Litet eller stort

Jag har noterat att det inte bara är sparsamhet som går hand i hand med minimalism. Många verkar tycka att trångboddhet och minimalism hör ihop. Jag gillar idén med kompaktboende och tycker att man alltid bör försöka tänka kvadratsmart, oavsett ytans storlek. Trenden med Tiny Houses verkar röra sig hitåt och en bildgoogling visar en massa pyttesmå söta hus som ser ut att komma direkt från någon barnfilm. Jättegulligt, men kanske mest lämpat för den ensamstående eller möjligen ett barnfritt par.

Läste någon sparbloggare som vill gå ner i boyta, vilket är fullt förståeligt om prylarna minskat. Varför ha ytor som står outnyttjade men fortfarande kostar pengar. Men även om jag förstår poängen ser jag inte några personliga fördelar med att bo mindre. Inte med familj och framför allt inte med lite större barn. Vi är fyra personer med olika viljor och behov. Och även om det är skönt för själen att göra sig av med en massa bråte stör jag mig inte på fria ytor. Tvärtom, min dröm är att bo större. 

Jag förstår ärligt talat inte riktigt kopplingen mellan minimalism och trångboddhet.

För mig är det värdefullt att kunna gå undan till en lugn plats för att läsa eller arbeta ostört eller att kunna erbjuda övernattning för flera gäster åt gången. Att alla får ha space omkring sig helt enkelt. Nu menar jag inte att drömmen är att bo på 1600 opersonliga kvm utan det skulle räcka med ett par rum till. När barnen var små delade de rum men sedan ett par år tillbaka har de varsitt rum och samtidig blev vi av med vårt arbetsrum som även användes som gästrum och tv-rum. Det var ett bra ställe att dra sig undan på och jag kan sakna de extra funktionerna. Så nej, flytta till mindre är inte aktuellt i vårt fall. Familjer är olika och en boendeform passar inte alla. Vi är inte heller den typ av familj som skulle gilla husvagnssemester eller att trängas i ett litet torp hela somrarna. 

Tjuvstartare

Ser att en del redan har börjat med snålmånaden april. Men hallå, vänta lite?! Det är fortfarande mars och vi går in i april först i övermorgon. Min protest handlar givetvis inte om att jag kan känna mig kraftigt diskvalificerad efter de påsar med mört kalvkött, gulliga minimozzarellor, ekologiska plommontomater, ostar, godis, choklad och snacks som jag släpade hem i helgen. Nej nej, inte alls. Det handlar om att jag tyckte att vi kom överens om april. Nu har jag ju dessutom ätit upp mig och byggt upp livsavgörande fettreserver för att överleva nästa månads snåleri. 

Med andra ord tänker jag köra 1-30 april och ingenting annat. Det ska snålas och matkostnaderna ska redovisas. Ville bara klargöra det. Och ni som tror att jag har fulbunkrat i förväg kan genast tänka om. Det finns bara smulor kvar efter helgens frosseri och jag börjar april med en hyfsat tom kyl. 

Imorgon ska sonen äntligen tillbaka till skolan och då återgår förhoppningsvis matkontot till normal nivå. Själv är jag ledig men tänker förgylla jobbet med min närvaro i sisådär fyra timmar. Vi är överhopade med jobb och jag ligger på minus vad det gäller timmar. Skönt att komma ifatt med både och. När jag inte klarat att minska utgifterna måste jag öka inkomsterna. Japp, självbestraffning!

Goda och dåliga nyheter

Slutet på mars blev en ekonomisk käftsmäll om man jämför med tidigare månaders hårt och idogt sparande.

Jag har inte bloggat under helgen eftersom ena halvan av familjen åkte till Göteborg medan vi andra stannade hemma. Pappa och tonårsson bodde på hotell (även om det var ett mycket prisvärt alternativ, med premiärrabatt) och kostade på sig ett par restaurangbesök. Vi som blev lämnade hemma slösade pengar på extra goda middagar, snacks och lördagsgodis. Man kan säga att jag tappade kontrollen en aning i min iver att hålla lillgrabben vid gott mod när han var ledsen över att inte få följa med på resan. Givetvis inte bara genom sådant som kan köpas. Det blev även en skärmfri helg, bortsett från ett par tecknade filmer på kvällarna. Lägg till ett sjukt barn i två veckor och det andra barnets födelsedagsfirande och vi har listat bakomliggande orsaker till ett minimalt sparande den här månaden.

Det kändes extra surt att logga in på banken för att kolla vad som hänt på kontot sedan lön. Mycket riktigt, usla siffror. Nu får jag vara tuff mot mig själv! Det är 25 dagar kvar till lön och redan snävt att klara sig. Vilken tur att just april är utsedd till tidernas snålmånad i bloggosfären. Ha! Jag har inte ens något val.

Detta här hänt på mitt konto sedan lönen trillade in den 25/3:

1200 kr till ett stående fondspar.

684 kr AMF Pension/fondförsäkring

400 kr Skandia Liv

605 kr Fackavgift.

20 kr Månadsavgift bankkort

1600 kr (!) till sparkontot

1623 kr (!) mat och förbrukningsvaror.

Dessutom är ett belopp överfört till min man, för hälften av våra fasta kostnader. 

Som tur var hade jag 3490 kr kvar från februarilönen. Dessa pengar åkte rakt in på sparkontot. 

Kvar på lönekontot finns ynka 5595 kr. 

Det som räddar månaden är att vi sålt saker för 25.000 kr. Jag är verkligen helnöjd med att det gick så snabbt och smidigt. Nu har vi bara kvar två annonser på småsaker och de verkar svårsålda. Äldre teknikprylar verkar inte direkt eftertraktade på marknaden. 

Sparismen

Sparsamhet verkar locka allt fler människor. 

Snart kanske sparismen finns som ett begrepp?

Att det finns en ideologi i dagens samhälle bakom sparande, en rörelse som vuxit fram i takt med att människor tröttnat på konsumtion och strävar efter ekonomisk frihet. Ja, det var något jag aldrig tänkte på när jag började min spardiet. 

Inte så att jag trodde att jag ensam löst en hemlig kod eller inbillade mig att jag var den enda i världen som dragit slutsatsen att pengar ger utrymme för valmöjligheter. Däremot kände jag inte till att så många hade sparsamheten som livsstil. Jag visste givetvis att det finns alternativa livsstilar baserade på självhushåll, antikonsumtion och minimalism. Jag hade läst artiklar om downshifting och köpstopp. Oftast handlar det om miljömedvetna människor som främjar återvinning eller personer som bedriver jord- och skogsbruk utan maskiner och lever på vad gården ger. Ägg från egna höns och mjölk från geten. Jag ser absolut inget fel i detta, tvärtom. Det är bara väldigt svårt för mig att relatera till detta. Jag är uppvuxen i stadsmiljö, inte på landet. Jag har aldrig plockat ett ägg och min erfarenhet av getmjölkning sträcker sig till vad jag sett på TV. Min kunskap om odling är mycket bristfällig och jag får tag på föda genom att gå ner till min lokala matbutik och plocka från hyllorna.

Självhushållarna och miljönördarna har en livsstil som sticker ut och fördomsfullt nog så känns det långt ifrån mig själv. Återigen, inte på grund av att det skulle vara sämre utan för att det handlar om helt andra levnadsval och ideologier. Det ligger mycket politik i miljötänket men mitt sparande har ingen politisk agenda. Jag är en inbiten stadstjej som lever cityliv och trivs med det. Jag vill downshifta men utan att säga nej till ett bekvämt boende och en modern livsstil. 

Så, nu har jag ventilerat mina fördomar och kan fortsätta med vad jag ville säga. Nämligen att jag är positivt överraskad över att vi är så många "vanliga" hårdsparare som delar samma vision och mål. Vi som har vanliga jobb eller skola att gå till och som vill hoppa av medelklassens berömda ekorrhjul. Jag känner inte en enda person som lever som jag gör nu men via internet har jag hittat så många att det börjar likna en växande folkrörelse. 

Sparismen är på framfart!

Otack är världens lön

I mitt jobb innebär det ibland att jag måste bemöta riktigt upprörda och arga människor. Vansinnigt upprörda och arga faktiskt. Det är alltid en utmaning att hantera människor som befinner sig i ilskefasen men det finns tekniker för att handskas med dem. Det finns nycklar till framgångsrik konfliktlösning och jag har med åren utvecklat ett professionellt bemötande. 

Knepet är att inte ta det personligt. Oftast fungerar det och jag har en förmåga att hålla distans även i stressade situationer. Men förutom att alla situationer är olika så har vi ju även olika dagsform. Idag skulle jag ha varit ledig men då det var kris på jobbet hoppade jag in. Och vad fick jag för det? Jo, huvudvärk. Motivationen tröt eftersom jag hade sett fram emot en ledig dag  Jag gick till jobbet och glömde min mentala rustning och givetvis är det då det händer. Under mina sex år på samma arbetsplats har vi aldrig haft ett större och till synes mer olösligt problem och det behövdes en akut lösning. 

