Matprat

Jag måste bara tacka för allt stöd och all uppmuntran ni gett mig i kommentarsfältet. Det värmer otroligt mycket i mitt hjärta. Nytt sedan senast är att jag ansökt om sjukpenning på Försäkringskassans hemsida. Det är nu det börjar på riktigt. 

Lönen har kommit också. Det kändes onekligen lyxigt att få lön innan jag går över till sjukpenning. Jag har naturligtvis inte en aning om hur länge jag kommer att vara sjukskriven men utifrån vad som hänt hittills, dvs ingenting, antar jag att detta kommer att ta lite tid. Så med det i åtanke är det inte konstigt att jag blev glad över pengarna. Tråkigt nog behöver jag ändra mina vanor omgående så jag väljer att inte föra över en massa sköna tusenlappar till Avanza. Det blir inget aktieslösande från den här lönen. Nej, pang in på buffertkontot med hela överskottet! 

Jag vill fylla på där ifall beslutet om sjukpenning drar ut på tiden. Det är rent psykologiskt, för att öronmärka vad som är vad och slippa nalla från något sparkonto. Inte nog med att man tappar en massa inkomst - det tillkommer kostnader också. Det rasslar iväg pengar till läkarbesök och bussresor till och från sjukhuset. Vill man dra det ytterligare ett steg längre så går saker åt på ett annat sätt när man är hemma om dagarna. Precis som jag märkt att matkontot tar ett skutt när barnen är lediga från skolan och äter oss ur huset. Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur mycket som liksom ingår i jobbet: kaffe, mjölk, frukt, fika och en del hygienartiklar. Nu innebär det inga större kostnader men ändå, det är pengar i det också. Sparad krona som man säger.

Men det är ingenting som skaver, jag gör inte av med några mängder kaffe eller tvål här hemma så det känns överkomligt. Jag ville mest nämna det när jag ändå berättar skillnaderna. Och för att jag verkligen inte lyckas spara in på en enda spänn genom att inte jobba eftersom jag inte har några kostnader. Jag promenerar till jobbet och köper aldrig lunch ute. Springer inte till kiosken. 

Naturligtvis vill jag sträva efter att anpassa oss till mindre inkomst och försöker tänka ut nya sätt att bli mer sparsam. Det är naturligtvis svårt eftersom vi höll oss till en hårt åtstramad budget redan innan. Skillnaden var att jag då kunde sätta undan 12-15 tusen varje månad utan ansträngning. Nu kommer det inte att vara möjligt att behålla den gamla sparplanen utan jag behöver en ny plan, tillfälligt. 

Det är främst maten man skulle kunna lägga lite mindre pengar på. Helst skulle jag hitta någon aptitdämpande produkt att smussla ner i tonåringens mat. Herregud vad den ungen äter! Och är hungrig all vaken tid. Hans största intresse är träning vilket ju är toppen på alla sätt och vis utom matbehovet då. Dessutom vill han äta "nyttigt" så han googlar ständigt fram nya recept på smoothies och olika snacks och mellanmål. Vi stödjer naturligtvis en sund livsstil och uppmuntrar barnen att använda köket men just det här krockar en aning med vår matbudget. Ni vet hur jag håller på: går alltid bananas på "veckans vara" och "veckans klipp". Jag köper det som har bäst pris och är billigast just nu. Frukt och grönt efter säsong. Nästan all vår mat lagas efter denna princip. 

Hela familjen kan njuta av bra, välsmakande och fräsch mat med enda begränsningen att man inte kan välja utifrån vad man är sugen på just då. Undantag görs naturligtvis men i det stora hela handlas allt till nedsatt pris. Då är det jättesvårt när sonen rabblar långa listor på färska bär och andra dyra ingredienser han vill ha för att göra sina grejer. Vi försöker kompromissa och hitta en lösning som passar alla men det är inte lätt.  

Båda barnen har pengar att röra sig med. De har sina betalkort nu och allt har funkat supersmidigt sedan dess. Jag vill på inga sätt hindra dem från att äta och fika ute med sina kompisar eller kunna köpa något de är sugna på. Det är sådant som ingår i en normal uppväxt och de har trots allt barnbidrag som är till för att ge barnen det de behöver. De har sin köpfrihet så jag anser inte att de drabbas av mitt hårdsparande. Den gemensamma maten här hemma är en helt annan diskussion och jag tycker att dagens ungdomar behöver lära sig att all den här instagramvänliga maten kostar. Inredaren har en dotter som vill kunna styra kosten fullt ut så jag vet att jag inte är ensam om problemet. Och det finns nog många fler som har konflikter kring ungdomars lyxbehov. För tråkigt nog handlar det alltid bara om dyra ingredienser och aldrig om några prisvärda basvaror. 

