Ge i gengäld

Det är lustigt hur det kan vara. 

Att utmana normer provocerar. Och när jag skriver normer fokuserar jag på sociala normer kring konsumtion och värderingar om arbete. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Det som verkligen får igång människor är när de får höra att vi valt bort bil. Men det har jag redan bloggat om tidigare och ärligt talat förstår jag inte hur det kan uppfattas som en så stor grej. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått förklara hur vi lyckas få hem mat från mataffären. Kan till och med se ett underhållningsvärde i att folk inte hade kunnat se mer förvånade ut om jag sade att vi levde i en lerhydda i skogen. 

Naturligtvis är det en del som blir lite rubbade i sina banor av våra semestrar också. Framför allt då lånehuset. Främst för att de tycker att det är jättekonstigt att någon väljer att låna ut sitt hus till en hel familj med hund. Det händer att folk snärjer in sig i ännu märkligare tankegångar och jag vill dela med mig av hur det kan låta. Jag sprang nämligen in i en bekant när jag var ute med hunden. Vi pratade om att min man var ute i skärgården och hjälpte några vi känner att snickra lite och fixa i ordning inför säsongen. Nyfiket frågade hon om han får betalt för att göra det. Jag skämtade om att han nog gärna hade betalat för att få stå där med bar överkropp i solen och känna sig händig, men det märktes att hon tyckte att han blev utnyttjad som gratis arbetskraft. Att han fått flera dagar i härlig skärgårdsmiljö med havsutsikt från fönstret och en hel del båtturer verkade inte spela någon roll.   

Lustigt nog var det samma person som förra sommaren på ett mycket inlindat sätt antydde att vi drar fördel av vår bekantskapskrets. Underförstått att de borde tycka att vi inte har så mycket att erbjuda i gengäld (eftersom vi saknar lantställe, bil och båt). Jag kan inte vara säker men det lät definitivt som att det fanns ett stråk av avund i det hon sade, något missunnsamt. Och det stämmer ju att vi är privilegierade med att ha välbeställda vänner som gärna delar med sig och bemöter oss med generositet och välvilja. Alla har inte de kontakterna. 

Alltså blir det lite fel hur man än gör. Ena gången utnyttjar vi vår bekantskapskrets och andra gången blir vi utnyttjade som gratis arbetskraft. Det blir fånigt. Givetvis behöver man inte bry sig om vad andra tycker och det här är absolut inget gnällinlägg, utan bara ett konstaterande att en del har svårt för vår avvikande livsstil. Jag kan också se att det är en ensidig bild som kommer fram och som utelämnar en hel del. Naturligtvis skulle vi aldrig våldgästa någons lantställe och fälla ut solstolarna på bästa platsen i trädgården i väntan på att bli serverade mat och bäddade sängar. Det finns så många sätt att erbjuda något i gengäld. Istället kan jag passa deras hund när de reser bort så att de slipper sätta den på ett dyrt hundpensionat. Eller så kan man hjälpa till att bygga staket eller måla uthus. Det viktiga är att relationer bygger på ömsesidighet, ett givade och ett tagande. Det finns en anledning till att vi blir tillfrågade år efter år och det handlar nog mycket om att vi är noga med att göra rätt för oss. Aldrig komma tomhänta, aldrig snylta, alltid utgå från att man delar på matkostnader och hushållssysslorna om man ska vara där tillsammans. Städa och göra snyggt efter sig. Det är de små detaljerna som gör det. Dessutom tycker jag att det mysigaste är när matlagningen blir en social och härlig umgängesform. När vi åker med Inredaren och hennes familj till deras lantställe är det tiden i köket vi längtar mest efter. När alla hjälps åt och samarbetar. 

Det som sticker i ögonen på folk är ju inte själva huset vi får låna, utan att just vi som inte lägger pengar på sådant ändå blir inbjudna och får tillgång till den livsstil som vi själva valt bort. Därutöver strider det kanske mot deras tes att lika barn leka bäst. 

Koll på priser?

Det man förlorar vinner en annan.

Jag har pratat med två personer som gjort bostadsaffärer under januari-februari. En tidigare arbetskamrat som passade på att ta steget från hyresrätt till bostadsrätt. Hon tyckte det var läge att ta sig in på bostadsmarknaden nu när priserna kylts ner en aning. Men som förstagångsköpare var det svårt att få ihop affären och de behövde hjälp med kontantinsatsen. Och då pratar vi inte om något bolånetak på 85% som ställer till det, utan om en kontantinsats på nästan 30%. 

Det andra bostadsköpet handlar om en person i den yttre vänkretsen som flyttat oftare än en cirkus de senaste tio åren. Redan hösten 2016 tecknade hon ett bokningsavtal på en nyproducerad bostadsrätt. Det handlar om en omskriven fastighet och trycket på de här lägenheterna var enormt. Det var många tusen som anmält intresse för ett fåtal lägenheter, och där lyckades hon alltså knipa en. Hon går ner i boyta men får å andra sidan fyra meter i takhöjd och en stor terass. Men att sälja den nuvarande lägenheten blev inte lika roligt. Hon hade räknat med att gå jämnt upp i slutändan, men gick istället back en halv miljon. Vilket får anses mycket när det handlar om mindre lägenheter. Men så är det när utbudet ökat mer än efterfrågan. Det lades helt enkelt inga bud och till slut tvingades hon sälja under utgångspris. Själv hade jag nog inte tagit det lika bra men hon ryckte bara på axlarna och sade att hon räknar med att få igen det beloppet längre fram på grund av det högattraktiva bostadsobjekt hon köpt istället. 

Från det ena till det andra, läste att genomsnittspriset för lunch i Sverige är 94,87 kr. Eller rättare sagt, jag läste att det är Skatteverkets föreskrifter till inkomstskattelagen att en lunch ska vara 94,87 kr. Detta för att kunna räkna ut förmånsvärdet för fri kost. Och detta är snittpriser, det är givetvis dyrare på många ställen. Då slog det mig att jag stannat i tiden och det var en intressant tanke. Jag lever kvar i svunna tider när en lunch aldrig kostade mer än 70 kr. Betyder det att jag kommer att bli en sådan där jobbig kund som alltid klagar över hur dyrt allt blivit? Och skrika att förr kostade minsann en kopp kaffe FEM kronor och då ingick PÅTÅR också. Eller ge mina barn 100 kronor och tro att det ska räcka till ett par jeans.

Vore synd eftersom jag är riktigt vass på att gissa priser. I alla fall matpriser. Såg Bill Gates gissa pris på varor i The Ellen show och han lyckades inte träffa rätt på en enda förutom priset på tandtråd. Men så erkände han också att han inte varit inne i en matbutik på många år. Sedan kan jag tycka det är lustigt hur man valt att fokusera på varor som han med största sannolikhet aldrig kommer i kontakt med överhuvudtaget, som halvfabrikatet rice-a-roni där man bara behöver tillsätta vatten och frysta färdiga pizzarolls (jämförbara med Billys och Gorbys produkter här i Sverige). Jag förstår att man försökte vara lite rolig men det hade kunnat bli mer intressant om man valt dagligvaror som mjölk, kaffe och toalettpapper. Eftersom jag aldrig köper skräpmat hade jag inte heller kunnat pricka in rätt svar och vad skulle det ge för bild av mig? När jag i själva verket kan rabbla kilopriser på det mesta.

Och är det viktigt att de allra rikaste vet vad saker kostar? Tycker vi att de blir mer jordnära eller lika oss om de vet priset på snabbmat eller vad handlar det om? De enda jag ställer höga krav på, och förväntar mig att de har en förankring i verkligheten, är politiker. De behöver känna till den verklighet som de ska besluta om, vilket de tyvärr inte gör. 

Till mina bloggvänner som kommenterade förra inlägget

Ögonen tårades av era inlägg om julen i kommentarsfältet på mitt förra inlägg. Åh vad jag hade velat hysa in er allihop i en och samma lokal över julen för ett hejdundrandes kalas! Tillsammans med mig naturligtvis. Ett kalas där alla är välkomna och ingen ska känna sig utesluten. Vi hade kunnat sitta uppe halva natten och dra våra bästa paradhistorier för varandra.

Julen kan vara hemsk för den som inte har någon att fira med. Men även för alla som vet att fylla eller släktbråk är det som väntar. Genom åren har jag träffat flera personer som hatar julen för att den bara inneburit osämja och tårar. Apropå det, jag har läst att de flesta bråk under julen handlar om ekonomi. Hur sjukt är inte det? Att först förköpa sig i sin iver att skapa drömjulen och sedan blir det bråk om att pengarna är borta. Man undrar ju hur folk tänker?

Det är märkligt, men det är helt klart besvärligt att bjuda in utomstående till julfirandet. Jag tror att det handlar om att ingen annan högtid är så intimt förknippad med familjen. Det har blivit ett påtvingat släktpåhitt där få känner att de vågar släppa in utomstående. Min teori är att vi ingår i flera olika grupper i livet (som vi identifierar oss med) och julen hamnar utanför den komfortzonen. Här har man inte kunnat påverka gästlistan, inte kunnat pussla ihop människor som man vet skulle fungera socialt tillsammans. Istället tvingas man interagera med människor trots att man inte har mer gemensamt än att man råkar vara släkt. Inom familjen har alla vant sig vid att morbror Olle tokskrattar åt sina egna skämt och att faster Fridas ungar beter sig vidrigt. För att inte tala om hur lätt vi faller in i gamla roller och mönster när vi umgås med våra familjer och man blottlägger ogärna syskonbråk och svärmorstjafs. 

