Här samlas husmorspoäng!

Egentligen gillar jag inte hösten men jag tycker om den här perioden när sommaren går över i höst. När vi slutar grilla och börjar med ugnsbakade rotfrukter och grytor. Maten blir billigare och kraven minskar och det blir socialt accepterat att bara sitta hemma och höstboa i lugn och ro. Höstkläder är de allra snyggaste och även om jag inte tänker shoppa en massa nytt så är det roligt med en säsongsväxling i garderoben. Dessutom finns det gratis frukt i naturen nu. Vi har ett parkområde i närheten och det är bara att gå dit och plocka så mycket man orkar bära. Men man måste vara snabb, innan områdets pensionärer varit där och fyllt sina dramatenvagnar och bara lämnat frukt kvar högst upp i träden, som man inte når.

Min man har samlat många husmorspoäng under helgen, både plockat frukt och kokat plommonsylt och äppelmos. Det blev många burkar och än är vi inte klara. Funderar på att baka några pajer också och det går ju faktiskt fint att frysa smulpajer. 

Vi blev tvungna att gå och köpa glasburkar för att kunna koka sylt. Jag ångrade lite att vi rensade bort alla tomma glasburkar förra året men det är lätt att vara efterklok. Det var ju en period där när jag röjde och slängde grejer dagligen för att få det ännu mer minimalistiskt hemma. Men det är roligt att förpacka snyggt och jag gillar de här nya fina burkarna som vi kommer att kunna använda till annat sedan. Även om jag älskar att snåla och spara så föredrar esteten i mig när det är enhetligt i skåpen. 

Angående förra blogginlägget och kostnaden för Spotify så har vi inte fattat något beslut än. Som jag skrev i kommentarsfältet så ska mitt snålande inte drabba barnen mer än nödvändigt.  Därmed inte sagt att de ska få allt möjligt som de vill ha eller att jag ger efter för tjat, men viss tolerans måste finnas. Jag har valt den här livsstilen men det har inte mina barn gjort, och mig veterligen ingen av deras kompisars familjer heller. Det går att snåla även med familj men då måste det finnas utrymme för kompromisser. De har gått med på grötmåndag (idag blev det dock blodpudding) och tidigare gjorde jag av med pengar på snus så vi hjälps åt att minimera utgifterna.

Ikväll ska jag se dokumentären om Martin Armstrong på svt play. Jag har läst mycket om den men inte hunnit se den än. Om hans förutsägelse om nästa börsras blir verklighet så borde det alltså bli bästa köpläget...

Syltkok!

Abonnenter är vi allihopa...

Jag försöker ständigt hitta nya sätt att spara pengar men jobbar i motvind eftersom jag har familj. Därför har jag bestämt mig för att göra mig av med familjen. Haha, skojade bara. Däremot är det sant att familjen till viss del motarbetar mig. Det är det vanliga tjatet om tv-spel, kläder och nöjespengar men den diskussionen har nog alla barnfamiljer och det är egentligen inte heller något större problem att hantera. Man sätter sig ner tillsammans och gör upp regler om hur mycket pengar barnen ska få och sedan gäller det att vara konsekvent. Jag tänker på vad en kompis sade en gång "det spelar ingen roll om tonåringar blir sura för att de får för lite pengar. Vad de än får så kommer de att tycka att de borde ha fått mer." Så fickpengar är lätt. Värre är det med alla dessa månadskostnader för olika abonnemang. Det är abonnemang för mobiltelefoner, nätverk och digital-tv. Och musik. 

Idag vid middagsbordet pratade min man och barnen om att skaffa Spotify Familj, en tjänst där en hel familj kan dela på ett konto. Idag har vi Spotify som ingick i minstingens mobilabonnemang och det är ett konto som bara kan användas av en person åt gången. Jag vet att det har varit en del tjafs om tillgången till det där kontot. Det har inte riktigt fungerat att dela på det då alla vill använda det vid ungefär samma tidpunkt varje dag. Båda barnen och min man. 

