt ansvar. Så jag anser det självklart att skolan bör lägga tid på att lära ut privatekonomi. Inte minst för att det går hand i hand med en grundläggande allmänbildning.  

Med det sagt blev jag jätteglad när sonen kom hem och berättade att de just nu har ekonomi i samhällskunskapen och att det fanns ett antal ord där de behövde lära sig en grundbetydelse. Men man är ju inte Snålmor för intet så min avkomma satte i princip alla utan behöva kolla facit. Att barn förklarar med egna ord har ingen betydelse utan det viktiga är att han verkligen förstått innebörden. Det var intressant att se att han tyckte 'självhushållning' var svårast (ett ord vi nog aldrig använt hemma) och han hade inte heller hört 'disponibel inkomst' tidigare.

Jag lägger in bilderna på övningslapparna vi använde, så ser ni hur det tränats hemma hos Snålcoachen :)

Framsida övningslappar

Fler framsidor 

Baksida/facit översta lappen

Baksida/facit nedre lappen

Slarv är dyrt

Vi har en riktigt märklig sjudagarsperiod bakom oss. Nästan så att man kan tro att det för tillfället vilar en liten förbannelse light över oss. 

Egentligen började det redan morgonen när sonen trodde att han tappat plånboken. Han hann gå halvvägs till bussen när han upptäckte att den var försvunnen. Vi gick ut samtidigt eftersom jag skulle till tvättstugan och sonen hoppades att plånboken råkat ramla ner i tvättkorgen när vi trängdes i hallen. Hellre det än att han tappat den ute eller att den blivit stulen. Tvätten var redan sorterad så jag hivade bara in allt i maskinerna och det var fullt möjligt att hans lilla läderplånbok åkte tvättkarusell i 60 grader medan vi letade febrilt uppe i lägenheten. 

Plånboken var en julklapp från 2016 och kostade mellan 400-500 kr. Den innehöll betalkort, busskort och legitimation (att skaffa nytt kostar 400 kr). Det här inträffade före morgonkaffet så jag var kanske inte på mitt soligaste humör när jag vände upp och ner på allt i jakt på den försvunna plånboken. Sonen fick traska till skolan och jag väntade på att tvätten skulle bli klar för att kolla om den råkat åka med där. Jag hade även loggat in på banken för att kontrollera hans saldo och kunna spärra kortet. Men innan jag gick till tvättstugan fick jag en plötslig ingivelse och lade mig på hallgolvet för att titta under hallbänken ytterligare en gång. Jag hade tidigare böjt mig ner och kikat under och sett att den inte låg där så jag vet inte varför jag fick för mig att se efter en gång till. Men tro på fasen, längst in i det bortersta hörnet låg den. Syntes knappt mot det mörka golvet.

Till saken hör att mina barn är ovanligt duktiga på att hålla reda på sina saker. Och det är inte det vanliga föräldraskrytet utan en sanning. Förutom en sovsäckspåse som sonen tappade bort på sin allra första övernattning med skolan så har de faktiskt aldrig slarvat bort något! Den där sovsäckshistorien har ett underhållningsvärde i sig eftersom vi (redan på den tiden) var för snåla för att köpa en egen sovsäck och istället lånade en av en friluftande släkting. Så istället för att köpa en billig och enkel sovsäck så lånade vi alltså en dyr kvalitetssovsäck i övre prissegmentet. Som sonen glömde på bussen hem så att vi fick ersätta ägaren med en ny dyr sovsäck. Sämsta spartipset!

Jag har inte heller tappat bort mycket i mitt liv så det är genetiskt betingat eller så är barnen bara formade av sina ordningssamma föräldrar. Jag har dock tappat plånboken en gång när jag var höggravid. Vi hade varit i skärgården och åkte Norrtäljebussen hem på kvällen. När vi hoppat av vid Danderyds sjukhus upptäckte jag att plånboken var borta, men vi hade sådan tur att busschauffören hittade den när han gick genom bussen vid slutstationen. Han ringde upp oss innan vi hunnit anmäla plånboken försvunnen eller höra av oss till SLs kundtjänst. Han ville absolut inte ha någon hittelön så vi tog med en fin vinflaska istället. Slutet på den historien är att busschauffören och hans fru ringde upp oss ett par veckor senare för att berätta att de öppnat vinflaskan och ville tacka och höra om bebisen. Hur gulligt?!

Men tillbaka till den gångna veckan. Dagen efter den försvunna plånboken stod maken snopen med en avbruten nyckel nere i porten. Ny nyckel kostnad 220 kr. Två dagar senare diskar jag ett porslinsfat som glider ur mina händer och går i bitar när det träffar diskbänken. Fatet hade vi ståendes på köksbänken för att ha olivoljor och liknande dekorativt samlade. Tyvärr hade jag inget likvärdigt fat att ersätta med utan fick ge mig ut för att leta efter ett nytt. Det blev ett från Granit (billigt och bra) kostnad 129 kr. Men det tar inte slut där, igår skulle jag sopa upp grus i hallen och plötsligt bröts skaftet av nere vid själva fästet vid skyffeln. Ni vet, ett sådant där sopset med långa skaft som de flesta har hemma. Så nu vågar jag knappt använda något här hemma och undviker särskilt brödrosten och mixern, haha. 

Det är inga dyra saker men ändå. Nästan så att man undrar vad som ska gå sönder imorgon. Det vore naturligtvis värre om teven eller kylen gick sönder för då pratar vi inte längre om några hundralappar, men lite lustigt ändå att allt hände inom en vecka. Jag hoppas att nästa vecka blir mindre spännande. 

Och en nyfiken fråga, går saker sönder i följd hemma hos er också?

Den nu återfunna plånboken

Får drömma om ett sådant här sopset!

Barnsparande (fortsättning på förra inlägget)

Jag utlovade en uppföljare på förra blogginlägget och den handlar till stor del om vad som händer när små barn blir stora. Intresset för ett barnspar brukar komma när man befinner sig i den där fluffiga bebisbubblan och det är starka beskyddarinstinkter som vaknat. Då känns det helt rätt och rimligt att tänka att man alltid ska finnas där, spara till sina barn och kunna ge dem det bästa i livet. 