När jag äntligen lämnade jobbet kände jag mig trött och helt dränerad på energi. Under promenaden hem lekte jag med tanken på att säga upp mig omgående. Vilket jag naturligtvis inte kommer att göra, ibland räcker det att bara tänka på det för att det ska kännas bättre. När jag väl kom hem hade jag släppt ärendet helt och kunde njuta av middag och familjeliv. Däremot känner jag mig mer motiverad än någonsin att slutföra det jag påbörjat, spara ihop till insatsen för framtida valmöjligheter och ett större oberoende. 

Allt som oftast trivs jag med mitt jobb och mina kollegor men ibland blir det bara för mycket. Särskilt när det går upp för mig att jag tjänstgör som sköld mellan en persons angrepp och den egentligen ansvarige. Att stå på lönelistan har sina fördelar men även nackdelar och begränsningar. 

När snålhet drabbar andra

Snålhet kom än en gång upp till diskussion i jobbets fikarum. Det är ett tacksamt ämne att diskutera och berätta om. Gnidenhet engagerar och ger upphov till såväl skratt som starka reaktioner.

Olika ord har olika innebörd för olika människor. 

Förvånansvärt många förknippar sparsamhet med snålhet men jag tycker inte riktigt att det är samma sak. Att vara sparsam är att vara ekonomisk medan snålhet främst är förknippat med girighet och själviskhet. Snålhet för mig innebär att man lever på andra. En gamig person helt enkelt. Men som sagt var, folk har svårt att se skillnad. Därför tror jag att det är klokt att låta bli att basunera ut en sparsam livsstil. Att man håller hårt i pengarna provocerar de som låter pengarna rulla. 

Dagens samtal kom att handla om en person som alltid måste berätta om alla klipp, kap, extrapriser och fynd hon gjort. Alltid. Ner till minsta krona. Och nej, den personen var inte jag (och jag känner inte heller personen i fråga). Alla ondgjorde sig över detta lysande exempel på "extrem snålhet". 

För mig är girighet mer chockerande än snålhet. Jag har träffat giriga människor och tycker att det är mycket mer ocharmigt än om någon springer mellan en massa olika butiker för att hitta det billigaste. Det finns många exempel på otrevlig girighet, allt från bedrägerier till roffa åt sig-mentalitet. Även mindre händelser som påverkat vänskapen i negativ riktning. 

En gång blev jag ombedd att vara kattvakt åt en kompis när hon skulle på utlandssemester. Jag skulle bo i hennes lägenhet under tiden hon var borta och självklart köpte jag min egen mat och lät bli att ta av hennes. Några veckor senare ringde hon och ville att jag skulle betala elräkningen för att jag "fått bo" i hennes lägenhet. Till saken hör att jag hade en egen lägenhet att bo i och att det var hon som bad mig att bo hos henne för att hon inte ville flytta på katten. Tilläggas bör att jag inte hade gjort något som fått hennes elräkning att stiga, jag tillbringade dagarna på jobbet och använde på sin höjd spisen för att koka lite pasta på kvällen. 

Ett annat exempel var när jag och min man var bjudna på en nyårsfest. Det är ju inte gratis att ordna en större fest och därför delade vi upp det sinsemellan. Alla skulle bidra med något och det föll på vår lott att bland annat ta med bubbel att skåla i. Vi tog med en flaska finare champagne och kunde därmed bocka av den från listan. Döm om vår förvåning när en flaska Asti Cinzano åkte fram och finbubblet var totalt borta. Värdparet behöll helt sonika flaskan och serverade oss och övriga gäster något helt annat. Jag hade inte brytt mig om det inte vore för att vi kanske framstod som snåla inför de andra på festen. Alla visste ju att vi hade fått uppgiften att ta med oss mousserande dryck...

Idag umgås jag inte med någon av dem och har vänner som är på samma våglängd när det gäller pengar. Det känns bra.

Bokat och klart

Som jag nämnde tidigare fyller sonen år inom kort. 

Min man beslutade sig för att göra något speciellt med honom och nu är det bestämt att de åker till Göteborg i ett par dagar. När man har mer än ett barn är det viktigt att varje barn får egentid med föräldrarna ibland och sonen ser verkligen fram emot att få komma iväg. Först var det tänkt att de skulle sova hos goda vänner men det var svårt att få ihop datum som passade alla. Kvinnan i vänparet är från Kanada och hon har en hel bunt med släktingar som kommer för att möta den svenska våren precis när min man kunde ta ledigt från jobbet. 

Istället bokade vi ett nyöppnat ställe som har premiärpriser. Hotell & Vandrarhem, enkelt men nybyggt och ser fräscht ut. Lägereld i lobbyn, det borde passa perfekt för en 13-åring! Jag återkommer med en recension när de är tillbaka. 

Jag tror till och med att det kan vara ett bra tips för er som vill hitta en prisvärd övernattning som inte känns trist och sunkig. 

Bild jättemycket snodd från nätet

Intressant länk:

http://www.white.se/aktuellt-press/716-svenska-turistforeningen-oppnar-stf-goteborg-city

Do the To-Do List!

Ute skiner solen men vi har ägnat dagen åt att rensa i röran. Lillkillen är fortfarande sjuk så det passade bra att bocka av några punkter på vår to-do list. Som ni vet går sparande och minimalism hand i hand och jag ger mig inte förrän vi släppt taget om alla onödiga prylar. 

Detta är vad vi hunnit med idag:

* Fixat med bilder och annonser på Blocket. 

Vi har lagt ut annonser på grejer för sammanlagt 29.700 kr och är medvetna om att vi kommer att få mindre eftersom alla prutar helt hysteriskt. 

* Rensat pappershögarna. 

Framför allt den där stora "sen-högen" som bara växer och växer. Jag kan inte begripa varför pappershögarna aldrig krymper med tanke på dagens möjligheter med e-post. 

* Blivit kunder hos Avanza bank och öppnat två konton, aktie- & fondkonto samt ISK-konto. 

Vi har haft Skandiabanken och SBAB i många år men nu var det dags att utöka familjens banker. Det känns väldigt spännande att börja ett nytt sparkapitel på en ny bank. Allt jag sparat sedan januarilönen och framåt ska oavkortat in på Avanza, och sedan fortsätta löpande månadsvis. I nuläget vet jag inte om jag kommer att flytta över en del av de pengar jag sparat redan tidigare, det får vi se när jag kommit igång.

När detta var klart släpade jag fram en massa förvaringsboxar med bilder och minnessaker (gratulationskort, brev, fotojulkort, bröllopsinbjudningar och liknande). Trodde i min enfald att jag skulle kunna halvera innehållet och på så sätt frigöra förvaringsutrymme. HA HA HA HA HA...

Har ni någon gång satt er ner för att rensa fotografier som är 10-20 år gamla? Man misslyckas totalt! Istället fastnar man och börjar prata gamla minnen. När vi hade tittat igenom en miljon bilder men bara slängt ett tiotal insåg jag att jag lika gärna kunde ge upp och ställa tillbaka lådorna. Det där får jag ta tag i någon gång när jag är ensam hemma och på osentimentalt humör. Egentligen går det inte att slänga särskilt många eftersom fotografier hör till saker som jag anser vara värdefulla och bör sparas. Däremot borde de verkligen sorteras och läggas i kronologisk ordning. Hur gör folk? När sätter de sig ner och sorterar fotografier? Och den kanske viktigaste frågan, hur orkar de?

Förutom detta är det galet frustrerande att rensandet än så länge inte syns. Det känns som om vi har en lång väg kvar när det gäller att rensa till en märkbar nivå. 

Jämställt sparande

Att hårdspara kan anses vara en udda livsstil i dagens konsumtionssamhälle. Det kan vara svårt att få förståelse från omgivningen men hur är det med toleransen från en eventuell partner?

Jag funderar på sparare som lever i tvåsamhet, om det är nödvändigt att ha exakt samma syn på sparande och hur pengar ska användas. De som sparar för att sluta jobba, är det då tänkt att båda ska sluta jobba samtidigt? Den ensamstående spararen kanske träffar någon och då gäller det att få förståelse för sparsamhetens alla uttryck.

I vårt fall är det inget problem eftersom vi oftast har samma syn på ekonomi och kan kompromissa de få gånger som åsikterna drar åt olika håll men jag är nyfiken på om alla sparare har gjort det till ett gemensamt beslut. Det måste vara svårt att köra ett eget race i en relation?  Den ena äter havregrynsgröt medan den andra gratinerar en hummer...

När det gäller jobb är vi gående på samma väg men mot olika mål. 