Alla vill att det ska bli perfekt och det är skyhöga förväntningar kring hur julen ska firas. Och precis som Fru Badass skrev i kommentarerna så är släkten inte alltid de som man helst umgås med. Jag vet ett par som varit gifta i nästan tio år och aldrig firat en enda jul tillsammans för att de inte står ut med varandras familjer. Istället firar de en egen julafton på juldagen. 

En annan sak att tänka på är att alla inte är lediga på julafton. Jag känner en ensamstående mamma som jobbar på ambulansen och hon passar alltid på att skriva upp sig under de storhelger hon inte har barnet hos sig. Det är hennes sätt att hantera en ensam jul. Hon jobbar hellre än firar en barnfri jul med sina syskon som alla har sina barn hos sig. Enligt henne har de inte svårt med bemanning på storhelger eftersom det finns fler som föredrar att jobba. Tvivlar inte på att det stämmer, det är lätt att förstå att många känner prestationsångest och mår dåligt av diverse orsaker. Det är naturligtvis en klen tröst för den som verkligen vill ha någon att fira tillsammans med, men jag vill ändå belysa att julen inte är den stora idyllen för alla.

Jag är väl medveten om att jag är priviligerad som får fira helt normala jular. Aldrig bråk, aldrig något tjafs och bara mysigt och trevligt. Kan också berätta att där vi firar agerar man föredömligt och därför kommer en ingift släktings pappa med både sin exfru och sin nya fru. Något en del höjt ögonbrynen för men egentligen inte konstigt alls. Vem ska lämnas ensam, mamman som har alla sina barn och barnbarn på julfirandet eller den nya frun som saknar egna barn? Svaret är givetvis: ingen av dem. Fungerar alldeles utmärkt och de samåker till och med. 

Sist men inte minst vill jag säga att vi de flesta av oss kommer att göra olika saker under olika delar av livet. Vissa perioder är bättre, andra är sämre. Jag är hoppfull och tror att det kan förändras så nästa jul hoppas jag ni alla är uppbokade. Annars startar vi en gruppchatt eller Facebookgrupp där vi kan kommunicera med varandra trots geografiska avstånd. 

Så till var och en av er vill jag rikta ett tack för att ni skrev till mig på min blogg. Det gick rakt in i hjärtat och för mig är ni otroliga inspirationskällor och anledningen till att jag fortsätter lägga tid och kärlek på bloggen. 

Vad ger man en miljonär?

Tja, det beror ju på vem miljonären är. Jag är miljonär och mig kan man ge storpack tvättmedel och jag blir tårögd av lycka. Men genomsnittsmiljonären upplever det förmodligen lite udda att öppna en presentask och hitta Grumme tvättmedel för ett halvår framöver. Egentligen menar jag inte miljonär i ordets rätta bemärkelse heller, snarare höginkomsttagare med fler saker hemma än vad det finns plats för. Presenter till folk med mycket pengar helt enkelt. Eller när man själv vill lägga lite pengar men ändå framstå som en skön typ.

Varje umgänge har sin presentkultur och privata koder i relationen avgör hur den utformas. Som ett exempel har jag och Inredaren outtalade regler kring presenter. Vi kommer tomhänta eftersom vi äter hos varandra på så regelbunden basis att det skulle bli jobbigt att behöva ordna en vinflaska eller blomma varenda gång. Det skulle också bli svårt att veta var vi skulle dra gränsen. Hur blir det med helgluncher? En enkel eftermiddagsfika? Vi har alltså valt att istället strunta i det. Och har jag med mig en kaka betyder det inte att hon måste ha med sig något nästa gång hon kommer till mig. Födelsedagspresenter och liknande ger vi om det förekommer en bjudning, inte annars. Fyller jag år och bjuder över dem = present. Fyller jag år men har ingen bjudning = ingen present. Relationen är väldigt kravlös och generositeten finns där ändå och gör sig synlig på en mängd andra sätt, både genom spontana gåvor och det faktum att vi regelbundet äter hos varandra. 

Givetvis är det utformat utifrån en nära vardagskontakt och utgår från att samma regler gäller för båda. Däremot vore det otänkbart att dyka upp tomhänt hos någon annan som bjuder på middag. Förra helgen var vi bjudna på fest hos en familj som slår ihop tre födelsedagar som infaller tätt i höstkalendern. Ett smart sätt att kunna fira men slippa ha flera kalas på rad. Samtidigt ska man som gäst alltså ha med sig presenter till tre personer, vilket blir lite av en utmaning. Jag är känd som petig och ger bara bort sådant jag verkligen tycker är bra och dessutom kommer till användning. Jag minns när en kompis sade att det är omöjligt att hitta en present (till vuxen) under 300 kr. Skulle man gå efter den teorin skulle det alltså kosta oss runt 900 kr att gå på den här tillställningen. Den här familjen har allt de behöver (och vill ha) och mer därtill. De har för mycket av allt och borde som de flesta andra rensa istället för att bygga på sina prylberg. 

När de bjudit oss på middag har vi kommit med en burk hemgjord marmelad eller Lemon curd. Det är så långt jag brukar sträcka mig när det gäller att ge något till välbeställda prylsamlare. Om ni tänker er någon random grej som normala människor inte brukar ha och som man är i behov av kanske tre gånger under en livstid - då har den här familjen minst två sådana som står och samlar damm någonstans. Varenda udda kökspryl har de också, på nivån timjanskrapa (om en sådan nu skulle existera). Detta nämner jag för att ni ska förstå läget. Min mamma är likadan. Köper fiffiga saker man aldrig hört talas om, vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på att hon håller hårt i plånboken.

Men nog om det och tillbaka till helgens presentutmaning: födelsedagspresenter x 3 och snällt mot plånboken för den sjukskrivne. Som tur är har jag mina små tips och tricks. Jag gick helt enkelt till det ställe jag brukar besöka när jag behöver finfina gåvor för liten peng. Det är en restaurang, saluhall och matbutik som har suveräna presenthyllor. Samma smultronställe jag gick till när vi var bjudna på nyårsfest hos några grannar och för endast hundralappen lyckades jag köpa en present som fick mycket uppmärksamhet och lovord för att den var så "på pricken" till värdinnan. 

De har så mycket snygga förpackningar och det är lätt att hitta riktigt roliga presenter. Jag köpte vitt te från Clipper, chokladtryfflar till de vuxna och roliga chokladkakor till tonåringen. Kostnad för tre presenter: 178 kr. Sedan sitter man nöjt och myser när andra gäster nyfiket pillar på tekartongen och säger - Åh, vilken fin ask! Vitt te? Vad spännande! Var kan man köpa den?  

En annan av mina nära väninnor är hon med soffbordet för 32.000 kr och där jag tror miljonerna förökar sig som fiskar. Tala om presentångest! Vad ger man en sådan? Hon som inte vill ha in någonting som inte är noga utvalt och handplockat. Och innan man har åsikter om det vill jag upplysa att jag är likadan. Inte för att jag är lika kräsen rent prismässigt utan för att jag försöker leva minimalistiskt och rensa ut allt jag inte behöver. Därför blir jag gladare för te och engelska kakor än för något som bara ligger och skräpar någonstans. Lyxiga pumptvålar, doftljus, fina servetter eller roliga kryddor i snygga burkar är presenter som ligger högt upp på min önskelista. Om jag kunde välja vad folk skulle ge mig alltså. Under hundralappen, men så roligt att få. 

Vill man trots allt ge onödiga pryttlar kan jag rekommendera blomsnittare, slevhållare, ljusvässare (anpassar stearinljuset till ljusstaken) eller citrontratt. Även dessa saker ligger under hundralappen. 

 Har ni några suveräna presenttips så dela för guds skull med er i kommentarsfältet. Så slipper både jag och mina läsare stå på Bolaget och köpa ännu en förutsägbar flaska rödtjut nästa gång vi ska bort på middag. 

Avslutningsvis, nästa gång mamma ska få en present blir det en disktrasa från Växbo lin.

Chokladtryfflarna, så mycket roligare än en Aladdinask!

En av de fina teförpackningarna

Presenttips! Finns det coolare chokladkakor?

Det här med hyllvärmare

Först av allt vill jag tacka för alla vänliga och snälla kommentarer som jag blir så glad över. Ni är så peppande och inspirerande att jag blir riktigt rörd. Tack!

I helgen hade vi pizzakväll med några inbjudna vänner. Enkelt och så himla mysigt. Jag måste säga att det är svårslagen bjudmat i förhållande till pris och popularitet. Kostnaden blev ungefär 200 kr men det går att komma mycket billigare undan om man vill. Vi ville göra pizzorna lite festligare och valde att toppa dem med parmaskinka, kronärtskockshjärtan, oliver, skogschampinjoner och mozzarella.

Vi förberedde allt och gjorde i ordning alla ingredienser i små skålar innan gästerna kom. Det blev som två stationer på köksbänkarna, en där degen kavlas och en där man lägger topping på pizzorna. Jag gjorde en tomatsallad och ställde på matbordet tillsammans med parmaskinkan. Detta eftersom skinkan läggs på efter att pizzan gräddats i ugnen. Till dessert blev det hemgjord glass (också superbilligt: ägg, grädde, mjölk och vaniljpulver). Vi brukar göra en enkel hallonsås men den här gången hade vi massor av tillbehör kvar från i somras att  smaksätta glassen med. Strössel, minimaränger och såser. Lika bra att det kom till användning. 