Och det är ju fint. Men söta små bebisar har en tendens att växa upp och bli egna individer med egna idéer om hur livet ska levas. De har rätt till ett eget liv och att våga släppa kontrollen är viktigt. Jag har avverkat småbarnsåren och plötsligt börjar saker se annorlunda ut. Det är inte så att jag inte längre vill stötta mina barn ekonomiskt. Det vill jag fortfarande. Men naturen har ordnat det så fiffigt att man inte blir så himla sugen på att skämma bort tonåringar, man är mer sugen på att ställa krav på dem.

Dessutom börjar de söka sig utanför hemmet och få en egen värld. I alla fall min äldsta, som det här inlägget handlar om. Han går nu på gymnasiet och pluggar teknik. Han börjar formas som individ och har framtidsplaner och drömmar (även om de naturligtvis kan komma att ändras). Just nu funderar han på ett sabbatsår efter gymnasiet för att kunna satsa stenhårt på träningen, parallellt med att jobba. Han är också intresserad av att gå en privat utbildning som man bekostar själv. Utöver detta vill han göra en resa han pratat om i två års tid. 

Stora summor som ni ser. Vilken tur att vi har sparat till barnen. Eller..?

Vad händer om vi föräldrar betalar kursavgifterna och resan?

Då curlas han på väloljad bana rakt in i vuxenvärlden. Det betyder att han kan gå direkt från gymnasiet och bocka av sina mål, ett efter ett. Med tiden sätter han säkert upp nya mål, som att ta körkort och köpa bostad. Kanske åka på fler dyra långresor. Vad är rimligt att betala? Vilka människor vill vi forma? Bortskämda, lata och curlade? 

Nu tänker ni kanske att man borde hjälpa till med körkort och bostad, men inte resor och privatutbildningar. Eller någon annan variant, eftersom de flesta inser att det är orimligt att föräldrar uppfyller alla barnens önskningar. Det är i det här läget det verkligen går upp för en hur oerhört mycket viktigare det är att de blir självständiga tänkande individer. Precis som flera av er var inne på känns det mer angeläget att lära dem pengars värde och att de själva måste jobba för att skapa det liv de önskar. 

När jag hör sonen pladdra på om det framtida livet hör jag att jag måste vänta med att vara frikostig med pengar. Det räcker inte att lära sig hantera pengar genom att få studiebidraget eller månadspeng, utan nu handlar det om att lära sig att pengar inte kommer flygandes ur luften. Han behöver lära sig betydelsen av hårt arbete, och att man inte får något gratis. Sådant kan man inte prata sig till, det måste man uppleva själv. 

Vi har pratat mycket om det här den senaste tiden och då även diskuterat möjligheten att han får bo hemma billigt så att han kan spara ihop pengar. Under 1-2 års tid skulle han då kunna spara ihop pengar till både utbildningen och resan. Naturligtvis vill han undersöka om det går att söka stipendier till utbildningen, men det behövs mer pengar i vilket fall. Detta kan säker också ses som ett slags curlande men jag tänker att det fungerar också som drivkraft och motor. Så länge det är han själv som måste jobba ihop pengarna - och klara att spara dem. 

Det är som sagt lösa planer än så länge men känns för oss som ett bra alternativ att överväga. Själv flyttade jag hemifrån som 18-åring och har alltid ångrat att jag inte väntade. Jag fastnade i en karusell av andrahandsboenden och hattande med beslut fram och tillbaka och det var periodvis en jobbig tid. När mina föräldrar hjälpte mig att köpa en bostadsrätt så tog det bara ett år tills jag ville bli av med den för att flytta utomlands. Hade jag fått göra om det hade jag valt att bo hemma åtminstone ett par år längre för att mogna, resa och spara pengar. Ansvarsargumentet tycker jag inte riktigt håller eftersom man lär sig ta ansvar även om man flyttar hemifrån ett par år senare. Ett par år gör ingen skillnad och det är inte direkt all inclusive här hemma heller. 

Är inte vi överkvalificerade för barnsparande?

Att spara till barnen verkar ha blivit något slags medelklassfenomen. Och i alla föräldragrupper kommer frågan upp, "Sparar ni barnbidraget?" 

Många provoceras av detta och anser att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan avvara det. En mycket märklig logik kan jag tycka, eftersom det inte är en fråga om själva barnbidraget i sig utan handlar enbart om förmågan att spara pengar. 

Exakt hur vi gör har jag skrivit om tidigare. Bland annat i inlägget (när barnbidrag blir sparbidrag) När jag letade efter det inlägget hittade jag också ett inlägg där jag skrivit "barnens sparkonto har en sparränta på 2.20 procent". Ojoj, det var tider det! 

Men det jag ville ta upp här, är att jag har funderat mycket kring detta. 

Om man bortser från pengar som är gåvor från andra och givetvis ska tillfalla barnet så är ett öronmärkt sparande egentligen bara till för personer som har svårt att bygga kapital eller verkligen har skäl att hålla isär pengar med kort och lång sparhorisont. Jag som hårdsparare behöver absolut inte öronmärka pengar. Jag behöver inte semesterspara eller liknande. Känner jag ett plötsligt behov av att resa på semester så tar jag det från mina kontanta sparmedel. Går frysen sönder så köper jag en ny med pengar från samma ställe. Antingen finns pengarna, eller så finns de inte. 

Kom att tänka på det då jag kommenterade på Snålgrisens blogg och där berättade att mina föräldrar inte sparat ett öre till mig. Jag tror inte att det var så vanligt på den tiden eftersom ingen av mina vänner känner till att deras föräldrar lagt undan en särskild summa pengar till dem heller. Men det betydde inte att pengarna inte fanns där. Jag fick periodvis mycket ekonomiskt stöd hemifrån, både när jag levde studentliv och när jag flyttade utomlands och flyttade hem igen. När jag bildade familj sponsrade de med barnvagnar och annan utrustning. Jag är oerhört tacksam att ha fått allt detta och har inte tagit något för givet eller underskattat något. Alla har inte de möjligheterna och det är ju just det: pengarna fanns och därav möjligheten att vara generös. Men det var inte ett förutbestämt belopp till mig utan handlande enbart om deras ekonomiska kapacitet (och välvilja). 