Våra unga idag ser sina favorityoutubers och bloggare visa upp dyra vanor och då är det klart att paketet med Icas Cornflakes inte känns jättehett. Jag känner hur vi har gått från tjat om chokladflingor till svindyra färdiga juicer. En rätt märklig utveckling måste jag säga, haha. Och jodå, jag är glad över att han inte röker-snusar-dricker-knarkar-stjäl och vad mer för hemskheter man kan komma på men det är inte det vi talar om nu. Ungen äter ju mer än vad hans pappa och jag gör tillsammans. 

Helt sjukt

Nu är sommarlovet slut och barnen har börjat skolan igen. Jag tänkte skriva att det är skönt att komma tillbaka i rutiner igen men det är faktiskt med ett undantag: 

nytt för i höst är att jag är sjukskriven. 

Det är verkligen en ovan känsla att kliva upp på morgonen utan att behöva stressa iväg till jobbet. Att kunna lufsa runt i morgonrock hela dagen känns jättekonstigt, jag som alltid jobbar så mycket, så långa dagar och ständigt är på språng. Under de senaste tio åren har jag mindre än två veckors sammanlagd sjukfrånvaro och har aldrig varit sjuk så många dagar i rad att ett läkarintyg varit aktuellt. Det här är första gången så allt är helt nytt för mig. Jag hade ingen aning om hur man gjorde med sjukanmälan och Försäkringskassan.  

Jag förstår om ni har frågor om varför och hur länge. Det uppriktiga svaret är att jag inte vet. Det jag vet är att jag under en längre tid har jag haft problem med mitt mående och att jag inte skulle klara av att sköta mitt jobb . Jag vet inte hur ingående jag ska skriva om det här men jag kan i alla fall nämna att jag har en rad symtom som påverkar vardagslivet. Hela semestern var en katastrof när jag bara kände mig sjuk och orkeslös. Ni vet den där känslan i kroppen ett par timmar innan influensan är ett faktum, så känner jag mig i stort sett hela tiden. Om jag duschar och tvättar håret så behöver jag gå och lägga mig och vila efteråt. Det är verkligen på den nivån. Inte mycket som funkar med andra ord.

Jag har aldrig varit så här trött, det är som om någon injicerat sömnmedel i kroppen på mig. Sömnrubbningar är nog det som påverkar mig mest. Jag har aldrig haft sömnproblem utan alltid haft lätt att somna och sovit hela nätter. Helt ärligt visste jag inte hur jobbigt det är att inte få sova ordentligt och vakna utvilad. Och då har jag ändå gått igenom småbarnsåren med två barn. Att inte få sova ordentligt är en plåga och riktigt stressande. Som en liten bonus har jag fått problem med restless legs också. Inte bara benen utan även i armarna, hur sjukt är inte det? Jag visste inte ens att man kunde få det i fler kroppsdelar. Det är superobehagligt och kan driva vem som helst från vettet. Hade man haft en motorsåg liggandes i lådan på sängbordet hade man lätt sågat av sig armar och ben i ren frustration, så jobbigt är det. 

Det är som det är, jag mår inte bra och det finns inget alternativ. Men H E R R E G U D vad konstigt och annorlunda det känns att vara sjukskriven. Rent av lite skamligt faktiskt. Och omgivningen gör verkligen sitt för att hjälpa till att spä på den märkliga känslan. Men du är ju aldrig sjuk?! utbrister de flesta när jag berättar. Som om avsaknad av tidigare sjukdomar skulle gjort mig immun mot alla framtida hälsotillstånd. För att inte tala om alla tips om att börja träna eller sluta äta gluten. Skulle vara toppen om det vore så enkelt. Nu menar jag egentligen inte att låta negativ, det är bara ett konstaterande att folk reagerar lite annorlunda mot vad man trodde. Jag tror att jag är lite överkänslig nu också. 

