Ibland måste man välja

Jag var väldigt glad över mitt långväga besök och det enda smolket i bägaren var vädret. Regn och kyla nästan varje dag. Naturligtvis vände det och blev härlig sommar så fort hon åkt härifrån, så typiskt. 

När jag läste era kommentarer så var det en detalj som särskilt väckte intresse. Det var en annan ekonomibloggare, Snålgrisen, som påpekade att alla jobb inte tillåter att man jobbar "när man vill". Han lyfte fram sitt eget yrke inom IT-branschen som exempel. Det har han naturligtvis alldeles rätt i men två aspekter som jag särskilt skulle vilja lyfta fram är att downshifting är just downshifting och att man kanske måste bestämma sig. Som i så många andra lägen kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag har enkelheten och frihet som mål och i den bilden ryms ingen hårt krävande arbetsplats där jag förväntas alltid visa framfötterna. Det är tvärtom det jag vill röra mig bort från. Jag återkommer till det lite längre fram i inlägget men först vill jag berätta hur mina vänner försörjer sig. 

Mannen är konstnär och säljer sin konst, tar småjobb som snickare och hjälper till på fiskebåtar (det sistnämnda är egentligen mer hans stora hobby, men ger dessutom mat på bordet i dubbel bemärkelse). Han är utåtriktad, händig och flexibel och blir därför också erbjuden jobb. Tänker mig också att det kan råda en annan mentalitet bland amerikaner som lever strandnära liv, att livet inte förväntas vara lika inrutat som här i Sverige. 

Hon har en profession och är utbildad inom tekniksektorn, vilket gör hennes yrkesmöjligheter mer begränsade. I alla fall om hon vill fortsätta lyfta de stora pengarna. Hon har inte hunnit flaxa omkring så mycket heller, utan arbetade först på det globala företag som förde henne till Amerikat. Sedan tog hon ett helt års time-out innan hon sökte nytt jobb där hon stannade ett halvår. När hon sagt upp sig passade de på att flytta från västkusten till östkusten. Därför tror hon inte att uppsägningen kommer att ligga henne i fatet, inte när de valde att förflytta sig i samma veva som hon slutade sin anställning. 

Det jag också lagt märke till är hur mån hon är om att vårda sina relationer. 

Under Sverigebesöket lade hon ner en omfattande tid på att besöka sin gamla arbetsplats, luncha och sitta i möten med tidigare chefer och beslutsfattare på företaget. Mån om att hålla dörren öppen för framtiden. Hon är smart och taktisk. På samma sätt håller hon sina referenser uppdaterade och kan vid behov återanvända dem. Hon kommer från ett företag med förgreningar över hela världen och har därmed valt att röra sig på en global och rörlig arbetsmarknad. 

Något som inte alls hade fungerat för mig och mitt yrke. 

Men då får man tänka om. Numera är det vanligt att folk sadlar om och plötsligt gör något helt nytt. Sedan får man kanske tänka så här också, att välja bort karriär är just vad det låter som - att välja bort karriär. Då kanske man istället accepterar helt andra slags arbeten för att ha en extra inkomstkälla. Ungefär som när jag studerade och tillbringade varenda skollov med att jobba extra i en matbutik på den ort där min familj har fritidshus. Där var de alltid i behov av extra personal runt jul, påsk och när ordinarie personal skulle ha semester på sommaren. Det var riktigt bra betalt med ob och storhelgstillägg så jag passade alltid på att tacka ja till så många timmar som möjligt. 

Avslutningsvis tillbaka till min kompis i USA. I deras budget ryms inga stora utsvävningar. Men de känner inte heller behovet att göra en massa kostsamma saker eftersom de bor precis vid stranden och trivs med den okomplicerade livsstil det innebär. Det är billigt att leva där. De äter väldigt hälsosamt, gillar att laga mat och maten är mycket billigare än i Sverige. Det är soligt varje dag året om och dagmedeltemperaturen ligger på runt 30 grader så de behöver inte särskilt mycket kläder. 

Sverige är dyrt och klimatet gör att vi tvingas till kostsamma aktiviteter om vi vill umgås utanför hemmet under större delen av året. Tänk er om vi skulle ha varm sommar året om, vilken skillnad i utflykter och aktiviteter det skulle innebära. 

Hellre löneslav än bidragsslav

Jag vill ta upp det här med bidrag. 

Ibland får jag kommentarer om att jag kan säga upp mig och gå på a-kassa istället. Är inte det ett lite märkligt tips? 

Jag skriver om hur jag vill bli fri och oberoende och inte känna mig nedtyngd och fjättrad vid arbetslivets bojor. Men att självmant kasta sig i Arbetsförmedlingens klor och låta dem jaga en med blåslampa skulle alltså vara ett bra alternativ? Nä, knappast va?

Som anställd har jag trots allt en hel del att säga till om när det gäller arbetstider, semestrar och annat som inskränker på min fritid. Jag kan ändra, byta och ta ledigt. Det går att resonera med chefer och kollegor. Som arbetslös måste man stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till a-kassa. Jag måste aktivt söka arbete och vara beredd att tacka ja till det arbete som erbjuds. Jag måste vara tillgänglig. Jag måste meddela om jag reser bort. Jag måste visa vilka arbeten jag sökt. Allt detta, annars riskerar jag att förlora min ersättning. Dessutom måste jag vara beredd att pendla. Jag som promenerar till och från jobbet idag. Det vore ju trevligt att bli anvisad ett jobb som inte fungerar praktiskt, där jag måste pendla över hela stan. Jag som inte köpt månadskort på flera år. 

Jag är kontrollmänniska utan dess like och skulle aldrig klara av att lämna över mitt öde i deras händer. Då harvar jag hellre på ett tag till enligt devisen "man vet vad man har". Sedan får man inte glömma att den högsta ersättningen från a-kassan är 910 kr per dag. För samma pengar kan jag gå ner i tid på mitt nuvarande jobb. Men mindre klirr i kassan betyder mindre klirr på sparkontot och att pausa sparandet skulle bara bli en stor bromskloss och det är inte ett alternativ just nu.

Sedan har vi den moraliska aspekten, att medvetet vilja utnyttja systemet. Det skulle inte falla mig in, punkt slut. Bidrag är en korttidslösning, en nödhjälp, och ingenting annat. Hellre jobbar jag för pengar än sätter mig i ett bidragsberoende. 