Vem vet, kanske något av mina barn blir nya Jon Olsson eller Avicii och klarar sig alldeles utmärkt utan mina surt ihopsparade kronor. Deras framtida månadslön kanske motsvarar tre årslöner för mig. Det betyder inte att jag inte kommer att vilja vara generös mot mina barn, men det betyder att sannolikheten att de väljer att hjälpa mig är större. Men oavsett vilket, varför öronmärka överhuvudtaget? Är det bara för att hålla koll på vad den exakta slutsumman blev? Alltså, vad det blev när man lade undan månadsvis och hur mycket de växte under 18 år? Det borde väl i så fall vara lika intressant med alla sparpengar?

Ni förstår vad jag menar. Det handlar inte om huruvida man kommer att ställa upp som ekonomisk bidragsgivare åt sina barn, utan om det verkligen behövs en reserverad klumpsumma för detta. För oss sparmuppar alltså. En vanlig person kan fortfarande ha stort behov av att öronmärka pengar för att klara att hantera långsiktiga sparanden. 

Så jag har en fråga till er: VARFÖR SPARAR MAN TILL BARNEN?

Jag har ett litet sidospår på ämnet, men tar det i nästa inlägg eftersom jag är medveten om att mina blogginlägg har en tendens att bli en halv roman. Så får ni något att längta efter, haha. 

"To be continued..."

Näthandelns hiss och diss

Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg min rutin inför julen? Nämligen att jag har en presentlista i telefonen. Inte bara till jul utan året runt. Om svärmor säger att hon skulle behöva nya kökshanddukar så noterar jag det, även om hon säger det i maj månad. Sedan försöker jag ta reda på om det fortfarande är aktuellt när det börjar närma sig jul (eller födelsedag). På det sättet minimerar jag risken för onödiga presenter som inte behövs eller ens uppskattas. Det är svårt att misslyckas med så bra system och telefonen har man alltid med sig.

Med listans hjälp blir det också lättare att jämföra priser och produkter. 

Jag sitter hemma och väljer vad det får kosta och vart jag ska köpa det någonstans istället för att irra omkring planlöst. Vi vuxna brukar inte ge julklappar till varandra förutom till de som lever ensamma och köper till barnen. De får alltid en julklapp. När det gäller släktens yngsta barn gör jag helt enkelt så att jag ringer föräldrarna och ber dem messa en detaljerad önskelista, inklusive klädstorlekar. Det är inte kul att köpa något som barnen redan har, eller något de aldrig kommer att bry sig om. 

I år är det en liten kusin i 5-årsåldern som intensivt önskar sig My Little Pony. Skönt med omväxling när allt bara handlat om Elsa och Frost i tre års tid. Tyvärr har man gjort om My Little Pony i en ny version som är fullständigt avskyvärd. Ni som sitter på figurer och leksaker i gamla utförandet bör hålla hårt i dem. Dessa plasthästar kommer att bli värdefulla och attrahera samlare. Ni kan tacka mig sedan. 

Okej, vi går vidare. Jag brukar beställa så mycket jag kan på nätet och kände mig ännu mer beroende av det i år eftersom jag inte riktigt funkar i trängsel och köer längre. Jag kan bara inte koncentrera mig och klarar bara ett ärende per besök i stora köpcentrum så det skulle ta veckor att få ihop några julklappar. Det är mycket enklare att bara luta sig tillbaka i soffan och klicka runt på nätet medan man sörplar på en kaffe. Så med lite rabattkoder och fri frakt har jag sparat både pengar och tid. 

Nu till det jag tänkte berätta, angående prisjämförelser. Mitt bittraste ögonblick sedan jag började handla på nätet. Jag lyckades nämligen hitta den perfekta julklappen till en av ungarna på listan. Det märkliga var att exakt samma leksak som kostade 349 kr på en stor nätaktör fanns på en annan leksakssajt för endast 79 kr. Inte rea eller nedsatt pris utan ordinarie pris. Ännu märkligare var att det står på deras hemsida att företagen ingår i samma e-handelsgrupp. Det kan man kalla en prisskillnad att bry sig om. På ytterligare ett annat ställe kostade samma leksak 489 kr. 

I fjol var en av de önskade leksakerna slut överallt så jag blev naturligtvis extra lättad när just den här leksaken fanns i lager. Dessutom 270 kr billigare än på andra stället! Jag beställde den och fick även en orderbekräftelse på mitt köp. Naturligtvis gjorde jag misstaget att slappna av och utgå från att saken är biff. Att man aldrig lär sig? Den utlovade leveranstiden var 2-5 dagar men istället för avisering om leverans fick jag ett mejl om att varan tyvärr utgått ur sortiment...

I call bullshit. Min teori är naturligtvis att man reagerat på den felaktiga prissättningen och valt att stoppa varan av den anledningen. Attans otur och nu måste jag försöka hitta något annat. Vi är för långt in i december för att jag ska våga beställa något mer på nätet och lita på att det hinner fram i tid. 

En annan grej var att jag plockade ut presentkort på Ikea för 200 kr. Jag har medvetet valt att vänta eftersom jag ville beställa julsaker därifrån. Det här är presentkort från enkätföretag och väljer man e-presentkort får man dem direkt till mejlen. Det ska vara kul med jul så med gott humör och julmusik i bakgrunden klickade jag in mig på Ikeas hemsida. Jag hade redan tittat ut lite inslagspapper, presentpåsar, servetter och annat användbart krimskrams så att jag skulle vara redo i tid. Man får mycket för 200 kr på Ikea! Och japp, nu är det dags att gnälla igen. Jag måste nämligen få jag klaga på deras utbud på nätet. Nästan inga av julsakerna jag vill ha på säljs online. Vad är det för dumheter?

Först trodde jag att detta berodde på fraktsvårigheter (inslagspapper till exempel är ju naturligtvis ömtåligt). Men den teorin faller platt på den bristande logiken när inslagspapper "Mångfald" går att beställa medan pappret "Vinter" inte går att beställa. Samma sak med servetterna, "Tillställning" går inte att beställa medan servetten "Vinter" går alldeles utmärkt att klicka hem. Det som funkar på ett ställe funkar inte på det andra. Så det har heller ingenting med den nya kollektionen "Vinter" att göra. Helt värdelöst tycker jag. Man måste vara konsekvent, antingen har man försäljning online eller inte. Jag antar att det handlar om att locka folk att besöka varuhuset men nej, snarare tvärtom. Blir totalt osugen på att åka dit. 