- Minstingen tycker att han har första tjing eftersom det ingår i hans abonnemang. 

- Min man tycker att han har rätt att använda det vid de få tillfällen när han har tid eftersom det är vi vuxna som betalar för kalaset.

- Tonårssonen tycker att han har rätt att använda det för att det är orättvist att hans pluttiga lillebror har Spotify och inte han.

Jag är den enda som står utanför det där. Dels för att jag lyssnar mindre på musik än vad de gör och dels för att vi har Spotify på mitt jobb så jag kan lyssna mig mätt där. Dessutom har jag köpt min favoritmusik på itunes och är nöjd med spellistan i mobilen. Och när jag är ensam hemma föredrar jag oftast att sätta mig ner och titta på livespelningar på youtube en stund istället för att ha ett skval i bakgrunden.

Det som händer ibland är att det ena barnet ringer mig på jobbet och säger att jag måste ringa till det andra barnet för att man upplever orättvisor kring användningen av kontot. Dagens i-landsproblem verkligen. Men det är så det är. Tänk vad fridfullt det var förr i tiden när det värsta som kunde hända var att kassettbandet trasslade sig...

Hur som helst, familjemöte och alla gaddade ihop sig (de är jätteduktiga på att hålla enad front mot mig när de verkligen vill ha något) och rabblade sina välgrundade argument. Särskilt 15-åringen är slipad som en presidentkandidat och jag är inte ett dugg förvånad över att han kammade hem toppbetyg i argumentation förra terminen. Jag lät dem babbla på och när de var klara berättade jag för dem att jag inte är ett dugg intresserad av att dra på mig fler fasta kostnader. Att jag kan ge mig om jag måste, det är trots allt tre mot en, men att det strider mot min sparplan. Min sparplan är, som alla vet, helig. 

Efter lite diskussioner har vi kommit överens om att vi kan skaffa Familjespotify OM vi kan dra ner på något annan fast kostnad så att skillnaderna åtminstone tar ut varandra och att den totala kostnaden inte blir dyrare. Familjespotify kostar 199 kr/månaden. Jag funderar på om det går att lösa kostnaden genom att säga upp digitalboxen och ip-telefonin? Försökte googla det här med grundutbud och analoga kanaler men blev inte så mycket klokare. Sitter ni och trycker på något bra förslag kring detta så är ni givetvis varmt välkomna att dela med er i kommentarsfältet. 

Djupa hjulspår

Sorry, mycket handlar om boende just nu. Det blir lätt så när stekta sparvar i form av bloggmaterial kommer flygandes rakt i famnen på mig. Av lite olika anledningar kom jag att prata boende med två personer och det fanns en del intressanta detaljer men tyvärr får jag ta det lite allmänt för att skydda deras identitet. Jag tänker att det kanske inte är så kul att googla något aktuellt ämne och hitta en anekdot om sig själv som stekt sparv på en snålblogg. Samtidigt som det för mig är viktigt att kunna referera till verkliga personer och därför älskar jag dessa exempel direkt tagna ur verkligheten. 

Så, jag hamnade alltså i en diskussion om bokostnader. 

Person A står i begrepp att köpa en större bostadsrätt tillsammans med sin sambo och de har full koll på sin ekonomi. De har ägnat timmar åt olika räkneexempel, vilket som blir mest gynnsamt och vilka åtgärder som kan vara värdehöjande och hur de ska tänka när de letar ny bostad. Jag kan verkligen känna igen mig i tankesättet då jag fungerar likadant själv. 