Min man driver eget företag och jobbar därför mycket. Han hör till dem som gillar att arbeta. Därmed inte sagt att han vill harva minst 40 timmar i veckan på jobbet år ut och år in. Men företaget är hans skötebarn och en viktig del av hans liv. Målet är att jobba mindre i framtiden men tjäna lika mycket som förut. Han vet sitt mål och vägen dit. Det borde förhoppningsvis vara ganska lätt att uppfylla och vägen dit känns värdefull för honom eftersom han älskar det han gör. Det handlar egentligen bara om arbetstider, tidiga morgnar och långa dagar känns tyngre ju äldre han blir. Dessutom vill han ha mer tid för familjen och sina intressen. 

När jag träffade min man var han anställd. Han trivdes aldrig utan längtade efter att starta eget. Han tyckte att det var tråkigt att inte få utveckla sina egna idéer och att inte få utöva någon kontroll över verksamheten. Han saknade också möjligheten att själv få välja sina medarbetare. Alla fick lika mycket i lön oavsett vad de presterade och det blir lätt ett orättvist lönesystem. Lönearbete går ut på att man endast får lön för sitt arbete vilket innebär att en sår och någon annan skördar. 

Företaget är en viktig del av vårt liv och ingenting vi vill vara utan men vi ser fram emot mer ledig tid tillsammans. Vi har samma grundtanke om hur vi vill leva i framtiden och jag tror att det är en förutsättning för att lyckas.

Mötet med Fröken Streber

Idag träffade jag en person som är en äkta karriärist. Det började med att vi diskuterade en gemensam bekant som har fått ett nytt jobb. Ett jobb som anses mer statusfyllt än det tidigare jobbet. Jag kan hålla med om att det nya jobbet verkar bättre eftersom det är fördelaktigare arbetstider och något högre lön. Det är ju bra så långt, men sedan kom diskussionen att handla om karriär som statushöjare. Hon höll ett riktigt brandtal om karriär som den enda möjligheten till ett lyckat liv. Jag ställde ett par frågor om varför och på vilket sätt. Svaren jag fick var luddiga. Hon kunde inte säga exakt vad som var så viktigt mer än att få en hög lön och en titel. Jag antar att det handlar om bekräftelse och självförverkligande. Det kändes inte som om hon strävar efter bekräftelse för att hon kan saker utan mer en jakt efter högre status och att leva upp till vissa normer. Det är hennes val och jag respekterar det, men det jag sätter mig emot är att vi indirekt hetsar varandra att jobba för mycket och visa upp vår framgång. 

Jo, jag tycker att det är viktigt med utbildning. Att det är betydelsefullt med personlig utveckling, att fördjupa sin kompetens och växa som människa. Jag anser att det är lika viktigt både yrkesmässigt och privat. Det som däremot fick mig att bli irriterad var åsikten att karriärjobb är den enda vägen till ett lyckat liv. Detta framfört på ett sätt som om det vore fakta. 

Folk får göra precis vad de vill med sina liv. Det finns workoholics som blir lyckliga av 50-60 timmars arbetsveckor. Det är bara att gratulera de människor som tycker arbete är meningen med livet men jag tycker inte det, inte nu längre. Jag tänker så här, man kan vara ambitiös utan att ha en karriärmässig ambition. Är det inte ambitioner att göra medvetna beslut och att ha personliga mål som man strävar efter att uppnå, oavsett hur dessa mål ser ut? Den som klättrar på karriärstegen jobbar oftast mer, sällan mindre. 

Vilka är mina ambitioner inför framtiden? Min personliga karriärstege ser ut så här: jobba så mycket eller lite som jag själv vill, slippa gå hemifrån tidigt och komma hem sent de flesta av veckans dagar och ändå ha råd att leva utan att ligga samhället till last. Det är först då jag har lyckats. 

Unika presenter

Min son fyller år om en vecka. Det enda han önskar sig är en ny mobiltelefon och ett spel. Båda mina barn har passerat leksaksåldern och önskelistorna består numera oftast av teknikprylar. Det är varken bortskämda eller giriga barn så de skriver korta önskelistor, en eller högst två saker. Ärligt talat tycker jag att det är bra, då är de rädda om det de får och förstår värdet av prylarna. Är det någon dyrare grej kan man gå ihop och dela på kostnaden till en gemensam present, något som brukar uppskattas av släktingar som inte vet vad de ska köpa. 

Detta leder mig osökt in på alla dessa presentköp till vuxna människor utanför familjen. De önskar sig ingenting för de har allt eller kan köpa det de vill ha. Det är då upplevelsepresenterna rullar in i bilden. "Jag vet, vi ger henne olivoljeprovning/polkagriskokning/kaffekurs eller varför inte en fiskpedikyr!" Upplevelseföretagen finns för att vi så ofta måste köpa för köpandets skull.

En tidigare kollega fick en gång upplevelsen "Middag i mörker". Hon tyckte i och för sig att det var en intressant erfarenhet men jag tvivlar på att det någonsin kommer att stå på min bucket list. 

Delikatesskorgar fyllda med olivolja, tapenade, grissini och fikonmarmelad är ett populärt alternativ till upplevelser. Och räcker pengarna inte till något av ovanstående köps det gärna exklusiva doftljus. Folk får väldigt mycket doftljus nu för tiden. Jag antar att det är en modern motsvarighet till cd-skivan som present (före Spotifys tid). 

Det är så vi gör när folk har allt. 

Jag vill inte bli en person som har allt. Jag vill fortsätta att behöva saker och verkligen uppskatta vad jag får. Missförstå mig rätt, jag gillar delikatesskorgar och doftljus. Det är inte min mening att låta otacksam men det jag försöker säga är att vi har för mycket saker och lever i ett överflöd. Vi saknar att sakna något, att behöva saker. 

Samtidigt som vi får allt mindre tid över till oss själva. Kanske borde vi egentligen ge bort tid i present? "Grattis på födelsedagen! På måndag är du helledig." 

Jag skulle bli så otroligt glad om släkt och vänner hade en insamling för att köpa mig ett par lediga dagar i present nästa gång jag fyller år.

Anta en utmaning!

Jag kan inte tacka nej till en utmaning så jag hakar självfallet på Familjen Fri's utmaning att bokföra och redovisa alla livsmedelsinköp under april månad. 
http://familjenfri.se/?p=855  

Givetvis kommer jag att redovisa mina siffror även här i bloggen. Jag planerar att spara alla kvitton och bokföra dem genom att gruppera utgifterna och sedan summera varje kategori i slutet av månaden. Det borde väl vara det enklaste sättet? Eller har ni några bättre förslag?

Haka på ni också! Ju fler desto roligare. In på Familjen Fri's blogg och anmäl ert intresse. Alla vi som deltar lär tänka oss för både tre och fyra gånger innan vi lägger någon onödigt skit i varukorgen så tänk på alla sköna slantar vi kommer att spara. 

Matkostnaderna har hoppat upp ett snäpp under den senaste veckan eftersom båda barnen är sjuka. Det borde vara tvärtom eftersom de äter mindre men nej, de vill ha saker som inte finns hemma och då är det bara att ranta till affären och köpa olika varianter på flytande föda och drycker som fungerar till halsfluss. Räknar med att ta igen det under nästa månad genom att sänka matkostnaden något. 

Ps. Någon som vet hur man lär barn att börja käka bönor och linser på eh, ungefär två veckor?

Putsa bort pengar

Häromdagen sken solen och man såg knappt ut genom våra smutsiga fönster. Så non classy med fönster täckta av en sjaskig grå hinna. Jag kom på en tillfällig lösning, att dra ner persiennerna. Då syntes inte heller dammet på vår högblanka TV-bänk (mediabänk enligt maken, tydligen viktigt att särskilja dessa?). Men att sitta med nerdragna persienner kanske blir trist i längden. Jag vill ha rena klara fönster och fin utsikt. 

Som av en händelse fick vi lära oss putsa fönster med Marlene Eriksson på Nyhetsmorgon i morse. Hemligheten ligger tydligen i att använda en bra skrapa med gummiblad. I vårt fall handlar det inte så mycket om skrapan utan att våra fönster är knepiga så det är förenat med livsfara att luta sig ut för att försöka komma åt överallt. Dessutom består de av två fönsterbågar som är näst intill omöjliga att ta isär. Vi brukar anlita fönsterputsare och det är egentligen ingen större utgift men plötsligt tar kostnaden emot. Ständigt dessa ekonomiska frågor att ta ställning till, betala 700 kr för att få rena fönster eller 700 kr in på sparkontot? Det lutar mot att fortsätta anlita proffs på fönsterputsning. 

När barnen var små och företaget nystartat hade vi städhjälp. Ja ni hör ju, idel förändringar i livsstil. Vilken skillnad nu mot då. Jag borde vara miljonär flera gånger om med tanke på att jag dragit ner på alla sortens utgifter.

Ni duktiga sparare putsar förmodligen era fönster själva och jag kommer att känna mig som Sveriges största slösare. 

