Att låta sig influeras

För väldigt länge sedan såg jag filmen Familjen Jones (originaltitel Keeping up with the Joneses). Har man inte redan sett den så kan jag rekommendera den, även om den har några år på nacken. Man kan säga att som influencers var de banbrytande. Jag kommer ihåg hur vi tyckte det var genialiskt, hur smart som helst, och hur vi undrade varför ingen kommit på det tidigare. 

Klipp till idag: 

orkar vi se en enda influencer till? Jag vet inget annat yrke som irriterar mig mer. Ja, jag fattar att det är ett riktigt yrke och att de tjänar enorma pengar på att visa upp saker, äta ute och resa. De gör en karriär på att konsumera och lyckas de så kan de anställa ett helt crew som ska hjälpa dem: pr-agenter, assistenter och personliga fotografer. Många äldre skakar på huvudet åt detta men jag tror man måste förstå hur stora dessa kreatörer inom sociala medier faktiskt är. 

Jag har inte svårt att hänga med i utvecklingen och kan förstå att det finns sociala medie-profiler som tjänar pengar på att synas. Den biten kan jag fatta. Men det jag inte riktigt förstår är hur deras målgrupp verkar svälja allt med hull och hår? När samma sponsorer och samarbetspartners syns överallt, som till exempel Daniel Wellington och Na-kd. Och avslutas med samma rabattkoder varenda gång. Går unga människor verkligen på det här? 

Kräver man inte mer som betraktare? Åtminstone ett uns äkthet. Om man nu ser upp till och beundrar dessa influencers, så borde man bli besviken när allt är köpt och skådespeleri. Tröttnar man inte när en hel grupp bloggare eller youtubers lägger upp samma samarbeten hela tiden? Ser man inte igenom det och saknar trovärdigheten? 

Begriper inte att folk inte ser igenom betalda samarbeten. När det är så uppenbart att någon fått betalt för att marknadsföra en juice, en tröja eller valfri annan produkt. Och alla verkar stöpta i samma form och har anammat exakt samma livsstil. En annan sak, verkligen värd att kritisera, är den omtalade smygreklamen. Det slarvas rejält med reklammärkning och varje gång jag ser det blir jag ännu mer emot influencers som marknadsförare. 

Att ha förebilder är inget nytt, det behöver vi människor. Min första stilmässigt förebild var min kusin. Då var jag sju år gammal och såg upp till henne på ett nästintill dyrkande sätt. Hon är två år äldre än jag, så hon var också före med allt. Jag ville klä mig likadant och alltid ha detsamma som hon. Och än idag kommer jag på mig själv med att ha stilförebilder. Det handlar inte om att jag är osäker på mig själv, utan mer om att jag blir inspirerad och motiverad. I min bekantskapskrets finns framför allt två personer som verkligen inspirerar. Både genom sitt sätt att vara och hur de ser ut. På något märkligt sätt lyckas de ha min drömstil och hitta det där lilla extra som jag önskar att jag hade hittat. Det här kan ju låta väldigt ytligt och totalt obegripligt för den som helt saknar intresse för kläder och stilar. Men som jag skrev handlar det även om hur de för sig i olika sammanhang och livsval de gjort. En förebild kan ju vara vem som helst och på många olika sätt. Men skyll på min ålder eller vad som helst, på mig har det motsatt effekt och jag väljer aktivt bort varor och tjänster som marknadsför sig genom influencers plattformar. I synnerhet om det också förekommer smygreklam. 

Nu konsumerar jag ju knappt något så det blir en tunn röst i vinden. Men ändå, det känns rätt. 

Omslagsbild film

Baksidestext film

Zero waste-trenden

Min sons kompis mamma var här och fikade under veckoslutet. Det var roligt att träffas då vi inte umgåtts sedan barnen behövde övervakning när de lekte. Som sjukskriven umgås jag med samma personer hela tiden och då är det roligt med lite nytt.  

Jag spetsade öronen lite extra när hon berättade att de infört zero waste, i alla fall när det kommer till matavfall. De har helt enkelt bestämt sig för att ta tillvara på allt. Nu är det ju så att det är något av grundnivå för oss hårdsparare och normala människors normala matsvinn är ingenting för oss. Men så intressant att höra hur andra gör. Allt som sjunger på sista versen kör hon i matberedaren och tippar sedan ner det i en köttfärssås. Alternativt gör en innovativ pastasås. Ser tomaterna lite skrumpna och tråkiga ut så mixar hon dem och gör salsa. När jag berättade att killarna här hemma vägrar bönor så tyckte hon att jag ska mosa dem och blanda i köttfärssåsen. Jag har hört tipset förut, men aldrig tagit mig an det och det beror enbart på gamla vanor med inkörda maträtter. 

Jag älskar när man kan mötas i sådant här. När sparsamheten förenar. När vanligt folk också börjar tänka på de små detaljerna. Inte minst för att man själv framstår som lite mindre tossigt snålfreak. Nyfiket googlade jag zero waste-trenden eftersom jag ville hitta fler bra tips, men jag insåg snabbt att det handlar mest om att leva förpackningsfritt och avfallsminimera av hållbarhetsskäl. Medan mitt fokus ligger på att dra ner på kostnader i vardagen. Men eftersom min livsstil går ut på att undvika slöseri och slit-och-släng så antar jag att man kan säga att det ena ger det andra. Även om jag snabbt insåg att jag aldrig kommer att få ett zero waste-diplom eftersom jag gör en massa no-no's som att använda plastburkar och engångsartiklar. Inte heller använder jag menskopp eller tvättbara tygbindor. Jag förstår att det spar pengar men jag känner mig faktiskt inte lockad att prova. Förlåt menskoppsälskare, men så är det.