Har man fast jobb är det svårt att släppa det. Dessutom är det riskabelt att säga upp sig utan att ha en vettig plan för framtiden. Att först vara avstängd från ersättning i 45 dagar och sedan sitta begravd med krångliga blanketter och intyg för att försöka få ut lite pengar i x antal dagar känns absolut inte som en vettig plan. Framför allt är den inte långsiktig. Och man ska inte underskatta känslan av en egen inkomst. 

Det är ju inte heller bara arbetsgivarens fel att man i perioder vantrivs och det är definitivt inte deras fel om man inte får ut det man önskar av arbetsplatsen. 

Sist men inte minst brukar jag försöka undvika att handla i affekt och att säga upp sig för att det inte är bra på jobbet känns fel eftersom den enda som förlorar på det är jag själv. All personal är nämligen utbytbar. 

När kranen väl ska stängas

Naturligtvis är det läskigt att säga upp sig från en fast anställning för att istället bli fri som fågeln. Jag har alltid fått höra att man absolut inte ska säga upp sig utan att ha ett nytt jobb. Tänk då att säga upp sig utan att veta vad man ska göra om en månad eller ett år. 

Dels handlar det om steget ut i det okända men ännu mer handlar det naturligtvis om pengarna. Det krävs mod för att våga stänga av kranen och strypa pengaflödet. Det är inte svårt att leva på existensminimum när det är självvalt. När man när som helst kan lägga av och leva riktigt gott om man nu skulle ändra sig. Det är därför den som ofrivilligt lever knapert mår dåligt över sin situation medan jag faktiskt kan njuta av min. Det finns pengar men jag vill inte röra dem - och jag har kontroll över dem! Man vänjer sig ju vid att det rasslar in en ny lön varje månad. Och jag drar alltid en lättnadens suck när kontot fylls på igen efter semestern eller julen. Jag har verkligen svårt att föreställa mig att det inte skulle komma nya pengar den 25:e. Eftersom det alltid har varit så.

Det är också anledningen till att jag tror det svåraste är att sätta ett slutdatum. 

Dagen när pengakranen inte längre är öppen. Den dagen man klippt navelsträngen till arbetsgivaren. 

Jag funderade på det häromdagen, lekte med tanken att sätta ett datum. 

Det var en lek med fantasin: vad skulle hända? Hur skulle det kännas? Det svåraste är att fatta beslutet, att anse sig "färdigsparad". Det är lätt att avstå från att köpa saker när man vet att man kan bryta mönstret närhelst man vill. Men om det inte kommer in mer pengar blir jag tvingad att anpassa mig. Och det var då jag insåg att det kan bli svårt och att man måste vara bestämd. Att inte låta sig luras att jobba bara en månad till, för då får jag pengar till det här eller det här...

Jag vet redan nu att jag ligger i riskzonen. Att jag girigt kommer att tänka "bara en månad till = minst 12 000 till på kontot!" 

De pengarna kan jag lägga på en bra vinterjacka och rejäla vinterskor. Det kommer jag att behöva sedan när jag inte har inkomst längre.

Månaden efter det kommer jag att tänka att vi verkligen behöver måla om delar av lägenheten. Naturligtvis vill man passa på att göra det medan man har inkomst. Och när vi ändå är i farten skulle barnens rum faktiskt behöva tapetseras om. Hemmet kan inte förfalla och sedan står vi där med tajt budget och tjafsar om varför vi inte gjorde sådant medan vi hade två inkomster.

Vips har jag jobbat i tre månader till. Och då kommer jag att inse att det nog är bäst att jobba ytterligare en månad för att bunkra upp lite extra och skaffa en buffert på bufferten. Och tänk om jag behöver gå till tandläkaren? Det är ju svindyrt. Bäst att jobba ytterligare en månad för att öronmärka pengar för en eventuell tandläkarräkning. Dessutom är det väl lika bra att fylla på semesterkontot med lite extra pengar, för säkerhets skull. Helt plötsligt har man väl jobbat ett helt år längre. Bara på grund av rädslan att man inte utnyttjat möjligheten att tjäna pengar till fullo. 

Sådär snurrar mina tankar. Att hjärnan inte blir överhettad är ett under. 

Mer om min plan

Jag fick så bra frågor på förra inlägget att jag väljer att utveckla mitt svar här.

Så här ligger det till: jag har alltid jobbat och jobbat mycket. Vid studier har jag jobbat extra både helger och skollov. Jag har dragit många strån till stacken. I perioder har jag tyckt att det är toppen men tidvis har det känts tungt och kvävande. Hur som helst handlar det här inte om hur jag upplever arbete, utan om att själv få makten över sitt liv. 

De flesta jobbar fem dagar i veckan och är lediga två. Dessa två dagar ska man hinna med det man inte hinner under veckorna samtidigt som man ska vila och återhämta sig. Hur kan det bara vara jag som tycker att det är en skev fördelning? Jag undrar hur det kommer sig att människor inte ifrågasätter att de tillbringar mer tid med sina arbetskamrater än med sina barn, eller sin partner för den delen?

Folk tror att man "måste" ha ett jobb. Man ska jobba, bita ihop och inte framstå som lat. Någon har tutat i oss det och nu är det befäst för evigt. Det finns något skrämmande över hur hjärntvättade vi blivit när vi halvt jobbar ihjäl oss för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå och inbillar oss att det gör oss lyckliga trots att de flesta inte alls mår bra av stressen det innebär. Jag förstår ärligt talat inte vad det är för trista liv människor lever när de måste ha ett jobb för att ha något att göra på dagarna? 

Eller först och främst kanske vi måste bena ut det här så att vi talar samma språk. Jobba betyder i det här fallet att någon annan bestämmer över mig och vad jag ska göra den tid de betalar för. Det är alltså inte samma sak som att jag bestämmer mig för att måla akvareller som jag sedan vill försöka sälja eller tid jag lägger på att skriva en bok. Jobba = förvärvsarbete. 

Jag vet att jag har nämnt det här tidigare: målet är inte att gå sysslolös - målet är att inte vara beroende av lönearbete. I alla fall inte som det ser ut nu med ett schemalagt heltidsjobb som äter upp nästan alla mina vakna timmar och som gör att jag kommer hem slutkörd nästan alla kvällar i veckan. 

Helst vill jag sluta helt med den anställningsform jag har nu. Om det är genomförbart. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att sälja min tid för pengar. När jag skriver "sluta jobba" menar jag nuvarande typ av arbete, nuvarande anställningsform och hårt styrda schemalagda arbetstider. Som det är nu är det ett evigt pusslande med tider för att få ihop jobb, ungar, hund och allt annat som jag också behöver tid för. Jag ligger konstant efter med allt och det är också en slags stress. 