En vaknatt senare

Det blev inget bloggande igår eftersom minstingen fick åka en tur till barnakuten igår kväll. Många långa timmar senare låg han hemma i sin egen säng igen, med en konstaterad besvärlig halsfluss. Säg det besök på en barnakut som lyckas hålla sig inom endast en del av dygnets indelning. Kväll blir natt eller natt blir morgon och föräldrar så trötta att de är övertygade om att deras skallar kommer att explodera i sjukhusets lysrörsbelysning. 

Goda vänner till oss har årsabonnemang på Sveriges enda privata barnsjukhus. Där utlovas korta väntetider och hög tillgänglighet. Jag sitter faktiskt och trycker på ett litet tips: privatsjukhuset skulle lätt kunna ragga fler abonnenter genom att ställa sig utanför en vanlig barnakut och fånga upp utmattade föräldrar som är beredda att teckna vad som helst som gör att de fortsättningsvis slipper ändlösa väntetider. Jag tänker inte ta ställning till om barnsjukvård ska drivas i offentlig eller privat regi, men att något borde göras åt väntetiderna är helt klart. 

Att ha sjuka barn och vabba innebär att ekonomin påverkas genom akutkostnader och inkomstbortfall. Jag vet att många vobbar istället för att vabba, dvs. jobbar och vabbar samtidigt. Det gäller inte mig eller min man eftersom vi behöver befinna oss på våra respektive arbetsplatser för att kunna arbeta. Vi har turen att kunna kalla in barnens farmor men huvudregeln är att barnens hälsa avgör. 

Apropå välbeställda människors val som förenklar livet såg jag idag en liten film om en omtalad byggnad på Manhattan med sky garage. Genom att köra in i en specialbyggd hiss kan man ta bilen direkt upp till lägenheten. Hissen identifierar automatiskt bilen och vilken lägenhet den tillhör. Jag vet inte om detta är för att förenkla parkeringssituationen eller om det är för att de boende ska känna att de har tillgång till något extravagant. I vilket fall måste det vara härligt för de boende att slippa kliva ur bilen om det regnar. 

I vår byggnad har vi en så pass stor hiss att alla våra cyklar går in samtidigt, det får väl också räknas som lite flashigt?

Permanent eller tillfälligt köpstopp?

Det slog mig idag hur löjligt lätt det var att bryta och byta vanor som jag haft hela mitt vuxna liv. Jag trodde det skulle bli mycket svårare och att jag skulle falla för frestelsen att köpa kläder och prylar. Jag var beredd att undvika butiker och vidta drastiska åtgärder som att tömma kortkontot så att det bara skulle finnas ett veckobelopp tillgängligt men jag har inte behövt göra någondera. Den huvudsakliga slutsats vi kan dra av detta är att jag inte var shoppingberoende. Skönt att veta. 

En vanlig fråga är hur länge mitt köpstopp kommer att hålla och det är svårt att säga. 

Jag har gått in rätt hårt för det här med sparandet och för tillfället saknas en balans mellan spara och spendera. Det återstår att se om min strikta spardiet funkar i längden. 

Jag vill spara så mycket som möjligt och planerar att fortsätta med ett köpfritt beteende så länge det går. Jag kanske aldrig går tillbaka till mina gamla vanor eller så kommer jag i takt med tiden att tillåta mig en veckopeng att förfoga över fritt. Jag behöver inte bestämma mig för något utan kan låta tiden utvisa hur allt blir, men jag tvivlar på att jag kommer att falla tillbaka i gamla mönster. Sparandet är inte bara en tillfällig kick som känns kul för stunden, vilket faktiskt köpandet var. Att spendera och köpa saker ger en omedelbar men kort lyckokick och det tar inte lång tid innan man har siktet inställt på nästa inbillade behov och letar nya saker att köpa. 

Jag upplevde samma känsla när vi renoverade här hemma. Istället för att bli nöjd och glad när ett av rummen var färdigt började vi genast se fel och skavanker i nästa rum. När alla rum var klara hade barnen redan nött på tapeterna och nya defekter uppstått. En evighetskarusell som aldrig stannar. 

Nu har jag plötsligt mer tid över till min familj och fritid. Jag utvecklar nya intressen och får ny insikt och kunskap. Det är en befriande känsla att prioritera annat än köpcentrum och butiker. Tycker även att godsaker smakar mycket bättre nu när jag bara äter dem någon gång ibland istället för att slentrianmässigt tugga i mig vad jag känner för. 

Lördagsnöje: räkna kontoutdrag

Minstingen insjuknade i halsont och ligger nu nerbäddad i soffan, febervarm och ynklig. Upptäckte att vi bara har ett par barnalvedon kvar så vi behöver köpa fler imorgon. Min man hämtade ut sin nya företagsmobil i fredags och sedan dess är han inte kontaktbar. Eller, jag vet inte om jag skulle kalla det för mobiltelefon. Telefonen har en skärm på 5,7 tum och alla som sett den undrar om man fick med ett vägupphängningsfäste till "den lilla teven". 

Jag har med andra ord en händelselös lördagskväll och vad kan väl passa bättre än att skärskåda sina kontoutdrag? 

Perfekt att köra en extra kontokontroll så här tio dagar före lön. 

Glädjande nog finns det 4035 kr kvar på kontot. 

Jag har handlat mat och förbrukningsvaror för sammanlagt 2213 kr. 

Känner mig väldigt nöjd då jag lyckats hålla kostnaderna nere trots att jag köpt några saker som kan anses vara onödiga, t.ex Cheerios, portionsförpackad yoghurt och färdiga såser från kyldisken. Det är dock viktigt att poängtera att jag ligger på NOLL kronor i nöjen/övriga utgifter på kortet. 

Apropå att handla mat så hände det en rolig grej igår när min man var på Ica. Han och en annan kund gick fram till självscanningsdosorna och råkade dra sina kundkort i exakt samma ögonblick så två självscanningsdosor aktiverades samtidigt. De skrattade lite åt detta men det är ju inget problem eftersom en titt på displayen avslöjar vem som ska ha vilken scanner. Men lustigt nog hade de samma namn också, med samma stavning. Det gick inte att se vems dosa som tillhörde vem så det hela slutade med att de tillsammans fick gå bort till kassan och be om hjälp. Ett lite märkligt sammanträffande men kul. 

Schemaplanering Grande

Dagen har ägnats åt två saker, lägga schema på jobbet och skvallra bort en stund med en tjejkompis på kvällen. Däremellan är det möjligt att jag gjorde andra saker men mitt minne sviker mig. Min hjärna började koka någon gång efter fyra, eftersom det inte hör till mina ordinarie arbetsuppgifter att sitta och pussla med allas scheman för fem månader framöver. Jag kommer förmodligen att rabbla datum och arbetspass i sömnen inatt. 

Min nya tjänst som schemaansvarig bottnar i att jag behöver ta ut de där hitte-semesterdagarna fortare än kvickt. Det är bara en tidsfråga innan arbetsgivaren kommer att flåsa mig i nacken. Tillsammans med årets ordinarie semester skulle jag kunna få en sammanhängande ledighet på nio veckor men jag kände mig tveksam till att ta ut allt på ett bräde. Är man sparsam så är man, oavsett om det gäller tid eller pengar. Efter lite beslutsamhetsångest föll valet på att sprida ut dagarna. Långledigt är inte alltid bäst. Jag föredrar fler ledigheter, fördelade över en längre period. Jag måste i vilket fall ta ut min ordinarie semester i en sammanhängande ledighet så jag är oerhört nöjd med fördelningen. Kickstartar min ledighetsbonanza med ett par dagar i slutet av april. Can't bloody wait.

Jo, nu minns jag en sak till. På lunchen gick jag och köpte en deo och ett balsam eftersom det börjar närma sig en krissituation i badrumsskåpet. Betalade med mitt kort då det trots allt räknas som nödvändigt att få ha väldoftande armhålor. Köpte ett budgetbalsam som heter Goodbye damage (lät lovande) med rabattkupong. Funkar balsamet inte till mitt hår kan jag ju alltid använda det på barnen. 

Imorgon blir det kontokontroll och jag har ingen aning om hur jag ligger till. Spänningen är olidlig. 

Varför jobba när man kan klämma pengar ur Youtuben?

Sedan något år tillbaka är PewDiePie min sons stora idol.

Sonen gick från att vilja bli polis till att vilja bli först gamer och nu youtuber. Som förälder gäller det att hänga med i utvecklingen och greppa vad det handlar om. Då och då visar han några youtubeklipp och jag kan se underhållningsvärdet eftersom PewDiePie verkar smart, kul och galet duktig på det han gör - att lyckas med att nå ut. Som en extra bonus har sonen blivit grym på engelska och det är bara att inse att klippen är utmärkt språkträningsmaterial.

Idag läste jag artikeln om PewDiePie i DI, "Svensk tjänar mest på Youtube i världen". 

En 23-årig kille som har 24 miljoner prenumeranter och beräknas dra in ungefär 54 miljoner kronor årligen. Helt galna pengar!