Jag har inte annonserat min sjukskrivning på Facebook men ryktet spred sig snabbt och mina allra närmaste vänner visste naturligtvis hur det låg till redan innan. Tack och lov är de förstående och peppande. Framför allt inredaren som är väldigt insatt och som kunnat följa hälsoförfallet på nära håll. I övrigt har jag som sagt fått en del märkliga reaktioner från mer ytligt bekanta. En person utbrast "Åh vad skönt för dig!" som om jag inte alls vore sjuk utan istället vunnit ett par extra betalda semesterveckor i jobbets årliga lotteri. En annan person sade "Jaha, ja det är många som mår lite dåligt nu" vilket också kändes som en konstig sak att säga. Särskilt med tanke på att jag inte ens gick in på orsaken till sjukskrivningen. Och även om jag förstår att det förekommer så känner jag faktiskt ingen som sjukskriver sig för skojs skull. Jag umgås med för många karriärsdrivna människor och på de som inte är det slår en sjukskrivning alldeles för hårt mot ekonomin. 

Inkomstbortfallet är naturligtvis ett stort minus i sammanhanget men sådant händer och jag orkar inte gräma mig över det just nu. Tack och lov är det mitt sparande som påverkas och inte mina vardagliga utgifter. En stor fördel med att vara sparsam är att inte behöva dra in på något eller bryta några konsumtionsvanor. Jag lever redan med så små kostnader. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag tror att den som är sjukskriven är ute och slösar pengar för nöjes skull men jag tror inkomstförändringen slår hårdare mot den som har mindre marginaler eller som vanligtvis inte är van att alltid vara sparsam. 

Så är läget i alla fall. Jag har två läkarbesök inbokade den här veckan. Resten av tiden ska jag försöka vila och försöka hålla mig vaken hela dagarna (no more härliga powernaps) för att inte utmana nattsömnen mer än nödvändigt.  

Hemma!

Nu är vi tillbaka hemma i lägenheten. Grönbetet är slut och det var dags att krypa tillbaka in i skokartongen igen. Det är nu jag borde skriva något käckt i stil med "borta bra men hemma bäst" men jag tycker faktiskt inte riktigt att det stämmer. Jag är glad att vara hemma absolut, men hade å andra sidan inte alls haft något emot att bo kvar ett par veckor (eller månader) till. Men nu är vi här. Och inte bara vi utan även vår packning. 

Och som om det inte vore nog jobbigt som det är att komma hem med hundra Ikeakassar, så hade vi ju lite till att stöka med. Halva lägenheten var tömd på möbler. Eller rättare sagt, möblerna och allt annat bohag hade staplats i den andra halvan av lägenheten. Det var lätt att förtränga när man satt på badbryggan och dinglade med fötterna i vattnet som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte fanns någon hemflytt. Framför allt hade jag glömt bort att vi belamrat minstingens rum med allt lösöre från vardagsrummet, så till den milda grad att han inte kunde komma fram till sin säng. Verkligen smart gjort av oss.

Vår lägenhet och lånehusets vardagsrum är i storleksordning ungefär lika stora så det är något av en omställning. Det är inte utan att man känner sig lite instängd. Jag ser på det som att drabbas av jetlag. Symptomen är inte detsamma, däremot är omställningen lika svår. Att inte bara kunna öppna en dörr och kliva rakt ut i en trädgård. Och allt det där som kommer med husägarliv. 

Så vi kom hem till stök och givetvis en massa att göra. För att säga något positivt om hemkomsten, trots allt, så har målaren gjort ett fantastiskt arbete. Dra mig baklänges vad fint det är! Det är bara att inse, du får vad du betalar för. Våra väggar är perfekta. De har aldrig varit så släta och jämna. Tak, väggar och lister ser ut som nya igen och för första gången ser vi inga skarvar efter gamla tapeter. Det här är banne mig lycka! Mitt stora bekymmer just nu, förutom att hindra barnen från att nudda väggarna, är att få upp tavlor och hyllor. Jag vill inte sätta tillbaka allting där det satt tidigare (känns lite fantasilöst) men vill inte heller råka hänga upp en tavla för att sedan komma på att det blev fel. Det kommer att skära i mitt hjärta varje gång vi måste skruva och borra i väggarna, som när barnen var små och fick sina första sprutor på Barnavårdscentralen. 