Dessvärre har Ikea lång leveranstid också så det är möjligt att jag köpt papper och servetter som kommer att kunna användas först julen 2018...

Det blir spännande att se. 

Fördelarna med att handla i butik är givetvis solklara: du ser om varan finns och du får den i handen direkt. 

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp! 

Tillbaka till verkligheten

Jahapp - där tog den slut. Sommaren. Nu har vi varit hemma i lite mer än en vecka. Som vanligt känner man sig trångbodd i början och det är en stor omställning tillbaka till verkligheten. Lite ensamt blev det också. De fyra sista dagarna i lånehuset hade vi hand om värdfamiljens två yngsta ungdomar som kom hem tidigare för att umgås med oss. Det var härligt när huset levde upp med mycket liv och rörelse, prat och skratt.

Det är en del att packa upp när man kommer hem från semestern. Och lite att göra inför skolstart, så det tänkte jag ta upp nu. Framför allt det här med barns kläder. Jag upplever nämligen att mina barn alltid haft lite kläder i förhållande till andra barn. Inte så att det sticker ut, naturligtvis. De kanske har ungefär lika många ombyten som en person som håller sig till sina favoriter men de har definitivt mindre som ligger i garderoberna. Våra begränsade förvaringsmöjligheter gör att vi rensar regelbundet och inte köper mer än nödvändigt. Så var det redan på den tiden jag fortfarande var en Slösa. Jag orkade helt enkelt inte med stora drivor av barnkläder i olika storlekar liggandes. Hopplöst att försöka hålla ordning på vad som är urvuxet eller trasigt. 

Det brukar sällan vara minimalism i barngarderober. Det är bara att titta inom släkten där barnens kusiner drunknar i kläder och prylar. Och det med föräldrar som är väldigt ekonomiska och noggranna, men det hjälper inte. Deras hus svämmar över i alla fall. Och det här är naturligtvis inte unikt för dem utan tvärtom normalt för de flesta. Jag förstår att man behöver en extra uppsättning kläder på förskolan men det känns inte som om det handlar om dubbla uppsättningar av ytterkläder utan tre- och fyrdubbla.

Grovt  förenklat kan man säga att folk köper så oerhört mycket till sina barn och säger sedan att det är så dyrt att ha barn. Känns dubbelt. Naturligtvis är det dyrt med barn och vissa kostnader är svåra att komma ifrån men det mesta går faktiskt att påverka. Det blir så dyrt som man själv väljer att göra det. 

Jag är nyfiken på hur genomsnittliga utgifter för kläder för barn och ungdomar ser ut. Enligt Konsumentverkets beräkningar ligger kläder och skor på 500 kr/mån för åldersgrupp 11-14 år och 530 kr/mån för 15-17 år. Hygien har de beräknat till 180-220 kr/mån. Vi ligger lite under vad gäller kläder men ändå inte alltför långt ifrån om man räknar med träningskläder och träningsskor (det finns en separat post för fritid och lek så frågan är var man ska räkna in sportkläder). Man kan väl snarare fråga sig hur många som ligger i nivå med Konsumentverkets beräkningar? För vår del stämmer det nästan men inte hygien, där ligger vi långt under. Jag bunkrar när det är riktigt billigt och det hårvax sonen köper hos frisören är drygt och räcker länge. 

Tillbaka till mina barns kläder. Mina två barn är väldigt olika. Stora killen bryr sig inte särskilt mycket och har inga önskemål om märkeskläder, medan den yngre brodern har ett genuint klädintresse. Han går all in på sin preppystil och har full koll på alla märken. Han väljer allt med omsorg och det får han gärna göra eftersom det är upp till honom om han tycker det är värt att lägga pengarna på ett dyrt plagg istället för flera billiga. Det blir färre plagg i garderoben men han sköter om plaggen och de håller länge. I somras har han använt shorts och tröjor som vi köpte för två år sedan. Mjuka shorts med resår och snörning i midjan är riktigt bra köp kan jag säga så här i efterhand. Däremot har han vuxit ur sina jeans, som nu blivit både för korta och trånga i midjan. 

Så vi skulle köpa nya jeans till skolstarten. Jag tänkte två par, prisvärda från någon kedja. Han vill ha ett par, lite dyrare. Vi kom överens om en summa men ganska snabbt hittade han en jacka och ett par jeans han ville ha. Just den jackan var nedsatt till halva priset och tillsammans kostade båda plaggen mer än vi hade budgeterat. Han kunde alltså bara få en sak och det var jeans vi behövde. Det slutade med en kompromiss: han fick betala hälften själv. Det blev ett svårt beslut för honom, den lilla snåljåpen. Under de två senaste somrarna har han dragit in sammanlagt 8000 kr och fram tills ögonblicket i klädbutiken gjort av med 250 kr. Inte mer än rätt att han får betala lite själv. Det blev så jobbigt för honom att han bad att få fundera en halvtimme, haha. Till slut valde han jackan. Lite roligt ändå att det är det snålaste barnet som vill ha de dyraste sakerna...

Den äldre tonåringen behöver ett par jeans och har önskemål om ett par nya Vans. Skorna kostar 749 kr men han brukar kunna använda dem i ungefär ett års tid innan de blir utslitna. Allt som allt kan man säga att en månads barnbidrag täcker vad de behöver i klädväg inför hösten. Inte särskilt dyrt, med andra ord. Eller barnbidrag, det blir ju ett studiebidrag och ett barnbidrag numera men summan är densamma. 

Brukar ni kolla på Konsumentverkets beräkningar? 

Där finns en del att fundera över. T.ex att hushållskostnader är något högre om man bor i en storstad istället för i en mindre tätort. Jag som trodde att det var tvärtom, att konkurrensen är hårdast i storstäderna och att i mindre orter som kanske bara har Lasses Livs borde maten vara betydligt dyrare. En annan sak jag noterade var att en 61-åring beräknas ha samma kostnader för kläder, fritid och hygien som de i gruppen 18-30 år. För kvinnor skiljer det dock 20 kr i hygienposten vilket jag gissar avser mensskydd, som man inte längre behöver vid 61 års ålder. Nu kostar mensskydd i och för sig mer än 20 kr/mån men det var det jag spontant kunde komma på. 

Japp, jag gillar tabeller :) 

Äntligen på plats!