Min son tycker förmodligen att jag är en tönt som kliver upp när klockan ringer och jobbar långa dagar för tja, något mindre betalt. Dagens ungdomar måste tro att världen ligger för deras fötter när man kan tjäna så mycket mer genom att leka på internet än på vanligt avlönat arbete. DJ och videobloggare måste framstå som så mycket roligare karriärval än tjänsteman. För min del får sonen gärna bli youtuber, jag rentav uppmuntrar honom, bara han sköter skolan eftersom det kan vara bra att ha det som backup om det inte skulle bli något.

Eftersom jag hade en dålig dag på jobbet, problemen hopade sig och arbetslusten försvann, hade jag välkomnat att få sitta och tramsa på internet istället. Imorgon ska jag komma på något att videoblogga om och sedan är det bara att börja (= vänta på att miljonerna ska rulla in). 

Ser verkligen fram emot det. 

Länk till reportaget hittar ni här: 

http://www.di.se/artiklar/2013/8/16/svensken-ar-storst-pa-youtube/

Har börjat decluttra

Idag började storrensningen. 

Den som vågar säga ett enda ord om att garderobsrensningar är kul riskerar att åka på en smocka. Alltså allvarligt, det känns som om min rygg är av på minst tio ställen och jag vill inte vika ett klädesplagg till på minst fem år. 

När det gäller större rensningsprojekt finns alltid en risk att jag påbörjar en rensning för att sedan tröttna och inte avsluta. För att överlista mig själv tömde jag hela garderoben - på sängen. Jag ångrade mig givetvis i samma sekund som jag hivat ut allt men det var bara att hugga i eller sova på soffan. Jag rensade, sorterade, vek, svor och muttrade mig genom norra Europas största garderobsrensning. Lägg till att jag tvättade sex maskiner. Det var mycket som blivit liggandes och behövde köras i uppfräschningsprogram. Ångrade mig bitter och ville kasta ut allt på gården och elda upp det istället. 

Men nu, åh! I hallen står en sopsäck fylld med ratade kläder och i garderoben ligger kläderna i perfekt ordning. Det enda jag inte är nöjd med är min totala oförmåga att göra mig av med saker som har ett affektionsvärde för mig. Det blev två travar med "kanske" kläder som jag inte klarade av att mula ner i sopsäcken. Jag vet att jag borde men det går bara inte. Hoppas att någon kommer hit och kastar allt i natt medan jag sover så slipper jag ta ställning till om jag ska behålla det eller ej. 

När jag äntligen var klar berömde jag mig själv i översvallande ordalag. Sekunden efter slog det mig att jag fortfarande har klädkammaren kvar. Därinne finns alla ytterplagg, skor och sommarkläder. Hurra, det är minst en heldags arbete som väntar. Och när jag är klar där kan jag sysselsätta mig med barnens garderob. Fy fasen, den dagen jag blir klar tänker jag printa ut ett diplom med massor av guldstjärnor och sätta upp på väggen. 

Jag svepte ett par kaffe och fortsatte rensandet genom att gå loss på skräplådan i köket. Alla har väl en skräplåda? Vår var sprängfull och jag fyllde snabbt en hel soppåse med skräp. Funderar på att sätta lås på lådan så att ingen annan än jag kan kasta ner grejer där i fortsättningen. Jag hittade b.la. två år gamla läxpapper och rabattkuponger. Så nu vet vi alla att lådan inte rensats sedan 2012. Jag hade planerat att städa kylen också (kan vara spännande att se datummärkningen på tacosåserna längst in) MEN JAG SKET FULLSTÄNDIGT I DET. Jag orkar inte lyfta armarna. Min man kan gärna få mata mig ikväll eftersom jag varken kommer att orka hålla i gaffeln eller hitta till munnen.  

Förresten, det är min matlagningsdag idag. Man kan säga att det är tur att jag kastade alla reklamblad för hempizza. 

Gift med ett argumentationsproffs

Min mans kommentar till min betalda ledighet:
– Vi borde verkligen passa på att skaffa hundvalp nu, vem vet när vi får chans att vara lediga fyra månader igen.

Japp, värre tjat än från barnen.

Semesterchocken

Jag har fått en glad överraskning.

Här harvar man på i samma gamla hjulspår och plötsligt trillar en belöning rakt ner i famnen. Kan inte minnas när det hände senast och det var precis vad jag behövde efter den senaste tidens tråkigheter.

Ekonomiavdelningen på mitt jobb har meddelat att olika faktorer lett fram till att jag har ett antal borttappade semesterdagar - som nu blivit återfunna. Jaha, tänkte jag, vad kul med ett par extra semesterdagar. Jag trodde att det handlade om två-tre dagar, men det visade sig vara ungefär 20 dagar! 

Okej att de tabbat sig men jag förstår att normalbegåvade människor undrar hur jag kunde missa 20 semesterdagar, men jag vet exakt hur det kunde hända. För att korta ner en lång historia så har jag jobbat mer än sex år hos samma arbetsgivare. Ja jag vet, det är very very lungo och jag borde frisläppas med omedelbar verkan. Hur som helst, när jag började jobba där var barnen små och jag hade många sparade föräldradagar. På grund av hälsoskäl som krävde regelbundna kontroller och medicinering var jag sjukskriven under en längre tid av föräldraledigheten. Så jag tog i första hand ut föräldradagar och höll inte koll på antal semesterdagar utan förlitade mig helt på de uppgifter som redovisades av lönekontoret. 

Nu sitter jag här, många lediga dagar rikare. Det är ju en hel semestermånad! Först ville jag ha de dagarna utbetalda i pengar men ångrade mig eftersom det dras en rejäl engångsskatt på dessa. Självklart vill jag vara ledig istället. Ledig tid är värt mer än pengar. Jag håller nu på att planera hur jag bäst ska kunna maxa ledigheten. 

Och jag ser framför mig hur jag äntligen ska hinna få pedantisk ordning på alla grejer i hela hemmet. ALL junk ska rensas ut. Nästan så att jag blir tårögd vid blotta tanken. 

Ekonomiskt underbarn

Mina barn har snappat upp det här med att jag jagar extrapriser och bra erbjudanden. Bredvid sonens skola ligger en matbutik som alltid håller låga priser på godis, läsk och chips. Det kan eventuellt finnas ett samband med närhet till skolan och elevernas håltimmar...

Där jag brukar handla, på vår lokala stormarknad, finns ett stående erbjudande på två Marabou 200g chokladkakor för 30 kr. Då och då sänker de priset och lockar med "två för 28 kr". Jag äter ytterst sällan godis men jag är slav under choklad. Mycket kan jag göra avkall på men inte min chokladbit efter maten eller till kaffet. 

Idag på eftermiddagen ringde min äldsta son från butiken bredvid skolan och berättade att 200 grammare kostar 12.90 kr/st. 

– Ska jag köpa ett par till dig? frågade han.

– Ja gärna! Tack, vad snällt. svarade jag, glad över omtanken.

– Men du betalar mig sedan va?

– Självklart!

Fem minuter senare ringer han upp igen. 

– Mamma, nu är jag på väg tillbaka till skolan med chokladen. Jag köpte tio stycken så du är skyldig mig 130 spänn.

TIO STYCKEN?! 

Hahaha. Samtalen kom under arbetstid så jag vände mig till min kollega och återberättade dialogen. Jag tillade att jag tvivlar starkt på att jag får tio chokladkakor om han tagit med dem till skolan. 

Och mycket riktigt, jag kom hem och sonen visade glädjestrålande upp nio chokladkakor. Den tionde hade han bjudit runt. Men det är som man säger, tanken som räknas. 

- En chokladbit, någon?

Lista på mitt hushållssparande

Som ni vet har jag köpstopp och jag har inte köpt en onödig pryl sedan jag började. Man skulle kunna tro att detta är tillräckligt men nej, jag måste ständigt hitta nya utmaningar. Det går att spara mer. 

Även små förändringar i vardagen ger stora resultat. Det går inte en dag utan att jag tänker på mina utgifter och hur jag kan förbättra mitt sparande. Med tanke på att jag tidigare lät pengarna rulla utan att ens försöka påverka vardagskostnaderna är detta en stor omställning för mig.

Här är en lista på saker jag har ändrat. 