Jag skulle kunna tänka mig att leva på besparingar och småjobb. Kanske arbeta säsongsvis, att jobba intensivt under vinterhalvåret och vara ledig vår och sommar. Jag skulle kunna hjälpa min man med hans företag, oavsett om jag skulle ta ut lön eller återinvestera pengarna för att företaget ska kunna växa.  Eller så kanske jag skulle tycka att det vore jättekul att jobba i en djuraffär varannan helg. Inte för pengarna utan för att det skulle vara ett roligt helgnöje, och då blir den extra inkomsten en bonus. Äh, jag behöver inte ens rabbla alla varianter och möjligheter. Det viktiga är att andemeningen når fram. Jag är inte arbetsskygg. Tvärtom har jag troligtvis högre arbetsmoral än genomsnittet och har alltid på alla jobb haft övertidstimmar. Det går av bara farten när jag engagerar mig och jag lägger oerhört med kraft och energi i alla mina åtaganden. 

Men jag blir inte yngre och vill inte slösa bort mer tid. 

Jag har skrivit om det här tidigare, t ex varför jag inte bara går ner i tid eller låter min man försörja mig. Jag är beredd att göra en mängd uppoffringar och har ändrat hela min livsstil för att kunna leva ett annat liv om ett par år. För mig är det viktigt att inte vara beroende av någon annan (vilket inte är att jämföra med att hjälpas åt) och målet är absolut inte att bli hemmafru eller lyxhustru. 

En annan viktig del i det här är ju att jag redan vant mig vid att leva med små utgifter. Jag förstår att många kan känna skräck när de funderar på hur livet skulle se ut om inkomstflödet stryps och de är vana vid skyhöga levnadskostnader. 

Blir man lycklig av att jobba ska man naturligtvis jobba. Bara man kommer ihåg att det är skillnad på att vara tvungen att jobba och att faktiskt vilja jobba.

Litet skutt framåt!

Nu är vi hemma och trångbodda igen och allt blev snabbt vardag. Ungarna är tillbaka i skolan och det känns bra att åtminstone en daglig måltid finansieras av skattemedel. 

Det är lika bra att jag säger det med en gång: jag tänker inte gnälla idag. Japp, ni läste rätt. Idag är jag glad. Efter en tid av vad som känns som motgångar har det äntligen hänt något positivt. Jag blir alltid lite nedstämd när semestern är över och det känns naturligtvis lite extra motigt i år. Dessutom har det varit lätt att hålla sig för skratt på jobbet. Men efter regn kommer sol och jag har fått löneförhöjning! Helt otroligt! Jag får mer betalt, hurra hurra!

Så här ser det ut på mitt jobb, jag har prestationslön och det är ju lite speciellt jämfört med en vanlig, fast, månadslön. Utöver en grundlön så får jag en prestationslön i form av en bonus varje månad. Det är i stort sett omöjligt att förhandla upp grundlönen. Den som vill tjäna mer får helt enkelt jobba ihop till det genom att prestera bättre. Så krasst fungerar det. Jag har försökt tidigare utan att lyckas och istället lagt fokus på den del jag faktiskt själv kan påverka. Men på grund av hur situationen ser ut för tillfället passade jag på att testa mitt värde på arbetsplatsen och utan att gå in på några detaljer kan jag säga att jag fick upp lönen ett snäpp. Inget jättebelopp men mycket för att vara på min arbetsplats och tillräckligt mycket för att det ska kännas motiverande att stanna ett tag till. Det är en klassisk win-win alltså. Jag är inte dummare än att jag förstår varför de väljer att höja min lön just nu när den upproriska stämningen ligger tät i luften men jag tackar och tar emot. 

Så nu kan jag shoppa jättemycket dyrt smink varje månad. 

Skojade bara. Varenda krona ska naturligtvis rakt in på Avanza för att investeras i aktier och fonder.

Det blir inte längre inlägg än så här idag eftersom jag vill hinna ut på en långpromenad medan solen fortfarande värmer. Resten av dagen ska jag ägna åt ett storkok lasagne (matlådor!) och ikväll väntar ett föräldramöte på yngsta sonens skola. Inte så glamoröst direkt utan tillbaka till basics.

Den efterlängtade lönedagen

Idag sprang jag på en bekant som var mer än glad över att det var lönedag och påfyllt på kontot. 

–  Jag hade blabla kronor kvar på kontot, det är ju inte klokt alltså. Vart tar pengarna vägen, jag fattar det inte...

En stackars kvinna som inte ont anande beklagade sig för mig utan att känna till att jag är en militant kontopolis som numera har stenkoll på vart varenda en av mina kronor tar vägen. Dessutom sade hon det med det där tonfallet som förutsätter medhåll. En del kommentarer är ju tänkta att fungera som ett socialt smörjmedel och det här var helt klart en sådan. Lite samma sak som när vi skrattar åt dåliga skämt eller skapar gemenskap med andra genom att klaga på chefen. Under några sekunder övervägde jag om jag skulle tala sanning eller inte. Det hade varit intressant bara att få se reaktionen. Att berätta hur jag inte bara har koll på exakt vart mina pengar tar vägen utan även har koll på hur många fler kronor jag sparar genom alla mina superspar-specialåtgärder (som att ta med egna påsar till mataffären och liknande). 

Naturligtvis tog jag den enkla vägen och sade ingenting. Istället suckade jag medkännande och gjorde ett instämmande mmm-ljud. Det är inte samma sak som att ljuga utan jag ser det hellre som ett bevis på social specialistkompetens. Sedan var jag en god lyssnare som lät henne pladdra vidare om hur pengarna slitit sig ur hennes plånbok och skenat iväg - helt omöjliga att stoppa. En stund senare traskade jag till mataffären för att köpa lite frukt och grönt. Det blir mycket rännande dit för min del nu när min man är sjukskriven och inte får bära något. Inte så att jag överskrider semestermatbudgeten långt mer än beräknat (förutom den lilla detaljen att mer mat går åt nu när tre av fyra är hemma om dagarna) men det är ju bara jag som släpar hem allting. Okej, ibland får jag med mig något barn som bärhjälp till kostnaden av en glass. Min man har för övrigt förvandlats till någon slags hemmaman som möter mig i dörren, iklädd noppriga mjukisbyxor, och stolt berättar att han vattnat blommorna och öppnat posten. Snart börjar han väl titta på Real housewives-realityserierna på kanal 3 också.