Jag måste erkänna att vi inte överansträngt oss hittills. Igår var vi bortbjudna när goda vänner bjöd in till trädgårdsfest för att fira en födelsedag. Alla barn och tonåringar som var där connectade direkt tack vara Pokémon Go och det är inte ofta man ser dem umgås över åldrarna på det sättet. Det var en härlig syn och till och med vår motsträviga tonåring som inte tycker sig passa in varken vid barnbordet eller vuxenbordet tinade upp och hade kul med de yngre barnen. Festen var slut för vår del när min man åt för mycket Pavlovatårta till efterrätt och blev lätt grön i ansiktet. Men det gick bra, han behövde bara gå hem och lägga sig raklång. Han slocknade på en sekund och sov sedan i två timmar, helt utslagen av gräddkoma. Själv har jag lärt mig var gränsen går och vet hur mycket grädde jag tål. 

Lite stressad blir jag när jag är bortbjuden och ska försöka hitta något att ha på mig. Klädkontot har stått nästan helt still de senaste åren och det är en utmaning att leta fram något som kan funka och som man inte haft på sig de senaste gångerna man träffade samma människor. Klassiskt minimalistproblem. Jag undrar verkligen hur alla de här superminimalisterna med åtta plagg i garderoben gör när de behöver klä upp sig. Kör de samma "lilla svarta" varenda gång, sommar som vinter? Och undrar inte omgivningen om det brunnit i garderoben om man alltid dyker upp i exakt samma kläder? 

Nu planerar jag inga klädinköp alls för tillfället men om man ska köpa några kläder så känns vettiga vardagsplagg som kan användas vid många olika tillfällen som ett smartare val än festkläder. Men det är inför fest man står där med klädpanik. Det är ju aldrig samma "vad ska jag ha på mig-hysteri" när man ska till tandläkaren eller gå och köpa glödlampor på Clas Ohlson. Om man ska på större tillställningar som bröllop är det lätt att låna något men det blir lite konstigt om man behöver ringa runt och låna kläder varje gång man ska bort på middag. 

Att vara en hamster

Trots min efterlysning har Morsan inte hört av sig, men jag har inte gett upp hoppet. Förhoppningsvis läser hon detta till slut och ser att hon gjorde intryck på oss. 

Här råder ingen bloggtorka (även om man lätt kan tro det) men tack vare en händelsefattig vardag har det inte funnits mycket att skriva om. Inga transaktioner, inget att rapportera. Att köpa mjölk till kaffet räcker inte som underlag till ett blogginlägg. Vår ekonomi har också tagit semester vilket är välbehövligt med tanke på vad som komma skall. Vill inte ens tänka på fakturan för måleriarbetet. 

Jag känner mig fortfarande inte frisk och inser att jag behöver börja hösten med ett läkarbesök. Kanske kolla saker som sköldkörteln och blodvärdet. Känner mig inte i toppform om man säger så. Jag har ändå ansträngt mig för att vara lite social. Sommaren är så försvinnande kort och jag känner lite dåligt samvete för alla vi inte hunnit med. Jag bjöd i alla fall min kompis inredaren till lånehuset för lite poolhäng. Folk uppskattar verkligen att besöka den här typen av hus och som lägenhetsbo är det härligt att kunna bjuda en annan lägenhetsbo på mat och fika utomhus. När vi gick husesyn kom vi in på det här med samlande och hamstrande. 

Man brukar prata om att minimalism och sparsamhet går hand i hand. Det är ju ganska logiskt, det ena ger det andra. Jag tror att jag har skrivit om det tidigare, hur många tror att de är ekonomismarta genom att gå bananas på utförsäljningar. Oftast blir dessa billiga köp ingenting annat än onödiga köp. I min bekantskapskrets finns en person som älskar att fynda barnkläder. Hon har bara ett barn och shoppar som om det vore hon som ska förse hela barngruppen på förskolan med kläder från topp till tå. Hennes barn är i uppväxtåldern och hinner inte använda en tredjedel av alla kläder hon burit hem innan de är för små. De har inte ens plats för alla kläder så det står fulla kassar lite här och där. Folk tror att de är sparsamma men istället blir det precis tvärtom. 