Alla rester åt vi upp dagen efter genom att göra en pastasås på rubbet. Det är ju mitt mål när det kommer till mat. Att hela tiden använda - äta upp- göra slut på allt istället för att köpa nytt och fylla på hela tiden. Då är risken så stor att saker hamnar längst bak i skafferiet eller kylen och glöms bort. Lånehuset är ett lysande exempel. I somras ville jag bröa en form utan att använda ströbröd och såg att de hade tre öppnade förpackningar kokosflingor från Kung Markatta i skafferiet. Perfekt, tänkte jag och skulle låna en liten mängd till formen. Av gammal vana kastade jag ett öga på utgångsdatumet. Alla tre påsarna hade gått ut för närmare två sedan. Det är mycket möjligt att koksflingor håller längre än vad som anges på förpackningen men vi ville inte ta några risker. Kokos är ju trots allt fett och det är svårt att avgöra om det härsknat. Vi skulle bjuda sonens flickväns föräldrar på fika när de mellanlandade hos oss innan de skulle vidare till en stor fest. Då vill man inte gärna riskera att de skulle känna sig bubbliga i magen lagom till festen. 

Att inte veta vad som finns hemma är väldigt vanligt. Tacosåser är ett bra exempel. Jag har flera kompisar som skrattar åt sig själva för att de köper tacosås varje gång de ska äta tacos trots att de redan har fem öppnande burkar i kylen. Har ni någon sådan grej ni alltid lyckas köpa på er, trots att det redan finns hemma? Förut var det lasagneplattor hos oss men de har ändå rätt lång hållbarhet och numera har jag örnkoll på allt vi har hemma.

Apropå vad som gömmer sig i skåpen har vi även orkat genomföra den årliga garderobsrensningen. Jag är klar och barnen är klara. Det är bara maken kvar, men han får uppskov eftersom han reser bort nu i helgen. Han är också den i familjen som har svårast för att skiljas från saker så där får man vara med och övertala. - Du har inte använt den där skjortan sedan din moster fyllde 50 år och det är 15 år sedan! och han drabbas av akut separationsångest och svarar - Jomen, den är bra att ha. Jag kan ha den när jag går ut med hunden. Ni fattar. 

Jag tvingar mina barn, som motvilligt lyder, att tömma hela garderoben och gå igenom plagg för plagg. De får prova allt så att vi ser om det fortfarande passar. Sedan städar vi hyllor och lådor ordentligt innan kläderna åker tillbaka in igen. Skitjobbigt slit men ack så skönt när det är gjort. Finns ingenting så fint som en nystädad garderob där allt är vikt i perfekta små högar. Och jag är benhård, om ett plagg inte används så åker det ut. Vi passar även på att rensa ut trasiga eller väldigt slitna plagg. Har ni tänkt på att en garderob oftast styrs av 20/80 regeln? Dvs. du använder 20% av din garderob 80% av tiden. Tänk på det nästa gång ni öppnar garderoben för att ta på er något. Vips, kommer ni i stämning för en härlig garderobsrensning. 

Jag var lite hårdare än vad jag brukar och rensade ut en del saker som jag benådat tidigare. Det gäller att passa på nu medan man fortfarande är i den här sköna känslan efter lånehuset. Varje sommar tar vi med oss minimalt med ombyten dit och klarar oss utan problem i sju veckor. Istället upptäcker man att man inte saknar särskilt mycket av allt som ligger hemma. Varje år kommer jag hem med en dröm om att få bli ännu mer minimalistisk, haha.

Vi fick ihop två stora pappkassar med kläder som jag tog till second handbutiken imorse. Jag har lämnat in saker där i snart tio års tid och det är bättre att få ett par hundralappar i handen än att grejerna tar upp onödig plats hemma i garderoben. Först hade jag tänkt testa någon ny tjänst som t ex Sellpy eller Simplet men när jag kollade omdömen såg jag att många var besvikna och kände sig lurade. Då fortsätter jag hellre att lämna in hos second handbutiken som driver en öppen och transparent verksamhet. De prissätter vettigt och man kan välja mellan att hämta det som inte blev sålt eller låta dem skänka till välgörenhet. 

Recept och mattips

En läsare undrade om jag kan tipsa om vilka tillbehör man kan servera till bjudmat. Det gör jag gärna och jag tänkte att det kan vara bra att svara i ett eget inlägg så att fler kan ta del av mina tips och kanske inspireras. Det är ingen hemlighet att jag föredrar att bjuda på mat som är lättlagad och billig. Samtidigt som jag vill ha nöjda gäster som tycker om maten jag lagat och det kan naturligtvis vara lite knepigt att kombinera.

Mina tre huvudregler när det kommer till bjudmat: 

1. En bra balans:

Bjuder vi på soppa eller gryta är det viktigt att även bjuda på något tuggigt. Så att det inte bara blir mjukmat. Jag brukar fylla brödkorgen med några olika sorters hårda bröd och inte bara mjukt bröd. Bjuder vi på "bara fika" så finns det aldrig endast sött på bordet utan även salt och fruktigt. T.ex. skålar med lite olika salta snacks och ett fat frukt (t ex melon, vindruvor, päron eller jordgubbar. Köper efter säsong och pris).

2. Det får aldrig upplevas snålt.

Hellre för mycket än för lite. Det är bättre att det blir en del mat över. Antingen bjuder vi någon annan eller så äter vi glatt upp resterna dagarna efter kalaset. 

3. Lätt mat - lite tyngre dessert. Tung mat - lättare dessert. 

Trots att vi bjuder på väldigt enkel mat så upplever jag att gästerna trivs med vårt upplägg, att det alltid är någon form av plock och blandning. Vi har oftast barn bland de inbjudna och då är det perfekt att servera tillbehören vid sidan av. 

Våra favoriter som ofta återkommer: 

Fetaoströra (gott som sås, röra, dipp eller pålägg)

Ett paket fetaost (eller Apetina) som man mosar ordentligt med en gaffel. 

1 burk creme fraiche. 

Krydda med svartpeppar

Blanda.

Ädeloströra 

100 g ädelost

1 burk creme fraiche

(jättegott med hackade valnötter i men vi skippar det pga nötallergiker i familjen)

Parmesanchips

Ugn 200 grader

Bakplåtspapper på en plåt.

Lägg små högar riven parmesan på papperet. Platta till dem lite.

Grädda i 4-5 min tills de är gyllenbruna. Akta så de inte blir brända. 

Låt svalna på hushållspapper som suger upp överflödigt fett.

Tunnbrödssnacks med parmesan. 

Ugn 175 grader. 

Bre smör på tunnbröd och strö över finriven parmesanost. 

Gräddas i 4-5 minuter tills de är gyllenbruna. Håll koll så att de inte blir för mörka. 

Bryt i bitar.

Serveras helst varma även om de går bra att äta kalla. 

Tror inte vi har bjudit på detta en enda gång utan att samtliga gäster velat ha receptet. Det är så otroligt gott (och enkelt). 

Fyllda smördegsrullar

Ugn 225 grader

Halvtina smördeg och kavla ut i plattor. 

Lägg en liten sträng smulad fetaost på varje platta, peppra med lite svartpeppar, vik in kortändarna och rulla ihop till en hård rulle.

Lägg med skarven nedåt på bakplåtspapper och pensla med uppvispat ägg.  

Grädda ca 10 minuter.

I ursprungsreceptet var det dessutom spenat och soltorkad tomat men det blir gott även med enbart fetaost. Dessutom brukar vi fuska och använda Apetina istället för riktig fetaost, funkar alldeles utmärkt.  

Ibland gör vi snabba tortillasnittar. Det är bara att lägga ihop två tortillabröd med fyllning (vi brukar använda ost och skinka eller salami) och steka i stekpanna utan matfett. Busenkelt. 

Det kan se ut så här: låt oss säga att vi bjuder på broccoli- och blomkålssoppa eller en krämig champinjonsoppa. Då ställer vi fram skålar med tillbehör att lägga i soppan. Det kan vara stekt svamp, rökt skinka, hackad stark korv, strimlad lax eller knaperstekt bacon. Vill man servera med gräddfilsklick eller crème fraiche är det supergott att finhacka lite röd och gul paprika som man strösslar över gräddfilen. Väldigt simpelt men blir en fin färgklick och förvånansvärt gott i krämiga soppor. Hembakat bröd och även hårt bröd för att få tuggmotstånd. Vi köper oftast Finn Crisp och hårt tunnbröd. Ibland Crostini. Dessutom ställer jag alltid fram både färskost och hårdost till brödet. Ett tips är att vispa smör och blanda ner riven västerbottenost. Vispat smör kan för övrigt smaksättas som man vill och gör alltid succé.

Sidospår: ni vet väl att man kan vispa crème fraiche med elvisp när man vill ha den i samma konsistens som vispad grädde? Inte lättvarianten utan 34%. Först blir den tunn men fortsätter man att vispa blir den härligt tjock och fluffig. Den kan även vispas upp istället för grädde till dessert men då behövs honung, vanilj- eller florsocker som smaksättare. Det är supergott!

Minestronesoppa med minipasta som serveras med gott lantbröd och ost. 

Personligen föredrar jag att bjuda på klassisk Minestrone med fläsk och bönor. Det kanske inte låter så gott men tro mig, hittills har alla både tagit om och berömt maten.

Serveringstips: fläsk/bacon och brödkrutonger i skålar vid sidan om så att gästerna själva kan lägga i soppan. Jättegott att servera med parmesanchips eller tunnbrödssnacks med parmesan. 

Bröd som är goda till soppa: 

Foccaciabröd bakat med oliver och flingsalt.

Ugnsgratinerad Hönökaka. Man kan ha på lite vad man vill, t ex ost och rökt skinka eller bacon. Bara att skära i portionsbitar och servera. 

Ugnsrostat tomatbröd (rosta skivat lantbröd i ugnen, gnid det varma brödet med vitlök och mogen tomat. Stänk på olivolja och flingsalt). 