Jaja tillbaka till historien, den här hårt arbetande familjeförsörjerskan gick alltså till stormarknaden efter jobbet. Där hamnade jag bakom ett par i 30-årsåldern. Det andades Vasastan och weekendresor till New York om dem, om ni förstår vad jag menar? De hade fyllt en varukorg med bland annat små plastbyttor med färska hallon och blåbär, ekologiska krukörter och Levainbröd från bageriavdelningen. Jag sträckte mig ogenerat fram för att sikta slutsumman på kassans display. De handlade för närmare sjuhundra kronor och då var det inte ingredienser till någon direkt måltid utan mer MYSTUGG. Och jag stod där och funderade på varför folk undrar vart deras pengar tar vägen egentligen...

Hela vägen hem funderade jag på huruvida jag kände mig avundsjuk på Levainparets livsstil och avslappnade inställning till högt matkonto eller ej. Svaret blev ett enkelt nej. Jag har varit lite åt det hållet, om än något blygsammare kanske, och jag kan fortfarande välja att lägga mina pengar på delisnask eller att spara dem för framtiden. Om man nu vill hänge sig åt avund kan man ju åtminstone lägga sin avundsjuka på sådant som är ouppnåeligt och inte det man frivilligt avstått ifrån. Och varför berättar jag det här? Jo, för att jag behöver bli övertygad - eller låter mig övertygas- varje dag. Andra shoppar, slösar och spenderar medan jag har valt att inte göra det och för ett långsiktigt resultat behöver det kännas rätt.

Efter maten satte jag mig vid datorn och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar vid lön: flytta runt pengar. Jag tar från lönen och portionerar ut till amorteringskontot, sparkonto och buffertkonto. Jag för över till OKQ8 och till Avanza. Den här gången blev det även en extra överföring till barnens sparkonto. Jag ser vart pengarna tar vägen. Det blir så tydligt. Dessutom får det mig att känna alla de känslor av välbefinnande som jag egentligen tror är samma som den överflödiga lyxshoppingen ger. Nämligen känslan av framgång och kontroll över den egna livsstilen. 

Det blåser kalla vindar

15 schemalagda arbetsdagar kvar till semestern och jag får skärpa mig för att hålla styrfart. Kan det kännas mer tradigt på en arbetsplats än vad det gör innan semestern? Knappast.

Jag känner hur jag redan börjar glida in i en skön semestermood. Den här nedräkningen inför semestern säger så mycket om ekorrhjulet och vår inrutade kravfyllda vardag. Inte konstigt när det var ett helt år sedan sist. En långledighet om året, det är allt vi löneslavar har. Frihetslängtan mullrar som ett stundande vulkanutbrott i oss. Egentligen är det dags att stressa ner inför ledigheten men istället blir det lätt precis tvärtom med alla studentmottagningar, skolavslutningar, presentinköp och midsommarplaner som tar tid. 

Dessutom är det en massa förändringar som händer och som får mig att bli alldeles uppskruvad. Jag har ju berättat att vi måste ta ställning till huruvida vi ska flytta inom kort eller inte. Bara det är en stressfaktor. Och som om det inte räckte med den huvudvärken så dök det upp en till...

I höst kan jag komma att hamna i en problemfylld sits rent arbetsmässigt. En person har anställts i företaget och tråkigt nog har jag bara hört negativt om denne. Det är illavarslande när alla har samma uppfattning och när ingen har något positivt att säga. Helt klart en rekrytering som väcker många frågor.

För något år sedan var det mycket skriverier om en kvinna som blev utnämnd till Sveriges sämsta chef. Hon fick det sämsta resultatet någonsin i ett omskrivet chefstest. Jag har faktiskt träffat den kvinnan en gång och kan naturligtvis inte uttala mig om hennes ledarskapsförmåga. Det jag däremot kan säga är att hon faktiskt gav ett kyligt intryck och verkade ha långt till skratt. Så gissa min förtjusning när jag får höra att företagets nya chef verkar ha en liknande personlighet. Jag tänker inte döma i förväg och måste givetvis bilda mig en egen uppfattning men det här bitchryktet känns ju helt klart oroväckande. Skräcken sätter naturligtvis klorna i mig. En gång hade jag en riktigt elak chef och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för det mer. Det påverkade stämningen och alla mådde dåligt. När den chefen slutade så försvann alla problem på arbetsplatsen och det säger väl en hel del. Jag vill aldrig mer ha en psykotisk chef. Min man suckade uppgivet och sade – Jaha, så du tänker både säga upp dig i affekt och köpa nytt boende? Jag hoppas att det är en riktigt bra sparplan du har...

Det är precis den här typen av obehagligt beroende jag vill bort ifrån. Löneberoendet, den exakta motsatsen till fuck you-money. Mitt dilemma är således hur jag ska hantera situationen om jag känner att jag vill röra mig vidare i livet. Men nu ska jag inte fördjupa mig i det eftersom jag måste försöka lära mig att inte ta ut något i förskott. Jag vill bara hinta om att det kan bli drama och råpanik i höst. Lite som en cliffhanger till er kära bloggläsare.

När jag ändå håller på att skriva om chefer och ledarskap så kan jag passa på att berätta fortsättningen om företaget jag skrev om ett par blogginlägg bort. Då skrev jag att pengafesten kanske får ett abrupt slut och japp, nu verkar ett haveri nära. Skriverierna i media upphörde men tråkigheterna fortsätter för de anställda. Arbetsgivaren har inte betalat ut lönen och man försöker nu en löneindrivning med hjälp av facket. Jag tror att det närmar sig slutet för min bekants karriär. 

Gröt och champagne

Min man var borta på kvällen och jag såg direkt min chans att slippa matlagning. Istället blev det gröt med äppelmos till middag. Jag har en grötälskande son som jublade och en inte så grötälskande son som istället kokade nudlar i kycklingbuljong. Alla nöjda och glada. Jag säger ju det, om det inte vore för familjelivet skulle jag lätt ha en matkostnad på tusen kronor i månaden. 

Nu var det visserligen inte på grund av snålhet som det blev grötmiddag, utan av trötthet. Jag är fortfarande helt slut efter den senaste veckans påfrestningar och energin räcker med nöd och näppe till att jobba och hålla igång vardagen. Det enda positiva med det som hänt är att jag totalt glömt bort allt som har med snus att göra. Jag har inte skänkt det en tanke vilket måste ses som enormt bra, jag klarade en krissituation utan att ta till nikotin! Jag ger mig själv en klapp på axeln för det. 

Förutom min egen klapp på axeln förgylldes tillvaron av ett par gåvor:

En flaska prestigechampagne och ett presentkort på Åhléns. 