En förflyttning har skett så detta inlägg författas i lånehusets matsal. Sittandes i en gustaviansk stol med en god kopp kaffe i en skör blå/vit porslinskopp. Jepp, sämre kan man ha det! Det är så härligt att äntligen vara här och jag njuter av varenda stund. Det är de här smågrejerna jag tjatar om varenda sommar: att kunna äta måltider ute på altanen, hänga tvätten utomhus, ha flera badrum och inte minst alla dessa enorma ytor att sprida ut sig på. Att vakna varje morgon med hänförande sjöutsikt. Det är fullständigt magiskt. Framför allt börjar jag slappna av, det var några hektiska dagar innan flytten för att hinna förbereda allt. Som alltid var värdfolket vänliga och hjälpsamma med skjuts så vi kunde köra hit våra saker och storhandla mat. Men innan dess var det mycket att stå i hemma och tyvärr var jag tvungen att dra det lasset eftersom min man fortfarande jobbar. En av dagarna blev det kaos i mitt huvud och jag bara grät och ville inte ens åka för att jag inte klarade att organisera tankarna. Som tur var gick det över och barnen var faktiskt otroligt hjälpsamma. 

Som vanligt flyttar min bror in i vår lägenhet medan vi bor här och då vill jag lämna över bostaden i gott skick. På normalnivån i alla fall vilket innebär rensad och rengjord kyl, ingen smutstvätt kvar i tvättkorgen och att lägenheten skulle se allmänt inbjudande ut. Sådant gör jag vanligtvis på rutin men sedan jag blev sjuk har jag svårt att göra saker under tidspress. Att städa gick ganska bra men att packa och planera fungerade inte alls. Vi kom hit utan deodoranter och strumpor, haha. Trots att jag hade skrivit flera listor men det hjälpte inte den här gången. 

Igår kom min bror. Vi åkte dit för att träffa honom och då insisterade han på att bjuda ut oss på middag. Han ville - citat - gå på ett finare etablissemang för att fira. Eftersom det klarnat upp och blivit strålande väder föreslog han en takterrass. Inte helt fel att sitta där och äta middag i solnedgången med utsikt över vattnet. Eftersom han lever ensam blir han väldigt glad när han får rå om oss och träffa barnen. Eller som i det här fallet, ett av barnen. Den andre sonen är utomlands med flickvännen och hennes familj. Även den resan höll på att driva mig till en infarkt av stress eftersom en kabelbrand orsakade tvärstopp i tågtrafiken dagen innan. Vi bjöds på skrikande rubriker om tusentals strandade resenärer och det kändes lagom svettigt med tanke på sonens tågbiljett för följande dag och att han måste vara framme en viss tid för att hinna med flyget. Jag vaknade halv sex den morgonen och kastade mig över telefonen för att se om trafiken kommit igång men då varnade man för följdförseningar och inställda avgångar under hela dagen. Efter det kunde jag naturligtvis inte somna om utan låg vaken och stirrade i taket i två timmar. Men sonen hade tur och hans avgång gick enligt tidtabell. 

Nej, det är verkligen tur att jag kan vila upp mig nu. Stressa ner och bara vara. Såg att det fanns mängder av nya böcker i husets bibliotek och min förhoppning är att kunna börja läsa igen. Jag har inte läst en bok (och knappt en tidning heller) på snart ett år så det vore kanske på tiden. Sätt upp mål att läsa en sida om dagen eller liknande. 

Vi är otroligt glada och tacksamma att även i år kunna bo här på sommaren. Det är tredje året i rad och även i år får vi stanna sju veckor. In i det sista var vi osäkra på hur länge det skulle bli eftersom deras äldsta dotter börjar komma i den åldern att hon skulle kunna välja att stanna hemma. Vi passar på att ta vara på tiden vi har här, fullt medvetna om att det kan vara vår sista sommar här eller åtminstone "långsommar". I framtiden kanske det bara blir en eller två veckor, om ens det. Barn växer upp fort och kommer inte att följa med sina föräldrar för alltid. Jag har till och med svårt att smälta att sonen faktiskt befinner sig utomlands utan oss. 

Vi betalade 6000 kr för sonens resa och han får tillbringa en vecka på spanska solkusten. Jag har ju berättat om deras dyra vanor så han är väl utom sig av glädje just nu. Perfekt, då kan han äta gröt resten av sommarlovet, hehe. Det var deras förslag att ta med honom och vi kände att det inte var läge att neka honom detta. Tvärtom, det är ett gyllene tillfälle för honom och det är trots allt väldigt lite pengar om man jämför med kostnaden för en hel familj. Det har varit en ren fröjd att se honom så förväntansfull och glad. Tre av hans vänner ska till samma kust samtidigt och återigen känner jag att vi normaliserar livet för barnen genom den här typen av kompromisser. Istället för att bara få höra om vart andra ska åka har han i år kunnat berätta vart han kommer att åka. Sådant får man inte underskatta.

Om ni undrar om detta inte är djupt orättvist mot hans lillebror så vill jag bara nämna att vi naturligtvis haft öppna diskussioner om det och den biten är under full kontroll. Kanske gör maken och minstingen något i år, kanske blir det nästa år. Jag tycker det känns som om det är pappan som verkar mest pepp på att titta på prisvärda weekendresor medan barnet verkar fullt nöjd med att få ha oss helt för sig själv en vecka. I ett jättehus med pool, ej att förglömma! Ibland är det nog vi vuxna som försöker föra över våra värderingar på barnen. Det sonen längtar mest efter i sommar är att få hänga med favoritkompisen och att få åka till Inredarens nya lantställe. Han ser dessutom fram emot sitt sommarjobb och att kunna tjäna mer pengar (äpplet faller inte långt från trädet...). Vet ni hur mycket den snåla ungen gjort av med från fjolårets lön? Jo, 250 kr och det var bara för att vi var benhårda på att han skulle bidra med hälften när han ville köpa ett TV-spel. Resten av pengarna är kvar på hans bankkonto. Vilken mini-snålcoach! 

Tre år i rad har vi inte lagt ut en krona i semesterkassa. 