1. Slutat fylla kylen med 5-6 färskvarupålägg åt gången, 1-2 får räcka. 
2. Helt slutat köpa juice.
3. Dragit in nästan helt på dessertostar och alla andra helggodsaker. Köper bara när vi verkligen är sugna på något speciellt och inte för att "ha hemma". Barnen får godis eller snacks som vanligt, that's it. 
4. Portionsförpackad yoghurt räknas numera som delikatess och får endast köpas vid enstaka tillfällen. (Jag kan få svåra cravings efter Activia citron som jag brukade äta till frukost eller kvällsmål nästan dagligen men det är bara att bita ihop).
5. Köper inte mer frukt än vad som går åt de närmaste 1-2 dagarna. Gjorde ett undantag med apelsiner för 8 kr kilot. Fyllde på rejält för att kunna pressa färsk juice.
6. Infört fler hemlagade lågbudgetmiddagar, t.ex. soppor och vegetariska rätter.
7. Diskar med Scotch Brite (den mjuka sidan) istället för med diskborste. En droppe diskmedel i svampen räcker till massor av disk. (Har diskmaskin men här finns alltid något att handdiska i alla fall).
8. Börjat ta med egna kassar till mataffären.
9. Slutat ringa onödiga mobilsamtal ("Hej, var är du?" eller "Nu är jag på väg" när vi ändå redan avtalat en tid att träffas).
10. Slutat låta golvvärmen och handdukstorken i badrummet stå på full fräs dygnet runt.
11. Bokar regelbundet tid för att tvätta i tvättstugan istället för att köra halvfulla tvättmaskiner hemma titt som tätt. 
12. Slutat överdosera tvål, schampo, balsam, diskmedel, tvätt- och sköljmedel. 
13. Använder ratade kläder i garderoben för att ge dem en andra chans.
14. Struntat i bokrean, och alla andra reor också för den delen.
15. Försöker ha så många "kostnadsfria" dagar i veckan som möjligt. Dvs. dagar då jag inte behöver plocka fram plånboken en enda gång. 

Om det är någon som sitter och trycker på fler tips så dela gärna med er.

Konsumtion som kommunikation

Vi var på fest igår. 

Kvällen kan sammanfattas som fantastisk! Värdinnan hade lagt ner sin själ i att få allt perfekt och på köksbänkarna fanns inte en ledig centimeter mellan alla fat med mat och godsaker. Födelsedagsbarnet är en rolig och välartad tjej som jag känt sedan hon föddes. De flesta gästerna har jag känt i över 20 år och det var härligt att träffa alla. Munnarna gick i ett av mat, prat och sång. Min man tryckte så många fyllda smördegsbakelser att han borde skämmas. Vi var många och sittplatserna färre, vilket ger det perfekta minglet. En helkväll helt enkelt!

Eftersom den här bloggen handlar om ekonomi så tänkte jag berätta om helgens spaning: Vi människor umgås genom att prata konsumtion. 

På festen pratades det resor, renoveringar, ljudanläggningar (killarna), spabehandlingar (tjejerna), restauranger och mat. Komplimangerna duggade tätt eftersom alla ansträngt sig och var uppklädda. Vi diskuterade vinerna som serverades och pratade om delikatesser vi uppskattar. Någon hade varit på sparesa till Ungern och billiga resmål ger alltid upphov till engagerade samtal. Det är nu semesterresor bokas och alla är nyfikna på vad folk ska göra med sina fem veckor av årlig frihet. Vi frågar av nyfikenhet och för att vi besitter social kompetens. Det är så det funkar. Vi frågar var andra köpt de där snygga skorna, den fina klänningen eller vill veta vad det är för märke på den väldoftande parfymen. Ingenting är gratis, allt har en prislapp.

Idag kilade jag över till grannen. Hon ville att jag skulle vara smakråd inför hennes soffköp. Det mättes med tumstock, för- och nackdelar med vit klädsel kunde inte övervägas nog mycket. På hennes soffbord prunkande färska snittblommor, något jag givetvis berömde. Hon ville ha lite vårkänsla i vardagsrummet och köpte en bukett att pryda bordet med. Sedan avhandlade vi en annan grannes lägenhetsförsäljning och samtalet halkade över till bostadsvinster och bostadsbeskattning. 

Ja, sådär håller det på. Det är ingenting unikt för just min umgängeskrets. Folk pratar indirekt pengar och det verkar vara ett nödvändigt socialt smörjmedel. Inte konstigt eftersom vi vill ha en positiv social upplevelse när vi är bortbjudna på fest. Det är inte heller läge att dra upp nattsvarta ämnen när något högtidligt ska firas. 

61 kronor för att säga grattis på födelsedagen

Kalasdags imorgon. 

Mitt i lunchrusningen gick jag till Akademibokhandeln för att köpa ett gratulationskort. Jag var inte direkt ensam inne på bokhandeln eftersom rean pågår för fullt, men jag var den enda som köade utan famnen full av böcker. Jag borde snart få gå med någon slags medalj runt halsen.

Goda vänners dotter fyller 18 år. Födelsedagsbarnets mamma har startat en insamling till körkortsundervisningen och det är givetvis helt frivilligt att bidra. Jag gillar insamlingar eftersom det känns mer meningsfullt att skramla ihop pengar till en vettig sak än att 35 personer kommer dragandes med varsin present. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skulle ha köpt om inte insamlingen funnits. Någon skönhetsprodukt förmodligen, på grund av bristande fantasi. 

Jag vill lägga vår bidragande slant i ett snyggt grattiskort (det är en milstolpe att bli myndig) och valde ett som jag vet passar mottagaren. För att pimpa det tråkiga kuvertet köpte jag totalt onödiga men fina 3 D-stickers att klistra på. Och jag undanbeder mig kommentarer om att jag borde ha tillverkat ett eget grattiskort. Jag äger inga pysselsaker och priserna på Panduro är rena skämtet. Det skulle bli fem gånger så dyrt. Och tre gånger fulare.

Istället betalade jag:

Grattiskort 39 kr

Stickers 22 kr

Jag vet vad ni tänker nu. "Oh no, hon har tappat det helt! Hon är tillbaka i köpmissbruket." Men nej. Nej nej. 

Dessa 61 kronor togs, helt enligt reglerna, från tillåtna kontanter (de 900 kr jag fick när jag sålde presentkortet). Det är väl ingen som tror att jag frivilligt skulle dra kortet inne på Akademibokhandeln och betala med lönepengar? Jag har tidigare skrivit om att jag vägrar att vara snål mot min omgivning och det håller jag fast vid. 

Men på grund av detta ohämmade slöseri fick det bli en enormt billig middag, potatis- och purjolökssoppa. 

Potatis, purjolök, grönsaksbuljong och kryddor = klart. 

Soppan är klart underskattad och vi tänker köra den i repris nästa vecka. 

Hur mycket får en toaborste kosta?

Ni vet hur det är, de flesta av oss har en inre spärr för vad vi anser att saker får kosta. Samma person som tycker att 8000 kr för en vinterjacka är fullt rimligt tycker kanske att 39,90 kr kilot för cantaloupemelon i matbutiken är helt otänkbart. Konsumentens inre prisspärr, var kommer den ifrån? 

Nu tänker jag inte främst på oss hårdsparare utan rent allmänt. Hur lär vi oss egentligen att dra dessa prisgränser? Beror det på uppväxt, grupptillhörighet och umgängeskrets? Det kan inte vara hela sanningen med tanke på att jag kan se stora skillnader även inom en till synes homogen grupp. Det måste komma lite inifrån oss själva, vad vi graderar som värt sitt pris. 

För ungefär ett år sedan behövde vi en ny toalettborste till badrummet. Nu tycker jag visserligen att toalettborstar är bland det äckligaste som någonsin uppfunnits, men enligt min man är den en nödvändighet i varje badrum. Jag visste exakt vilken toaborste jag ville köpa och sladdade in hos första bästa återförsäljare. Där vid hyllan med de danska designklassikerna drabbades jag av svår beslutsamhetsångest (över en toaborste, ja). Skulle jag välja en svart eller en vit? Dessutom hade de den matchande pedalhinken, som jag suktat efter så länge. Jag tänkte att det kanske var lika bra att slå till på båda samtidigt. Men det var det här dilemmat med färgen. Så jag plockade fram mobilen och ringde min man för att fråga vad han tyckte. Ja, gissa vad han tyckte när hans fru ringde honom på jobbet för att fråga om färgen på en toalettborste. Först tyckte han att jag skulle ta den jag gillade bäst. 

Tills jag råkade nämna priset på toalettborsten, ca 1500 kr. 

Tillfället är fortfarande ett av få när min man dragit i nödbromsen vad det gäller mina påhitt. Han vägrade att (citat) "skrubba skit med något för 1500 kr". Jag insåg snabbt att det inte var läge att fråga om han tyckte att jag skulle nöja mig med en pedalhink för 3000 kr istället.

Jag blev sur och lämnade inredningsbutiken tomhänt. Istället blev det en ful och tråkig toaborste från Åhléns för 149 kr. 

Jaja, borsten kanske var lite väl pricey men jag tycker fortfarande att det var ett skäligt pris för en snygg soptunna med matchande toaborste. Varför tycker jag det - egentligen? Jo, rent designmässigt är VIPP's produkter snygga och det är förmodligen hållbar kvalitet. Syftet är att de ska pryda sin plats i badrummet och designprylar skänker i sin tur en sjuhelsikes massa livsstilspoäng. Men en toaborste...?! 

Övre åldersgräns på ekorrhjul?

Kommentar i kvällens avsnitt av Tonårsbossen: 

"Att jobba är bra, roligt och nödvändigt."