Januaris rekordsiffror skulle nämligen firas lite extra. Jag gjorde långt ifrån min bästa januari men fördelen med kollektiv mätning är att det gynnar alla och därför kunde även jag bära hem en flaska. Nyårsafton 2015 är räddad.

Jag vet inte hur det är på era arbetsplatser men jag är då inte bortskämd med gåvor i alla fall. Bubbel på jobbet händer inte allt för ofta men när det väl gör det är det riktigt trevligt. Presentkortet tänker jag använda till att köpa böcker eller smink. Som vanligt är jag övertygad om att jag uppskattar sådant här mer än vad andra gör och att jag värdesätter det på ett annat sätt. Jag är belagd med köpförbud, har inga fickpengar och shoppar inte upp en enda krona från lönen så ett presentkort är naturligtvis ett ekonomiskt lyft för mig och jag får ett tillfälle att leka slösaktig. Vanligtvis kastar de ut en och annan gourmetmiddag när de vill ge oss löneslavar en extra belöning men tyvärr är jag inte så intresserad av det.  

Nu ska jag gosa lite med hunden och sova så att jag återfår mina forna krafter. 

Än en gång tack för all omtanke ni visat.

Mindset

God fortsättning kära läsare!

Här är jag igen, pigg och utvilad. Peppad som en dopad häst.

Jaha...då klagar vi lite över att vi åt för mycket och för fet julmat, riskerar att behöva kasta bort stora mängder mat och spenderade alldeles för mycket pengar. 

Eller?

Den här familjen firade jul till ett rimligt pris, om vi bortser från att min man köpte en alldeles för stor julskinka. Nu kommer vi att få laga mat med rester av julskinkan i flera veckor. Fullt förståeligt varför vi bara ger oss på en sådan massiv bit gris en gång om året. Som tur är finns det en hel del recept på nätet om vad man kan ta sig till med överbliven julskinka. Julen blev trevlig på alla sätt och vis men jag är glad att den är över. Det är dagarna efter som är bäst, när det är fritt fram att hasa runt i mjukisbrallor och återhämta sig. När man är totalt utmattad efter alla släktkalas och allt överflöd av mat. Jag är redan less på allt som hör julen till så idag lagade jag en utsökt kryddig morotssoppa till middag. Ingredienserna fanns hemma i kylskåpet så det var bara att koka och mixa. Snabbt och gott. Hittills har jag inte behövt handla någonting sedan lönen betalades ut och det känns bra att börja på ny kula. Min man däremot, har smitit ner till mellandagsrean två gånger. Dels för att köpa någon slags träningsutrustning till tonåringen, dels för att köpa en ny jacka till samma son som växer som ett ogräs. Båda sakerna var nersatta till halva priset eller mer så jag gav efter och godkände inköpen. 

Vi har alltid haft gemensam ekonomi i den bemärkelsen att pengarna studsat som pingpongbollar mellan våra gemensamma konton och det har varit oväsentligt vem som betalar vad. Jag var den som slösade mest pengar medan han var mer måttlig och återhållsam i sin konsumtion. Nu är rollerna ombytta och jag ser inte med blida ögon på hans lättvindiga inställning till ekonomi. Okej, nu kanske jag överdrev lite men jag vill banka in mer snåltänk i honom. Nu syftar jag inte på fynden från mellandagsrean utan i största allmänhet. Jag fick blodad tand under det lärorika året som varit och vill förbättra resultatet under kommande år. Det känns angeläget att ha koll på varenda krona som kommer in på mitt konto och jag vill få honom att spara mer pengar varje månad.

Det är nu ganska exakt ett år sedan jag fattade beslutet som förändrade min syn på tillvaron. För att inte tala om mina framtidsplaner och relationen till pengar. Jag säger det igen, kunde jag så kan alla. Visst, jag var aldrig skuldsatt och hade redan hamstrat en hög pengar på banken så jag har ingen tårfylld framgångssaga att bjuda på men ändå. Nästan hela lönen gick åt varje månad och jag hade NOLL respekt för ett par tusenlappar hit eller dit. Idag är varje krona avgörande för min framtid. Jag vägrar vara en löneslav som sitter fast i ett system där allt går ut på att vänta på nästa löneutbetalning för att dra runt allt en månad till. Förmodligen är jag en löneslav i många år framöver men med en ekonomisk trygghet som ger mig möjlighet att välja hur jag vill leva. Ni vet, Fuck You Money. 

Jag mår bättre och livet har blivit roligare. Det kanske låter klyschigt, men det är sant. Jag tror absolut att man kan köpa ett visst mått av lycka men det bygger oftast på att man har så mycket pengar att det aldrig svider i plånboken. Så fort vi känner av våra utgifter puttas vi tillbaka ner i ett underläge där vi är beroende av andra och blir fjättrade vid plogen igen. Det spelar ingen roll hur hög inkomst man har om allt ändå går åt till utgifter. 

En stor del av syftet med bloggen var att visa att även en medelinkomsttagare med familj kan förändra sin ekonomi och spara en hel del pengar. Det känns så himla bra att visa att det går och att rätt inställning och vilja verkligen ger resultat. Bloggen skänker så mycket glädje och bidrar till att hålla fokus. Andras sparbloggar skänker gemenskap och inspiration som gör att jag får ut både nytta och nöje av innehållet. 

Jag ser fram emot att snart sammanfatta året som gått och köra ännu hårdare framöver. 

Kom ihåg, It's all about the mindset.

När pengar upprör

Igår ägnade jag en stund åt att läsa om hur mor och son lurat till sig närmare tio miljoner kronor av privatpersoner. Jag plöjde hela förundersökningsprotokollet (FUP) och blev uppriktigt bedrövad över hur hänsynslöst den här mamman har lurat äldre på deras besparingar medan sonen ägnat sig åt att lura kvinnor som han lyckats få kontakt med på diverse dejtingsajter. Tillvägagångssättet är fruktansvärt utstuderat och de har verkligen lyckats manipulera människor i sin omgivning. Sonen har sedan bott på Radisson Hotel i 212 nätter och gillade tydligen "märkeskläder och lyx." Herregud, jag fattar inte hur han lyckades somna på hotellet med det samvetet som huvudkudde. Han lurade till och med till sig pengar av en stackars anställd på hotellet. Anmärkningsvärt också att människor är så godtrogna och naiva men det spelar ingen roll, det är lika osmakligt i alla fall. Dessutom är det helt obegripligt hur han lyckades få med sig sin gamla mor på det här. Sonen fick sju års fängelse och modern fick cirka 4,5 år på grund av hennes höga ålder. 