Det som blir lite dyrare är matkostnaden men den får ses som marginell i sammanhanget. Stormarknaden här är något dyrare än den hemma hos oss, de saknar kort datum-hylla och på grund av avståndet behöver vi planera matinköpen på ett annat sätt. Vi storhandlade för en tusenlapp innan vi flyttade in (när vi fick skjuts) och tömde även frysen och tog med innehållet hit. Inte riktigt allt men det mesta. Bröd, grönsaker, köttfärs och sex paket kyckling (jag får nog försöka variera rätterna...)

Annars är det en extravagant känsla att man, en gång om året, fyller en varuvagn med härlig sommarmat utan att bara leta extrapriser (även om jag givetvis håller ett öga på erbjudanden och kilopriser) och låter barnen välja saft och flingor. Köper lite sådant vi inte brukar köpa. För oss är det lyx medan det är vardag för de flesta andra. 

Åtminstone en i familjen med giltigt pass

Idag är det torsdag och jag ligger i soffan medan min äkta hälft står vid spisen och gräddar pannkisar. Jag dukade, den ultimata arbetsfördelningen.

Pannkakor som tar en timme att steka och fem minuter att äta upp - men så gott. Det är lite som att äta efterrätt till middag tycker jag. Men det är billig basmat som alla utom vår yngsta uppskattar. Jag har bara träffat en enda unge som inte gillar pannkakor (eller våfflor) och det är mitt eget barn. Men han äter ändå. Det är samma sak med korv, han gillar verkligen inte korv. I alla fall inte varmkorv eller grillkorv. Fina lammkorvar med hög kötthalt eller smakrika kryddkorvar som chorizo går alldeles utmärkt. Tänk hur många grillstunder det varit genom åren när den stackaren stått utsvulten och sett Dennis grillkorv läggas på gallret. Vi förutsätter att alla barn älskar de klassiska barnrätterna som brukar finnas på barnmenyn men så behöver det naturligtvis inte vara. 

Den här veckan fick bli en riktig vilovecka. Det borde varje vecka vara men förra veckan råkade bli tjocksmetad med måsten. Många saker man inte riktigt kan styra över såsom läkarbesök och föräldrasamtal med skolan. Lägg till en stor släktbaluns i helgen och ni kan föreställa er hur stressen gick på högvarv. Man kan ju tycka att släkten vore den enklaste att träffa när man inte är i form men så fungerar det tyvärr inte. En folksamling är en folksamling och jag blir snabbt överhettad i skallen av sorlet och alla intryck som jag bombarderades med. Dessutom var fem av barnen som närvarade under fyra år. Men jag är glad att vi åkte, det var roligt för sonen och viktigt att vi gjorde något tillsammans. Skönt att få bli omhändertagen också, sätta sig vid dukat bord och annat bekvämt.

Tonåringen var inte med eftersom han var bortrest. Han har varit utomlands i fem dagar. Japp, ni läste rätt! Utrikes resa minsann. Perfekt, det borde få tyst på honom ett tag. Ni vet hur han är, han vill leva livet och helst sätta en bred guldkant med lite extra glitter på tillvaron. Därför var det toppen att han fick följa med flickvännen och hennes familj när de skulle åka på internationell tävling. Sonen flög dit helt ensam och när han kom fram tog han ett tåg till den stad där de skulle sammanstråla. Som förälder är jag stolt över att han är så självständig och kapabel kille som inte drar sig för att resa på egen hand. Man kan inte direkt kalla honom resvan, åtminstone inte vad gäller flygresor. Vi har inte varit utomlands på flera år. Men så kom han hem lite mer världsvan också och hade mycket att berätta. Enligt honom var det ingen biggie men jag tror nog han kände sig rätt cool när han åkte ut till Arlanda med det alldeles purfärska passet i väskan. Den stackaren hade inte ens ett giltigt pass utan var tre år gammal på passbilden i det numera utgångna passet. 

Vi betalade biljetterna men själva uppehället kostade ingenting eftersom han delade hotellrum med flickvännen. Frukost ingick och resten av måltiderna stod familjen för, precis som vi betalar maten när hon är hos oss. Det behövdes bara en enkelbiljett, de bilade tillbaka till Sverige och sedan tog han tåget hem. 

Så här såg utgifterna ut: 

Pass: 350 kr

Flygbuss: 89 kr. 

Flygbiljett: 517 kr

Fickpengar: 400 kr (varav han bara spenderade 255 kr)

Tågresa hem: 190 kr

Helt klart värt det med tanke på mervärdet resan gav i form av upplevelse och erfarenheter. 

Inte kom han hem mer ödmjuk heller. Bland det första han sade var: Jag ska skaffa mig en fin penna för 500 kr som jag bara ska ha när jag skriver min underskrift. Haha, man kan undra hur många viktiga dokument han fått skriva under medan han var på resande fot? Jag svarade som jag alltid gör: Det låter toppen! Börja tjäna pengar och gör det. Vilket helt krasst betyder att jag stödjer idén men inte tänker finansiera den. Jag bromsar inte någon i familjen genom mina snålidéer då jag anser att de måste få fatta sina egna beslut och på så sätt lära sig. Själv växte jag upp med en förälder som fnös åt det mesta jag önskade mig och jag vet hur förminskad man känner sig. Det är sparsamhetens huvudregel nummer ett: låt andra göra vad de vill för sina pengar så kan du göra vad du vill för dina. 

Hej fellow städvänner!

Jag började dagen med att än en gång läsa era kommentarer om vem som gör vad av sysslorna i hemmet. Vilken härlig respons på mitt förra inlägg! Jag är på riktigt överväldigad att så många ville dela med sig, det har varit intressant och kul läsning. Ja, det var faktiskt det roligaste på länge. Är man singel får man göra allt själv men i övrigt verkar det som om kvinnor lätt blir familjens projektledare och att det många gånger handlar om att man har olika tröskel för tolerans. Jag undrar om det är en kvinnofälla eller om det helt enkelt bara är så att många av oss (inte alltid kvinnor, men oftast) ställer andra krav på boendet. Det är bara att jämföra många ungkarlslyor med hur singeltjejer brukar bo. Jag vet ju hos vem man oftast hittar färska snittblommor och mysprylar som ger hemtrevnad. Vi är väl helt enkelt olika, för många räcker det att hemmet "funkar" medan andra vill ha det "fint" också. 