Bjuder vi på mat, t ex en pastarätt är det bara att välja tillbehör ovan och lägga till olika oliver och salami. Då brukar vi även göra en eller två olika sallader (även där efter säsong och pris). Jag tror att jag bjudit alla vi känner på fyllda cannelloni och ugnsbakade Rigatoni eller pastagratäng. Går att variera i oändlighet och jag brukar varva mellan en bas på Bechamelsås (för en krämigare gratäng) eller klassiskt italienskt med en äggstanning och Ricotta. Alltid gott och alltid lika uppskattat. Billigt som tusan och lätt att laga till många. 

När vi kommer hem ska vi bjuda Inredaren och hennes familj på middag som tack för veckan på hennes lantställe. Då kommer vi att laga hemlagad pizza tillsammans där var och en får göra sin egen pizza. Alternativt att vi delar upp oss i två-tre lag och gör olika pizzor som sedan delas av alla. Jag tror att det kommer att bli en jätterolig kväll och att våra barn kommer att uppskatta det. 

Sist men inte minst, vi äter med ögonen så underskatta inte vikten av dukning och uppläggning. Jag brukar använda en snygg skärbräda till ostar och charkuterier. Är det många som ska äta lägger jag ofta upp tillbehör i dubbla skålar som jag ställer i varsin ände av bordet. På så sätt blir det lättare att nå och man slipper man ett evigt skickande av grejer kors och tvärs över bordet. Vi har även ett snurrfat som brukar få stå mitt på bordet. Jag brukar undvika att köpa dyra krukörter och liknande bara för att ha en kvist att pynta maten med. Tycker det är totalt onödigt. Ett annat spartips är att allt uppskuret är i mindre bitar eller tunna skivor. Det blir godare och gästerna orkar äta upp = mindre svinn. Det är så tråkigt att duka av och se en massa halväten mat. Särskilt när man bjuder barn och de tar en tugga av en stor skiva bröd men lämnar resten. Bättre med smått skurna bitar och att den som vill får ta om.

Snart slut på grönbetet

Nu är det bara en vecka kvar i lånehuset och sedan går det lilla flyttlasset tillbaka hem igen. Det har gått otroligt fort och jag är inte alls beredd på en ny höst än. Just nu gäller det mest att hinna utnyttja och njuta medan det varar. Varje dag påminner jag mig om att jag snart sitter i en liten lägenhet igen. Precis som jag skrev förra året så är det många fördelar här i huset. Att kunna öppna dörren och släppa ut hunden och låta honom gå ut och in som han vill. Sitta ute och äta. Alla fina promenadvägar längs vattnet och i de lummiga villakvarteren. Och en personlig favorit: att saker har plats att stå framme. I vår lägenhet måste allt ställas undan för att inte vara i vägen. När jag ska stryka måste jag plocka fram strykjärnet från klädkammaren och sedan hämta strykbrädan som står ute på balkongen (framför eller bakom den hopfällda torkställningen, beroende på vad som användes senast). Här står sådant utanför tvättstugan, lätt att nå och använda. Tvättstugan i sin tur har massor av förvaring, en bred arbetsbänk och smarta lösningar. 

Dessutom är det nyttigt med variation. 

Det är skönt att ta en paus från den egna diskmaskinen och tvättmaskinen. Slippa de vardagliga rutinerna. Handla i en annan matbutik. Laga maten på en annan spis med en annan utsikt från köksfönstren. Vi har passat på att baka en hel del eftersom det är roligare i det här köket. Lätt att stå tillsammans och göra saker när det är gott om arbetsytor och funktionellt. 

När jag skriver sådant här betyder det inte att jag inte trivs hemma i vår lägenhet. Jag trivs alldeles utmärkt men det mesta blir så mycket enklare här och dessutom gör miljöombytet att man känner sig mer inspirerad. När man undersöker barns levnadsförhållanden så tittar man just på om barn har tillgång till fritidshus. Det behöver alltså inte vara ett eget hus utan bara att man har möjlighet att åka iväg på semestern. Detta för att man anser det gynnsamt för barns uppväxt och välbefinnande. Naturligtvis är sådan variation viktig även för oss vuxna. Att hemester har blivit så populärt tror jag mer beror på att många reser och är borta så mycket hemifrån under hela året. Min man har kunder som har över 200 resdagar om året och då kanske det är skönt att slippa flänga runt när man är ledig. 

I det här villakvarteret har förvånansvärt många varit hemma under juli men våra gäster har reagerat över att både värdfamiljen i det här huset och de i grannhuset är bortresta hela somrarna. Varför ha så stora hus med stora trädgårdar och badbrygga om man ändå aldrig är hemma på sommaren, frågar de. För att de har lika stora hus någon annanstans, svarar vi.

Den här veckan har vi haft tre dagar i rad med matgäster. Det kan tyckas mycket men det händer ofta att vi brukar försöka lägga det i rad. Kanske inte nu när jag varit sjukskriven men tidigare har vi oftast försökt planera smart. Det behöver inte nödvändigtvis vara kompisar utan kan vara lika gärna vara någon förälder eller syskon som får äran att komma och länsa faten. Detta beror på två saker: man spar både tid och pengar på det. Tid eftersom det blir mindre att förbereda och pengar för att det blir mängder av tillbehör över och då behöver inget gå till spillo. Hellre att det får glädja fler gäster än att vi trycker i oss från samma ostar flera dagar i rad.

Oavsett vad vi bjuder på (mat eller fika) så går ingen härifrån hungrig. Vi bjuder sällan eller aldrig på klassiska köttbitar utan brukar köra pastarätter, matiga soppor eller grytor. Till detta serveras alltid en mängd tillbehör. Allt från hembakat bröd och röror till olika grönsaksrätter eller sallader. Genom åren har vi blivit mästare på att ordna finfin bjudmat för en rimlig peng. Man äter med ögonen också och istället för att tycka att soppa känns enkelt blir gästerna hänförda av allt smaskigt plock som dukats fram. Ny mat lagas för varje bjudning men då finns alltså en massa annat smått och gott att servera till maten. Har man inte bil så lär man sig planera på det sättet. Annars skulle det bli både dyrare och mer släpande av tunga matkassar. 

Vi bakade bröd och frös in allt som inte gick åt till första gästerna. Bara att plocka fram så mycket som behövs nästa gång. Vi bakade även två olika mjuka kakor som enkelt kunde delas upp på två tillfällen. Lika goda dagen efter. Faktiskt lika goda idag skulle jag säga som nyss tog en liten bit till kaffet.

Det gäller att passa på medan min man är ledig och kan göra det mesta eftersom jag aldrig skulle orka utan hans hjälp. Tyvärr blir jag fort trött och orkar inte på samma sätt som förr. Samtidigt har jag känt mig lite ensam sedan jag blev sjukskriven och behöver omge mig med lite positiv energi från vänner. Det här har gjort att vi kommit ikapp lite socialt igen vilket behövdes. Nu blir det ett par vilodagar på det. Och förhoppningsvis lite tid och energi för att kunna blogga flitigare. 

Att försöka coacha

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man måste knäcka koden för att kunna förändra sin ekonomi. Precis som när barn knäckt läskoden, annars kommer det inte att funka. Jag har återigen pratat ekonomi med det mest hopplösa fall jag stött på. Det är en tidigare arbetskamrat så jag har fått en bra inblick under lång tid. Jag borde kanske tillägga en sak för att undvika missförstånd, det är inte hon som var här och hälsade på nyligen. Det här är en helt annan kollega från förr. 

Nu till saken: flera gånger har den här tjejen bett mig om råd. Hon har sällan eller aldrig pengar kvar i slutet av månaden och vill få hjälp att ändra på det. Även om hon inte vet omfattningen på mitt sparande så är hon väl insatt i hur jag inte slösar. Min livsstil blir ju ganska uppenbar om man tillbringar mycket tid med mig. Så hon brukar fråga mig hur hon kan förbättra sin ekonomi. Vilket ju är drömfrågan för en hårdsparare. Jag tror jag får något särskilt i blicken när jag får prata ekonomi, haha. 

Det slår aldrig fel, ett par gånger om året vill hon prata om det här men vi kommer ingenstans. Jag tydliggör och förklarar med enkla exempel. Är lika pedagogisk som en nyutexaminerad förskollärare. Men nej, det är bara att ge upp! Jag når inte fram. 

I korta drag ser det ut enligt följande: 

Lite för dyrt boende (nyproduktion) och en bil på avbetalning. 

Där har man ingenting att hämta, de är inte intresserade av förändringar på den nivån. De vill att pengarna räcker hela månaden och att det blir pengar över till ett sparande. Hemma försöker de vara sparsamma genom att aldrig använda torktumlaren och knappt använda golvvärmen i badrummet. Tja, det är väl duktigt tänkt på sätt och vis om man vill hålla elräkningen nere men det krockar ordentligt med övriga vanor och ovanor. Själv hade jag hellre njutit av varma golv på vintern än att slänga pengar på en massa onödigt skräp som jag egentligen inte behöver. De har alltid den senaste tekniken och allt är köpt på avbetalning. Naturligtvis, eftersom det aldrig finns några sparpengar. De har några få tusenlappar undanstoppade tack vare mannen ("om bilen går sönder") och de brukar klara att harva ihop pengar till en årlig charterresa. Men där tar det tvärstopp. Det finns inga andra besparingar. 

Och var kommer jag in i det här? Jo, jag har förklarat hur hon enkelt kommer att kunna spara minst 500 kr i månaden. Genom att dra ner på inköp i stort. Till exempel klädinköp, luncher och kioskbesök. 

Jag pratar och pratar. Hon lyssnar. Sedan kommer försvarstalen: 

Hon köper så lite kläder, bara billigt på H&M och liknande kedjor. 