Jag är inte så duktig som jag borde när det gäller förbrukningsartiklar. Men det handlar helt enkelt om att det funnits andra åtgärder som varit mer kostnadseffektiva än kaffefilter och liknande. Finns det billigt på Ö&B så släpper jag det och fokuserar istället på att minska de verkligt onödiga sakerna i mitt liv. Likväl vill jag bli bättre på att byta ut engångs till flergångs och ska försöka sikta mot det. Mest för att det tilltalar min minimalistiska sida att slippa stapla varor och behöva tänka på att något kan ta slut.

Vi shoppar ytterst sällan något vi inte behöver och har därför lätt att hålla oss under genomsnittet sopmässigt. Zero waste-anhängare tycker inte om frukt-och gröntpåsarna från matbutiken medan jag älskar dem och använder dem till allt möjligt. Bästa påsen! Och jag har faktiskt en hel hög tygtrasor i garderoben (ett lakan gick sönder och klippte det i lagom stora fyrkanter) som jag använder när jag när jag ska torka upp något riktigt grisigt eller putsa skor. I köket använder jag vanlig disktrasa till spill och stickade disktrasor i bomullsgarn till sådant som inte kan missfärga dem. Ett riktigt bra tips som jag snappade upp på nätet är att ha en "ät snart-låda" i kylen där man lägger allt som måste ätas inom kort så att ingenting hinner bli bortglömt. Där kan man lägga allt som behöver prioriteras och planera utifrån vad som behöver ätas upp först. Smart!

Plastbantar ni? 

Förpackningsbantar? 

Koll på priser?

Det man förlorar vinner en annan.

Jag har pratat med två personer som gjort bostadsaffärer under januari-februari. En tidigare arbetskamrat som passade på att ta steget från hyresrätt till bostadsrätt. Hon tyckte det var läge att ta sig in på bostadsmarknaden nu när priserna kylts ner en aning. Men som förstagångsköpare var det svårt att få ihop affären och de behövde hjälp med kontantinsatsen. Och då pratar vi inte om något bolånetak på 85% som ställer till det, utan om en kontantinsats på nästan 30%. 

Det andra bostadsköpet handlar om en person i den yttre vänkretsen som flyttat oftare än en cirkus de senaste tio åren. Redan hösten 2016 tecknade hon ett bokningsavtal på en nyproducerad bostadsrätt. Det handlar om en omskriven fastighet och trycket på de här lägenheterna var enormt. Det var många tusen som anmält intresse för ett fåtal lägenheter, och där lyckades hon alltså knipa en. Hon går ner i boyta men får å andra sidan fyra meter i takhöjd och en stor terass. Men att sälja den nuvarande lägenheten blev inte lika roligt. Hon hade räknat med att gå jämnt upp i slutändan, men gick istället back en halv miljon. Vilket får anses mycket när det handlar om mindre lägenheter. Men så är det när utbudet ökat mer än efterfrågan. Det lades helt enkelt inga bud och till slut tvingades hon sälja under utgångspris. Själv hade jag nog inte tagit det lika bra men hon ryckte bara på axlarna och sade att hon räknar med att få igen det beloppet längre fram på grund av det högattraktiva bostadsobjekt hon köpt istället. 

Från det ena till det andra, läste att genomsnittspriset för lunch i Sverige är 94,87 kr. Eller rättare sagt, jag läste att det är Skatteverkets föreskrifter till inkomstskattelagen att en lunch ska vara 94,87 kr. Detta för att kunna räkna ut förmånsvärdet för fri kost. Och detta är snittpriser, det är givetvis dyrare på många ställen. Då slog det mig att jag stannat i tiden och det var en intressant tanke. Jag lever kvar i svunna tider när en lunch aldrig kostade mer än 70 kr. Betyder det att jag kommer att bli en sådan där jobbig kund som alltid klagar över hur dyrt allt blivit? Och skrika att förr kostade minsann en kopp kaffe FEM kronor och då ingick PÅTÅR också. Eller ge mina barn 100 kronor och tro att det ska räcka till ett par jeans.

Vore synd eftersom jag är riktigt vass på att gissa priser. I alla fall matpriser. Såg Bill Gates gissa pris på varor i The Ellen show och han lyckades inte träffa rätt på en enda förutom priset på tandtråd. Men så erkände han också att han inte varit inne i en matbutik på många år. Sedan kan jag tycka det är lustigt hur man valt att fokusera på varor som han med största sannolikhet aldrig kommer i kontakt med överhuvudtaget, som halvfabrikatet rice-a-roni där man bara behöver tillsätta vatten och frysta färdiga pizzarolls (jämförbara med Billys och Gorbys produkter här i Sverige). Jag förstår att man försökte vara lite rolig men det hade kunnat bli mer intressant om man valt dagligvaror som mjölk, kaffe och toalettpapper. Eftersom jag aldrig köper skräpmat hade jag inte heller kunnat pricka in rätt svar och vad skulle det ge för bild av mig? När jag i själva verket kan rabbla kilopriser på det mesta.

Och är det viktigt att de allra rikaste vet vad saker kostar? Tycker vi att de blir mer jordnära eller lika oss om de vet priset på snabbmat eller vad handlar det om? De enda jag ställer höga krav på, och förväntar mig att de har en förankring i verkligheten, är politiker. De behöver känna till den verklighet som de ska besluta om, vilket de tyvärr inte gör. 