Familjen som äger lånehuset är som bekant ekonomismarta och har en del genomtänkta lösningar jag inspireras av. Saker som egentligen är ganska självklara men som jag inte tänkt på. Häromsistens nämnde jag disktrasor i tyg och diskmedelsdoserare. De är även bra på att återanvända saker och jag tycker mig se att de tänker "behöver jag verkligen det här?" och "har jag något som jag kan använda istället" innan de kostar på sig något nytt. Men - det finns alltid ett men - vår syn går isär om vad som bör sparas och vad som kan gallras ut. Garderober är till för att fyllas tjoar de glatt och önskar att det gick att proppa in ytterligare några grejer på de redan överfulla hyllorna. Så pass att det inte gör något om dörren inte går att stänga helt. 

Det är inte mitt hus, alla har vi olika smak och jag bryr mig inte om hur andra gör. Det jag diskuterar är olika levnadssätt. Samla på saker gör vi alla, frågan är bara hur mycket och vad. Jag kritiserar alltså inte själva samlandet. Det är upp till var och en vad man tycker är okej. Och vi pratar stort hus, riktigt stort. Så det som inte ryms i skåp och lådor kan alltid hamna i källaren. Eller på vinden. Eller i garaget. Om man, som vi, har ont om förvaringsutrymmen får man lära sig att dra ner på hamstrandet och anpassa sig. Det problemet har man inte här och jag tvivlar på att man gjort sig av med något sedan man byggde bo tillsammans. Man träffades, tycke uppstod och så slog man helt enkelt ihop två hushåll och tyckte att det var praktiskt att få dubbla (eller fyrdubbla...) uppsättningar av allt. Det är inte helt fel om alla i familjen kan hålla i en egen osthyvel vid frukostbordet. Och man vet aldrig när 240 urdiskade glasburkar kan komma till användning. Man har aldrig kastat en burk. Aldrig rensat ut överflöd. Då behöver man sällan köpa något nytt eftersom allt redan finns. Miljömässigt har man lyckats mycket väl men behöver man alla dessa saker egentligen? Och man måste ju förstå att en inredare drabbas av akut klåda när hon ser den här typen av hus och lite för mycket saker som står i vägen för perfekta Hemnetbilder. Inte för att huset ska säljas utan för att det är en yrkesskada. Ungefär som när frisörer står och stirrar på kluvna toppar medan de köar på Ica (sådant ser ju inte jag som är fullt upptagen med att nyfiket titta ner i andras kundvagnar).

Den här familjen är ett hushåll på fem personer och det finns typ 50 påslakanset i linneskåpen (säkert en intressant inblick i olika tidsepoker från 70-talet och framåt). När det gäller sängkläder räknar jag cirka tre uppsättningar per säng i hemmet. Samt några extra set som är oömma för resor, sjukdom och liknande. Ingen får kräkas ner våra italienska satinlakan om det går att undvika. 

Dessutom är jag så lat att jag bäddar av alla sängar, tvättar sängkläderna och sedan bäddar med dem på nytt. Jag gör så ett antal gånger i rad innan jag tröttnar och byter till en annan uppsättning för att få ombyte. Eftersom vi har hund och pollenallergi i familjen har vi som rutin att tvätta alla sängkläder en gång i veckan och då orkar man inte hålla på att slita fram nya hela tiden. Jag sparar helt enkelt in ett arbetsmoment när jag slipper vika och lägga in i linneskåpet. Antar att det är värt en lathetsmedalj men tidsbesparingar är också besparingar. Jag brukar göra samma sak med handdukar och kökshanddukar. In i tvätten och sedan direkt upp på kroken igen. 

EFTERLYSES: SIGNATUR MORSAN

Jag vill börja med en efterlysning:

MORSAN, VAR ÄR DU? 

Snålcoachens vassa kommentator med signaturen Morsan är försvunnen sedan ett par månader tillbaka då hon senast sågs i kommentarsfältet. Morsan är smart, omtänksam, rapp i käften och mycket roligare än valfritt avsnitt av The Simpsons. Hon hade vid försvinnandet plötsligt slutat kommentera utan att lämna några spår efter sig. Har du information som kan leda till att hon återfinns, hör av dig till mig. 

Och Morsan, om du läser detta kan du väl kolla kommentarerna på förra inlägget. Jag och många med mig saknar dig och skulle uppskatta ett livstecken. Om du har tröttnat på mig och min blogg är det helt okej, rentav fullt förståeligt, men då hade ett hejdå varit bättre än den här oron att något hänt dig. 