De äter så lite och unnar sig så lite. Lite är nyckelordet i alla hennes försvarstal. Det är så lite, kostar så lite. 

Det går inte att låta bli att äta ute eftersom man måste vårda förhållandet, unna sig, ha någon livskvalitet och blabla. Det blir snudd på löjligt att höra alla ursäkter men för henne är de på blodigt allvar. Hon behöver alla ursäkter att ta till för att hon inte orkar eller lust att ta tag i ekonomin. Hon kan inte spara 500 kr i månaden eftersom hon inte ens har 500 kr kvar en vecka före lön. Jag förklarar att hon ska spara 50 kr vid 10 tillfällen under en månad. Hon har bank i telefonen så att hon enkelt kan föra över dessa 50 kr varje gång. Hoppa över att gå till kiosken på torsdagar - föra över. Hoppa över en utelunch - föra över. Låta bli läsk, glass och chips på mataffären - föra över. Köpa en cirka 50 kr billigare mascara eller vad hon nu behöver - föra över. Och så vidare. Varför inte införa en eller två köpfria dagar i veckan, när man inte betalar för något? Inte köper något alls och använder upp mat i kyl och frys. 

Hon skulle klara det. Jag vet det! Hon är en på många andra sätt smart tjej. Polletten måste bara trilla ner!

Dessutom behöver hon öppna ögonen och fråga sig vem hon jämför sig med. Hon köper inte alls lite kläder. Det är minst något nytt i veckan och så mycket kläder behöver man inte. Nu när jag var förbi och hälsade på henne så hade hon gjort en jättestor garderobsrensning och ungefär hälften var borta?! Plötsligt fanns gott om plats i den tidigare proppfulla garderoben. "Det blir slitet eller så tröttnar man". Tröttnar? Med det argumentet blir vi alla fattiga. 

Samma sak med att de äter så lite. Inte konstigt att hon tycker det när deras kyl konstant är nästintill tom och de handlar för en eller två dagar i taget. Jag glömmer aldrig när hon sade att det blir billigare för dem att köpa färdigrätter i delidisken än att köpa alla ingredienser och laga maten själva eftersom de "behöver så lite". Ett tänk som är svårt att bryta.

Dessutom köps det något ute varje dag, sju dagar i veckan. De tycker de har varit jätteduktiga när de någon gång gjort en "åtgärd", det kan vara matlådor i ett par dagar eller en platta läsk från matbutiken istället för att springa till kiosken varje dag. Jag vet att han köper kaffe ute varje arbetsdag och att hon köper en flaska dricka varje arbetsdag. Läsk eller smaksatt mineralvatten. Mitt första spartips till henne var att börja köpa dricka varannan eller var tredje dag istället. Men det var samma sak där, fanns en rad förklaringar till varför man behöver unna sig och att det handlar om livskvalitet med små medel. Vi är så olika, jag förknippar inte livskvalitet med att dricka sockerfri läsk på jobbet.

Att förändra sin ekonomi kräver mycket jobb och planering. 

Någon som vill banta går inte ner i vikt genom att hoppa över en tårtbit på måndagen och sedan fortsätter vräka i sig onyttigheter alla andra dagar.  Om man inte är på min sparnivå måste man sätta undan varje sparad tia så att den öronmärks som förbjuden. Annars försvinner den bara iväg någon annanstans. Det är koden man måste knäcka. Jag har VARJE KRONA RÄKNAS som motto i allt jag gör. Oavsett om jag ska köpa något litet som äpplen eller en ny tvättmaskin. Sist men inte minst brukade hon säga att 500 kr inte gör varken till eller från och därför är det bättre att de kommer till användning nu. Där har jag i alla fall lyckats få henne att förstå att det skulle bli 6000 kr om året, vilket är bra mycket mer än de noll sparkronor hon har just nu. 

Jag hoppas ingen tyckte att jag varit elak eller ovänlig mot min vän. Det har inte varit syftet med det här inlägget. Istället har jag velat visa varför de som är utan sparpengar fortsätter vara utan sparpengar. För att lyckas med en förändring måste man oftast börja med sitt synsätt.  Hon och jag började prata sparande för många år sedan och hon har fortfarande inte kommit längre än till tanken...

Att återbruka

Sommardagarna flyter in i varandra och jag har försökt vara skärmfri så mycket det går. Jag har prioriterat att vara med barnen och försökt att få dem att lägga ifrån sig mobilerna (då får man föregå med gott exempel själv). Förra veckan var vi dessutom - kors i taket - bortresta från lånehuset. Det var äntligen dags att besöka Inredarens nya lantställe. Något jag borde gjort för länge sedan, men inte riktigt haft kraften till. Det visade sig vara en jättetrevlig liten semester och jag är glad att vi åkte. 

Om vi backar lite och går tillbaka i tiden såg jag nog mest bara kostnader framför mig när hon berättade om sina husplaner. Jag är uppvuxen med lantställen så jag vet även hur otroligt tidskrävande det är. Så ni kan ju tänka er mitt ansiktsuttryck när hon sköt prospektet över bordet och på bilderna syntes ett nästintill fallfärdigt ruckel. Jag hade aldrig kommit på tanken, inte ens innan jag blev hårdsparare.

Ibland slås jag dessutom extra mycket av hur stor skillnaden är mellan oss sparare och vanligt folk. Jag som inte ens vill betala 2 kr för en påse i mataffären och hon som väljer att köpa något så pengaslukande som det där. Ett renoveringsobjekt kostar alltid pengar men jag måste säga att jag verkligen blev positivt överraskad (och förvånad) när det inte alls inneburit de enorma kostnader jag hade fått för mig. 

Dels för att de lyckades köpa huset billigt, dels för att de är väldigt händiga och hittills gjort allt jobb själva. Det var svårsålt, troligtvis för att det var för stort med för omfattande renoveringsbehov för att locka spekulanter på fritidshus. För samma peng kunde man få ett mindre hus i mycket bättre skick i samma område. Men Inredaren såg bara läget och potentialen och fick det för ett bud en bra bit under utgångspriset. Det var ett dödsbo med många släktingar som skulle dela på kakan och efter lite knorr från några av dem lyckades man till slut komma överens. Det gick helt klart bättre än när hon köpte sin lägenhet som trissades upp i världens budgivning och sedan visade det sig att ägaren (som låg för döden) inte hade en enda arvinge så allt skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. 

Nåväl, på något sätt lyckas Inredaren och hennes man alltså trolla när det gäller renoveringen. Som jag nämnde har de gjort allt själva. Allt! Byggt om, bytt kök, målat och tapetserat. Otroligt fint till en blygsam kostnad. Man hör hur folk renoverar för fantasisummor men våra vänner bevisar att det går att få ett underbart hus för en minimal peng. Nu är inredning förvisso hennes profession men ändå, resultatet blev häpnadsväckande. Det går inte att se att det är samma hus som på mäklarens bilder. 

Fasaden har de inte gett sig på ännu. Inte elen heller så tills vidare sker matlagningen på  en dubbel kokplatta. Den nya spisen är nämligen inte installerad än. Men till och med där lyckas hon få det att se uttänkt ut genom att ha två emaljerade vita grytor i "rätt stil" ståendes på kokplattan. Allt passar ihop. Även de få saker som införskaffats nya smälter in på ett självklart sätt. Brödrosten till exempel, en prisvärd men snygg retromodell som hon hittat på Clas Ohlson. 

I övrigt är köket sprillans nytt. Hon valde IKEA (Bodbyn) i grått med deras klassiska vita porslinsho. Det kostade inte många kronor då de valde att ha förhållandevis få skåp och lådor för att få det luftigt. Istället har hon valt att göra en egen liten köksö och öppna hyllor som passar den lantliga stilen. Köket var så drömmigt med ett fönster över diskbänken och utsikt över ängar och åkrar. Jag var helt hänförd. Den fina gamla vedspisen står kvar och används varje morgon. Att vakna till doften av nybryggt kaffe i kombination med ljudet från sprakande och knastrande ved var oslagbart. Tala om hög mysfaktor! 

De eldar dock inte enbart för mysfaktorn. Huset har ett vedeldat uppvärmningssystem och används för produktion av varmvatten. Vi kunde duscha allihopa utan att varmvattnet tog slut. Att jämföra med mina föräldrars fritidshus i fjällen där högst två personer kan duscha efter varandra innan det tar tvärslut (inte sällan medan man fortfarande har balsam i håret och huttrande får skölja ur det med isande kallt vatten). 

Med några få undantag som t ex soffan är allt i huset köpt på antikvariat och loppisar. Och då menar jag allt: möbler, matsilver, porslin och glas. Alla teskedarna ser olika ut och det är det som är charmen. Alla loppisar jag besökt har bara haft skräp men hon har lyckats nosa upp riktiga fynd. Vilket måste anses vara en bedrift idag när det kryllar av stockholmare överallt som trissar upp priserna på varenda liten loppis.

I gästrummet stod en underbar gammal säng i järn och mässing, fyndad för en struntsumma. Dessutom har hon blivit kompis med en antikhandlare som vi fick äran att träffa när han kom på förmiddagsfika. Han hade vägarna förbi och skulle passa på att ta med ett uråldrigt runt träbord som hon ville köpa. Bordet var riktigt coolt och jag tappade hakan när jag fick veta att det bara kostade 300 kr. Knappt du kan få ett träbord på IKEA för det priset. Jag har alltid gillat modern stil men börjar faktiskt svänga lite när jag ser vilken typ av unika saker som finns. Långt från de mörka och svulstiga möbler jag förknippat med antika möbler. Besöket fick mig för övrigt att tänka på Jan Mårtenssons deckare om antikhandlare Homan i gamla stan. Jag läste några av böckerna för många år sedan, innan trenden med moderna deckare av unga svenska författare sköljde över oss. Måste vara minst 20 år sedan. Lustigt nog omnämns min mans företag i en av böckerna och därmed får man väl säga att en cirkel är sluten. 

