Hälsotillståndet

Nu har jag varit på återbesök hos läkaren. Jag blev sjukskriven...lite till. Fråga inte hur länge för det vet jag inte. Tyvärr kunde inte min vanliga läkare ta emot mig utan det blev en annan. En inhyrd läkare med så kraftig brytning att jag knappt hörde vad hon sade. Och till råga på allt pratade hon fort som en kulspruta. Jag förstod kanske en tredjedel, resten smattrade bara och jag hade inte en chans att bryta in och fråga något. Jag bara satt där, alldeles paff. Den där svadan som lät som ett annat språk och i princip noll dialog. Hon sade att hon skulle förlänga sjukskrivningen och när jag frågade hur länge missförstod hon frågan och sade att jag kommer att kunna se sjukintyget om jag loggar in på Försäkringskassan. Spännande. 

I övrigt går det trögt. Provsvaren visade ingenting onormalt så man kan utgå från att mitt hälsotillstånd är stressrelaterat. Jag har haft svårt att acceptera och ta till mig det eftersom det känns så långt ifrån mig. Det jag tycker är konstigt är att jag inte känner mig bättre. Absolut, den dagliga stressen över jobbet finns ju inte längre. Det innebär att en tyngd är lyft från mina axlar men jag känner mig inte bättre. Jag känner mig inte friskare. Om jag gör lite mer än vanligt kan jag bli helt utslagen resten av dagen och hela nästa dag också. Då menar jag saker som jag förut gjorde i farten, tvätta i tvättstugan eller gå på föräldramöte. Jag vänjer mig liksom inte vid att kroppen känns sjuk. Ni vet när man känner sig hängig och seg, den känslan man känner precis innan man blir sjuk och får feber. Så känner jag mig hela tiden, varje dag. 

Jag ska erkänna att jag haft fördomar om utmattningssyndrom och andra diagnoser som ger liknande symtom. Det är knappt jag vågar berätta hur jag tidigare tänkt att utbrändhet är ett påhitt och att folk bara borde ta en längre semester eller gå ner i arbetstid om de inte pallar att få ihop sina liv. Att det inte finns någon anledning att vara långtidssjukskriven om man inte är sjuk "på riktigt". Ja, inget jag är stolt över direkt. 

I hela mitt liv har jag varit en riktig arbetshäst som utan knot drar tunga lass och jobbar 60-timmars arbetsveckor. Det har aldrig känts tungt eller stressigt så att det har varit påfrestande och jag misstänker att klimatet på arbetsplatsen var det som knäckte mig till slut. Om jag bara hade förstått det lite tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Jag hade sökt andra jobb innan jag fick motorstopp mitt på vägen så att säga. Kanske hade jag tagit tjänstledigt eller en längre semester, något som hade kunnat förhindra det här. Jag kan tillägga att det är världens bästa arbetsplats på många sätt men med stora brister i arbetsmiljön. Alltså stor-stora brister. 

Nog om detta nu, men jag tänkte att någon kanske undrar hur det går för mig.

Förutom arbetskamraterna och kunderna är det lönen jag saknar mest. Vilket får mig att tänka på något jag skrivit om tidigare, det här att det kan bli svårt att stänga pengakranen. Att det är lätt att tänka "bara en månad till" när det närmar sig sparmålet. Mitt sparande sjönk som en sten från en dag till en annan. Jag försöker undvika att tänka på vilka summor jag hade kunnat spara under de här månaderna  - hälsan är viktigast, jag vet - för att inte bli mer frustrerad än vad jag redan är. Ibland tänker jag "åh, jag hade kunnat köpa det här och spara så här mycket" (ser högar med tusenlappar framför mig). För rent krasst är jag tillbaka där jag var när jag började hårdspara. Innan levde jag mitt slösaliv men sparade ungefär lika mycket som jag lyckas göra idag. Usch, vilken deprimerande tanke. På den tiden gick många tusenlappar till kläder, fika, nöjen, tidningar, böcker, smink och exklusiva hygienartiklar. Nu köper jag ingenting sådant men kan ändå inte lägga undan mer än vad jag gjorde då. Lite surt är det allt. 

Men det blir också den största drivkraften för att komma tillbaka och börja jobba igen. Givetvis vill jag bli frisk och fungera som alla andra men sparandet är det som motiverar mig mest.  Inte heller kan jag utvärdera hur det känns att "inte jobba" eftersom det här är så långt ifrån den arbetsbefriade frihet jag tänkt mig. Fri är den som är frisk. Jag har aldrig fått så lite gjort som nu och aldrig varit så osocial och tråkig. Det handlar inte om gnäll utan jag berättar för att förklara att det är allt annat än någon mysig ledighet. En del ringde ju i början och sade du som är ledig... Eller, en annan favorit: att du inte passar på att köpa träningskort nu. Har till och med fått höra att vi borde ha passat på att skaffa en hundvalp! Förvisso är jag inte rätt person att säga något med tanke på hur fördomsfull jag varit. 