Handla aldrig hungrig osv

Jag hade börjat på ett inlägg som egentligen skulle ha kommit upp igår, men vardagen kom emellan. Den hormonförvirrade tonåringen hade tagit en burk Cola från sin pappas jobb och lagt den i frysen för snabbkylning. Som han sedan totalt glömt bort så burken exploderade i frysen och det hade sprutat fryst läskskum överallt. Ni anar inte hur mycket som ryms i en sådan liten burk. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma frysen, frosta av den, skura och lägga tillbaka matvarorna. Efteråt var jag helt matt och fick lägga mig och vila.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter en omsorgsfull inventering vet jag nu exakt vad vår överfulla frys innehåller. Uppdaterad koll på kött, fisk, grönsaker, bär, matlådor, matbröd och glass. Och jag insåg att det absolut är hög tid för att äta ur frys, kyl och skafferi igen. Dvs. inte köpa något annat än den mat som behövs för att komplettera måltiderna och helst klara sig så långt det går utan nyinköpta tillbehör. 

Vi äter kött (och fisk, oftast lax) ungefär fyra gånger i veckan. Övriga dagar äter vi vegetariskt i form av pannkakor, pastasås, gratänger eller soppa. Vi köper aldrig vegetariska köttersättningar utan lagar istället maträtter som fungerar lika bra utan kött eller fisk. Bästa snabbmaten är en spagetti olio e aglio eller en hemlagad tomatsås med lite riven parmesan. Och det är ingredienser vi alltid har hemma. 

Tillbaka till frysen. Det enda jag kastade var lite bröd som blivit frysskadat. Skivad formfranska som halkat längst bak och inte såg fullt lika aptitlig ut längre. Vilket jag såg när jag skakat ut all snö som bildats inne i påsarna. Nu är det ny ordning i lådorna så att vi lätt kan se vad som behöver ätas först och jag har stenkoll på vad som finns. Det är något väldigt tillfredsställande med att göra av med allt innan man köper nytt. Skön känsla också att knappt behöva handla något under en period och det blir något av en sport att se hur billigt man kan komma undan. 

Jag vågar gå så långt som att påstå att minst häften av hälften av folks inköp sker helt i onödan. Något att sätta i relation till de klagomål som brukar komma när folk säger "måste äta, men har inget hemma" vilket betyder att man går och handlar till en hel måltid, alternativt äter ute eller köper hämtmat. Antingen beror det på tillfällig minnesförlust (glömt att man har en frys och att man lagt mat i den) eller så är det en ursäkt för en genväg. Precis som en full garderob, men inget att sätta på sig faktiskt bara är ett svepskäl för att få handla något nytt. 

De som gillar att äta ute eller vill köpa en ny festtopp behöver absolut inte ta åt sig. Ät ute och köp din festtopp, det handlar inte om det. Det handlar om att inköpen sker utan att det egentligen är nödvändigt och skillnaden mellan nödvändiga och icke-nödvändiga köp. 

"Jamen, om man äter upp allt man har hemma så behöver man ändå köpa nytt"

Och det är ju en klarsynt insikt om hur det fungerar. Dock är jag övertygad om att det är väsentligt mer gynnsamt ekonomiskt att anpassa måltiderna efter det som finns hemma i första hand så att ingenting behöver gå till spillo i onödan och för att undvika dyrare spontanlösningar. 

Gå på restaurang gör jag om jag vill skämma bort mig själv, inte för att jag inte orkar rota i frysen.

Ekonomiskt sinne

Jag vill följa upp den diskussion som vi haft i de senaste inläggen genom att ta upp vad jag anser skäligt med hänsyn både till snålisars ekonomi och andras ekonomiska förmåga. Om det verkligen ska anses självklart att dela med sig av ett överskott som man fått ihop genom att själv göra avkall på en massa saker.

Det har hänt mig vid två tillfällen i livet att jag känt mig utnyttjad ekonomiskt av vänner. 

Jag flyttade hemifrån redan vid arton års ålder och var först ut av alla mina kompisar. För mig blev det livsviktigt att ha koll på ekonomin eftersom jag var rädd att misslyckas och tvingas flytta tillbaka till föräldrarna med svansen mellan benen. Så även när jag var en Slösa hade jag ordning på pengarna. På den tiden tog jag ut delar av lönen och lade i en låda som jag förvarade gömd. Pengarna delades upp i olika högar med små lappar där jag hade skrivit mat och nöjen. Under varje lapp låg sedlarna vikta i fyra separata buntar, en för varje vecka. På så sätt hade jag koll på hur mycket jag kunde lägga ut veckovis. Det kanske låter som ett märkligt system men det fungerade perfekt för mitt artonåriga jag och pengarna räckte alltid hela månaden. 

Alla vänner var inte lika ordningssamma och när de började flytta hemifrån blev det skakigt ekonomiskt för några av dem. Framför allt mina då två närmaste vänner som aldrig hade några pengar. Och jag hade alltid pengar. Enda möjligheten att kunna göra något tillsammans var om jag betalade för oss båda. Och i den åldern vill man fika, gå på bio, gå på krogen och roa sig. I början kände jag mig bara snäll och generös men efter ett tag började jag känna mig utnyttjad. Som om jag betalade för att vi skulle umgås. I början förekom även en teater kring själva betalningstillfället när de lovade att bjuda tillbaka eller sade "du får pengar sen". Men efter ett tag förändrades det där, vi kunde komma in på ett fik och kompisen sade vad hon ville äta och gick och satte sig vid ett bord för att vänta medan jag köade för att beställa och betala. Det hade blivit självklart att det var jag som skulle plocka fram plånboken och betala. 

Jag tyckte att jag gav och gav, men fick aldrig något tillbaka. 

