Motormonstret i köket

Först hade vi en stavmixer i plast. En billig och finessfri sak med sladd. Jag minns inte hur länge vi hade den men den höll i många, många år. När den till slut gav upp ersatte vi den med en modern sladdlös stavmixer i metall. Motsägelsefullt nog gick den sönder efter bara ett par år. Jag minns inte hur eller varför den slutade fungera men den var bortom räddning, och då struntade vi i att köpa en ny. Särskilt eftersom vi hade fått en mixer som användes regelbundet. Ju färre köksprylar, desto bättre tänkte vi. 

Men med tiden har jag kommit att sakna stavmixern. Jag mixar soppor, smoothies och andra saker flera gånger i veckan och avskyr verkligen mixern. I alla fall den stora och tunga glaskannan som är ett litet helsike att diska. Stavmixern kunde man köra direkt i kastrullen, och den var enklare att diska. Därför har vi länge pratat om att skaffa en ny och nu hade vi möjlighet att få en i present, vilket naturligtvis kändes jättetrevligt och roligt. 

Men så här ligger det till: min man är totalt ointresserad av det mesta i hemmet. Jag skulle kunna tapetsera om alla rum utan att han bryr sig eller vill bli inblandad i processen. Eller så skulle jag kunna byta ut saker och möblera om utan att han skulle ägna det någon större uppmärksamhet. Med ett undantag: elektronik. Då helt plötsligt vaknar han till liv och ska göra detta till sitt livs största affär någonsin. Hela marknaden måste undersökas och jämföras innan ett beslut kan fattas (det kan vara rätt irriterande faktiskt. Även solen har sina fläckar). Den här gången hade jag redan googlat lite stavmixrar och visste ungefär vad jag ville ha. Ja, jag skriver jag eftersom det till 90% är jag som ligger bakom våra släta soppor och smotthies. Det är inte så att han inte lagar mat, det är bara det att han ytterst sällan mixar något. Jag mixar desto mer, desto oftare. 

Ni börjar fatta vartåt det lutar va? 

Mycket riktigt. Han väljer en stavmixer och kilar också iväg och köper den. Jag anade ugglor i mossen redan när jag ringde för att be honom köpa några saker i mataffären - och han svarade att han inte kunde köpa något tungt, då han hade kartongen med stavmixern att bära också. 

Vänta lite nu, en stavmixer + kartong. Hur stor och tung kan en sådan vara? Det är väl bara att hålla påsen i ena handen och ta matvarorna i den andra? Mmm. Hörrni, vad jag önskar att någon hade filmat mitt ansiktsuttryck när han kommer in genom dörren bärandes på en stor låda. 

Den nya familjen som flyttat in i vårt kök

Bilden gör inte rättvisa, det är så många delar. En mängd tillbehör och en hel matberedare med utbytbara riv- och skärskivor, hacktillsatser och plastgrejer jag inte orkat kolla vad de är till för. Allt är inte ens med på bilden. Att vi för flera år sedan bestämde oss för en mer minimalistisk livsstil verkade som bortblåst. Vi rensade köket på en mängd onödiga tillbehör och dubletter (tre olika grejer som pressar citroner och fem olika slags rivjärn osv). Och nu har vi alltså fyllt på i skåpen igen?! 

Det är en present och den kostade oss ingenting, så det handlar inte om pengar utan om alla dessa onödiga pryttlar. Dessutom surar jag lite över designen, jag hade tänkt mig något helt annat. Ytligt absolut, men när man knappt tar in något här hemma längre så är man desto mer petig med vad man vill ha. Men berätta gärna vad jag ska göra med matberedaren. Vad är den bra till? Vad använder ni en sådan till? Eller kommer den bara att stå och samla damm i skåpet? Och vad gör man med purémixern, ska jag börja sälja barnmat? 

Snålcoachen testar H&Ms testbutik

Det var intressant att ta del av era erfarenheter inom ämnet försenade flyg. Själv har jag aldrig råkat ut för någon inställd tur utan enbart svurit mig genom ett par långtråkiga förseningar på flygplatser. Inte heller har jag lyckats bli uppgraderad någon gång så jag har väl helt enkelt inte tur med sådant. Men det finns en händelse jag kom att tänka på efter senaste inlägget, även om den gäller mina föräldrar och inte mig själv. Det här var för många, många år sedan när de åkte på kryssning. 