Mer om min plan

Jag fick så bra frågor på förra inlägget att jag väljer att utveckla mitt svar här.

Så här ligger det till: jag har alltid jobbat och jobbat mycket. Vid studier har jag jobbat extra både helger och skollov. Jag har dragit många strån till stacken. I perioder har jag tyckt att det är toppen men tidvis har det känts tungt och kvävande. Hur som helst handlar det här inte om hur jag upplever arbete, utan om att själv få makten över sitt liv. 

De flesta jobbar fem dagar i veckan och är lediga två. Dessa två dagar ska man hinna med det man inte hinner under veckorna samtidigt som man ska vila och återhämta sig. Hur kan det bara vara jag som tycker att det är en skev fördelning? Jag undrar hur det kommer sig att människor inte ifrågasätter att de tillbringar mer tid med sina arbetskamrater än med sina barn, eller sin partner för den delen?

Folk tror att man "måste" ha ett jobb. Man ska jobba, bita ihop och inte framstå som lat. Någon har tutat i oss det och nu är det befäst för evigt. Det finns något skrämmande över hur hjärntvättade vi blivit när vi halvt jobbar ihjäl oss för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå och inbillar oss att det gör oss lyckliga trots att de flesta inte alls mår bra av stressen det innebär. Jag förstår ärligt talat inte vad det är för trista liv människor lever när de måste ha ett jobb för att ha något att göra på dagarna? 

Eller först och främst kanske vi måste bena ut det här så att vi talar samma språk. Jobba betyder i det här fallet att någon annan bestämmer över mig och vad jag ska göra den tid de betalar för. Det är alltså inte samma sak som att jag bestämmer mig för att måla akvareller som jag sedan vill försöka sälja eller tid jag lägger på att skriva en bok. Jobba = förvärvsarbete. 

Jag vet att jag har nämnt det här tidigare: målet är inte att gå sysslolös - målet är att inte vara beroende av lönearbete. I alla fall inte som det ser ut nu med ett schemalagt heltidsjobb som äter upp nästan alla mina vakna timmar och som gör att jag kommer hem slutkörd nästan alla kvällar i veckan. 

Helst vill jag sluta helt med den anställningsform jag har nu. Om det är genomförbart. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att sälja min tid för pengar. När jag skriver "sluta jobba" menar jag nuvarande typ av arbete, nuvarande anställningsform och hårt styrda schemalagda arbetstider. Som det är nu är det ett evigt pusslande med tider för att få ihop jobb, ungar, hund och allt annat som jag också behöver tid för. Jag ligger konstant efter med allt och det är också en slags stress. 

Jag skulle kunna tänka mig att leva på besparingar och småjobb. Kanske arbeta säsongsvis, att jobba intensivt under vinterhalvåret och vara ledig vår och sommar. Jag skulle kunna hjälpa min man med hans företag, oavsett om jag skulle ta ut lön eller återinvestera pengarna för att företaget ska kunna växa.  Eller så kanske jag skulle tycka att det vore jättekul att jobba i en djuraffär varannan helg. Inte för pengarna utan för att det skulle vara ett roligt helgnöje, och då blir den extra inkomsten en bonus. Äh, jag behöver inte ens rabbla alla varianter och möjligheter. Det viktiga är att andemeningen når fram. Jag är inte arbetsskygg. Tvärtom har jag troligtvis högre arbetsmoral än genomsnittet och har alltid på alla jobb haft övertidstimmar. Det går av bara farten när jag engagerar mig och jag lägger oerhört med kraft och energi i alla mina åtaganden. 

Men jag blir inte yngre och vill inte slösa bort mer tid. 

Jag har skrivit om det här tidigare, t ex varför jag inte bara går ner i tid eller låter min man försörja mig. Jag är beredd att göra en mängd uppoffringar och har ändrat hela min livsstil för att kunna leva ett annat liv om ett par år. För mig är det viktigt att inte vara beroende av någon annan (vilket inte är att jämföra med att hjälpas åt) och målet är absolut inte att bli hemmafru eller lyxhustru. 

En annan viktig del i det här är ju att jag redan vant mig vid att leva med små utgifter. Jag förstår att många kan känna skräck när de funderar på hur livet skulle se ut om inkomstflödet stryps och de är vana vid skyhöga levnadskostnader. 