Denna mening är givetvis ryckt ur sitt sammanhang men den väckte funderingar. Kvällens avsnitt handlade om ytterligare en tonåring som saknar respekt för pengars värde men strunt samma, det är kommentaren i sig som är kärnpunkten här. 

Givetvis är det viktigt att lära ungdomar att man "måste" arbeta. Att de ska försöka utbilda sig till något de står ut med är intresserade av att arbeta med i framtiden. Inga konstigheter. 

Poängen är att jag fortfarande får höra liknande kommentarer med jämna mellanrum. Med tanke på att det var ca 150 år sedan jag var 17 år kan jag inte låta bli att undra vid vilken ålder det anses legitimt att hoppa av ekorrhjulet?

Är det okej att sluta jobba vid 30? 40? 50? 

Okej i den bemärkelsen att man inte behöver hålla ett försvarstal eller förklara sig in absurdum.

Rika erfarenheter och fattiga vanor

Idag tänkte jag att vi skulle roa oss med att granska mina vänners konsumtionsvanor. Helt skamlöst gräva lite i deras köpbeteenden. 

Det kan tyckas ofint men jag har faktiskt ett syfte med det. Eftersom jag inte är någon dunig liten kyckling längre (vad är jag nu, en fullfjädrad höna?) har jag genom åren lärt känna mängder av människor, några av dem har kommit att bli nära vänner. Och de är naturligtvis mina vänner av en enda anledning - för att jag tycker mycket om dem. 

Grupp X. Består av hårt arbetande människor med löner över genomsnittet och höga levnadskostnader. Hela deras tillvaro bygger på att lönerna fortsätter att rulla in eftersom de är högt belånade och sårbara. De är inte särskilt spännande i det här sammanhanget.

Men i vänkretsen finns ytterligheter åt båda hållen och dessa personer är bra mycket mer intressanta:

Grupp Y. Personer som har så de klarar sig och mer därtill och inte tvingas arbeta för sin försörjning (vilket är intressant i sig, eftersom de alla valt att arbeta på ett eller annat sätt).  

Grupp Z. Människor med vanlig arbetarlön, som lever på småpengar i slutet av varje månad. 

Konsumtionsvanorna varierar oerhört mycket mellan grupp Y och Z. Och då menar jag inte vad de köper utan hur de köper. Kom ihåg att det är mina personliga iakttagelser av min bekantskapskrets. Eventuellt ser det helt annorlunda ut bland dina vänner.

Det hela kan sammanfattas så här: ju mer pengar, desto mer sällan handlar de. 

Grupp Y har väldigt avskalade hem. Lite prylar. Luftiga garderober och skåp. Under långa perioder köper de ingenting och när de väl köper något är det genomtänkta designmöbler eller ett fåtal utvalda kvalitetsplagg. Rakt igenom långsiktiga och genomtänkta beslut.

De jag känner som har minst pengar att röra sig med är de som köper, köper och köper. Helt hysteriskt. De har redan knökfullt med prylar och trots detta försöker de pressa in ännu mer. Vad jag vet är ingen av dem skuldsatt och för mig får folk göra vad de vill för sina pengar så detta är ingen kritik, bara ett konstaterande. De köper drösvis med kläder eftersom det är så billigt på de stora kedjorna. Och det är lätt att byta ut Ikea-möbler. Man kan alltid unna sig något nytt eftersom priserna är låga. 

De som har minst pengar har mycket att lära av Y-gruppen. Nu menar jag inte att lågavlönade ska försöka hosta upp 20.000 kr för en Mulberrykappa. Jag menar att de som vuxit upp med mycket pengar har en helt annan syn på konsumtion. De undviker slit och släng-kulturen och tänker efter innan de spenderar. 

Även den med begränsad ekonomi bör tänka sig för innan köp. 

Det är dyrt att handla billigt. 

Tar igen förlorade kronor

HURRA! Idag har jag arbetat in större delen av det jag förlorade genom att dra på mig en karensdag i torsdags. Jag var så extremt osugen på en inkomstförlust för en hel dag att jag ville lösa det snabbt. Annars går jag bara och irriterar mig över det.

I Norge har man inga karensdagar. Även om jag förstår att karensdagen är till för att sjukförsäkringen inte ska utnyttjas känns det märkligt att vi svenskar blir misstrodda medan norrmän blir betrodda. Och en stor nackdel med karensdagen är att de flesta går till jobbet trots att de är sjuka. Jag själv är inget undantag även om jag drar gränsen vid feber eller sjukdomar som påverkar arbetsförmågan alltför mycket. Inte bara av ekonomiska skäl utan för att jag vet att mina kollegor blir överbelastade. Dessutom är jag rädd att jag ska smitta ner alla andra. Nu kanske jag råkade tulla yttepyttelite på det sistnämnda just den här gången men jag hoppas att de klarar sig.

Eftersom jag gav förra månadens usla sparbelopp underkänt har jag börjat lista saker att sälja på nätet. Nu jäklar ska det krängas grejer! Helst min mans. Och barnens. De har alldeles för mycket grejer och saknar vett att plocka undan efter sig. Måste bara ta tag i den jobbiga biten med att fotografera objekten och författa annonser. Tycker att hela den här Blocket-grejen är ganska jobbig ända fram till jag står med pengarna i handen. Då känns det plötsligt värt det. Dessutom måste man plåga sig genom alla dessa mejl där folk lägger skambud, under hälften av begärt pris. Folk har ingen skam i kroppen! 

Jag har redan lyckats sälja ett presentkort till en kompis. Jag fick presentkortet av jobbet och det gäller på en stor resebyråkedja. Det kan tyckas sniket men hon fick bra rabatt och det var lika bra att sälja eftersom jag inte har några planer på att ge mig iväg på några utlandsresor. Kompisen betalade glatt och var nöjd över att få ett bra pris eftersom hon planerar weekendresor nu till våren. Som tur är har inte alla människor köpstopp. 

Detta väcker onekligen en och annan tanke...omfattas resor av köpstoppslagen? 

Det är inte långt kvar till vi ska göra vår semesterplanering på jobbet och självklart vill jag att vi ska få en innehållsrik sommar men jag vill samtidigt inte bränna för mycket pengar. Det här behöver jag fundera vidare på. Min man tjatar fortfarande om hund men jag försöker slå dövörat till.

Nåväl, de 900 kr jag håvade in för presentkortet är ett välkommet tillskott i posten "övrigt". På fredag är vi bjudna på fest och jag behöver köpa en födelsedagspresent. Ibland är det härligt hur saker och ting löser sig smidigare än man tänkt sig. Det är just den här typen av kostnader jag inte tillåter mig att ta från bankkonton eftersom jag är obeveklig mot mig själv. 

Städhyllan - ytterligare en konsumtionsfälla

Jag älskar att städa. 

Eller, det gör jag inte alls men jag älskar när allt är klart och det är skinande rent överallt. Det finns något tillfredsställande i att städa, resultatet visar sig direkt. Dessutom är det meditativt att städa. Jag städar om jag är arg, upprörd eller har för mycket att tänka på. Det är ett utmärkt sätt att rensa skallen och jag har fattat många beslut under mina storstädningar. Jag är pedant även om jag lärt mig att släppa på det genom åren med barn. 

Några av mina vänner är städfreaks och vi kan fastna i långa samtal där vi diskuterar städrutiner, redskap och rengöringsmedel. Galet intressant, eller hur?

Till saken hör att jag klarar mig långt på såpa och ättika. Billigt och effektivt. Har ni sett städhyllorna i en vanlig stormarknad? Hundratals allrengöringsmedel, sprayflaskor, rengöringsdukar och skurpulver. Starka kemikalier och "uppfriskande" dofter. En kompis till mig går ständigt bananas i butikernas städsortiment och köper på sig allt. Hon gav mig en förpackning rengöringsdukar som hon hävdar är beroendeframkallande. Själv använder hon dem på alla avtorkningsbara ytor i hemmet och hon gör av med en förpackning i veckan! De ser ut ungefär som de våtservetter man använder till bebisar. Inte för att låta otacksam men det känns som en totalt överflödig produkt och ingenting jag vill lägga pengar på. 

Såpa funkar till nästan allt. Det är så skonsamt att det fungerar på nästan alla typer av golv. Ättika är superbilligt, bakteriedödande och funkar perfekt mot ingrodda kalkavlagringar. Dålig lukt och beläggningar i kattlådor (deras toaletter) försvinner direkt om man tvättar med ättika och varmt vatten. Och det är ingen risk att katten/kaninen/marsvinet får i sig skadliga kemikalier. 

En annan toppenprodukt som jag använder är den gröna burken Fix Universal. Supereffektivt mot missfärgningar i diskhon. Den tar dessutom bort alla de svarta märken som blir på våra vita väggar i hallen utan att lämna några spår efter sig. Och nej, denna lilla obetydliga blogg är inte sponsrad av någon. Jag köpte och betalade min burk på nätet för över ett år sedan. Om någon nu trodde något annat. 