Mitt i natten gick högtalarna igång i hytterna och klassikern utropades: Finns det någon läkare ombord? Min mamma är läkare så hon flög upp och rusade ut i bara nattsärken. Det handlade om knivskurna i bråk och en i personalen hade blivit svårt skadad. Fartyget hade naturligtvis en bemannad sjukavdelning ombord men de var i akut behov av förstärkning. En ambulanshelikopter fick tillkallas på öppet hav och min mamma stoppade blödningen och gav HLR i väntan på transporten. 

Kapten och hans personal tackade översvallande för hjälpen och mina föräldrar tänkte inte mer på det. Som läkare känner man ett kall för yrket och gör vad man kan för att hjälpa till även om man är på semester. Men kort tid efteråt damp det ner ett tjusigt tackbrev i posten, med en inbjudan. Mina föräldrar blev bjudna på en kryssning där de fick bo i en balkongsvit med fartygets bästa utsikt. På morgonen kom en härlig champagnefrukost till hytten och på kvällen fick de middag vid kaptensbordet. Det blev en riktig drömresa till sjöss och de var alldeles överväldigade. 

Mig händer inte sådant utan jag får nöja mig med småsaker som matbutikens färkvarugaranti. Sist fick jag dubbelt tillbaka när ett äpple var ruttet inuti. Ingen wow-upplevelse direkt, några mynt som åkte ner i fickan.

Men när vi ändå är inne på ämnet butiker tänkte jag  prata om H&M. I flera dagar har jag tänkt att jag vill ta upp det i ett inlägg. Vad händer med H&M? Helt plötsligt vill alla uttrycka sitt missnöje. Det klagas på att butikerna är trånga och röriga, att det hänger för mycket kläder huller om buller och att personalen saknar servicekänsla. Alltså, allt det här tyckte jag redan för 15 år sedan?! Hur kan folk ha kommit på det först nu? Själv satte jag inte min fot i någon av deras butiker på väldigt länge efter beskedet att de skulle börja ta betalt för medlemskapet. Men hur som helst, butikerna har alltid varit röriga och stökiga. Bakgrunden till mycket av den senaste kritiken handlar också om att de bygger om sitt lager och deras e-handel har därför drabbats av leveransförseningar. 

Med det sagt, till saken: för ett par dagar sedan besökte jag deras nya testbutik på Karlaplan i Stockholm. Och visst är det skillnad mot deras övriga butiker. Snygg entré och hela butiken är luftig och modern med en exklusiv känsla. Tyvärr var deras kaffebar stängd när jag var där men det fanns gott om sittplatser där man kunde slå sig ner och vila fötterna medan man bläddrar i en tidning eller bok. Och stora krukor med gröna växter och vaser med fräscha blommor överallt. Jag tycker de har lyckats, särskilt med hur man valt att blanda kläder, skönhet och inredning på ett inspirerande sätt. Jag tror att det här nya butikskonceptet är ett måste om de ska lyckas överleva. Men då krävs det nog att alla butiker håller samma nivå. Inte för att jag själv bidrar särskilt mycket till deras kassa, men jag har en hel del H&M-aktier och jag vill naturligtvis att det går bra för dem.

En nöjd man

Som Hårdsparare blir man extra glad över kompensationer när det strulat till sig. Särskilt om man har sådan tur att man upplever att ersättningen överstiger den faktiska olägenheten. Det råkade sig så att min man (vägrar kalla honom Herr Snålcoach även om jag vet att det är kutym i sparbloggskretsar) blev strandad i Barcelona ett dygn. Han hade biljett till ett helt vanligt reguljärflyg hem men den planerade avgångstiden flyttades fram flera gånger och efter tre timmar fick han en foodticket på 15 Euro. Men knappt hann han mer än äta upp så kom informationen att avgången blivit inställd.

När flyg ställs in kan man antingen ordna övernattning själv (till en rimlig kostnad, som det står på hemsidan) eller låta personalen ta hand om transfer och hotell. De tjejer min man umgåtts med under väntetiden försvann som en vind. Det gjorde även det medelålders mycket eleganta par han pratat med. Alla ansåg de sig för resvana för att behöva någon hjälp och föredrog att ta in på första bästa enkla hotell på egen hand. Min resvana man kände tvärtom, han orkar inte hålla på och trassla med kvitton och ersättningar i efterhand. Han har alldeles för mycket på jobbet för att vilja ta på sig ytterligare en sak och tyckte därför det var smidigare om allt löstes på plats. 