Blir man lycklig av att jobba ska man naturligtvis jobba. Bara man kommer ihåg att det är skillnad på att vara tvungen att jobba och att faktiskt vilja jobba.

Man måste ha en plan!

Jag får ju ofta frågan om hur min sparplan ser ut. 

Det är bra att ni frågar eftersom det får mig att börja räkna på framtiden och tvingar mig att utforma en plan. 

När jag startade mitt sparprojekt (och den här bloggen) bestämde jag mig för en femårsplan. Dels för att det är en klassiker när man gör en långsiktig budget, men också för att det kändes hanterbart och överskådligt. Nu har det plötsligt gått två år?! Jag är med andra ord snart halvvägs i världens största livsförändrande plan - hur kunde det gå så snabbt? Samtidigt känns det som att två-tre år till är alldeles för lång tid. Som att be ett litet barn vänta tre år på julafton. Jag kan inte se mig själv jobba kvar på min nuvarande arbetsplats så länge. 

Min hemliga plan är alltså att sluta jobba 2018. 

Eller hemliga och hemliga, jag ogillar tanken på att basunera ut någonting som ligger så pass långt fram i tiden när man inte alls vet vad som väntar runt livets nästa hörn. Det var mest för att få en målbild. Och jag leker med olika alternativ. 

Jag har utarbetat tre scenarier för framtiden som jag brukar låta tankarna bolla med:

1. Sluta jobba NU. 

Till största del fylla ut inkomstbortfallet med sparpengar. 

Fördelar: akut lösning på vantrivas-på-jobbet-problemet. Kunna finnas där på heltid för barn och familj. 

Nackdel: tidsbegränsad lösning. Jag kommer att behöva en ny inkomst om x antal år och då har nog mitt bäst före-datum passerat på arbetsmarknaden. Stor risk att inkomstsänkningen drabbar barnen nu när de är som mest i behov av våra pengar. 

2. Hålla sig till femårsplanen. 

Fördelar: mer hållbar och välplanerad lösning. Barnen bor fortfarande hemma och jag kan finnas där för familjen. 

Nackdel: fortfarande ekonomiskt riskabelt men klart mycket bättre än att tidigarelägga slutdatum.

3. Gå ner i arbetstid. 

Halvtid eller deltid. 

Fördelar: härligt att kunna ha en fot i varje värld. Tryggt att inte behöva välja antingen eller. Mer fritid. 

Nackdel: sparandet stannar av och risken att jag fastnar med den där foten som står i jobblandet och inte riktigt kan ta mig loss.

Så ser tankegångarna ut. I grova drag alltså. Framtiden får utvisa vilken plan som fungerar bäst, om någon av dem fungerar. 

Barndomen påverkar våra val

När jag var 12-13 år brukade jag ibland träffa en kompis som bodde 20 minuters cykelväg från villaområdet där jag bodde. Eller kompis och kompis, vi kände varandra men inte så väl och vi umgicks egentligen inte mycket. Men ibland samlade jag mod och cyklade dit och knackade på. Hade man tur var hon hemma. Och inte bara det, var dessutom lagom uttråkad och tyckte att det var en bra idé att tillbringa tid tillsammans med mig. Hon bad aldrig om mitt telefonnummer och hon frågade aldrig om vi skulle åka hem till mig. Något jag var oändligt glad över. Jag var en tönt och bodde i ett kvarter där husen var ganska stora och trädgårdarna välskötta men det fanns ingenting som var speciellt med det. Ingenting spännande eller utmärkande. Jag inbillade mig att så länge hon inte visste hur jag bodde så fick jag behålla en viss mystik kring min person. Om hon hade kommit hem till mig, vilket aldrig hände, hade hon nog tyckt att det var jättetråkigt. Jag hade ingenting att visa, inte ens egen telefon på rummet. Hon däremot bodde rätt avsides, i ett stort gammalt trähus utan grannar inpå knuten och - nu kommer det - med ett tillhörande stall.