Med det sagt vill jag ge er en liten uppdatering i hur sommardagarna rinner mellan fingrarna på mig. Omgivningen har fått mig att sent omsider vakna till och inse att jag kör slut på mig och behöver varva ner och minska stressen. Därför har jag nu gått in i pensionärsfasen: tidigt i säng och tidigt uppe, inget kaffe efter klockan tre och lugna dagar. Inte påfresta blodtrycket mer än nödvändigt (= inte bry sig om jobbet, läget i världen eller var killarna i familjen slänger sina blöta handdukar och smutsiga strumpor). Djupandas och tänka positiva tankar.

Ekonominytt: 

Minstingen har fått sitt livs första löneutbetalning, cirka 2700 kr. 

Att tjäna egna pengar för första gången är stort och han är oerhört glad och stolt. Det bästa är att pengarna kommit in utifrån, och inte hör till pengar som bara gått runt i familjen (som det brukar vara eftersom föräldrar oftast är de som förser sina barn med pengar). Nu återstår en veckas underhåll av trädgården innan arbetsgivaren kommer hem. Då blir det en liten utbetalning till, vilket inte känns dumt alls.

Häromdagen lämnade vi huset och gjorde för ovanlighetens skull en utflykt. Då bjöd vi min svärmor på fika på ett schysst fikaställe med nygräddat bröd och smarrig latte i stora muggar. Ja, vi bjöd och ja, vi fikade. Kors i taket! Men det är här man måste väga in uppskattningsnivån. Förr om dagarna när jag var en Slösa kunde jag lätt köpa nästan en latte om dagen och genom åren har jag mulat i mig oräkneligt antal bullar och grillade paninis. Ibland var jag inte ens hungrig utan råkade bara hamna i en fikasituation med någon. När jag blev sparare var det en av de första utgiftsposter jag drog ner på. Eller drog in, rättare sagt. Säg fika och hundralapparna bara fladdrar iväg. Men om man bara gör det någon gång ibland är det desto trevligare. Ju mer sparsam jag blir, desto mer uppskattar jag livet jag lever idag. Uppskattar små händelser och små detaljer. Jag har varit så blasé att jag inte haft vett att uppskatta allt jag strösslat pengar på. Ungefär som barn som får så många julklappar att de inte orkar öppna paketen. Då har ju hela glädjen och tacksamheten försvunnit och kvar blir bara ett onödigt överflöd och grisig överkonsumtion. Nuförtiden fikar jag med andakt. 

På vägen tillbaka passerade vi en matbutik och jag kom på att jag skulle kila in där för att köpa en liter mjölk. Men vad upptäckte jag, när jag skulle hämta mjölken, om inte en anmärkningsvärd kort datum-hylla! I fyndhyllan på vår lokala butik hamnar 90% kött och 10% färdiga kylda såser. Någon enstaka gång har jag hittat nedsatt grädde eller gräddfil, men det hör till ovanligheterna. Inget att klaga över med tanke på att det är köttprodukter som kostar mest. 

Men ändå, här fanns hylla efter hylla med röda lappar. Kött, olika sorters juice och alla tänkbara mejeriprodukter. Jag vet inte om det var en tillfällig rensning eller om det brukar vara så men jag var imponerad av utbudet. Och många varor hade utgångsdatum först om en-två dagar. Ett par paket rimmat fläsk var märkt med 50% rabatt trots att det var hela tre dagar kvar tills bäst före-datumet. Jag lassade på mig så mycket jag orkade bära: fläsk, juice, fjällfil, yoghurt och en burk lätt crème fraiche. Lika bra att att passa på! 

Vi hade lax i frysen och då kom crème fraichen väl till användning eftersom vi kunde svinga ihop en kall liten sås till fisken och färskpotäter. Och igår använde vi fläsket till att göra en stor ugnspannkaka. Jag åt faktiskt min bit fläskfri eftersom jag inte är lika förtjust i griskött som resten av familjen. För mig är pannkaka mer som en dessert som ska ätas med sylt och grädde och inte innehålla köttbitar. Men det är ju jag det. 

Åh Herregud, jag har redan slarvat med min läggtid så jag måste tyvärr bryta här. Nattinatti och blinka lilla stjärna på er alla!