Min man är bra på att plocka undan efter sig och gör sin del av hushållsarbetet men det är absolut inte hans förtjänst att vi har prylar som piffar upp hemmet. Tonårssonen är däremot HEMSK. Han kan inte gå från en plats till en annan utan att drälla saker omkring sig. Han stökar ner överallt och lämnar alltid köket i totalt kaos. Jag får minst ett vansinnesanfall om dagen när han lämnat disk, smulor och kladd efter sig. Vårt största misstag någonsin var att välja bänkskivor i svart sten eftersom minsta lilla saltkorn syns. Det som gör mig riktigt irriterad är att jag är så otroligt försiktig med disktrasor, så att de ska räcka länge (det här är egentligen en sparblogg som ni vet) och då blir jag vansinnig när han låter den ramla ner i diskhon. Så att den ligger och simmar i hans odiskade kastrull med matrester. Nu är det mitt barn jag pratar om men hade det varit vem som helst annars hade personen åkt ut med huvudet före för länge sedan. Han gör alla fel, ställer tillbaka tomma förpackningar i kylen och skafferiet. Hittar inte till tvättkorgen. Låter gammal disk stå kvar i rummet. Han hjälper till om man ber honom och då dammsuger han, dukar eller dukar av och plockar ur diskmaskinen. Problemet är inte att han inte är hjälpsam utan att han ser inte skiten. Han skulle kunna vakna i en knarkarkvart utan att reagera.

Den yngre sonen är mer ordningsam och kan stöka till lite i stunden men brås på mig och gillar att ha rent och undanplockat omkring sig. Han städar sitt rum noggrant. Fram tills ifjol låg det en jättefin Kasthallmatta i hans rum. Den låg där tills vi hittade små svarta larver som satt fast på undersidan (uäck!). Det stackars barnet fick panik och campade på soffan i vardagsrummet i tre nätter. Mattan åkte direkt ut i grovsoporna och rummet sanerades från golv till tak. Sedan dess har vi inte hittat några fler larver men han är väldigt noggrann med att hålla rent i sitt rum så inget ont som inte har något gott med sig...hehe.

Samtidigt ska jag inte klaga för mycket. 

Flickvännens föräldrar avgudar vår son. De tycker att han är det bästa som hänt dem och då får man ju lite perspektiv. De brukar tala om "Kalle-effekten", att deras dotter blivit mer ambitiös i skolan och tar hand om sig bättre sedan de blev tillsammans. Som förälder det härligt att höra och jag är tacksam över hur välartad han är. Ett stort antal av hans gamla klasskompisar skolkar en del och förvånansvärt många röker och dricker. Många gånger blir man förvånad eftersom det handlar om barn från stabila familjer med bra hemförhållanden. 

För övrigt gällande städning vill jag berätta att vi brukar nöja oss med en flaska såpa istället för att köpa sprayflaskor som innehåller giftiga kemikalier. Det funkar alldeles utmärkt och blir skinande rent överallt. Ibland använder vi även ättika. Jag började med det när vi hade kaninen eftersom det var överlägset när man rengjorde kattlådan som användes som toalett. All lukt och avlagringar försvann utan ansträngning. 

Jag gör en del undersökningar och hos en del går det att välja utbetalning via Paypal. Sist använde jag pengarna till att köpa onödigt tjusiga städprodukter som innehåller naturliga ingredienser och är miljövänliga. De doftar otroligt gott och är så snygga att de gärna får stå framme i badrummet. Nu håller jag på att spara till diskmedel och handtvål från samma märke. Pengarna räckte även till en förpackning microfiberdukar i toppkvalitet som putsar allting skinande blankt utan några medel. Allt som behövs är att man fuktar ett hörn av trasan, putsar och sedan polerar med den torra delen. Bara sådana som jag (pedanter!) kommer att förstå det här men jag är så himla nöjd med de här grejerna.

Jag är alldeles för ekonomisk för att köpa sådant för mina pengar, det ingår liksom inte i sparplanen. Men alla pengar som kommer in för undersökningar är "slösapengar" som ska skänka lite guldkant åt vardagen. Det är en skön känsla att lägga pengarna på något lite dyrare, som man annars aldrig hade kostat på sig. Dessutom normaliserar det vår annars oerhört sparsamma tillvaro, man upplevs helt enkelt mindre snål när man har lite fina vardagssaker. 

Konsten att outsourca

Jag fick frågan varför jag låter min man sköta kontakten med banken.

Tyvärr vet jag inte om frågan var ställd ur ett jämställdhetsperspektiv eller ur någon annan synvinkel. Jag tycker frågan är intressant oavsett. De senaste månaderna räknas inte eftersom jag knappt orkat stava mig genom en dagstidning (läser oftast bara rubrikerna) och ännu mindre orkat ta del av post som kommer. Men förutom den här något ansvarsbefriade perioden är det väl inte helt ovanligt att man har någon slags uppdelning av sysslor hemma? Eller?

Vi har aldrig haft någon manisk strävan efter millimeterrättvisa. Inte heller ser vi några sysslor som könsbundna. Istället har vi delat upp det utifrån vad som fungerat bäst och vem som roas av det (alternativt vem avskyr det minst). Det handlar inte om att dela allting lika utan om att ha en jämn arbets- och ansvarsbelastning. Vilket jag upplever att vi faktiskt har. Det finns en rättvis uppdelning men den innebär inte att vi alltid gör samma saker. Jag kan säga så här: vi kan vår tango. Dansstegen sitter där de ska efter alla års träning tillsammans.

Nu för tiden delegerar vi ut en del på barnen också vilket känns obeskrivligt härligt. Härda ut småbarnsföräldrar, till slut betalar det sig äntligen att ha barn, efter åratal av blöjbyten och uppassning. Finns inget bättre än att skicka ut dem med hunden när det regnar eller be dem gå till mataffären när man glömt att köpa palsternacka eller något annat tråkigt. 

Vad har ni läsare för fördelning av sysslor i hemmet? 

Har ni hittat ett rättvist system eller känner ni er som en hushållerska (oavsett kön)? Lever ni med en slusk och känner att ni helst skulle vilja kasta sambons grejer i soporna? Liva i så fall gärna upp min sjuktristess genom att dela med er. Jag har vid några tillfällen hotat tonåringen, på ett mycket pedagogiskt sätt naturligtvis, att jag kommer att ta allt som ligger på hans golv och slänga det. Så jag vet hur det kan vara när pedanter tvingas dela bo med slarvers. 