Det är nu poängen kommer. I det här stallet förvarades nämligen inte någon luggsliten gammal krake till häst. Nej. Hon hade ett arabiskt fullblod, en skimmelfärgad majestätisk häst som framstod som ett sagoväsen när den mjukt sprang, nästan svävade, genom gräset med svansen högt. Som sällskap hade den fått en liten Shetlandsponny, eller om det möjligen var flickans första häst som man hade valt att behålla. Jag minns inte alla detaljer. Men inte nog med en sagohäst, Shetlandsponnyn var naturligtvis ett riktigt charmtroll. Liten, trind, envis och otroligt söt. Dessutom hade familjen en vinthund som pricken över i. Det var en sandfärgad Saluki, om jag inte missminner mig. I vilket fall var det någon ras som inte var alltför vanlig på den tiden och som jag aldrig tidigare sett i verkligheten. Med andra ord lika exotisk som ett djur på zoo. Min kompis var ganska alldaglig men varför skulle hon bry sig om det när hon hade allt. Vi gick inte i samma skola men jag antog att hon hade drottningstatus bland tjejerna i sin skola. 

Jag cyklade alltid hem med en kluven känsla. Glad för att jag fått vara med och se en glimt av det hon hade. Eftersom jag inte var ett bortskämt barn var jag alltid tacksam även för det lilla. Åh Herregud vad präktigt det där lät men det är faktiskt sant. Min barndom var speciell på många sätt och jag var dessutom ett anspråkslöst barn. Det är inte ofta mina barn uttrycker avund kring något men när de någon gång gör det handlar det mer om våra principer än om den faktiska kostnaden. Det kan handla om någon kompis som får förhandsboka många spel, spela spel med högre åldersgräns eller fick en airboard i julklapp. Sådant det går att cykla hem och uttrycka önskemål om.

När jag kom hem från det här drömhuset med sagohästen, drömponnyn och den märkliga magra hunden så var det inte lika lätt att sätta ord på känslorna. Så här i efterhand kan jag inte svara på om jag var missnöjd med min lott i livet eller om jag upptäckt att vi föds med olika förutsättningar. Kanske var jag bara bitter för att jag inte hade en egen arabisk häst springandes bakom mitt hus? Det är farligt med minnen eftersom man måste vara medveten om att vi har en tendens att justera historien i efterhand, att min nuvarande ålder och erfarenhet tenderar att påverka på ett undermedvetet sätt. Därför vågar jag inte analysera vad det handlade om.

Men känslan ändå. 

Den har bitit sig fast så mycket. Och den påverkar mig än idag. Jag är inte mycket för avundsjuka när det kommer till smågrejer. Någon semestrar på Maldiverna - Jaha, kul för dem. Ser härligt ut! Någon annan ståtar med ett nytt matbord med marmorskiva - Åh så snyggt! Uppriktigt och helt utan avundsjuka och missunnsamhet. Samma sak med fina bilar, kläder och prylar. Det bekommer mig inte. Jag kanske inte har råd med allt men jag skulle ha råd att prioritera och köpa bordet, kläderna, klockan och semesterresan. Om jag hade velat. Det finns en enorm tillfredsställelse i att göra aktiva val och välja bort. Samtidigt som jag känner mig rikare än om jag hade varit den som låg i en solstol på Maldiverna. För då är ju pengarna borta, överlämnade till researrangören. 

Men (det kommer ju alltid ett men i en sådan här historia) det finns fortfarande tillfällen när jag går hem med en kluven känsla. Glad att jag fått vara med och se en glimt av ett liv långt från mitt. Då jag upplever något som kastar mig tillbaka till den där tiden när jag knackade på dörren och hoppades att jag skulle bli inbjuden och få klappa någon annans hästar och avundas dennes liv. Lycklig och olycklig på samma gång.

Ibland kan jag återuppleva exakt D E N känslan. 

Det lämnar mig inte oberörd. Dels för att jag inte är den avundsjuka typen och dels för att jag borde veta bättre. Av någon anledning har jag alltid omgivit mig med starka och driftiga människor, inte sällan framgångsrika. Man väljer sin plats i rummet. Precis som det naturligt finns följare och ledare. 

Det handlar inte om pengar, prylar eller vem som har mest i lön. Vad det handlar om är hela livsvalet. De där avgörande besluten en gång i tiden som bestämmer var vi hamnar i livet. Tro inte att det här är något deppigt eller bittert blogginlägg, det är det verkligen inte. Jag berättar bara om hur barndomen formar vår personlighet och att jag börjar upptäcka fler och fler saker som format mig och lett mig till det här sparandet. 

Eller tanken som slog mig häromdagen: eftersom jag inte kunde få "allt", var det därför jag valde inget? 

Man kan åtminstone fundera en sekund över det. Om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna dra ner på/sluta jobba så är det inte direkt ett liv i lyx och överflöd som väntar. Då lär friheten bli kortvarig. Det man väljer är ju faktiskt att frivilligt ligga på en spartansk nivå och leva ett enkelt liv utan utsvävningar. Nu tror jag visserligen att friheten är det som lockar snarare än bitterhet över mina begränsningar. Men tanken finns där. 

