Att vi valt bort bil är något som verkligen väcker uppmärksamhet. Om jag hade fått en hundring för varje gång jag behövt förklara vårt val hade jag varit så ekonomiskt oberoende att det aldrig hade blivit någon sparblogg.
Folk blir uppenbart störda och känner att de bara måste diskutera detta in absurdum - och tycka synd om oss. Jag är så trött på att höra "Hur klarar ni er?", "Det måste vara jättejobbigt!", "Saknar ni inte en bil?" och "Hur gör ni när ni storhandlar?" En vanlig missuppfattning är att man ständigt är beroende av andra.
Därför tänkte jag passa på att berätta hur ett bilfritt liv fungerar för vår del.
* Jag bor på gångavstånd från jobbet.
Min man åker kommunalt till jobbet, det tar ca 30 minuter från dörr till dörr.
* Vi bor ca två minuter från busshållplatsen. Bussarna går var tredje minut under högtrafik och var tionde minut under lågtrafik (t.ex runt 22-tiden på kvällen). Går man ytterligare några meter finns ett lokaltåg som går med 20 minuters mellanrum.
* Min mans familj bor i samma kommun och större delen av vår umgängeskrets bor på hanterbart avstånd. Att åka kommunalt en halvtimme istället för en bilresa på tio minuter är absolut ingenting som stör mig. Det handlar bara om planering och jag kan läsa, surfa eller lyssna på musik under tiden.
Det måste vara jättejobbigt och saknar ni inte en bil? Jo, jag saknar en bil. Det gör jag faktiskt...ungefär 1-2 gånger om året. Just då kan det kännas surt men dessa 1-2 tillfällen kan jag lätt väga mot kostnaderna för bil, driftskostnader, service, underhåll, parkeringsplats, försäkring, skatt och besiktning.
Hur gör ni när ni storhandlar? Vi storhandlar inte eftersom vi har upptäckt att det blir billigare att inte storhandla. Tidigare hände det att min man promenerade till vår lokala stormarknad och tog en taxi hem med alla varor. Vid andra tillfällen har jag åkt och storhandlat med någon kompis/granne. De tunga hundmatsäckarna beställer vi på nätet med fri frakt till dörren. Det är lustigt nog billigare än att köpa dem på den lokala djuraffären.
Är vi ständigt beroende av andra? Nej, det är vi verkligen inte.
Ja, det händer att vi får skjuts eller att någon vänlig förälder hämtar eller skjutsar hem något av barnen. Eller som nyligen när grannen frågade mig om jag ville följa med till Ikea och anpassade tidpunkten så att det skulle funka för oss båda.
Jag ställer mig däremot tveksam till om just det kan kallas beroende. Dels för att jag kan lösa dessa situationer på andra sätt, dels för att vänner ställer upp för varandra. Föräldern som skjutsar hem min son är samma förälder som det kör ihop sig för vid ett annat tillfälle och vi rycker in som barnvakter.
Dessutom finns det en väldigt fiffig service som kallas taxi. Denna tjänst utnyttjar vi ett par gånger om året när vi behöver en smidig transport till eller från något. För den som inte betalar för egen bil blir taxi ett prisvärt alternativ och vi drar oss absolut inte för att använda oss av det när vi varit på fest, konsert eller ska åka tåg och inte vill släpa packning på buss och tunnelbana för att ta oss till stationen.
Självklart fattar jag att det underlättar att ha bil och att det innebär en stor frihet men vi är vana att klara vår vardag ändå.