Person B bor i hyresrätt och är bitter för att man som förstagångsköpare är ganska körd på bostadsmarknaden. Hon saknar sparkapital och trots normal inkomst blir det svårt att ta sig förbi bolånetakets regler. Inte heller har det funnits något spartänk när hyran legat smärtsamt högt på nästan tolv tusen kronor i månaden. Men det finns hopp! Hon är mitt uppe i ett bostadsbyte tillsammans med sin sambo, i syfte att få ner hyran. De har nu hittat en billigare hyresrätt och ett byte ser ut att kunna bli av. Person B berättade för mig och person A att anledningen till bytet är att man vill kunna lägga undan mellanskillnaden på cirka 4000 kr för att spara ihop en kontantinsats. Drömmen är att kunna köpa sitt boende om några år så att man kan påverka var man vill bo och få större frihet när det gäller bostadens utformning. Det lät vettigt och jag såg framför mig hur jag själv hade gjort, dvs. ordnat en automatisk överföring från lönekontot samma dag som lönen kommer in. Paret kan alltså spara 48 000 kr. om året utan att förändra något i sin nuvarande livsstil. Tala om lätt sparade pengar!

Det här var i fredags. Idag stötte jag på person B som berättade att bytet verkar gå i lås. Paret som tittade på deras lägenhet hade tydligen bestämt sig och vill ha den. Jag gratulerade och tillade glatt – Nu kan ni börja spara! Och hon tvekade lite innan hon berättade att de tänker skjuta upp det där med sparandet eftersom det finns så mycket de vill köpa nu när det kommer att bli mer pengar över varje månad. Jag tänkte för mig själv att vi sitter fast i våra hjulspår och att det inte är konstigt att det blir svårt att förändra vanor även om vi verkligen vill. Man måste förändra beteendet för att kunna förändra resultatet. Först säger personen att drömmen är att kunna köpa sitt boende, sedan är det viktigare att få slösa några tusenlappar mer varje månad?! Jag vill inte sätta mig på några höga hästar och fördöma men det här med att planera långsiktigt eller kortsiktigt...

Jag förstår att mitt liv kan framstå som astråkigt och på sätt och vis är det säkert så men jag önskar att folk kunde se lyckan i att nå sina mål. Jag mår mycket bättre nu än när jag slösade pengar och shoppade planlöst. Att ha mål ger mening. 

Eller har en del drömmar bara för att kunna fortsätta drömma? Utan att de egentligen vill förverkliga sin dröm? 

Litet skutt framåt!

Nu är vi hemma och trångbodda igen och allt blev snabbt vardag. Ungarna är tillbaka i skolan och det känns bra att åtminstone en daglig måltid finansieras av skattemedel. 

Det är lika bra att jag säger det med en gång: jag tänker inte gnälla idag. Japp, ni läste rätt. Idag är jag glad. Efter en tid av vad som känns som motgångar har det äntligen hänt något positivt. Jag blir alltid lite nedstämd när semestern är över och det känns naturligtvis lite extra motigt i år. Dessutom har det varit lätt att hålla sig för skratt på jobbet. Men efter regn kommer sol och jag har fått löneförhöjning! Helt otroligt! Jag får mer betalt, hurra hurra!

Så här ser det ut på mitt jobb, jag har prestationslön och det är ju lite speciellt jämfört med en vanlig, fast, månadslön. Utöver en grundlön så får jag en prestationslön i form av en bonus varje månad. Det är i stort sett omöjligt att förhandla upp grundlönen. Den som vill tjäna mer får helt enkelt jobba ihop till det genom att prestera bättre. Så krasst fungerar det. Jag har försökt tidigare utan att lyckas och istället lagt fokus på den del jag faktiskt själv kan påverka. Men på grund av hur situationen ser ut för tillfället passade jag på att testa mitt värde på arbetsplatsen och utan att gå in på några detaljer kan jag säga att jag fick upp lönen ett snäpp. Inget jättebelopp men mycket för att vara på min arbetsplats och tillräckligt mycket för att det ska kännas motiverande att stanna ett tag till. Det är en klassisk win-win alltså. Jag är inte dummare än att jag förstår varför de väljer att höja min lön just nu när den upproriska stämningen ligger tät i luften men jag tackar och tar emot. 

Så nu kan jag shoppa jättemycket dyrt smink varje månad. 

Skojade bara. Varenda krona ska naturligtvis rakt in på Avanza för att investeras i aktier och fonder.