Med på tåget

Min man har visat ett halvhjärtat intresse för den här bloggen. 

Delvis beror det på att han inte har så mycket fritid och knappt hinner öppna en dagstidning. En annan anledning kan vara att han tycker att jag spårar ur med mina idéer och påhitt kring pengar och sparande. 

Så döm om min förvåning när han kom hem från jobbet idag och berättade att han hittat tips på youtubeklipp bland mina bloggkommentarer och tittat på The minimalists. Jag visste inte vad jag skulle svara, så förvånad blev jag. Inte nog med att han besökt bloggen - han har läst kommentarerna. Och inte nog med att han läst dem, han har letat upp ett 15 minuter långt klipp som Optimeralivet tipsade om - och tittat på det?! Han berättade hela klippet för mig, så detaljerat att jag knappt behöver titta på det själv. Jag hörde att budskapet verkligen hade gått fram när han berättade hur killen i filmen hade packat ner allt han ägde i flyttkartonger för att bara gå och hämta det han verkligen behöver, när han behöver det. Att han efter tre veckor upptäckte att 80% fortfarande låg kvar i flyttkartongerna. Det fanns något engagerat i hans röst. Ett nyväckt intresse, en pollett som hade trillat ner.

Jag är överlycklig, let the brainwash and mind control continue. Så kan vi snart göra oss av med mer grejer och bli ännu mer sparsamma här hemma. Det är perfekt. Då kommer jag inte längre att framstå som så himla annorlunda med knasiga idéer. Men innan han gick och lade sig sade han - Glöm inte att svara på de där kommentarerna nu. Du har fått flera stycken, riktigt roliga faktiskt.  Och då kände jag lite så här: öööh, sköt ditt du så sköter jag bloggen. Orka att han tror att han ska få bli någon slags bloggmanager nu. Det kommer inte att hända. 

Han har ett extremt tålamod dock, det måste jag ge honom. Ena månaden ska han spara alla kvitton och nästa månad ska han äta gröt och soppa till middag. Han hänger på spartåget helt enkelt. Men jag ser ju på både honom och barnen när de tycker att jag går för långt och då tycker jag ändå att jag biter ihop ganska duktigt för det mesta. Samtidigt sitter de i ett uselt förhandlingsläge när jag är den som gjort alla stora uppoffringar. Det är jag som har haft ett köpstoppsår och det är jag som har slutat snusa. Deras liv förändrades inte lika mycket av mitt hårdsparande. 

Men någonstans har vi trots allt samma drömmar och visioner. När vi träffades var han den ekonomiska av oss två medan jag gillade att shoppa mycket och gärna dyrt och sedan blev det omvända roller. Nu kanske vi kan ta ytterligare ett steg mot en mer minimalistisk livsstil. Jag hoppas att han kollar in fler youtubeklipp.

Att hålla fast vid sin plan

Det här med motivation är ett kärt ämne i denna blogg. Eller borde jag kanske säga målmedvetenhet?

Då och då träffar och umgås jag med människor som sätter upp mål och vill uppnå förändring. Det är en och annan måndagsbantare, någon som vill börja träna och någon som vill börja spara. Det är inget konstigt med det, så fungerar vi människor. Vi vill ha förändring. Problemet är bara att vi inte vill anstränga oss för att genomföra dem. Om vi på måndag bestämmer oss för att låta bli kakfatet på jobbet för att vi vill gå ner fem kilo i vikt så räknar vi med att automatiskt gå ner dessa kilon direkt. Helst innan helgen, så att vi kan äta kakor och bullar igen. Så att allt blir som vanligt igen. 

Jag har en vän som gärna vill tappa ett par kilon. Ungefär en gång i veckan snörar hon på sig löparskorna och ger sig ut på en runda. När hon kommer tillbaka är hon vrålhungrig och unnar sig "något gott" för att hon varit så duktig. Behöver jag säga att hon inte gått ner ett gram än? 

En annan vän vill gärna spara. Hon är trött på att pengarna rinner mellan fingrarna och att det inte blir något över till sparkontot. Det här är en smart person, en person med ansvarsfullt jobb och kreativt sinne. Därför blir man förvånad när det månad efter månad sätts upp en sparplan och den havererar runt den 15:onde varje månad. Varje månad. Det är så många frestelser på vägen. Det var rea, det fanns bara ett par 38:or kvar, man måste fira, man måste unna sig och man måste få leva också. Jag hör samma ursäkter månad efter månad. Samtidigt som sparkontot gapar tomt. Viljan finns, men inte förmågan. 