Så när det plötsligt handlade mestadels om skryt om deras inköp och planer utan att jag en enda gång blivit bjuden tillbaka så tröttnade jag och lät vänskapen dö ut. Jag insåg att det inte alls handlade om att hjälpa någon som är fattig att leva ett bättre liv utan att de faktiskt bara dragit nytta av min generositet. Jag tog mitt ansvar och såg till att ha pengar hela månaden medan de levde ur hand i mun och förlitade sig på att det skulle ordna sig ändå. Det blir fel när andra kan dra fördel av att någon annan tar ansvar.

Så lika mycket som jag förespråkar att man ska vara en bra medmänniska, ställa upp och hjälpa andra, så anser jag att man måste kunna sätta gränser när någon låter bli att ta ett grundläggande ekonomiskt ansvar. Det har tagit mig åratal att bli så här ekonomismart. Jag har lärt mig på vägen. Och precis som man inte går ner i vikt genom att äta nyttigt ett par dagar i månaden så blir man inget ekonomiskt snille för att man köper något på extrapris ibland. Ekonomisk måste man vara hela tiden om man vill ha ett synbart resultat. 

ALLT jag gör bottnar i ett ekonomiskt tänk, även om det naturligtvis finns utrymme för undantag. Jag handlar i stort sett ingenting till fullt pris, har minimalt matsvinn och försöker hela tiden hitta nya vägar att bli ännu mer sparsam.

Kalla mig gärna snål men jag ser om någon verkligen har det knapert eller om det handlar om dålig planering och felprioriteringar. Jag hjälper gärna en släkting som tvingas leva på låg pension och knappt har råd med sina vardagsutgifter. Men jag är inte lika intresserad av att än en gång bli någon slarvers bankomat och ger hellre råd istället för pengar. Är man hungrig får man gärna komma och äta hos mig, men jag tänker inte ge bort resultatet av mitt hårda slit till någon som inte haft lust att spara pengar. Det kanske låter hårt men jag är övertygad om att de flesta kan göra förändringar i sin ekonomi. 

Jag är gärna generös och finner glädje i att hjälpa andra men är inte längre dumsnäll.

Klassfråga eller kunskapsfråga?

"Avokadon är en klassfråga"

läste jag någonstans på nätet. Så var vi där igen då. Märkligt resonemang med tanke på att rökning är vanligast bland människor med låg inkomst och kort utbildning. Ett paket cigaretter ligger på 55-60 kr! Röker man ett paket om dagen förstår jag verkligen om man inte har råd med avokado. 

Och kan vi ta ett ögonblick och prata om den här jäkla avokadon. 

Självklart går det trender i mat som allting annat och den rådande trenden är egentligen inte så dum. Tvärtom är det toppen att man sätter hälsa, hållbarhet och matsvinn i fokus. I en pod hörde jag någon berätta hur hon helt gått över till grönsaker med skönhetsfel. Grönsaker som annars hade gallrats bort och kastats men nu istället säljs till reducerat pris. Jag är överhuvudtaget nöjd med att man uppmärksammar matsvinnet. Jag pratar ofta om ofoget att slänga fullt ätbar mat och har till och med lyckats lära barnen att inte kasta mat i onödan. Stora sonen kom hem i söndags efter en övernattning hos bästa kompisen och berättade att han observerat hur mycket mat de faktiskt kastar i den familjen. De slänger ofta resterna. Blir det ris över så får det stå framme över natten och sedan åker det i soporna nästa dag. Istället för att ställa in det i kylen?! När vi får små mängder mat över och det inte räcker till en matlåda så äter barnen upp det efter skolan. De älskar när det finns en miniportion mat att värma som mellanmål och näringsmässigt är det bättre än att de sitter och trycker mackor. 

Men tillbaka till det här med trenderna och avokadon. Som vanligt måste allting gå till överdrift. När jag var i 20-årsåldern åt man en tallrik flingor eller gröt i full privacy hemma på kammaren. Tveksamt om någon någonsin visade intresse för vad andra ätit. Idag kommunicerar unga tjejer med varandra via sociala medier och det är viktigt att visa vad man äter. Vi har nära kontakt med en familj vars 20-åriga dotter instagrammar och snappar med sina vänner. Om inte den där avokadon finns hemma är det kris. Samma sak med hallon och blåbär. Färska naturligtvis, för vem vill fotografera frysta fula bär? 

Den familjen har stabil ekonomi och en god kosthållning. Men deras frukostar har hittills bestått av flingor eller macka och på sin höjd ett glas juice. Men nu ska det plötsligt gräddas glutenfria bananpannkakor som ska dekoreras efter konstens alla regler innan slutresultatet fotograferas ur olika vinklar. 

Bortser man från skrytbehovet så behöver det inte alls vara dyrt att äta hälsosamt. Det handlar bara om prioriteringar och kunskap. Priset på avokado har stigit i takt med att efterfrågan ökat, men det är fortfarande fel att påstå att det är en klassfråga. Alla har inte råd med bil. Eller utlandssemestrar. Men alla har råd med avokado. I alla fall om man med alla menar de som har tak över huvudet och någon slags inkomst. Däremot kan det vara så att man behöver prioritera, eller är smart nog att bara passa på när det är bra extrapriser. Jag har alltid råd med avokado, men väljer ofta bort den. Jag köper inte avokado när de är som dyrast, men när det är tillräckligt bra pris passar jag naturligtvis på. 