Det blir inte längre inlägg än så här idag eftersom jag vill hinna ut på en långpromenad medan solen fortfarande värmer. Resten av dagen ska jag ägna åt ett storkok lasagne (matlådor!) och ikväll väntar ett föräldramöte på yngsta sonens skola. Inte så glamoröst direkt utan tillbaka till basics.

Farväl huset

Vi har packat och städat. Bäddat av alla sängar och gjort fint överallt. Det är inte utan vemod som vi lämnar huset, man hinner bo in sig ganska ordentligt på sex veckor. Vi har skapat nya vanor och vant oss vid att leva det goda livet. Nu ska vi inte bara tillbaka till en liten lägenhet utan även till skolstart, tidiga morgnar och vardagsrutiner. Min man ska tillbaka till sitt arbete. Jag har ju redan jobbat i två veckor men eftersom resten av familjen har stått för all markservice så har jag ändå kunnat njuta av en slags semesterkänsla. Det har dessutom varit lite som att leva i en låtsastillvaro, medan det egna livet stått på paus och att komma hem blir som att trycka på play igen.

Men jag ska inte klaga. Jag känner en enorm tacksamhet för bästa semestern på länge och dessa enormt gästvänliga vänner som låtit oss bo i deras hus. Det känns också som att hela familjen fått ny energi. Jag vet inte om ni minns det men i maj skrev jag ett inlägg Fast i bostadsfällan om vårt flyttdilemma. Jag har länge känt mig redo att flytta men min man är en riktig bo-kvar-aktivist som kedjar fast sig vid lägenheten och skriker - Vi flytt int! så fort en eventuell försäljning kommer upp till diskussion. Han brukar tjata om det insynsskyddade läget och utsikten. Ja, vi ser lite vatten och träd från vår lägenhet men benämningen sjöutsikt har ju fått en helt annan innebörd nu när vi nära på kunnat kasta en äppelskrutt från fönstret och plums, rakt ner i sjön. Då är vår ynkliga sjöglimt inte mycket att komma med. Dessutom har jag försökt förklara för honom att hans precious utsikt inte alls kommer att kännas lika läcker när det ska skövlas skog och grävas med grävskopor överallt för att kommunen ska kunna bygga nya lägenheter runt knuten. Den polletten trillade ner först när vi lämnade området och testade ett annat område. Ett annat av hans argument har nämligen varit att vårt område är så hundvänligt men även där har han fått ge vika, här finns så mycket mer natur- och strövområden. Nu är det naturligtvis inte så att vi ska flytta till just det här förmögna området, utan mer att det ger insikter.

Vi har inte bestämt ATT vi ska flytta. Däremot har vi haft långa samtal OM att flytta, för- och nackdelar, och om våra jobb och framtiden. Nu sker det så mycket på en gång och jag är inte bra på den typen av stress. Om det inte funkar med nya bossen så måste jag säga upp mig och om jag säger upp mig så kommer jag inte att få något nytt bolån men om jag tar ett nytt bolån så blir vårt boende dyrare och då håller inte min sparplan och håller inte min sparplan så kan jag inte sluta som löneslav. Ungefär så ser det ut i min skalle. Inte för att jag verkligen tänker säga upp mig lite hipp som happ men ändå, känslan av att ständigt vara låst i ett löneberoende. Hatar den.

De saker som vi kom överens om:

• Jag avvaktar och ser hur det utvecklas på mitt jobb. Än så länge behövs min inkomst för att täcka utgifterna och hålla sparplanen.

• Vi kollar upp möjligheterna att flytta till något i samma prisläge eller obetydligt dyrare än vårt nuvarande boende. 

• Vi måste göra en kraftansträngning för att öka lönsamheten i min mans företag. Om han får möjlighet att ta ut en högre lön så hjälper det oss på alla sätt att komma framåt. 

Nu åker vi hem och drar igång sparhösten och jag hoppas att ni är med mig. 