Det är lätt att raljera över det här och jag vet att ni skulle bli förvånade om ni visste vilka intelligenta människor det egentligen handlar om. Men när det gäller långsiktighet är det plötsligt något som skiljer oss åt. En del klarar bara inte av det, så enkelt är det. Till största del handlar det givetvis om inställning men det krävs även ett visst mått av logik. Och det är oftast där det brister. Det funkar helt enkelt inte att otränad ge sig ut och springa några minuter någon gång då och då för att sedan gå hem och trycka i sig dubbelt så många kalorier som man gjorde av med under löprundan - och ändå förvänta sig en viktminskning för att det var så jobbigt att springa.

Det är samma brist på logik som ledde till att Gwyneth Paltrow blev hånad överallt när hon misslyckades med sin veckobudget. Läste ni om det? Hon skulle leva en vecka på 29 dollar men pengarna tog slut efter fyra dagar när hon köpt en massa limefrukt och koriander. Jag förstår att hon blev kallad blåst men samtidigt har jag fattat hur människor fungerar och blir inte ett dugg förvånad. Hon är van vid att frossa i organiska grönsaker och så länge nöden inte tvingar henne att leva på 29 dollar så kommer hon inte heller att kunna styra om tankeverksamheten. Ska man delta i en utmaning så måste man leva i övertygelsen om att livet kommer att bli så mycket bättre för att helhjärtat gå in i projektet.

Själv styrs jag helt och fullt av av mina mål. Mina mål styr nästan allt jag gör nuförtiden och jag vägrar ge upp. Jag hade inte köpt koriander, jag hade köpt havregryn. Inte för att jag är en bättre människa utan för att jag använder en annan logik. 

Nättrådar som retar nervtrådar

Då och då dyker det gamla uttjatade tjafset om att jobba eller inte upp i olika forum. 

De här trådarna följer ungefär samma mönster. En trådstartare vågar sig på att skriva att denne hatar att jobba och helst skulle slippa det moderna slaveriet. Sådant rör om i grytan. I landet lagom måste alla rätta sig i ledet och följa strömmen. Och är man så dum att man vägrar rätta sig i ledet så får man räkna med att åka på verbalt spö. Det börjar oftast med några arga påhopp om att trådstartaren är lat, omogen och en idiot. Alla utgår från att trådstartaren vill leva på bidrag och slippa arbeta för att kunna spela tv-spel dygnet runt. Sedan brukar det alltid dyka upp någon nöjd typ med stort hus, dyr grill och två bilar som vill läxa upp den omogna latmasken och tala om att villaliv och Thailandssemestrar minsann är meningen med livet - Jobba hårt så att du har råd att leva det ljuva livet. 

Ungefär här brukar det plötsligt komma in någon som bara väntat på det här ögonblicket för att delta i samtalet. Han försvarar trådstartaren och hävdar bestämt att man kan sluta jobba genom att skaffa sig passiva inkomster att leva på. Den här personen hänvisar alltid till Mr Money Mustache. Då blir det liv i luckan. Villasnubben med två bilar blir skitsur och hävdar att det inte kan kallas frihet att sitta i en etta utan att ha råd med något av det som skänker guldkant på tillvaron. Samtidigt börjar ett och annat mattesnille att lägga sig i diskussionen. De räknar ut att man omöjligen kan få den och den avkastningen och avfärdar samtidigt börsen som investeringsmöjlighet. Enligt dessa mattesnillen är det omöjligt att få passiva inkomster att överleva på och ska man lyckas med det så måste man jobba heltid i 279 år. 

Så här ser det ut, i tråd efter tråd efter tråd. 

Det är underhållande samtidigt som jag blir irriterad. Nästan alla tjänar på att spara och ekonomisk trygghet vinner alltid över ekonomisk sårbarhet. Varför försöka hacka sönder andras drömmar? Antingen kommer MMM-personerna ifråga att lyckas med sin sparplan eller så kommer de att fortsätta arbeta men med ett fett bankkonto. Win - win som jag ser det. En gång i tiden trodde jag att lycka var att kunna shoppa alla snygga kläder och handväskor. Lycka för mig idag är tid och oberoende. 

Och det här eviga tjatet om att man måste jobba? Pleease! Låt folk vara less på sina jobb. Alla jobb är inte självutvecklande och stimulerande. Helt ärligt, många jobb suger. De allra flesta fortsätter ändå att springa i hamsterhjulet i brist på alternativ men det är inte vad detta handlar om. Det handlar om att alla andra alltid vet bättre. 