Apropå priser, i söndags gick vi förbi Joe & The Juice i pk-huset i city och därinne var det trängsel och köer. Samma sak på Blueberry Lifestyle, tydligen många som känt ett akut behov efter lite hälsofika. Jag har inte koll på vad Joe & The Juice har för priser men på Blueberry kostar en smoothie 85 kr. ÅTTIOFEM kronor. En veggie juice kostar 79 kr. 

Ett nät med 5 st avokado brukar ligga på runt 35 kr så man kan göra avokadotoast hemma varje dag i två veckors tid för samma pris som för en enda juice ute. Jag fattar att det kan kännas irriterande att det är så hutlöst dyrt. Men det handlar egentligen inte om juicen, om samma produkt skulle säljas på Konsum men i en anonym mugg så skulle det inte sälja lika bra. Det är en flashig livsstil och dyra levnadsvanor som lockar. Inte heller gillar jag den frekventa jämförelsen att det är dyrare att köpa avokado än läsk, eller att nötter är dyrare än godis. Visst att alla räknas som livsmedel men jag föredrar att jämföra riktig mat med mat. Är avokadon för dyr så kollar jag priset på andra grönsaker. Jag jämför inte med en 2-liters läsk eller en Delicatoboll. 

Och kom ihåg, billigaste maten är den man lagar själv. 

Min tillfälliga utsiktspost 23 december

Jag undrar om någon avlagt en doktorsavhandling på temat julhandel? Om inte vore det ett tips för framtiden. Jag tänker närmast på en sådan här dag, den 23 december. Dan före dopparedan. Dagen då man borde hänga hemma och terapeutiskt sticka nejlikor i apelsiner eller kvalitetstesta allt julgodis och bara andas ut.

Det föll sig så att en släkting ringde och ville önska god jul över en fika i vårt lokala köpcentrum. Själv hade jag egentligen inga som helst planer på att lämna hemmet mitt i julorkanen som man vet härjar därute och tackade därför först nej (ett privilegium man har som sjukskriven) men drabbades av dåligt samvete och följde med i alla fall. 

Det var trevligt och jag var glad att jag följt med. Det var soft, vi satt i sköna läderfåtöljer och pratade bort en timme. Det här fiket har ett bra och strategiskt läge mitt i centrumet så att man har full koll på vimlet åt tre håll. Och det är där min poäng kommer in. 

Det var ett lämmeltåg av människor som strömmade förbi åt alla håll. Det påminde om utsläppet efter en konsert på Ullevi (eller Friends Arena eller Globen, ni fattar). Detta myller av människor blev extra påtagligt när man själv satt still och blickade ut över kaoset. De flesta var fullastade med påsar och kassar. Självinslagningsdisken där jag förra veckan slagit in mina paket syntes inte för alla människor runt omkring som väntade på sin tur. Man såg bara att det fanns en punkt likt stormens öga, ett stilla område mitt i den vandrande massan. 

Jag förtydligar: människor köper julklappar och köar i evigheter för att slå in dem i julpapper. Den 23 december. Vad är det man väntat på? Ledighet, pengar eller både ock? 

Lika fascinerande varje år att se hur alla har panik i blicken dagarna före jul, nyår, midsommar och påsk. En planeringsförmåga lika med noll. Eller är det den nya lönen som lockar till nya inköp? Vill man plötsligt köpa fler julklappar än vad man från början planerat? Jag vet en tidigare chef som brukade stoltsera med att hon köpt alla julklappar och var klar tidigast av alla varje vinter. Men sedan hände något när decemberlönen kom, då for hon iväg och köpte ett helt lass med paket som hon staplade i kapprummet på jobbet. När vi något häpet undrade varför hon köpte fler julklappar så visade det sig att hon inte kunde motstå att handla för jullönen också. 

Det får mig att undra om det är vanligt att göra så? 

Att det plötsligt inte räcker med det man redan köpt. En ny lön blir en ny shoppingrunda. En ny anledning att konsumera mer. Känner folk sig snåla om de inte handlar upp alla pengar innan jul? Känner man sig mer generöst lagd när det är påfyllt på kontot? Äsch, vad ska jag med pengar till i januari när jag kan slösa bort dem innan december är över...

Som kung kung i baren - men under granen istället.

Och hur ska alla dessa stressade julkonsumenter hinna vila upp sig innan mellandagsrean drar igång?

Själv behöver jag ingenting och kommer att hålla mig långt borta från reor och butiker. Nu väntar den bästa tiden, uppesittarkvällen och gemenskapen. Jul med släkt och familj. Att få umgås med familjen under deras julledighet och barnens skollov. 

Så hörrni kära vänner, jag hoppas ni alla får en riktigt skön jul och låter lugnet infinna sig. 

STORA JULKRAMEN 

från er Snålis!

Jag - hela julen!

Man kan behöva mycket avkopplande valsång i december

Har ni återhämtat er från H&M-raset än vänner? 

Själv klarar jag knappt av att logga in och titta på förlusten. Jag är alldeles för känslig för åsynen av en så brant stupande aktie. Är det någon som minns Icon Medialab? Det var de första aktier jag köpte och lustigt nog fick jag ett infall att sälja precis innan den störtade som en sten. Det var sannerligen i grevens tid och jag får fortfarande ökad puls när jag tänker på det. Tråkigt nog drabbas man lätt av lite hybris när man har sådan nybörjartur och inbillar sig att man har någon form av magkänsla. Vilket ju absolut inte stämmer. 

Och personligen försöker jag i möjligaste mån undvika att handla på H&M så jag känner mig lite medskyldig nu. Å andra sidan försöker jag undvika att handla överhuvudtaget så det anser jag vara en förmildrande omständighet. 