Lycka är att bo stort men med lite lån

För länge sedan lovade jag er att göra en liten analys av huruvida vi blir lyckligare av att bo stort och påkostat. Så här sex veckor senare svarar jag tveklöst JA! Dock med ett litet förbehåll - att man inte behöver oroa sig över kostnaderna. Lika underbart som det vore att få bo så här, lika fruktansvärt vore det att ligga sömnlös över skenande kostnader och pengar som fattas. Lycka är med andra ord att ha kontroll över sina kostnader. Om vi däremot leker med tanken att tillgångarna vore obegränsade så skulle åtminstone jag föredra ett stort hus vid vattnet framför en trång lägenhet i ett flerfamiljshus där det luktar matos i trappuppgången. 

Det är så skyddat i det här villaområdet. Lugna och tysta gator där alla man möter hälsar artigt. Få människor letar sig ner ända hit om de inte hör hemma här. Sjösidan, områdets egna lilla solsida. Begränsad trafik och rik natur. Det ligger ett skimmer av harmoni och behagligt välstånd över villagator som dessa. Det är några få utvalda som har råd att bo så här och de är förnöjt medvetna om det. Ungefär en kilometer längre bort, på andra sidan motorvägen, ligger lägenheter i tätbebyggda områden men här finns bara de häpnadsväckande trädgårdarna och det ena huset överträffar det andra. Skilda världar verkligen. 

Men allt är relativt. Lika mycket som vi kanske kommer att känna att vi byter ner oss när vi flyttar hem igen kanske min bror tycker att han byter ner sig när han återigen hänvisas till sin enkla övernattningslägenhet som ligger ungefär en timme utanför stan. 

Det märkliga är att jag inte alls har längtat hem. Vad hände med "borta bra men hemma bäst"? Kanske beror det på att jag vet att vi är här under en begränsad tid och att vi snart är hemma igen? Ämnet går hand i hand med dagens stora samtalsämne med min man: bolån. Han ringde nämligen vår bank för att omvärdera vår lägenhet och kolla möjligheten att lägga om bolånen. Och fiska lite efter hur ett eventuellt lånelöfte skulle se ut för vår del. Det kändes passande så här kort efter att vi visat vår betalningsförmåga genom att amortera 60.000 kr. 

Trodde vi ja. Det var inga som helst problem att värdera upp lägenheten men när det gällde lånen var det tvärnit. Det märktes att hon hade hoppats att vi bad en omvärderingen för att få låna mer på lägenheten. Tyvärr är vi så lågt belånade att det inte går att få lägre ränta. Hon sade rent ut att det ligger i deras intresse att låna ut så mycket som möjligt och att de inte tjänar något på oss som knappt har några lån. Hon räknade ut att vår belåningsgrad ligger på 39%. Sedan kopplades min man vidare för att prata eventuellt lånelöfte men han gav upp eftersom det var en beräknad kötid på 30 minuter. Det är tydligen många som vill låna nu...

Jag är jätteglad över dessa 39% och funderar skarpt på att kasta in mer pengar för att komma ner lite till. Nu när boräntan ändå är högre än sparräntan. Det blir spännande att se om det kommer att innebära en märkbar sänkning av de månatliga kostnaderna.

I övrigt har jag haft en härlig dag, ledig från jobbet. Jag började med att skämma bort minstingen. Tonåringen är nämligen på resande fot igen. Efter en vecka på Öland så var det bara att packa om väskan för en ny resa. Jag och den lille spenderade förmiddagen på ett sätt som ligger långt från vad jag vanligtvis förespråkar, i en stor shoppinggalleria. Ungen har vuxit som ett ogräs och ville välja ut sina egna kläder till skolstarten. Och äta utelunch. Aj aj, vad det svider i spartarmen! Men det var inte mer än rättvist att han fick göra något som han längtat efter och vi hade det supertrevligt tillsammans på tu man hand. Det gick i runda slängar en tusenlapp men då lyckades vi få både en höstjacka, flera tröjor och ett par byxor för pengarna. Eftermiddagen ägnades åt en långpromenad i naturreservatet, hopp och bad från bryggan (inte jag badkrukan, men de andra) och lite poolhäng. Bäst att passa på! Avslutningsvis hade jag tänkt baka bröd men upptäckte att vi saknade mjöl till detta och orkade inte gå och handla. 