Jag, miniräknaren och internetbanken

Idag var det dags för kontokontroll.

Detta här hänt på mitt konto sedan lönen trillade in den 25/2:

1200 kr till ett stående fondspar.

684 kr AMF Pension/fondförsäkring

400 kr Skandia Liv

605 kr Fackavgift.

20 kr månadsavgift bankkort

10 000 kr till sparkontot

848 kr mat och förbrukningsvaror.

Dessutom är ett belopp överfört till min man, för hälften av våra fasta kostnader. 

Jag har 1666 kr kvar från januarilönen. Dessa pengar åkte rakt in på sparkontot. 

Totalt sparat i januari: 7066 kr (ej inräknat pensionsspar samt barnbidragen). 

KATASTROFDÅLIGT! Trots att den enda utsvävningen under hela februari var ett frisörbesök för 380 kr. Antagligen måste vi lägga om matvanorna ännu mer och bli ännu snålare om det här ska leda någon vart. Äta ris med kryddor på vardagarna och på helgerna kan vi kanske unna oss lite bönor också. 

Nåväl, den här månaden räknar jag med att spara mycket mer. Jag fick ut högre lön och nu när sportlovet är slut kommer matkostnaden att sjunka till normala nivåer. 

Kontantfakturan från Roslagstulls Djurklinik är för övrigt det sorgligaste jag sett i räkningsväg. Akutavgift, avlivning och kremering gick på 2370 kr (varav 1395 kr är ersättningsberättigat enligt försäkringsvillkoren). Min man betalade direkt på plats och därför står det inte med i listan ovan. 

Grubblande kring redovisning

Jag har funderingar kring det här med ekonomisk redovisning i en sparblogg. Eller rättare sagt, i min sparblogg. Huruvida jag ska redovisa hela familjens inkomster och utgifter eller hålla mig till mina egna? 

En del sparbloggare spaltar upp allting så himla prydligt och rapporterar flitigt månadsvis. Det känns lockande eftersom det ser väldigt proffsigt ut och visst skulle jag också vilja flasha med coola sammanställningar men samtidigt vet jag hur mycket extrajobb det skulle innebära för mig. Jag är för lat och trött för att orka leka revisor efter min ordinarie arbetstid. Dessutom får jag nog på jobbet där jag mer eller mindre oavbrutet håller på med siffror mellan kafferasterna. Det känns som om miniräknaren sitter fastklistrad i handflatan.

Det jag vet är att jag vill redovisa för varje liten detalj i mitt köpstopp, varenda krona jag lägger ut på icke-livsnödvändiga saker och vilka oförutsedda utgifter jag snubblar över varje månad. Det är själva grundtanken med min blogg, att hålla koll på mitt köpstopp och hitta alternativa lösningar för att finansiera saker jag inte tillåter mig att betala med vanliga inkomster.

En annan tanke är att jag vill redovisa sparandet från köpstoppets början, dvs. den 1 januari 2014 och framåt. 

Jag vet inte hur djupt i detalj jag ska gå in på hur mycket vi hade i olika sparformer innan dess och hur våra tillgångar och bolån ser ut. Jag hade ingen genomtänkt bloggstrategi när jag började utan kände bara att jag ville ta upp vad som helst som flyger genom skallen, oftast med fokus på sparande. Förhoppningsvis kommer det allt eftersom bloggen utvecklas och jag med den.

Att min i-all-enkelhet-redovisning för februari månad släpat efter beror på att de senaste dagarna varit minst sagt jobbiga, både fysiskt (kan man hosta upp inälvorna?) och psykiskt (känslomässigt utmattande att försöka trösta otröstliga barn). 

Måste tag i det. Inte ikväll men inom de närmaste dagarna. 

Maten berör än en gång

Idag har jag ägnat ett antal timmar åt att läsa Early Retirement Extreme. 

En underbar sajt som jag inte förstår hur jag har kunnat missa. Jag hittade den via Familjen Fris fina "Inspirations & kunskapsbank". http://familjenfri.se/?page_id=665

Synonymt för alla anhängare är att de verkar leva på en kost bestående av ris, bönor, linser och lök. Smaksättningen kan varieras i det oändliga med hjälp av olika kryddor. Ibland lyxar de till det genom att steka upp överblivet ris med ett par ägg. På sajtens receptsida tipsar signaturen FreeUrChains om pasta med ketchup och parmesan. Jag vet inte om det är fel på min humor men det är bland det roligaste jag läst i receptväg. Föga förvånande är det mestadels unga och barnfria människor som kommer med den här typen av tips. Unga extremsparare är dessutom oftast män. Min mage skulle braka ihop fullständigt om jag åt bönor varje dag och tillsammans med resten av familjen skulle jag gråta av leda vid middagsbordet. 

Den tanke jag vill dela med mig av är: under de timmar jag läste hittade jag inte en enda negativ kommentar. Detta kan och bör jämföras med allas vår svenska bloggare "Miljonär innan 30" http://miljonar.blogspot.se/ som alltför ofta blir ifrågasatt och hånad. Vad detta beror på vet jag inte men jag gissar att vi svenskar älskar att reta oss på den som frigör sig från vardagsnormen. 

Frågan är varför? Under de första åren efter att jag flyttade hemifrån levde jag på enkla pastarätter och varma mackor. Det var absolut inte i något sparsyfte utan för att jag tyckte det var astråkigt att laga mat för en person. Jag lyckades undkomma skörbjugg genom att äta ute en hel del och jag har alltid gillat frukt som mellanmål. Men man kan säga att jag åt ungefär som miljonären, om än av andra anledningar. Eller som en annan jämförelse, samma kost som många med studentekonomi klarar sig på. Jag gillade också att bli bortbjuden på mat, inte för att snylta men för att få slå sig ner vid dukat bord och njuta av god mat som någon annan lagat. 

Det finns perioder i livet när man av olika anledningar prioriterar bort maten. Ekonomi, tidsbrist, stress, sjukdom, skilsmässa och ensamhet för att nämna några exempel. Även om jag nu i vuxen ålder anser att man bör prioritera bort skräpmaten och inte hälsosamma råvaror. Att göra en hemlagad broccolisoppa går snabbt och kostar inte många kronor. Jag har aldrig någonsin köpt pulvermos, fryspizza- och piroger eller annat tillsatsspäckat skräp. 

För att bidra till receptbiten var tonfiskcurry min favoriträtt under tiden som ung singel. Det är oftast inte mycket man behöver kompletteringshandla för att få ihop den.

Fräs lök och curry i en kastrull. 

Tillsätt en burk tonfisk och en burk creme fraiche. 

Salta och peppra. 

Låt koka i några minuter. 

Tillsätt ev burkmajs innan servering (lyxigt!)

Serveras med ris eller pasta.

Att undvika hybris

Idag har jag ägnat mig åt sjuknärvaro på jobbet. Eller, så farligt var det inte men helt återställd är jag inte. Det märkte jag först efter arbetsdagens slut och därför blir kvällens inlägg inte mer än några små tankar som korsade hjärnan under dagen. 

Av en händelse råkade jag passera en kiosk under rusningstid. Dessa långa köer. Milda makter vad folk slösar pengar! Det måste vara flera sparare än jag som reagerat på detta. Alla dessa småköp av snacks, läsk, tidningar och godisbitar som görs slentrianmässigt. Det är lätt att ställa sig utanför och tänka "Vilka losers som inte har knäckt koden." Det är farligt att bli självgod och tro att ens egen livsval är bättre än andras. Dels för att det inte var länge sedan jag själv köade med diverse belöningsprodukter i famnen, dels för att alla har rätt att välja sitt eget liv. Jag känner mig en aning skamsen och anledningen till att jag tar upp det är att jag är övertygad om att det är vanligt förekommande tankar hos hårdsparare. Man tror sig ha kommit på något smart när det i själva verket är upp till var och en att spendera sina pengar hur man vill.

Tankarna vandrade vidare. Jag längtar efter våren och då menar jag inte bara knoppar och fågelkvitter. Jag längtar efter ett årstidsbyte i garderoben. Det börjar bli skittråkigt att klä sig för att gå till jobbet då jag kört hela utbudet av vinterjobbkläder. Van som jag varit vid att komma med nya plagg ett par gånger i månaden. Jag får ta upp ett förslag om arbetskläder till diskussion på nästa möte med ledningen. Det skulle lösa klädfrågan.

Min man är inte slösaktig men inte heller lika sparsam som jag, även om han försöker bidra så mycket han kan till sparkontot. Han står fortfarande och dreglar i elektronikbutikerna på fritiden och vill fortfarande kunna gå ut och ta en öl emellanåt. Jag får bita mig i tungan för att inte säga "Kan ni inte sitta hemma och dricka kranvatten istället?" Nej, det där sista var inte riktigt sant men jag hoppas att han hakar på mitt köpstopp ett snäpp till för att hjälpa mig få en rivstart på sparandet.