Pengar är upphov till mycket, helt enkelt. 

Avundsjuka, missunnsamhet och girighet. Jag roade mig även med att söka efter några ekonomitrådar på nätet. Tyvärr saknas det bra svenska ekonomiforum på nätet och de diskussionstrådar jag hittade handlar mycket om att kritisera de som väljer att vara sparsamma. Det finns fullt av självutnämnda experter som anser att man måste ha si eller så många miljoner för att få ditten eller datten avkastning. Jag antar att de som ligger bakom dessa uträkningar själva saknar pengar på kontot dagarna före lön varje månad eftersom det mesta genomsyras av en nedlåtande det-klarar-ni-aldrig-attityd mot sparare. Det är alldeles för mycket tjat om att man måste ha kul och att man bara lever en gång. Ja, man lever bara en gång men de flesta av oss får förhoppningsvis leva ett hyfsat långt liv. För att inte tala om denna ständiga moralkaka att det anses fult att inte vilja jobba. Enligt dessa personer verkar alternativet vara att ligga hemma och titta på tv hela dagarna. Det är lika idiotiskt som att inbilla sig att alla jobb är stimulerande och utvecklande och bidrar till en meningsfull vardag. 

Först och främst tror jag inte alls på att alla behöver ett visst exakt antal miljoner på banken för att kunna sluta arbeta. Situationen ser olika ut från person till person. Om jag ser till min egen situation så behöver jag cirka 10 000 kr i månaden för min andel av kostnaderna. Varje månad som jag lyckas lägga undan 10 000 kr skulle kunna innebära en ledig månad längre fram. 120 000 kr innebär ett helt arbetsfritt år. Avkastning eller ej. Givetvis är planen att investeringarna ska ge en avkastning men det är inte det enda sättet att använda pengarna. Vi skulle dessutom kunna leva på en inkomst om vi ansträngde oss för att få det att fungera. Nu är det inte aktuellt eftersom jag anser det för sårbart och även något ojämlikt men ändå, alternativen är många. Det finns mer än en lösning på hur jag skulle kunna få stopp på ekorrhjulet. 

Det är aldrig fel att sträva efter en bättre tillvaro. Alla vill inte jobba 40 timmars veckor med fem veckors semester om året. Det vore trevligt om vi kunde ha en mer positiv inställning till att vi alla gör olika livsval och har olika framtidsplaner. Om man tycker att det är töntigt att spara kanske man borde hålla sig borta från ekonomitrådar som handlar om just sparande. Bara en tanke...

Så kom den då - lönen

Sitter och knaprar på havreknäcke medan jag fladdrar med lönebeskedet. Det är säkert fler än jag som fick lön idag och jag hoppas att ni alla blev nöjda samt håller hårt i slantarna. 

Löneutbetalning är ett väl fungerande belöningssystem och ett lysande exempel på det som inom inlärningspsykologin kallas för positiv förstärkning. Vi får en belöning för utfört arbete, en godbit för att vi varit duktiga och sålt vår tid och kompetens till någon annan. Jag är tacksam över att få påfyllt på kontot trots att jag hasat omkring hemma i mjukisbrallor mest hela dagarna. Och det är alltid lika roligt att pyssla med lönen, att flytta pengar mellan konton och välja hur mycket jag ska placera i fonder eller aktier. 

Det första man bör göra är att kontrollera sin lönespecifikation. Den här gången blev det lite krångligare än vad jag hade föreställt mig. Min löneperiod sträcker sig mellan den 16 och den 15 i varje månad och inte mellan den första och sista i varje månad som är vanligare. Detta innebär att min lönespecifikation innehåller delar av två olika månader. Jag arbetade full tid fram tills min semester började för ganska exakt en månad sedan, för att sedan övergå till semesterdagar istället. Detta gör min lönespecifikation till en rörig härva av arbetad tid samt semesterdagar. För att krångla till det ytterligare har jag varit på jobbet för att jobba några timmar hit och dit under semestern, eftersom det var en förutsättning för min långledighet. Jag får bara ta ut heldagar som semesterdagar så det försvann ett par dagar då jag arbetat fyra timmar per dag. 

Just därför var jag noggrann med att min arbetade tid samt antal uttagna semesterdagar skulle uppnå en heltid och blev därför mycket förvånad över posten "undertid avdrag timme, 5 timmar". Avdraget känns inte helt korrekt. Fem timmar hit eller dit är inte så mycket att tjafsa om men jag vill veta om det är jag eller lönekontoret som räknat galet.

Bruttolönen hamnade på 30 393 kr, vilket ändå känns helt okej med tanke på att jag knappt satt min fot på jobbet under en hel månad och jag räknar med att kunna spara minst 14 000 kr (inkl. barnbidragen) enligt planerna. Det är lätt att leva snålt nu i högsommarvärmen. Som fritidsforskare är jag billig i drift, nöjer mig med en skål yoghurt och flingor samt ett par knäckemackor med pålägg till lunch på dagarna. 

Jag kan tillägga att muffinsmagen nästan försvunnit (det kan vi tacka rumsrenträningen för, det blir mycket spring in och ut) så snart kan jag knäppa knappen på mina tajtaste brallor igen istället för att köpa nya. Jag har ätit precis som vanligt men rört på mig mycket mer än vad jag brukar. Ni som missat muffinsmagen kan läsa om den här: http://spardiet.blogspot.se/2014/04/sparblogg-goes-viktblogg.html

Idag väntar en liten extra utgift eftersom vi bokat tid för vaccination av valpen i eftermiddag. Djurkliniken ligger på gångavstånd från oss så det blir en liten promenad i solen. Vi har inte kollat upp vad det kostar men jag gissar på någonstans mellan 300-600 kr. Väljer att betala med Blocketpengarna istället för att belasta lönekontot. 

Läget är med andra ord under kontroll.

Otack är världens lön

I mitt jobb innebär det ibland att jag måste bemöta riktigt upprörda och arga människor. Vansinnigt upprörda och arga faktiskt. Det är alltid en utmaning att hantera människor som befinner sig i ilskefasen men det finns tekniker för att handskas med dem. Det finns nycklar till framgångsrik konfliktlösning och jag har med åren utvecklat ett professionellt bemötande. 