Personligen anser jag att det är nyttigt att då och då reflektera över att jag tillbringar fler vakna timmar på jobbet än hemma, tillbringar mer tid tillsammans med mina kollegor än med mina egna barn och att jag gör detta trots att jag trivs bättre hemma med barnen än vad jag gör på jobbet. 

Mindset

God fortsättning kära läsare!

Här är jag igen, pigg och utvilad. Peppad som en dopad häst.

Jaha...då klagar vi lite över att vi åt för mycket och för fet julmat, riskerar att behöva kasta bort stora mängder mat och spenderade alldeles för mycket pengar. 

Eller?

Den här familjen firade jul till ett rimligt pris, om vi bortser från att min man köpte en alldeles för stor julskinka. Nu kommer vi att få laga mat med rester av julskinkan i flera veckor. Fullt förståeligt varför vi bara ger oss på en sådan massiv bit gris en gång om året. Som tur är finns det en hel del recept på nätet om vad man kan ta sig till med överbliven julskinka. Julen blev trevlig på alla sätt och vis men jag är glad att den är över. Det är dagarna efter som är bäst, när det är fritt fram att hasa runt i mjukisbrallor och återhämta sig. När man är totalt utmattad efter alla släktkalas och allt överflöd av mat. Jag är redan less på allt som hör julen till så idag lagade jag en utsökt kryddig morotssoppa till middag. Ingredienserna fanns hemma i kylskåpet så det var bara att koka och mixa. Snabbt och gott. Hittills har jag inte behövt handla någonting sedan lönen betalades ut och det känns bra att börja på ny kula. Min man däremot, har smitit ner till mellandagsrean två gånger. Dels för att köpa någon slags träningsutrustning till tonåringen, dels för att köpa en ny jacka till samma son som växer som ett ogräs. Båda sakerna var nersatta till halva priset eller mer så jag gav efter och godkände inköpen. 

Vi har alltid haft gemensam ekonomi i den bemärkelsen att pengarna studsat som pingpongbollar mellan våra gemensamma konton och det har varit oväsentligt vem som betalar vad. Jag var den som slösade mest pengar medan han var mer måttlig och återhållsam i sin konsumtion. Nu är rollerna ombytta och jag ser inte med blida ögon på hans lättvindiga inställning till ekonomi. Okej, nu kanske jag överdrev lite men jag vill banka in mer snåltänk i honom. Nu syftar jag inte på fynden från mellandagsrean utan i största allmänhet. Jag fick blodad tand under det lärorika året som varit och vill förbättra resultatet under kommande år. Det känns angeläget att ha koll på varenda krona som kommer in på mitt konto och jag vill få honom att spara mer pengar varje månad.

Det är nu ganska exakt ett år sedan jag fattade beslutet som förändrade min syn på tillvaron. För att inte tala om mina framtidsplaner och relationen till pengar. Jag säger det igen, kunde jag så kan alla. Visst, jag var aldrig skuldsatt och hade redan hamstrat en hög pengar på banken så jag har ingen tårfylld framgångssaga att bjuda på men ändå. Nästan hela lönen gick åt varje månad och jag hade NOLL respekt för ett par tusenlappar hit eller dit. Idag är varje krona avgörande för min framtid. Jag vägrar vara en löneslav som sitter fast i ett system där allt går ut på att vänta på nästa löneutbetalning för att dra runt allt en månad till. Förmodligen är jag en löneslav i många år framöver men med en ekonomisk trygghet som ger mig möjlighet att välja hur jag vill leva. Ni vet, Fuck You Money. 

Jag mår bättre och livet har blivit roligare. Det kanske låter klyschigt, men det är sant. Jag tror absolut att man kan köpa ett visst mått av lycka men det bygger oftast på att man har så mycket pengar att det aldrig svider i plånboken. Så fort vi känner av våra utgifter puttas vi tillbaka ner i ett underläge där vi är beroende av andra och blir fjättrade vid plogen igen. Det spelar ingen roll hur hög inkomst man har om allt ändå går åt till utgifter. 

En stor del av syftet med bloggen var att visa att även en medelinkomsttagare med familj kan förändra sin ekonomi och spara en hel del pengar. Det känns så himla bra att visa att det går och att rätt inställning och vilja verkligen ger resultat. Bloggen skänker så mycket glädje och bidrar till att hålla fokus. Andras sparbloggar skänker gemenskap och inspiration som gör att jag får ut både nytta och nöje av innehållet. 

Jag ser fram emot att snart sammanfatta året som gått och köra ännu hårdare framöver. 

Kom ihåg, It's all about the mindset.