Allt det här lantlivet satte min fantasi i rörelse och jag började dagdrömma om att byta livsstil. Jag insåg att vi skulle kunna sälja lägenheten, köpa ett litet billigt hus ute på landet och gå flera miljoner med vinst på kuppen. Pengar som skulle räcka att hålla oss flytande i många, många år. En ganska svindlande tanke! Det skulle vara underbart men tyvärr inte genomförbart. Inte bara på grund av barnen utan också för att vi inte skulle klara att känna oss så socialt beskurna. Det passar oss så bra som vi gör nu, nära släkt och gamla vänner. Men jag måste erkänna att jag rycktes med och tyckte att jag hittat en finfin framtidslösning. Hade vi haft sommar året om i det här landet vette sjutton om jag inte gjort slag i saken.

Ha en riktig trevlig nationaldag!

Jag måste göra en uppföljning på påsinlägget. Igår tog jag mig nämligen till närmaste köpcentrum och besökte en av de stora kedjorna. Jag hittade väl mer eller mindre på ett ärende eftersom jag var så nyfiken på hur de hanterar det här med påsarna, haha. Skämt åsido, jag behöver tunna sommarstrumpbyxor till en studentmottagning nästa vecka och tänkte att jag lika gärna kan få det gjort på en gång. 

Jag hämtade det jag skulle ha och ställde mig i kön. Med spetsade öron. Det fanns en stor skylt uppsatt vid kassan, om plastpåsar men där stod ingenting om att de börjat ta betalt. Istället uppmanade de att återanvända påsar. När kvinnan före mig skulle betala hörde jag hur tjejen i kassan först meddelade henne beloppet och därefter frågade om hon ville ha en påse. Hon tackade ja och fick en påse utan kostnad och utan föreläsning. Sedan var det min tur och historien upprepade sig, hon meddelade mig vad jag var skyldig och frågade sedan om jag ville ha en påse. Då hade jag redan börjat knappa in min kod på kortterminalen. Så med andra ord tar de inte betalt för påsarna. Inte den kedjan i alla fall. Tyvärr besökte jag inga fler butiker eftersom det var så mycket folk och jag blir bara stressad av trängseln. Det var en lättnad att lämna centrumet och gå hem för att äta lunch med familjen (klämdag, alla lediga). 

Till övrigt att berätta kan tilläggas att vi passade på att ha en middag för Inredaren och hennes familj när det ändå är långhelg. Det gäller att utnyttja tillfället medan de är hemma. Hon köpte lantställe i vintras och sedan dess har vi inte sett henne en enda helg. All ledig tid har gått åt till den omfattande renoveringen eftersom hon varit ivrig att hinna klart till sommaren. Nästa vecka åker hon utomlands i två veckor och därefter flyttar hon ut på landet i fem veckor. Vi kommer alltså inte att träffas på en hel månad eftersom det är först då vi har möjlighet att åka ut till dem och hälsa på. 

Jag föredrar att bjuda på mat som jag vet att gästerna tycker om och Inredaren älskar maffiga pastasallader så vi bjöd på en variant med kyckling och fetaost. Tala om lättlagad sommarmat! Lite skålar och fat med olika röror, oliver och tillbehör är allt som behövs för att göra det hela lite festligt. Perfekt när barn ska äta också, då kan alla blanda efter tycke och smak på egna tallriken. Hela härligheten knöts ihop med ett oliv- och tomatbröd och ett bondbröd. För den nyfikne kan jag meddela att kalaset gick på 397 kr och då var det mat för åtta personer. Dvs cirka 50 kr/person och då blev det så mycket mat över att vi fick en rejäl lunch igår. Det kändes bra att ha middagen innan semestertider drar igång, både för att hinna umgås men också för att nästa gång är det vi som åker till dem för att njuta av gästfriheten. 

Att min man är ledig är en förutsättning för att jag ska orka släppa in någon här hemma. Får jag inte hjälp att planera och förbereda så skulle jag inte ro det i land även om det inte finns några "krav" när det gäller så nära vänner. De skulle lätt kunna tänka sig att komma hit och laga maten tillsammans med oss, men någonstans har jag fortfarande lite värdinnetakter i mig även om samordningsförmågan inte finns. Men maken handlade all mat tillsammans med tonåringen och både städade undan allt stök och dammsög. Allt jag behövde göra var att duka fint och kliva i något annat än de vanliga mjukisbyxorna med hängrumpa. 

Det var allt för denna gång men sist men inte minst vill jag passa på att önska er alla en härlig nationaldag! 

Skenet bedrar

Allt är inte vad det ser ut att vara. På sociala medier har man kunnat följa min härliga långhelg i sus och dus. Bilder som är långt från den snåla och asketiska livsstil jag egentligen praktiserar. 

I torsdags gjorde vi en utflykt till en nyrenoverad gastronomisk restaurang i ett hundraårigt timmerhus. Inredning helt i min smak med tak öppet till nock, målade timmerväggar, gedigna takbjälkar och en stor öppen spis. De har verkligen lyckats och den oansenliga utsidan visar inte vad insidan döljer. Jag lade ut ett par bilder och har väl aldrig tidigare blivit så snabbt översköljd av ivriga frågor om var vi är någonstans och kommentarer i stil med Ta med oss nästa gång! "Behind the scenes" var däremot att vi inte alls var där för att äta utan för att kosta på oss en liten förfriskning innan vi skulle hem igen. Nu är vi inte så snåla att vi aldrig kan tänka oss att äta på restaurang men vi hade med oss hunden så vi hade blivit förpassade till uteserveringen i vilket fall. Och ska jag någon gång kosta på mig att äta där så ska jag åtminstone sitta inomhus och njuta av takbjälkarna. 

I fredags besökte vi en stor välskött hästgård som ligger fantastiskt fint. Det är så vackert när landskapet öppnar sig och man ser ut över ängar, hagar och betesmarker. Jag satt i evigheter i gräset bredvid hästarna och lyssnade på ljuden när de betade och frustade förnöjt i den varma sommarsolen. Inga trafikljud, inga röster. Bara fåglar och det monotona ljudet när pållarna rev av gräs och tuggade. Det finns ingen avslappningsövning i universum som kan mäta sig med det och jag kan inte minnas när jag senast känt mig så avstressad. Men som sagt, det är en påkostad anläggning med dyra tävlingshästar och det såg onekligen flådigt ut. "Behind the scenes" den här gången var ju att att vi åkte kommunalt och fick traska en bra bit längst en tråkig asfaltsväg för att ta oss dit. 

Dagen efter tillbringades vid poolen hos goda vänner och jag roade mig med att lägga upp flera små filmsnuttar på Instagram. Både på hundarna som badade vid badbryggan och på alla barnen som badade i poolen. Stim, stoj och skratt. Livet var som en reklamfilm för badkläder. Till fikat bjöds det på hemkokt saft. De gör nämligen sitt eget saftkoncentrat på röda frukter och bär som de sedan fryst in i små byttor. När det är saftdags vid poolen hämtar de en fryst "saftpuck" och en karaff vatten. Slänger ner pucken i karaffen och vips har man iskall läskande saft. Jag tog en snygg närbild på den immiga byttan med handskriven etikett. Varför berättar jag det här? Har jag ett stort hävdelsebehov? Är det månntro ett uppdämt bekräftelsebehov? Svaret är givetvis NEJ. Härda ut lite till så knyter jag ihop det här, för er som inte redan räknat ut vad jag försöker säga. Vi hade ytterligare en minnesvärd dag och det var härligt att få hänga där istället för att sitta i en kvav lägenhet och känna sig som en torkad kaktus. 

Sist men inte minst, eftersom det var Mors Dag igår bjöd vi ut min svärmor på en liten utflykt. Vi gick till ett ställe som har blivit en lokal favorit och som vi vet att hon uppskattar. Kaffet är knappt drickbart (!) men deras mat och bakverk slår alla förväntningar. De serverar bara enklare rätter som soppa, sallader och smörgåsar men de lyckas få allt att se så otroligt gott ut! Allt är så aptitretande och instagramvänligt att man häpnar. Leila bakar-snyggt om ni förstår vad jag menar. Ni anar inte hur svag jag är för färgexplosiva sommarsallader. Eller maffiga lite kladdiga bakverk med pudrat florsocker och färska hallon och blåbär.

Vi var där strax efter öppning, vilket var tur eftersom kön ringlade sig långt utanför dörrarna redan före lunchdags. Det var mammor överallt, i alla åldrar. Det var fint att se hur många sällskap det var med flera generationer. Inte en plats ledig på uteserveringen längst med vattnet. Tråkigt nog fick vi inte med oss våra egna barn. Minstingen hade blivit erbjuden lite trädgårdsjobb (att tjäna egna pengar uppmuntras) och tonåringen hade träningstid att passa. 

Det var fyra händelserika dagar med utflykter och sevärdigheter. 

Vad kostade då detta? Nästan ingenting! Allt som allt cirka 400 kr. För hela helgen alltså, tutto-balutto inklusive transportkostnaden. Egentligen borde jag kanske räkna med att vi kostade på oss en god hemmamiddag igår också. Jag fick välja mat och det blev pastasallad med färdiggrillad kyckling, fetaost, oliver och en massa grönsaker. Självklart valde vi allt som fanns till extrapris och middagen gick på 160 kronor men då blev det mat för oss alla (+ en matlåda). Fortfarande väldigt billig om man skulle jämföra med ett restaurangbesök. 