Frågan är hur jag ska tänka kring mina aktier i byggsektorn, om det är nästa aktieras som väntar? Skulle de klara en bostadskrasch, tänker jag. Ingenting jag vill tänka på egentligen, särskilt inte en månad som december när man redan blöder pengar. 

Och för den delen, inte ens som sjukskriven klarar man av december utan härdsmälta i hjärnan. Ni trodde kanske att jag ligger hemma i soffan och lyssnar på inspelningar av vågornas brus eller valsång hela dagarna men nej, har haft häcken full. Saker man inte kommer undan som förälder, läkartider och annat. 

Jag har också hunnit med två nervsammanbrott, en middagsbjudning och lite julklappsinslagning. Som jag skrev i förra inlägget har jag beställt en del inslagningsgrejer från Ikea men leveransen lyser med sin frånvaro. Eller jo, jag har fått ett livstecken. De skickade ett sms där de beklagade att de inte kan skicka presentrullen på grund av felaktigt lagersaldo. Kvar återstår presentpåsarna. Om jag har tur vill säga. Nästa år får jag nog beställa sådant här redan i oktober för att slippa sista minuten-paniken. 

Som lösning har jag skamlöst utnyttjat den fina inslagsdisk man byggt upp i vårt lokala köpcentrum. Där finns tre olika slags inslagspapper av bra kvalitet (dvs spricker inte sönder i hörnen och är inte genomskinligt) och fina presentsnören. Jag har alltså hämtat ut mina nätinköp och knallat direkt till inslagsdisken för att slå in dem. Det är ju ändå i samma centrum och till för kunderna tänker jag. 

Imorgon ska vi på den traditionella julfesten som jag skrivit om de senaste åren. Vilket innebär den vanliga huvudvärken, att ha med sig en smart gå-bort-present. Jag är rejält trött på presentinköp för tillfället och hade tänkt gå till Bolaget och köpa en flaska glögg (något lite ovanligt, inte Blossa). Tills det slog mig att jag borde ha gjort det medan de har öppet. De håller som bekant stängt söndagar och jag hade inte en tanke på det. Så vi lär få panikköpa en ful liten julgrupp med plastiga juldekorationer från stormarknaden... 

Nu tänker ni säkert "men om hon är så stressad, varför har hon då gäster och varför gå på julfest?

Och så kan man ju tänka. Men kan också tänka på mina barn som behöver få leva ett normalt liv och känna lite julefröjd och gemenskap med andra människor. Jag kan inte vila jämt, eftersom det går ut över dem. Det är mycket vi tackar nej till redan men ibland får jag lov att gå på reservtanken. Ikväll är de faktiskt ute och äter med sin pappa, för att sedan se Star Wars på bio. Det kan man väl också kalla tradition nu eftersom det är tredje året i rad. Det är deras grabbkväll och en av decembers höjdpunkter för dem.

Avslutningsvis, om ni blev sugna på att ladda ner lite valsång för att koppla av så vill jag passa på att berätta att det finns en del andra ljud att välja på. Vad sägs om hårtork, torktumlare, radiosprak, fläkt, tågresa eller roddbåt? Eller varför inte härliga läten från djur? Man kan bland annat välja mellan fåglar, syrsor, grodor eller ljudet av hästhovar. Tydligen toppen mot sömnlöshet eller om man bara behöver koppla av. Synd att cd-skivornas tid är över, annars hade det varit ett perfekt julklappstips.

Näthandelns hiss och diss

Ni som hängt med ett tag kommer kanske ihåg min rutin inför julen? Nämligen att jag har en presentlista i telefonen. Inte bara till jul utan året runt. Om svärmor säger att hon skulle behöva nya kökshanddukar så noterar jag det, även om hon säger det i maj månad. Sedan försöker jag ta reda på om det fortfarande är aktuellt när det börjar närma sig jul (eller födelsedag). På det sättet minimerar jag risken för onödiga presenter som inte behövs eller ens uppskattas. Det är svårt att misslyckas med så bra system och telefonen har man alltid med sig.

Med listans hjälp blir det också lättare att jämföra priser och produkter. 

Jag sitter hemma och väljer vad det får kosta och vart jag ska köpa det någonstans istället för att irra omkring planlöst. Vi vuxna brukar inte ge julklappar till varandra förutom till de som lever ensamma och köper till barnen. De får alltid en julklapp. När det gäller släktens yngsta barn gör jag helt enkelt så att jag ringer föräldrarna och ber dem messa en detaljerad önskelista, inklusive klädstorlekar. Det är inte kul att köpa något som barnen redan har, eller något de aldrig kommer att bry sig om. 

I år är det en liten kusin i 5-årsåldern som intensivt önskar sig My Little Pony. Skönt med omväxling när allt bara handlat om Elsa och Frost i tre års tid. Tyvärr har man gjort om My Little Pony i en ny version som är fullständigt avskyvärd. Ni som sitter på figurer och leksaker i gamla utförandet bör hålla hårt i dem. Dessa plasthästar kommer att bli värdefulla och attrahera samlare. Ni kan tacka mig sedan. 

Okej, vi går vidare. Jag brukar beställa så mycket jag kan på nätet och kände mig ännu mer beroende av det i år eftersom jag inte riktigt funkar i trängsel och köer längre. Jag kan bara inte koncentrera mig och klarar bara ett ärende per besök i stora köpcentrum så det skulle ta veckor att få ihop några julklappar. Det är mycket enklare att bara luta sig tillbaka i soffan och klicka runt på nätet medan man sörplar på en kaffe. Så med lite rabattkoder och fri frakt har jag sparat både pengar och tid. 