Så han valde att låta flygbolaget ta hand om honom, och överraskande snabbt satt han på en transfer bort från flygplatsen. Och hamnade på ett femstjärnigt supercoolt hotell! Turen höll i sig så han fick ett premiumrum istället för standardrum och kunde således vältra sig i ett stort elegant rum med panoramafönster och utsikt över staden. Med ett vräkigt badrum större än vårt vardagsrum här hemma. 

Hela hotellet var fantastiskt, en orgie i färger och spektakulär belysning och futuristisk design. Min man älskade det! Servicen var on point och middag ingick på hotellet. Så även frukosten morgonen därpå. Med andra ord var det lätt värt ett extra dygn i Barcelona. Och när han kom tillbaka till flygplatsen träffade han samma grupp tjejer och även det äldre par som hade ordnat boende på egen hand. Min man är väldigt finkänslig så han tog inte upp det själv men naturligtvis frågade de honom var han hade fått bo. Och då var han ju tvungen att bekänna och försöka se beklagande ut när de blev besvikna och långa i ansiktet över det val de själva gjort. 

Det enda tråkiga i sammanhanget var ju att inte hela familjen var med och fick njuta av det här lyxdrypande bonusdygnet. Det är verkligen synd. 

Att låta sig influeras

För väldigt länge sedan såg jag filmen Familjen Jones (originaltitel Keeping up with the Joneses). Har man inte redan sett den så kan jag rekommendera den, även om den har några år på nacken. Man kan säga att som influencers var de banbrytande. Jag kommer ihåg hur vi tyckte det var genialiskt, hur smart som helst, och hur vi undrade varför ingen kommit på det tidigare. 

Klipp till idag: 

orkar vi se en enda influencer till? Jag vet inget annat yrke som irriterar mig mer. Ja, jag fattar att det är ett riktigt yrke och att de tjänar enorma pengar på att visa upp saker, äta ute och resa. De gör en karriär på att konsumera och lyckas de så kan de anställa ett helt crew som ska hjälpa dem: pr-agenter, assistenter och personliga fotografer. Många äldre skakar på huvudet åt detta men jag tror man måste förstå hur stora dessa kreatörer inom sociala medier faktiskt är. 

Jag har inte svårt att hänga med i utvecklingen och kan förstå att det finns sociala medie-profiler som tjänar pengar på att synas. Den biten kan jag fatta. Men det jag inte riktigt förstår är hur deras målgrupp verkar svälja allt med hull och hår? När samma sponsorer och samarbetspartners syns överallt, som till exempel Daniel Wellington och Na-kd. Och avslutas med samma rabattkoder varenda gång. Går unga människor verkligen på det här? 

Kräver man inte mer som betraktare? Åtminstone ett uns äkthet. Om man nu ser upp till och beundrar dessa influencers, så borde man bli besviken när allt är köpt och skådespeleri. Tröttnar man inte när en hel grupp bloggare eller youtubers lägger upp samma samarbeten hela tiden? Ser man inte igenom det och saknar trovärdigheten? 

Begriper inte att folk inte ser igenom betalda samarbeten. När det är så uppenbart att någon fått betalt för att marknadsföra en juice, en tröja eller valfri annan produkt. Och alla verkar stöpta i samma form och har anammat exakt samma livsstil. En annan sak, verkligen värd att kritisera, är den omtalade smygreklamen. Det slarvas rejält med reklammärkning och varje gång jag ser det blir jag ännu mer emot influencers som marknadsförare. 

Att ha förebilder är inget nytt, det behöver vi människor. Min första stilmässigt förebild var min kusin. Då var jag sju år gammal och såg upp till henne på ett nästintill dyrkande sätt. Hon är två år äldre än jag, så hon var också före med allt. Jag ville klä mig likadant och alltid ha detsamma som hon. Och än idag kommer jag på mig själv med att ha stilförebilder. Det handlar inte om att jag är osäker på mig själv, utan mer om att jag blir inspirerad och motiverad. I min bekantskapskrets finns framför allt två personer som verkligen inspirerar. Både genom sitt sätt att vara och hur de ser ut. På något märkligt sätt lyckas de ha min drömstil och hitta det där lilla extra som jag önskar att jag hade hittat. Det här kan ju låta väldigt ytligt och totalt obegripligt för den som helt saknar intresse för kläder och stilar. Men som jag skrev handlar det även om hur de för sig i olika sammanhang och livsval de gjort. En förebild kan ju vara vem som helst och på många olika sätt. Men skyll på min ålder eller vad som helst, på mig har det motsatt effekt och jag väljer aktivt bort varor och tjänster som marknadsför sig genom influencers plattformar. I synnerhet om det också förekommer smygreklam. 