Jag valde att inte skänka jobbet en enda tanke och har lyckats hålla det också. Det är ledighet det. 

Dyrköpt att säga F.Y?

Men åh, vad fina ni är!
Jag har fått mycket stöd och goda råd bland kommentarerna till förra inlägget. Tack snälla för det, jag älskar när ni hör av er! Ni är också helt samstämmiga om att det bara är att sticka därifrån om situationen blir outhärdlig. Jag förstår det men det sorgliga med vantrivsel på jobbet är att man alltid får rådet att flytta på sig. Den som vill verka för en trivsam arbetsplats måste flytta på sig för att den som beter sig illa befinner sig i chefsposition. Det är ju helt rubbat! Jag och min kollega hittade en sajt där man kunde ställa frågor och få svar från deras experter. Lite som veckotidningarnas hjärtespalter men istället för relationsproblem ger de svar på frågor om jobb och ledarskap. Vi läste alla frågor om psykopatiska chefer, idiotchefer och chefer som använder sig av otrevliga härskartekniker. Alla svaren var desamma: sök nytt jobb. Fly. Är inte det jäkligt märkligt? Leg. psykologer, coacher och experter är eniga i den här frågan. Psykopatchefer kan utsätta medarbetare för svåra kränkningar och otrevligheter men får stanna medan anställda uppmanas att lämna organisationen. Ungefär som när mobbning tvingar utsatta att byta skola men skolorna flyttar inte mobbarna. Sedan fattar jag inte riktigt poängen med att gå till ett jobb där ingen tycker om en och borde det inte bli ensamt när alla är rädda för en? Varför vill man göra så mot sig själv? Vill inte alla trivas på sina jobb och tillsammans med sina kollegor?

Jag är inte mobbad på jobbet. Inte heller är jag utsatt för kränkningar eller trakasserier.

Det känns viktigt att poängtera att det inte gäller just det här fallet. Åtminstone delar av den här diskussionen är rent allmän och gäller inte mig personligen. Däremot har jag fått en ny överordnad som inte visar någon välvilja mot mig eller mina kollegor. I det fallet som gäller mig är det för tidigt att uttala sig om hur mycket personens beryktade personlighet kommer att drabba mig. Jag har inte fått något gott intryck och redan under de första dagarna fick jag uppleva härskartekniker som jag hittills bara sett på film. Ett kännetecken för psykopatiska personer är att de brukar börja med att bara visa goda sidor. Men den här personen har varit otrevlig från allra första början. Vi får se om detta är ett initialt problem som kommer att försvinna när hon blivit mer varm i kläderna och kanske tinar upp. Tills dess vill jag uppmana er att vara trevliga och respektera andra. Det är så ocharmigt med dryga svar och negativitet och säger mer om den som uttalar dem än om den som får ta emot. 

Förresten, häromdagen läste jag något så bra:

"What's the point of having fuck you money if you never get to say Fuck You".

Det ligger så mycket i det och jag önskar att jag vore så tuff och modig men det som hindrar mig är att FY-pengarna samtidigt är min frihetsfond eller vad man nu ska kalla det. De är framtiden. Pengar jag behöver längre fram för att täcka mina utgifter när jag uppnått mina sparmål och vill sluta jobba på riktigt och för alltid. Då vill man inte gärna vara där och nalla i spargrisen redan nu. Som ni vet har jag nyligen amorterat 60.000 kr på bolånet och det kändes helt fantastiskt bra. För samma summa skulle jag hålla mig flytande i cirka sex månader utan inkomst. Man kanske inte ska ställa de två sakerna mot varandra men jag amorterar faktiskt hellre 60.000 kr till om ett halvår istället för att lägga samma summa på löpande kostnader för att ha råd att bo och äta. Det är en sak om jag inte kan spara under några månader och en helt annan att behöva plocka från sparkontot. Om det blir omöjligt att stanna kvar så kommer jag naturligtvis att överväga på nytt om jag har större behov av pengarna i nuläget. Jag har ju faktiskt råd men är snål och har tänkt ha pengarna till något annat. Det som är typiskt för oss sparare är att vi är beroende av en ständig ökning på kontot och har svårare att hantera när summorna sjunker. 