Visdom visar vägen

Jag är egentligen inget fan av alla dessa skyltar med visdomsord som finns överallt, men det här passar verkligen in på oss hårdsparare. 

Mål och mening - för nya läsare

Jag vill välkomna alla nya läsare. Vad kul att ni har hittat hit! Det är flera som ställt samma fråga om vad jag har för mål med mitt sparande. Därför tänkte jag förklara detta lite närmare (det mesta finns att hitta bakåt i bloggen för den som vill läsa mer).

Jag har haft köpstopp sedan 1 januari 2014. Det handlar inte om ett köpstoppår utan mer om att lägga om livsstil. Klart jämförbart med den som vill gå ner i vikt och väljer att lägga om sina vanor istället för att köra en kort bantningskur. 

Köpstoppet baseras på följande:

• Jag har tröttnat på att det mesta i våra liv styrs av konsumtion. Shopping har blivit ett fritidsintresse och ett sätt för människor att umgås. Jag känner många barnfamiljer som tillbringar de flesta helger i köpcentrum utan att egentligen ha några specifika ärenden att uträtta. Jag vill ge mina barn en uppväxt där de ser oss vuxna göra annat än att konstant stå med plånboken i handen redo att betala.

• Jag tycker om att ha ett vackert hem med modern teknik men jag vill inte känna av den fåfänga hetsen att ständigt behöva förnya bostaden och byta ut fullt funktionsdugliga saker. 

• Jag vill inte längre jobba 40-50 timmar i veckan för att ha råd att plocka livsstilspoäng och/eller upprätthålla en hög standard i fråga om ett överflöd av prylar, kläder och nöjen. 

• Målet är att halvera antalet prylar här hemma istället för att fortsätta att fylla på i skåp och lådor. 

Istället har jag alltså valt att sluta handla onödiga prylar och sparar varenda krona som inte går till nödvändiga kostnader. Målet är att försöka frigöra mig från ett löneberoende. Att ha råd att välja det liv jag vill leva. Att slippa vara löneslav fram till pensionen. 

Jag hoppas att detta förtydligar det hela en aning. Lämna gärna en kommentar om det är något du undrar över eller om du bara vill skriva några rader. 

På återseende!

Jämställt sparande

Att hårdspara kan anses vara en udda livsstil i dagens konsumtionssamhälle. Det kan vara svårt att få förståelse från omgivningen men hur är det med toleransen från en eventuell partner?

Jag funderar på sparare som lever i tvåsamhet, om det är nödvändigt att ha exakt samma syn på sparande och hur pengar ska användas. De som sparar för att sluta jobba, är det då tänkt att båda ska sluta jobba samtidigt? Den ensamstående spararen kanske träffar någon och då gäller det att få förståelse för sparsamhetens alla uttryck.

I vårt fall är det inget problem eftersom vi oftast har samma syn på ekonomi och kan kompromissa de få gånger som åsikterna drar åt olika håll men jag är nyfiken på om alla sparare har gjort det till ett gemensamt beslut. Det måste vara svårt att köra ett eget race i en relation?  Den ena äter havregrynsgröt medan den andra gratinerar en hummer...

När det gäller jobb är vi gående på samma väg men mot olika mål. 

Min man driver eget företag och jobbar därför mycket. Han hör till dem som gillar att arbeta. Därmed inte sagt att han vill harva minst 40 timmar i veckan på jobbet år ut och år in. Men företaget är hans skötebarn och en viktig del av hans liv. Målet är att jobba mindre i framtiden men tjäna lika mycket som förut. Han vet sitt mål och vägen dit. Det borde förhoppningsvis vara ganska lätt att uppfylla och vägen dit känns värdefull för honom eftersom han älskar det han gör. Det handlar egentligen bara om arbetstider, tidiga morgnar och långa dagar känns tyngre ju äldre han blir. Dessutom vill han ha mer tid för familjen och sina intressen. 

När jag träffade min man var han anställd. Han trivdes aldrig utan längtade efter att starta eget. Han tyckte att det var tråkigt att inte få utveckla sina egna idéer och att inte få utöva någon kontroll över verksamheten. Han saknade också möjligheten att själv få välja sina medarbetare. Alla fick lika mycket i lön oavsett vad de presterade och det blir lätt ett orättvist lönesystem. Lönearbete går ut på att man endast får lön för sitt arbete vilket innebär att en sår och någon annan skördar. 

Företaget är en viktig del av vårt liv och ingenting vi vill vara utan men vi ser fram emot mer ledig tid tillsammans. Vi har samma grundtanke om hur vi vill leva i framtiden och jag tror att det är en förutsättning för att lyckas.