Nu till det jag tänkte berätta, angående prisjämförelser. Mitt bittraste ögonblick sedan jag började handla på nätet. Jag lyckades nämligen hitta den perfekta julklappen till en av ungarna på listan. Det märkliga var att exakt samma leksak som kostade 349 kr på en stor nätaktör fanns på en annan leksakssajt för endast 79 kr. Inte rea eller nedsatt pris utan ordinarie pris. Ännu märkligare var att det står på deras hemsida att företagen ingår i samma e-handelsgrupp. Det kan man kalla en prisskillnad att bry sig om. På ytterligare ett annat ställe kostade samma leksak 489 kr. 

I fjol var en av de önskade leksakerna slut överallt så jag blev naturligtvis extra lättad när just den här leksaken fanns i lager. Dessutom 270 kr billigare än på andra stället! Jag beställde den och fick även en orderbekräftelse på mitt köp. Naturligtvis gjorde jag misstaget att slappna av och utgå från att saken är biff. Att man aldrig lär sig? Den utlovade leveranstiden var 2-5 dagar men istället för avisering om leverans fick jag ett mejl om att varan tyvärr utgått ur sortiment...

I call bullshit. Min teori är naturligtvis att man reagerat på den felaktiga prissättningen och valt att stoppa varan av den anledningen. Attans otur och nu måste jag försöka hitta något annat. Vi är för långt in i december för att jag ska våga beställa något mer på nätet och lita på att det hinner fram i tid. 

En annan grej var att jag plockade ut presentkort på Ikea för 200 kr. Jag har medvetet valt att vänta eftersom jag ville beställa julsaker därifrån. Det här är presentkort från enkätföretag och väljer man e-presentkort får man dem direkt till mejlen. Det ska vara kul med jul så med gott humör och julmusik i bakgrunden klickade jag in mig på Ikeas hemsida. Jag hade redan tittat ut lite inslagspapper, presentpåsar, servetter och annat användbart krimskrams så att jag skulle vara redo i tid. Man får mycket för 200 kr på Ikea! Och japp, nu är det dags att gnälla igen. Jag måste nämligen få jag klaga på deras utbud på nätet. Nästan inga av julsakerna jag vill ha på säljs online. Vad är det för dumheter?

Först trodde jag att detta berodde på fraktsvårigheter (inslagspapper till exempel är ju naturligtvis ömtåligt). Men den teorin faller platt på den bristande logiken när inslagspapper "Mångfald" går att beställa medan pappret "Vinter" inte går att beställa. Samma sak med servetterna, "Tillställning" går inte att beställa medan servetten "Vinter" går alldeles utmärkt att klicka hem. Det som funkar på ett ställe funkar inte på det andra. Så det har heller ingenting med den nya kollektionen "Vinter" att göra. Helt värdelöst tycker jag. Man måste vara konsekvent, antingen har man försäljning online eller inte. Jag antar att det handlar om att locka folk att besöka varuhuset men nej, snarare tvärtom. Blir totalt osugen på att åka dit. 

Dessvärre har Ikea lång leveranstid också så det är möjligt att jag köpt papper och servetter som kommer att kunna användas först julen 2018...

Det blir spännande att se. 

Fördelarna med att handla i butik är givetvis solklara: du ser om varan finns och du får den i handen direkt. 

Hög eller låg levnadsstandard var frågan

Igår vid middagsbordet gled samtalet in på julklappar.

Det är hög tid att få in önskelistorna och släktingarna behöver lite vägledning till barnens julklappar. Julen är inte lika rolig för oss med lite äldre barn eftersom det är svårare att komma på bra julklappar. Jag saknar tiden när man åkte till en stor leksakskedja och köpte Lego, pussel och målarböcker. Det var tider det. I vår familj värderas julkänslan högt och vi är mycket för ett stämningsfullt firande och själva julkänslan så det är ingen kommersiell jul med köphysteri i fokus, men trots detta är det svårt att värja sig mot verkligheten runt omkring. När man vet att alla andra får nya datorer, iPads, dyra märkeskläder och stora summor pengar.

Några intressanta tankegångar kom upp under samtalet. Jag är förvånad att även inom familjen får syskon sina egna och olika upplevelser. Den yngsta anser att vi har hög levnadsstandard medan den äldre protesterar högljutt och anser det vara precis tvärtom. Dessvärre har vi ett umgänge som enbart består av konsumtionsbenägna människor och han har ett mångårigt förhållande bakom sig med en flickvän vars familj hade vanor som var dyra. Då är det klart att vi framstår som Pingstvänner bland en grupp hedningar. Vi kanske ska börja hänga med er sparnördar istället? 

Diskussionen började med storebroderns berättelse om jämnåriga kompisar vars föräldrar lägger ca 5000 kr på barnets födelsedag och lika mycket till jul. Dessutom åker de utomlands ungefär två gånger per år, plus kanske någon weekendresa och vecka i fjällen. Sonen frågade på vilket sätt deras ekonomi skiljer sig från vår egen och menade att det måste innebära enorma skillnader mellan utgifterna. Och det gör det ju verkligen, det har han alldeles rätt i. Naturligtvis började vi med att förklara att det verkligen inte ser ut så för alla, men det vet han redan och kontrade med att han inte jämför med något som står i tidningen utan vad han ser i sin egen omgivning. 

Förstå det här rätt nu, han efterfrågar inte 5000 kr i julklapp, han vill förstå skillnaderna i levnadskostnader. Han har inte full förståelse för hur vi kan välja att leva på ett annat sätt. 