Sämre än sämst

Det här är inte bra alls. 

Det känns som om jag kommer att behöva upprätta ett akut kriskonto om det skulle uppstå eventuella ändringar i livsplanen. Jag har hela tiden planerat att jobba kvar på min nuvarande arbetsplats i cirka två år för att sedan ta mig vidare i livet, på ett eller annat sätt. Det är naturligtvis inte hugget i sten men det är planen om ingenting bättre dyker upp. Skulle någon erbjuda mig ett jobb med bättre villkor så skulle jag givetvis överväga det. En Lottovinst skulle naturligtvis också förändra framtidsplanen. Men om allt bara lunkar på och jag flyter med samtidigt som jag klarar att hålla min sparplan så...tja, då finns det ju ingen större anledning att vända upp och ner på tillvaron i onödan. 

Som jag redan skrivit om så vantrivs jag inte på mitt jobb även om målet är att sluta jobba. Jag trivs med mina arbetsuppgifter och kollegor. Jag kan påverka min lön vilket känns sporrande och motiverande. Arbetsplatsen ligger på gångavstånd från min bostad och det är en av anledningarna till att jag sökte mig dit från allra första början. Att slippa åka kommunalt som jag avskyr (ett extra plus är såklart att jag slipper köpa busskort). Med andra ord kan jag lika gärna jobba kvar istället för att söka mig någon annanstans och känna att jag klivit ur askan i elden. 

Eller stopp stanna! Så tänkte jag fram till för några dagar sedan. Jag har som policy att aldrig blogga detaljerat om jobbet och det skulle inte heller tillföra något till bloggen men nu känner jag att jag behöver berätta vad som händer. Jag ska försöka hålla det på en lagom nivå. En stor anledning till att jag vill berätta är att jag känner oro för hur det kommer att bli - och påverka mig ekonomiskt. Nu behöver det inte bli så illa som det låter och jag borde lugna mig lite istället för att måla fan på väggen, det förstår ju jag också. Men med tanke på att jag har mått dåligt i två dygn, sovit uselt och har en gnagande liten ångestboll i magen så känns det omöjligt att försöka knåpa ihop ett glättigt inlägg om något annat. En annan policy jag har i bloggen är nämligen att vara ärlig och då funkar det inte med konstlade och tillgjorda inlägg. 

Så here goes: vi har fått en ny överordnad på jobbet. Eller borde jag säga drabbats av? En hel del hade jag snappat upp i ryktessvängen redan innan och det skapade ju en del obehag men jag vägrade låta mig påverkas och ville bilda mig en egen uppfattning. Och nu har jag gjort det. Bildat mig en egen uppfattning alltså. Låt mig sammanfatta det hela så här: ni vet sådana där listor över vad som gör någon till en usel chef? Det är buslätt att få till en bingorad, om jag säger så. Och ordet osympatisk har fått ett nytt ansikte. 

Det är inte bara illa utan mycket illa och jag ser hur arbetsplatsen sakta men säkert försätts i kris. Om inte något ändras snabbt så ser jag ingen möjlighet att vara kvar. En gång tidigare har jag mått dåligt på ett jobb av olika anledningar och då lovade jag mig själv att det aldrig skulle upprepas. Det är helt enkelt inte värt det. Vantrivsel sliter så på både kropp och psyke och man känner sig som ett vandrande vrak. Dessutom hinner det oftast gå alldeles för långt innan man kommer till insikt om att man borde ha gjort något åt det för länge sedan. Jag är  i grund och botten en harmonisk och glad varelse med en positiv attityd och jag har aldrig problem med sömnen utan sover som en kattunge, djupt och opåverkbart. Nu har jag haft svårt att somna två kvällar i rad och imorse vaknade jag nästan två timmar för tidigt, utan att lyckas somna om. Det är inte kul. Dessutom känner jag att jag tappar arbetslusten och det är ju den som hjälper mig tjäna pengar till sparandet.