Knepet är att inte ta det personligt. Oftast fungerar det och jag har en förmåga att hålla distans även i stressade situationer. Men förutom att alla situationer är olika så har vi ju även olika dagsform. Idag skulle jag ha varit ledig men då det var kris på jobbet hoppade jag in. Och vad fick jag för det? Jo, huvudvärk. Motivationen tröt eftersom jag hade sett fram emot en ledig dag  Jag gick till jobbet och glömde min mentala rustning och givetvis är det då det händer. Under mina sex år på samma arbetsplats har vi aldrig haft ett större och till synes mer olösligt problem och det behövdes en akut lösning. 

När jag äntligen lämnade jobbet kände jag mig trött och helt dränerad på energi. Under promenaden hem lekte jag med tanken på att säga upp mig omgående. Vilket jag naturligtvis inte kommer att göra, ibland räcker det att bara tänka på det för att det ska kännas bättre. När jag väl kom hem hade jag släppt ärendet helt och kunde njuta av middag och familjeliv. Däremot känner jag mig mer motiverad än någonsin att slutföra det jag påbörjat, spara ihop till insatsen för framtida valmöjligheter och ett större oberoende. 

Allt som oftast trivs jag med mitt jobb och mina kollegor men ibland blir det bara för mycket. Särskilt när det går upp för mig att jag tjänstgör som sköld mellan en persons angrepp och den egentligen ansvarige. Att stå på lönelistan har sina fördelar men även nackdelar och begränsningar. 

Varför jobba när man kan klämma pengar ur Youtuben?

Sedan något år tillbaka är PewDiePie min sons stora idol.

Sonen gick från att vilja bli polis till att vilja bli först gamer och nu youtuber. Som förälder gäller det att hänga med i utvecklingen och greppa vad det handlar om. Då och då visar han några youtubeklipp och jag kan se underhållningsvärdet eftersom PewDiePie verkar smart, kul och galet duktig på det han gör - att lyckas med att nå ut. Som en extra bonus har sonen blivit grym på engelska och det är bara att inse att klippen är utmärkt språkträningsmaterial.

Idag läste jag artikeln om PewDiePie i DI, "Svensk tjänar mest på Youtube i världen". 

En 23-årig kille som har 24 miljoner prenumeranter och beräknas dra in ungefär 54 miljoner kronor årligen. Helt galna pengar!

Min son tycker förmodligen att jag är en tönt som kliver upp när klockan ringer och jobbar långa dagar för tja, något mindre betalt. Dagens ungdomar måste tro att världen ligger för deras fötter när man kan tjäna så mycket mer genom att leka på internet än på vanligt avlönat arbete. DJ och videobloggare måste framstå som så mycket roligare karriärval än tjänsteman. För min del får sonen gärna bli youtuber, jag rentav uppmuntrar honom, bara han sköter skolan eftersom det kan vara bra att ha det som backup om det inte skulle bli något.

Eftersom jag hade en dålig dag på jobbet, problemen hopade sig och arbetslusten försvann, hade jag välkomnat att få sitta och tramsa på internet istället. Imorgon ska jag komma på något att videoblogga om och sedan är det bara att börja (= vänta på att miljonerna ska rulla in). 

Ser verkligen fram emot det. 

Länk till reportaget hittar ni här: 

http://www.di.se/artiklar/2013/8/16/svensken-ar-storst-pa-youtube/

Förmånsgapet mellan arbetslös och arbetsbunden

Fattig och rik. 

Två små ord som lätt ger upphov till långa och tröttsamma tjafs om innebörden och vem som har rätt eller fel. En hävdar att rik är man först när man är ekonomiskt oberoende och kan leva på passiva inkomster. En annan tycker att den högavlönade med ett par miljoner på banken är rik. Allt är givetvis sett ur det egna perspektivet. En långtidssjukskriven ensamstående mamma som ligger efter med räkningarna tycker kanske att den högavlönade framstår som rik. En tredje anser inte ens att rikedom bör räknas i saker som kan köpas för pengar.

Samma sak med fattigdom. Jag tänker inte gå djupare in på ämnet eftersom nätet är fullt av arga och vilda diskussioner om absolut och relativ fattigdom. Jag har med stor behållning följt fruktdebatten (fruktkampen/fruktupproret) och förundras över hur frukt kan väcka så starka reaktioner hos så många människor. 

Personligen försöker jag undvika ordet rik då är ett svårdefinierat ord som ger många skilda associationer. Använder det dock i bloggen, beskrivande "Bli rik-bloggar" som fokuserar på framtida privatekonomiskt välstånd.

Med det sagt kan jag gå över till en reflektion jag gjort. Nämligen att livet gynnar den som redan har. Nu tänker jag inte gå in på löneutveckling och försörjningsstöd utan håller mig till de förmåner som sätter guldkant på tillvaron. Jultomten ger de dyraste julklapparna till de rikaste barnen och rika människor ger bort exklusiva saker till andra redan rika människor. Även en anställning kan många gånger innebära gräddspäckade löneförmåner. Vissa räknas in i bruttoinkomsten och beskattas, andra inte. 

Nedan följer exempel på vad en arbetande person kan erbjudas.

Fri hälso- och sjukvård.

Friskvård/motion.

Försäkringar.

Utbildningar.

Resor.

Förmånsbil.

Tjänstedator och tjänstemobil.

Produkter som företaget producerar.

Fria måltider, julbord och jobbevent. 

Julklappar och andra gåvor från arbetsplatsen.

Tidningsprenumerationer.

Giveaways.

Personalrabatter.

Diverse mutor (som givetvis tystas ner).

Ju högre upp i hierarkin, desto fler förmåner. 

Men även den med ett typiskt låglöneyrke kan få fördelaktiga förmåner. Den som arbetar morgon eller förmiddag på min lokala stormarknad blir dagligen bjuden på en rejäl frukostbuffé och hela personalen får regelbundet gå på massage. En gång i tiden hade jag ett s.k lågstatusyrke i privat regi där jag dagligen fick goda luncher i den övre prisklassen, SL-kort samt en hel rad andra fina förmåner. 

Förmodligen är vi människor extremt lättköpta och behöver några extra godisbitar mellan de regelbundna måltiderna som ges i matskålen för att vilja vara engagerade medarbetare. Om motsvarande belopp (förmånernas värde i pengar) hade betalats ut i ren lön, hade det då haft samma effekt på oss som förmåner?

Hur vill ni använda upp livets dagar?

Idag är det måndag och en ny arbetsvecka. 

Jag har haft en riktig skrivbordsdag och höll på att drunkna i papper. Första dagen med sol på länge och jag satt på jobbet. När det var dags att gå hem hade solen försvunnit. Surt.