Nu konsumerar jag ju knappt något så det blir en tunn röst i vinden. Men ändå, det känns rätt. 

Omslagsbild film

Baksidestext film

Eget eller andras ansvar (- fortsättning)

Hoppas att ni alla haft en fin påsk!

Ledsen för bloggtystnad men vi åkte bort över påsken. Vi åkte med Inredaren och hennes familj till deras lantställe. Kan ni förstå hur härligt det var? Ett jättemysigt ställe och det ligger verkligen ute på landet med åkrar och betesmarker runt huset. Det var så välgörande att andas in den friska luften och värma fötterna framför brasan på kvällarna. 

Men det spelar ingen roll att man bara vilar därute, jag var fullständigt uttröttad när jag kom hem och däckade totalt. Har man inte själv varit stressjuk är det nog omöjlig att föreställa sig hur det är. Efter min hemkomst har jag varit sängliggandes i två dygn och bara sovit. Med värk i kroppen och den här förlamande tröttheten som jag avskyr så mycket. Jag tycker att det är så svårt det här, vissa dagar kan jag må ganska bra. Särskilt om jag haft lugn och ro omkring mig, fått vila och sova. Och vad händer då? Jo, jag får för mig att jag orkar göra saker och vara social. Tyvärr är det lätt hänt att man tror att man orkar mer än vad man gör. Särskilt när det är saker man ser fram emot, som egentligen inte kräver någon ansträngning. Men det kommer alltid bakslag. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag har alltid trott att det är en myt men har insett att det är högst verkligt. 

Men nog gnällt om det nu. Istället tänker jag avsluta den senaste tidens temainlägg (om hur vissa människor bara verkar råka ut för en massa tråkigheter) genom att berätta om Anne, 65, som fastnat i Kenya utan möjlighet att ta sig hem till Sverige igen. Expressen har gjort ett reportage om Anne, men som så många gånger förr lämnas en hel del frågor obesvarade. 

Jag har plockat ut russinen ur kakan åt er:

"Anne reste från Skåne till Kenya där hon träffat en man."

Var träffade hon en man? Hur? På Facebook? Eller har de verkligen träffats i verkligheten? Redan här börjar man ana en flock ugglor i mossen. 

"I Kenya fick hon ekonomiska problem, bland annat därför att sjukpensionen inte kom in på kontot på grund av ett adresstrul hemma i Sverige."

Bland annat? Vilka andra ekonomiska problem drabbade henne och varför tas de problemen inte upp i artikeln? De verkar ju rätt avgörande med tanke på att hon sitter fast i Kenya utan möjligheter att ta sig hem. Och var är hennes sjukpension för hela den här tiden? Gick den bara upp i blotta intet på grund av adresstrul - och vad var det för adresstrul?

"Svenska ambassaden i Nairobi hänvisade först till släktingar hemma i Sverige. Men dem har Anne ingen kontakt med."

Har hon ingen kontakt med någon? Inte en enda anhörig? Inte en enda som kan tänka sig att hjälpa henne, inte ens nu när hon befinner sig i en prekär knipa?

"Anne har inte ens 10 kr till mat. Pengarna är slut, hon är sjuk och behöver vård. Men passet lämnade hon i pant till en långivare."   

Var får hon mat ifrån då? Och den nya kärleken - var tog han vägen? 

Jag misstänker att hon blivit sol-och-vårad av en dejtingbedragare och kärlekskrankt sprungit rakt i fällan. Frågan är om den kenyanska Casanovan lyckats komma åt alla hennes pengar eller om hon åkte dit barskrapad, utan sparpengar, och förlitade sig helt på sjukpensionen?

Det är naturligtvis synd om henne oavsett, men i artikeln saknas i stort sett all information om vad som egentligen har hänt. "Jag måste få hjälp" säger Anne. Återigen förlitar vi oss på att staten ska gripa in, även när vi ställt till det för oss rejält. 

Artikeln i sin helhet hittar ni här:
Annes kärlekssemester blev katastrof