Då för att komma till min poäng med det hela kan vi observera en sak: sett utifrån kan man inte märka att jag lever (på vad de flesta skulle kalla) under fattiggräns. Skenet bedrar verkligen. 

Kanske bäst att tillägga att jag inte försöka visa upp någon slags falsk fasad för så är det verkligen inte. Tror man det har man missat hela poängen. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker och har inget behov av att bli beundrad. Vanligtvis har jag inte mycket att visa upp på sociala medier och Facebook använder jag inte till annat än att gratulera bekanta som fyller år. Det jag menar är att snållivet inte behöver innebära att man sitter hemma och suger på en barkbit i sin ensamhet med stämpeln udda kuf. Summan av kardemumman är att jag hittar sätt att roa mig med liten plånbok utan att det behöver sticka ut. 

Ingenting av det jag hade på mig under de här dagarna var nyare än tre år. Jag använde ett par shorts som är fem år gamla. De såg ut som nya eftersom jag knappt använt dem (de har alltid varit lite för stora men nu sitter de perfekt) och klassiska basplagg går inte ur modet. 

Jag fattar att inte alla ser på det som jag gör, att man kanske ställer högre krav på sina upplevelser men för mig var det mer än tillräckligt. Det är inte för att visa andra. Men nästa gång någon scrollar i flödet och möts av en bildström där alla andra verkar ha det så himla glassigt och tror att alla andra lever så lyckade liv så kan man komma ihåg att allt inte är som det ser ut på ytan! Återigen, jag känner ingen som lever lika knapert som jag och ändå både såg och smakade det lyxigt.

Vändande vindar

Ibland blir saker bättre än väntat. 

I mitt senaste inlägg berättade jag att vi inte närvarade på den tillställning som vår kompis styrt upp helgen före påsk. Naturligtvis grämde jag mig djupt över det missade tillfället och ångrade att vi inte åkt dit. Det är så typiskt mig, jag mådde inte bra men ångrade mig i alla fall efteråt när jag insåg hur gärna jag velat träffat dem. Det jag inte visste då var att de bestämt sig för att ta en sväng i Europa för att sedan avsluta med ytterligare ett par dagar i Stockholm innan de skulle vända hemåt igen. 

Det här kan vara lite förvirrande men jag har ju två tjejkompisar som flyttat till USA och båda har gift sig med amerikaner. Den ena flyttade dit för att studera och blev kvar och den andra flyttade för att hon jobbar på ett globalt företag och hade möjlighet att välja var hon vill bo. Även hon lät sig snärjas i kärlekens garn. Båda står mig nära och det är naturligtvis tråkigt att man ses så sällan. Som tur är finns sociala medier och en mängd sätt att kommunicera på, till skillnad mot när jag bodde utomlands långt innan Internet slog igenom på allvar. Det var på den tiden man hade tjockdator och det var en dyr minutavgift som hamnade på telefonräkningen varje gång man kopplade upp sig. Att skicka bilder var bara att glömma.

Hur som helst kunde vi nu ta tillfället i akt nu och verkligen passa på att umgås. Det kändes så himla fint och gjorde gott för själen. Det som är roligt att berätta är att den här tjejen är en av de mest drivna och storsatsande karriärpersoner jag känner. Hon är målmedveten och framåtsträvande i sin yrkesroll men verkligen inte ytlig eller hänsynslös. Tvärtom, en väldigt snäll och omtänksam person. Döm om min förvåning när hon överraskar med att gifta sig med sin raka motsats. Då menar jag inte lat och arbetsskygg utan någon som inte verkar vilja sitta instängd på ett kontor hela dagarna. Istället är han någon form av allkonstnär, dock hårt arbetande med imponerande bredd. Och han är banne mig den trevligaste amerikan jag träffat och min man håller med, ett socialt underverk med en stor portion humor och helt underbar mot sin fru (vår kompis). Båda är bra berättare och underhöll oss på sitt livliga och färgstarka sätt. Jag höll på att ramla av stolen när hon berättade att hon tagit time-out från karriären och för tillfället inte gör ett skvitten på dagarna. Det lät som hon mest verkade hänga på olika båtar med sin man som älskar att fiska. 

Eventuellt vill de flytta hit ett par månader för att han ska få lära känna Sverige. Hon gillar att resa och då skulle de kunna passa på att se mer av Europa vilket är svårt nu när de bor på västkusten, åtminstone om man vill göra korta weekendresor. Hon har skaffat hund också (den är där hon är så naturligtvis var den med på resan hit). 

Just nu lever hon på sparpengar men hade bokat in ett par möten på företagets kontor här i Stockholm för att undersöka sina möjligheter. Medan hennes möten avlöste varandra tog min man hand om hennes man genom att bjuda in honom och hunden till sin arbetsplats. Det uppskattades och förmodligen var det mycket trevligare än att vänta på hotellet. Min mans företag ligger bara ett kvarter från deras hotell så det var lätt att promenera dit.

Allt som sagts om detta kan sammanfattas med följande lilla visdom: alla tar vi olika vägar i livet men plötsligt korsas ens vägar. Aldrig trodde jag väl att hon skulle hoppa av ekorrhjulet och leva på sparpengar och ta dagen som den kommer med en man som inte låter sig fjättras vid en traditionell anställning. Det var härligt entusiasmerande att vi båda utvecklats så mycket och kunde mötas på ett nytt plan. När vi sågs senast jobbade vi båda jämt på grund av statustänkande och pengahets och nu hade vi båda insett att det är annat i livet som ger verklig lycka och mening. 

Hon berättade att de lever ett enkelt liv utan en massa dyra vanor och det blir fel om jag säger att det är olikt henne, mest för att det låter så ytligt. Men hon utstrålar det där som man inte riktigt kan sätta fingret på och som är en speciell glans. Ni vet när någons stil alltid är perfekt klanderfri inklusive nyfönat hårsvall och perfekta naglar. Jättefina skor, jättefina solglasögon och jättefin väska. Alltså ni kvinnliga läsare förstår säkert. Då har man svårt att ta in den nya bilden av life on the beach, hippie style. Men jag såg att det var så, jag känner igen en stressfri person när jag ser en!

Det var så underbart och härligt att höra och frågan är om inte det är dit vinden blåser nu. Fler och fler verkar tröttna på att bara jobba bort sina liv och kräks på statushetsen och börjar se andra värden i livet. Jag tycker mig se en skillnad bara jämfört med 2014 då jag gjorde mitt köpfria år och började blogga. Att komma bort från konsumtionshysterin var en av anledningarna och då verkade alla oavsett inkomst sträva efter en exklusiv livsstil. Nu känns det som intresset för en avkopplande fritid med naturnära upplevelser ökat, samt att det är trendigt att konsumera mindre. Toppen för oss sparisar! 

Vem man är

Det är redan april, veckorna avlöser varandra och fort går det. Det enda nya som hänt i mitt liv sista tiden är att jag börjat gå hos en psykolog och för mig fungerar det bra. Jag har ingenting att jämföra med eftersom det är min första erfarenhet men det är helt klart intressant. Det visade sig vara långt från min bild av att ligga på en soffa och berätta alla sina hemligheter för en farbror med runda glasögon och säckiga senapsfärgade manchesterbyxor. Nästan lite synd, haha.

För ett par veckor sedan fick jag fylla i ett personlighetstest. "Sinnesundersökning" som jag skämtsamt kallade det hemma vid matbordet. Det var alltså inte ett sådant där självskattningsformulär som jag fick fylla i när jag först blev sjukskriven (som skattar ens mående och egentligen är en suicidriskbedömning) utan ett annat slags test för att uppnå bättre självkännedom och se vilka bitar man kan behöva jobba med. Som vanligt har jag en tendens att sitta på alldeles för höga hästar och inbillade mig naturligtvis att min självinsikt är på topp. Jag kan säga att jag blev förvånad när jag såg resultatet. I korta drag kan jag meddela att jag inte har avvikelser när det gäller social önskvärdhet och social konformism (dvs att jag kan anpassa mig till gruppens normer och de regler och riktlinjer som finns inom samhället). Jag anpassar mig helt enkelt för att passa in och det var ju trevligt att få det bekräftat.

Det som däremot slog omkull mig helt var den allra mest avvikande stapeln som handlar om att våga säga ifrån när man blir illa behandlad. Att kunna säga nej och att kunna stå upp för sig själv. Och stapeln som visade att jag är enormt stresskänslig.

Det stämmer inte med min självbild och framför allt stämmer det inte med den bild alla andra har av mig. Först försökte jag protestera men för varje exempel hon målade upp insåg jag att jag inte kan kullkasta testets trovärdighet. Det här ger onekligen haverikommissionen ett bra underlag. Att jag gett andra tillstånd att behandla mig illa var det mest brutala uppvaknandet. I min iver att så många som möjligt ska tycka att jag är oumbärlig och en drömkollega har jag haft helt fel förhållningssätt till andra på arbetsplatsen. Och det är inte konstigt att jag inte lyssnat på kroppen när jag inbillat mig att jag jobbar bäst under stress och hård press. 

Det här kanske är totalt ointressant för er men för mig är det helt klart början på någon form av uppvaknande. Det är något  jag funderat mycket över den senaste veckan och bilden klarnar mer och mer. Man tror man känner sig själv...