Jaja, nu ska jag inte klaga ner er. 

Hur som helst ska krispengar avsättas från och med nu, om jag plötsligt säger upp mig eller så. Jag har ägnat flera år åt att spara ihop Fuck you-money men när det närmar sig skarpt läge och de kan råka komma till användning så visar det sig att jag inte alls är lika pepp på att använda dem i förtid. Nu har jag i alla fall två arbetsdagar framför mig att ladda upp mig på och det ska bli så skönt. Jag och den andra personen som har huvudrollen i den här texten kommer nämligen inte att befinna oss i samma kommun. A piece of paradise. 

Tömt amorteringskontot

Idag tömde jag amorteringskontot, eller rättare sagt förde över pengarna till Sbab. 

De måste flyttas dit för att jag ska kunna amortera på bolånet. Det fanns 45.000 kr på kontot men jag valde att lägga till så att jag kunde föra över 60 000 kr. Från början hade jag tänkt att samla på hög för att sedan sätta in en klumpsumma längre fram men det verkar onödigt dumt. Ni som hängt med ett tag vet att mitt nyårslöfte var att amortera 60 000 kr och det måste ske med nya (för det här året) sparpengar. Nu efter andra halvlek ser utgången i slutresultatet väldigt solklar ut och jag vågar därför ligga ute med 15 000 kr från ett annat sparkonto för att skynda på processen. Jag vill bara få den här amorteringen utförd så att jag kan komma vidare i mitt sparande. Nu står det 0 kr på amorteringskontot och det ser ju onekligen deppigt ut men jag kommer att fortsätta betala in minst 5000 kr i månaden i fortsättningen också. Jag kör på helt enkelt. Det ska sparas och fixas från alla håll och kanter. Jag vet att det råder delade meningar om det här med att amortera bolån men jag känner mig väldigt tillfreds med beslutet. Jag fortsätter att köpa aktier och fonder för mina sparpengar men amorterar en liten del också. 

Jag passade även på att kolla lönekontot för att se hur mycket pengar jag bränt under min semester. Jag har ju börjat jobba igen men eftersom vi bor kvar i lånehuset och övriga familjemedlemmar fortfarande är lediga så räknar jag utgifterna ända fram till dagens datum.  Det visade sig vara en hel del och det är inte alls likt mig men samtidigt har vi faktiskt inte betalat något för resor eller boende så jag ska inte klaga. Så här ser det ut hittills:

Mat: 

4109 kr (Oj?!)

Kläder: 

2892 kr (endast jobbkläder)

Transport: 

0 kr, jag använder min mans busskort. 

Övrigt: 

Hundmat 752 kr (räcker länge)

Lego: 349 kr

15-åringen är kvar på Öland och det har naturligtvis kostat en liten slant precis som dagsutflykten han gjorde tillsammans med sin pappa i juli. Alla dessa kostnader har dragits från min mans konto och jag är osäker på exakta belopp men det handlar om sammanlagt högst 2000 kr.

Sammanfattningsvis har jag inte rört pengar från något sparkonto utan klarat mig på att använda det som finns på lönekontot. Jag är väldigt nöjd med mina klädinköp och ser inte den kostnaden som någon större grej. Det var dags att ha något nytt att använda på jobbet och det underlättade dessutom vardagen eftersom jag slapp åka hem och hämta en massa kläder. Dessutom ska jag inte sticka under stol med hur fräscht det känns att ha nya kläder för första gången på över ett år! Jag känner hur jag kan sakna svunna tiders lättvindiga klädinköp då jag utan att blinka kunde spendera 5000 kr i månaden på kläder. Men därmed inte sagt att jag vill tillbaka dit igen.