Gårdagens inlägg handlade om jobb och jag tänkte dröja mig kvar vid det ämnet. Vill alla verkligen jobba eller gör de det för att de måste? Hur många hade låtit bli om de kunnat? 

För- och nackdelar med att jobba.

Fördelar: 

Lönen!

Sociala relationer. 

Arbete är en viktig social bit. Jag gillar verkligen mina kollegor och jag tror det skulle kännas tomt utan den regelbundna vardagskontakten. Det finns en gemenskap och sammanhållning som ger otroligt mycket och några av mina tidigare jobbarkompisar hör idag till mina närmaste vänner. 

Stimulansen vi får av vårt arbete.

Vi behöver känna oss behövda och vi behöver en meningsfull sysselsättning. 

Möjligen behöver vi kontrasten jobb - ledig, uppbunden tid - fritid, för att till fullo kunna uppskatta ledighet och semestrar. 

Nackdelar:

Det stjäl min tid. 

Tid från barnen och tid från mina intressen. Dessutom är jag morgontrött och avskyr stressen som infinner sig varje morgon när barnen ska till skolan och jag till jobbet. Jag kan inte nog understryka hur mycket jag avskyr när alarmet piper och startskottet för morgonmaraton går. 

Problemet som jag ser det är att vi arbetar för mycket och är alldeles för stressade. Vi har ingen tid för varandra, familjen och privata relationer. Nu talar jag inte i egen sak, det är mer en allmän reflektion. Jag hinner med familjen men inte med mig själv och dagarna går alldeles för fort. Jag är uppe tidigt och lägger mig sent men timmarna räcker ändå inte till. 

Redan igår skrev jag om frustrationen över att inte hinna med allt jag vill göra. Jag skulle inte ha några som helst problem att fylla mina dagar. Vår ekonomi tillåter att jag går ner i arbetstid men det skulle innebära en sårbarhet och ett beroende av min mans inkomst som jag inte vill utsätta oss för. Just nu försöker jag leva på existensminimum men det är givetvis stor skillnad på att göra det frivilligt, medan kapitalet växer, och att nödgas dra in på allt för att det inte finns tillräckligt med pengar.

Skulle jag jobba om jag inte behöver? NEJ. Jag har varit yrkesverksam i så många år. Jag har haft skitjobb och skitchefer. Ibland har det varit roligt att arbeta och ibland har det varit rent själsdödande. Jag tvivlar starkt på att alla människor behöver jobba för att känna ett egenvärde. Det som är meningsfullt för en person är inte nödvändigtvis meningsfullt för en annan. 

När jag får tid (!) tänker jag knåpa ihop ett litet bildkollage av inspirationsbilder som ska peppa mig att nå mina mål. 

Man måste våga drömma.

Vilse i målsättningen

Det räcker att googla lite på buffert för att inse att den allmänna uppfattningen är att man måste ha mål för att kunna spara. Själv känner jag mig kluven inför detta. Å ena sidan har jag mål, men å andra sidan inser jag att mina planer spretar iväg åt helt olika håll. Än vill jag hit och än vill jag dit. 

Kanske vill jag smälla upp ett McMansion i Värmdö skogar och ta hand om vanvårdade hundar. Kanske vill jag flytta till ett billigare boende, jobba halvtid och måla akvareller på fritiden. Men det finns en röd tråd som går genom alla mina planer och det gemensamma för dem är att jag inte vill vara beroende av lönearbete. Jag har inte dålig ekonomi och det finns redan en mullig buffert för att kunna hantera ökade utgifter eller inkomstbortfall i familjen. För mig är det ointressant att stanna vid ett sparande som gör att jag klarar mig en längre period utan inkomst. Vad ska jag göra när pengarna tar slut? Börja om på ruta ett och jobba ännu mer, ännu hårdare, den här gången utan buffert? Nej tack. Därmed inte sagt att jag inte förstår att det är tryggt att ha pengarna, om något skulle hända. Så, jag skulle kunna säga att jag sparar för att ha en buffert om jag skulle bli arbetslös eller sjukskriven. Folk skulle nicka gillande och tycka att detta är förnuftigt. Eller, det skulle de kanske inte men min mamma skulle i alla fall tycka det.

Poängen är att jag vill vara den som styr min ekonomi, inte tvärtom. 

Just nu styr min ekonomi mig med järnhand. Den påverkar alla mina beslut, hur jag bor och vilka vanor jag har. Jag ska förklara hur jag menar. Idag är jag beroende av min inkomst. Jag ska erkänna att jag är totalt fixerad vid min månadslön. Om det är en bra månad, en dålig månad, om jag varit sjuk eller hemma för vård av barn. Allt redovisas tydligt i min lönespecifikation som dimper ner den 25:e varje månad och hej och hå vad det styr min humörskurva. Den som lönearbetar är inte oberoende. Tvärtom. Lönearbetarens trygghet är i högsta grad beroende av olika faktorer och helt ärligt, jag avskyr det.

Vissa månader känns det som om det enda jag gör är jobba, äta och sova. Jag arbetar fem dagar i veckan och är ledig två. Det vore underbart om det kunde vara tvärtom. Jag hinner inte med hälften av det jag vill och planerat. När jag var yngre älskade jag att jobba mycket men då upplevde jag heller aldrig att tiden konkurrerade med annat jag ville syssla med. 

Jag fick en wow-upplevelse när jag läste om "Fuck you-money". För er som inte stött på uttrycket tidigare kan jag utveckla: fuck you-money är den summa pengar som gör att du kan säga "fuck you" till en arbetsgivare eller någon annan situation där du annars skulle vara i beroendeställning. Pengarna gör dig kanske inte oberoende men du kommer alltid att kunna säga det som behöver sägas, om det måste sägas. 

Jag insåg att det var precis vad jag ville ha, tillräckligt med pengar för att ha möjlighet att själv välja. Hur de valen ser ut beror på så många olika faktorer. Ingen vet hur livet ser ut framöver och vad som väntar runt nästa hörn. 

Det jag vet är att jag inte vill fortsätta arbeta som heltidsanställd år efter år. Jag vet inte om jag vill jobba halvtid, deltid eller inte alls. Jag kanske vill förgylla min ålderdom eller lägga pengarna på att hjälpa mina barn att få en bra start i livet. Jag kan bli arbetsoförmögen eller vill ta ett break i livet. Gemensamt är att ekonomin styr alla dessa situationer. 

Tillägg: apropå min mamma så gillar hon troligtvis inte att jag skriver fuck you fyra gånger i en post på Internet. Som tur är känner hon inte till den här bloggen.