Rent ekonomiskt rullar allting på. Jag har fått ett par tusen i utdelningar från Axfood och Nordea. Å andra sidan gick matkontot upp med en tusenlapp förra månaden när vi höll en middagsbjudning för en bunt matglada släktingar. TVÅ middagar blev det faktiskt eftersom det blev så mycket mat över att vi redan dagen efter skamlöst passade på att bjuda över några vänner. Det känns som hundra år sedan vi bjöd hem andra vuxna (jag skriver vuxna eftersom barnen ju tar hem kompisar oftare än vad vi bjuder hit andra vuxna eller familjer) men det bottnar naturligtvis i mitt hälsotillstånd och bristen på ork. 

Vi gjorde det lätt för oss och bjöd på plockmat (vår favorit, minimal ansträngning och alla barnen älskar det). Karaktären Snålcoachen var inlåst i garderoben och under tiden gick vi bananas i delidisken och kostade på oss allt från smårätter och efterrätter till smaksatt flaskvatten. Goda ostar och dyra finfrukter, allt åkte ner i varuvagnen. Men som sagt, det finns vinster i detta också. Utöver själva festen kunde vi alltså hålla en hel bjudning till trots att maten egentligen var beräknad för ett tillfälle. Hemmet var redan välstädat och det var lika enkelt att bara plocka fram allt ur kylen en gång till. Och även efter bjudning nummer två fanns det en del smått och gott kvar som fått förgylla veckans vardagsmåltider. En förhållandevis liten peng gav ytterligare mervärde kan man säga. 

Kvalitetstid kostar

Här har det varit en skön helg. Det går att ana vår i luften och bara det är en lycka i sig. Goda vänner med barn i samma ålder frågade om vi ville följa med på en dagsutflykt och det ville vi gärna. Som ni vet hade yngsta sonen inte mycket att göra under lovet så det här fick bli lite av en kompensation för den tråkiga veckan. Komma iväg, se något annat och umgås lite. 

Vi åkte ut i skärgården till ett ställe där man kan promenera längs vattnet och äta på en trendig restaurang med imponerande utsikt. Visst låter det fint? Det är det också. När till och med ungarna säger fett och coolt flera gånger förstår man ju att det är något speciellt. Jag njöt i fulla drag men som sparsam person är det lätt att få pulsökning av kostnaderna. Parkeringen kostade för övrigt 20 kr/timme (naturligtvis måste det kosta pengar att ställa sig mitt ute i skogen bara för att man asfalterat en plätt där) men det jag tänkte på egentligen var restaurangen. Detta är naturligtvis något jag aldrig skulle säga högt eller till någon annan än till er. Jag skulle aldrig med en min visa om jag tycker något är dyrt och det är ju upp till var och en att göra sina val men här i bloggen passar det bra eftersom det hör till ämnet. Ni vet att jag är van att rota i kort datum-hyllan för att fynda middagsmat och att jag ligger lågt med utsvävningar så det är klart det sticker ut från budgeten. 

Tänk att mötas av priset 295 kr per person för brunch. Fullt pris även för barnen. Som alternativ fanns dagens soppa, 155 kr. Våra barn fick välja vad de ville att äta men de ville varken ha brunch eller soppa utan valde istället mackor och fika. Kompisarna vi åkte med är inte särskilt priskänsliga men var inte heller sugna på att betala så mycket utan valde soppan. Jag vet att det finns mycket dyrare ställen där en brunch kostar en femhundring per person så det är inte det. Jag jämför inte brunch med brunch, utan konstaterar bara att det är mycket pengar, ca 1200 kr för fyra personer. Och man kanske tror att barn, som äter non-stop hemma, skulle passa på att fylla magen men nej, det gör de inte. De äter aldrig så lite som när det serveras buffé. Fråga mig inte varför men de blir mätta jättejättefort och så sitter man där och trugar att de ska ta lite till. Men de vill inte. Och en timme senare klagar de på att de är hungriga igen. 

Och jag kan inte klandra dem för det. Det är samma sak för mig, jag blir också mätt snabbt när jag äter buffé så det är helt värdelöst. Särskilt då jag älskar bakverk och efterrätter men alltid hinner bli för mätt för sådant. Det behöver inte ens vara buffé utan det räcker att gå ut och äta. Värst är det när de ställer fram brödkorgen och det visar sig vara världens godaste bröd. Jag skulle kunna gå ut bara för att äta brödet, så gott är det!

Från det ena till det andra, när jag kom hem från vår lilla nöjestur kunde jag inte riktigt släppa det här med kostnader. Brukar alldeles vanliga familjer gå ut och luncha för ett par tusenlappar i månaden? Och om man då föreställer sig en helt vanlig familj så är det inte helt ovanligt med inkomster som motsvarar våra, ponera att familjen har bil också som kostar ett par tusenlappar i månaden. Hur får de ihop det? Jag vet ju vad vi får över till sparande och vi har som bekant extremt låga kostnader i jämförelse med de flesta andra. 

Eller är det jag som överdriver när jag hävdar att det är "dyrt"? 

Varje sommar kan man läsa artiklar i dagstidningarna att det blir mycket pengar för en familj som vill vara en heldag på en nöjespark och då har man räknat inträde, åkband, mat och glass. Jag förstår att tusenlapparna rinner sprutar iväg då men nöjesparker är ändå en sällan-grej man kanske gör någon gång på sommaren. Men äta ute gör folk väl mest hela tiden? 

Provocerande dyrt

För ett tag sedan träffade jag en kompis som bor inne i stan. 

Jag berättade om det i ett tidigare blogginlägg, vi tog en fin promenad runt Djurgården och pratade om livets svårigheter. Hon råkar ha ett väldigt snyggt soffbord hemma hos sig och några dagar senare nämnde jag det för min kompis inredaren. Hon blev genast nyfiken och ville veta vad det var för bord. Eftersom jag visste att bordet var köpt på Svenskt Tenn kunde jag snabbt leta fram det i telefonen. Men det var inte bara bordet som kom upp i bild - det gjorde även priset. Något jag överhuvudtaget inte hade skänkt en tanke, dvs vad bordet kostade. Men nu råkade jag få prislappen i ansiktet och för berättelsens skull måste jag tillägga att bordet kostar över 30 000 kr. 

Bostaden är smakfullt inredd så jag blev egentligen inte förvånad. Men med vetskap om priset kan jag inte fatta hur hon kan verka så avslappnad när hennes barn bankar med leksaker på bordet eller springer runt med en tuschpenna i högsta hugg. Tycker att hon borde få lätt förhöjd puls i alla fall. 

Jag visade bilden för inredaren, hon tyckte att bordet var supersnyggt och så var det inte mer med det. Hon flänger ju land och rike runt på varenda möbelmässa som anordnas och vad gäller priser så blir man nog ganska avtrubbad efter ett tag.

Av lite olika anledningar kom bordet på tal igen. Ett par dagar senare, i ett annat sammanhang och med en helt annan person. Jag och en kompis pratade om en podcast och på den vägen kom vi in på Svenskt Tenn och då föll det sig så att jag berättade om det här bordet. Inte som någon stor grej, utan som ett litet sidospår bara. Den förväntade reaktionen uteblev dessvärre. Jag trodde att hon skulle utbrista ett lite glatt "ojdå" och att vi sedan skulle fortsätta prata om det vi egentligen höll på att prata om. Istället reagerade hon med ilska: Vem betalar så mycket för ett bord, det är inte klokt och själv hon skulle minsann aldrig kunna tänka sig att lägga så mycket pengar även om hon så hade 200 miljoner. Här ville jag egentligen inflika att det tror jag visst att hon skulle göra om hon hade 200 miljoner, men jag vågade inte. Det var inte läge och hon var på riktigt upprörd över att någon jag kände valt att lägga så mycket pengar på ett litet bord.

De flesta har säkert varit med om något liknande. 

När någon spyr ur sig avundsjuka. 

I det här fallet fullkomligt sprakade det av bitterhet. 

Det var så mycket avund som lös ur hennes ögon. Smidigt bytte jag samtalsämne till något lättsammare och stämningen blev genast god igen. Och jag behövde inte heller ta det personligt eftersom det inte var mitt bord som var i hetluften. Men på hemvägen kom jag att tänka på hennes kraftiga reaktion och funderade lite över den här avundsjukan. 

Det är mycket pengar men de kunde lika gärna ha slutat som en semestervecka i solen eller ett hemmabiosystem i vardagsrummet och ingen skulle bry sig. 

Jag struntar liksom i vad någon är beredd att betala för Michael Jacksons vante. Det kommer alltid att finnas väldigt dyra saker eftersom människor med mycket pengar också vill känna att det svider i plånboken emellanåt. Jämför man det med världssvälten har man möjligen en poäng men om man jämför det med den egna ekonomin är det bara att lägga ner. De flesta skulle kunna köpa sig en och annan drömpryl om de bara lärde sig spara till dem. Verkligen spara, vilket också innebär vissa uppoffringar. För det lustiga är att när man väl skrapat ihop en hög pengar så händer något med självkänslan också. Plötsligt kan man välja - eller välja bort. Man kan köpa en superdyr märkeshandväska och gå runt med den och därigenom känna en släng av köpt självförtroende. Men man kan också strunta i väskan, behålla pengarna på banken och känna att väskan inte är längre är nödvändig. 

Att ha pengar på banken är verkligen ett effektivt botemedel mot avundsjuka.

Ju mer pengar, desto mindre avundsjuka. Ju mindre jag själv köper, desto mer struntar jag i vad andra har. 

Jag skulle kunna köpa tio bord för 30 000 kr/st och fortfarande ha en massa sparpengar kvar. Jag kan också uppskatta fina saker och det är klart att pengarna skulle ta slut om jag skulle följa varje impuls jag får och frestas att förköpa mig. Men det känns oerhört bra att inte behöva vara irriterad på personer i min omgivning för att de kunnat köpa saker som de vill ha. Jag behöver inte känna missnöje på grund av andras val i livet.