Idag har jag i alla fall inte gjort ett skit vad gäller hushållsarbete utan fastnat i diverse sidor på Internet. Det är ju faktiskt sportlov. Tonåringen är i vanlig ordning bortrest och det stackars yngre barnet har fått mögla bort här hemma. De flesta av hans klasskompisar är i fjällen den här veckan. Det är lite underligt det här, när barnen var mindre var det alltid fullt på fritids en sådan här lovvecka men nu när barnen är större verkar nästan alla resa bort?

Det var till och med så att sportlovet inleddes med en överdos dåligt samvete när jag såg på sociala medier hur hela Sverige verkar tillbringa veckan i fjällen. Ja, förutom vi då. Det här är svårt. Även om jag inte vore sjukskriven så brukar vi faktiskt inte åka till fjällen på sportlovet. Dels för att det är otroligt dyrt med sportlov i fjällen och dels för att ingen i familjen är särskilt intresserad av vintersporter. Men framför allt kostnaden. Vore det inte för den skulle jag ju ändå kunna tänka mig att bara slå ihjäl tiden på ett mysigt fik någonstans (föreställ er renfällar och en sprakande brasa) med utsikt över slalombackarna. Dricka varm choklad med marshmallows och äta frasvåfflor. Bara för miljöombytet. Och för att få användning för mina snygga skidbyxor med lavinsändare. 

I ett försök att kompensera det stackars barnet för en undermålig barndom blev det äta ute och biobesök igår kväll. Själv följde jag inte med på bion eftersom jag inte pallar varken trängsel eller långa filmer nuförtiden. Men grabben var nöjd och förhoppningsvis börjar kompisarna återvända hem nu under veckoslutet. Alla kanske inte kommer hem söndag kväll hoppas jag. 

Billy och gänget i matbutiken

Barnen är på benen och jag klev ur sjuksköterskerollen och lämnade buren en sväng. Jag har en kompis som bor inne i stan och vi har länge pratat om att ses. Det har inte blivit av eftersom jag blivit mästare på att skjuta upp saker (jag skjuter upp allt och då menar jag verkligen allt). Men nu tog jag mig i kragen och åkte hem till henne. Det slutade med en promenad på Djurgården och det var något längre att gå än mina vanliga korta rundor som jag brukar ta med hunden. Var helt slut efteråt men det var nog bara nyttigt för mig.

Tänkte ta upp det här med mellanmål i form av snabba matlösningar. Nu när barnen var sjuka köpte jag nämligen ett paket Varma Koppen. Det är nog den första pulversoppa som någonsin letat sig in i vårt skafferi. Jag är inte ett dugg förtjust i den här typen av pulvermat men yngsta sonen uppskattade soppan desto mer. När han använt upp sista påsen frågade han om sådan soppa finns i fler smaker. Jag trodde att han skämtade men nej, han var helt allvarlig. Han har totalt missat den vägg som är fylld med portionssoppor i matbutiken. Vidare undrade han om vi kunde köpa någon annan smak att ha hemma, som han kunde få som ett mellanmål någon gång efter skolan. Det är svårt att säga nej till ett sådant önskemål även om jag inte gärna köper den typen av halvfabrikat. 

Jag minns inte om jag redan berättat den i bloggen men det finns en liten Gorbyshistoria att knyta ihop det här med. Mina barn var allergiska mot mjölkprotein när de var små och därför blev vi något begränsade när det gällde snabba måltidslösningar. Precis allting innehöll nämligen mjölkprotein i någon form. Lägg därtill att vi själva nästan aldrig äter hel- och halvfabrikat. Jag har aldrig haft ett paket pulvermos i mitt kök, varken som barn eller som vuxen. Jag och min man äter inte Billys pizzor eller liknande frysmat och då vill vi inte ge det till barnen heller. 

Nåväl, barnen växte ifrån sin allergi och började skolan. Där fick de också nys om vad Billys är för något. Det började med att äldsta sonen kom hem och berättade att han fått jättegod ravioli hos en kompis och att han ville att vi skulle köpa likadan ravioli hem till oss. Vi brukade köpa ravioli, färsk och fylld från kyldisken, så vi förstod inte riktigt vad han menade. Men han hade full koll och ville visa och när vi kom till matbutiken pekade han glatt ut en konservburk. Alltså burkravioli. Mycket godare än den ravioli vi brukade äta, enligt honom. Jaha, vi köpte ett par burkar och lät barnen sleva i sig. Man vill ju ge dem en normal barndom. 

Något år senare var det alltså dags för Gorbys och Billys.

Barnen såg reklamen och hörde att några klasskompisar sagt att de brukade få sådana efter skolan. Då sade vi föräldrar nej, helt enkelt för att vi båda tycker att det är rena skräpet. Men så åkte vi till Åre på semester och skulle handla lite enkel lunchmat till huset vi hyrde. Inne i matbutiken i Åre hängde barnen över frysdisken och bönade och bad. Vi gav efter och lät dem välja några panpizzor och piroger. Det hela slutade med att min stackars man fick äta upp allihopa, haha. För när vi väl hade värmt dem i mikron sade barnen - Blä, det luktar äckligt! och det visade sig smaka som det luktade. Dessutom var det svampigt och segt i konsistensen. Efter den kulinariska upplevelsen har de aldrig mer bett om liknande utan uppskattar våra hemlagade alternativ. Det är först nu när jag råkade introducera Varma Koppen som suget efter färdig snabbmat vaknat till liv igen.  

Det är snabba lösningar men det finns så mycket bättre alternativ. Däremot kräver de lite mer planering. Någon gång har jag gjort storbak hemlagade piroger med olika fyllningar. De blev riktigt uppskattade faktiskt. Jag borde göra det igen, det är perfekt ta-fram-ur-frysen-mat för barn. Jag vet en bekant till oss som regelbundet fyller sin frys med pizzabullar och äggmuffins (med t.ex spenat och kyckling, bacon eller skinka) så det är ett tips för er som gillar det. Själv har jag jättesvårt för mat som påminner om bakverk (gillar inte smörgåstårta heller) men vet att många gillar sådana. På nätet finns det även recept på vuxnare varianter på matmuffins med getost m.m

Framför allt är det supersmart att offra några timmar för att rodda ett sådant storbak och bunkra upp i frysen. Då har man alltid något att plocka fram när det är brådis.