Det roliga var att det yngre barnet ser det helt annorlunda. Han lägger fokus på helt andra saker och säger att alla hans kompisar tycker att vi bor så snyggt och stilrent (jag blir ju jätteglad när jag får höra det, haha). Han rabblade upp några saker som han menar avgör hur man uppfattas av omgivningen: att vi alltid väljer saker med kvalitet när vi köper något, att vi är välklädda och har väldigt dyra klockor. Han tog också upp att vi gillar att bjuda på saker och att hans kompisar uppskattar det. Vilket faktiskt stämmer, vi harvar på med billiga vardagsmåltider men oavsett om det är vi eller barnen som bjuder hem någon så ser vi till att det aldrig känns snålt. Förra helgen hade han en kompis här på övernattning och då köpte vi naturligtvis sådant som vi inte brukar ha hemma till vardags. Han säger också att viktigast för honom är att ha lite fickpengar eftersom ingen vill vara den där som bara tittar på när kompisarna köper dricka eller går och äter på Subway. 

Antingen har barnen väldig olika måttstockar eller så ändrar man sig med åren. 

Jag vet inte vilket, men det är intressant att se hur olika de upplever vår situationen.  

Jag tar aldrig illa upp när ämnet förs på tal utan gillar att vi kan ha ett öppet samtalsklimat i familjen. Mina barn är medvetna om att det finns klyftor i samhället, men det är också viktigt att förstå att barn och ungdomar kan tycka att det är konstigt eller knäppt att man faktiskt har råd men medvetet väljer att inte använda pengarna. Särskilt med tanke på vilka budskap de matas med hela dagarna. 

Egentligen är det inte annorlunda mot någon av alla gånger man suttit i grupp och ska planera t ex en möhippa och någon tycker att det är fullt rimligt att alla ska lägga tusenlappar medan någon annan tycker hundralappar känns mer skäligt. Även vuxna har helt olika syn på vad som anses lagom eller skäligt i olika sammanhang. 

Uppdaterad skogarderob

Det har skett förändringar hos oss. Min tonårsson har brutit upp med kärleken. 

Jag vet vad ni tänker men känslorna är starka även om man är ung och vet att man kommer att träffa flera andra i framtiden. De har hängt ihop och verkligen stöttat varandra. Det var givetvis inget lätt beslut att ta men det har mognat fram under längre tid. Han orkade inte med långdistans längre eftersom han var den som fick pendla sju gånger av tio. Detta för att hon är hästägare och tävlar i de högre klasserna. Allt går ut på att träna och tävla och man blir chockad när man inser hur tidskrävande det är. Nu ska hon köpa en till tävlingshäst, vilket innebär dubbelt upp av allt. 

Det är på många sätt tråkigt, de var väldigt gulliga tillsammans och båda trivdes bra hos den andra. Vi gillar hennes familj och kommer väldigt bra överens. Utöver kärlek har sonen fått en härlig tillvaro tillsammans med dem. Varit en del av deras familj, hängt med till deras sommarparadis på Öland, följt med utomlands både på tävlingar och semester, gått från hästrädd till att hantera hästar och vidgat sina vyer. Trots kostnaden för tågbiljetter tycker jag att vi fått mycket mer än vad vi gett. Vid ett par tillfällen har han haft möjlighet att få arbeta i stallet och på så sätt fått ihop lite egna pengar. Biljetterna har aldrig varit någon större kostnad men det är ändå ett gäng hundralappar som vi inte längre behöver betala. 

Så vi skaffade Netflix. 

Eller rättare sagt, vi har en gratis provmånad. Efter det planerar vi att betala i två-tre månader för att sedan göra en utvärdering och se hur behovet ser ut då. Om vi tröttnat eller ej. Jag måste erkänna att jag är emot alla slags abonnemang och ytterst motvilligt gick med på att beställa Netflix. Att inte binda upp sig med sådana här tjänster är liksom a och o i ett sparsamt leverne. Men nu är vi fyra i familjen och det blev ett majoritetsbeslut. Ett bra utslag, med tanke på omständigheterna. Det stärker familjesammanhållningen och är ett bra sätt att umgås på istället för att ungarna försvinner in på sina rum och knappt ser varandra. Att skaffa Netflix hör naturligtvis ihop med sonens uppbrott från flickvännen. Vi ville göra något positivt för honom och kostnaden blir ju långt under vad biljetterna kostat varje månad. Men vi får se när nyhetens behag har lagt sig och barnen tröttnat på serier. Minstingen blev överlycklig, han var den enda i klassen som inte hade Netflix.

Utöver detta har jag köpt TVÅ par skor. 

Det har däremot ingenting med sonens uppbrott att göra, haha. Det handlar bara om mina behov att ha vettiga skor. Jag har tvingats kasta två par skor, ett par gummistövlar och ett par supersköna vinterskor med rejäl sula. Gummistövlarna var ett par Hunter med 10 år på nacken som dog sprickdöden. Jag vet att folk säger att man kan laga dem genom att limma sprickorna men de hade fått sprickor överallt och dessutom var jag missnöjd med dem så jag var bara glad att bli av med dem. 

Kvar i min minimalistiska vintergarderob fanns: 

Ett par stövlar med klack.

Tre par stövletter, liknande Acne Pistol boots (alla med klack).

Ett par Ballykängor (fula men sköna, som man bara använder när det är mycket snö). 

Det här är skor som hängt med i många år. Köpta för att ha på jobbet eller när jag behöver vara välklädd. Klassiska modeller, tidlösa och perfekta i en basgarderob. 

That's it. 

Inte ett enda par skor lämpade för en hundpromenad eller när man ska bära hem matkassar. Jag har fått ha mina sneakers till allt och ärligt talat känns det lite fel till dunjacka, mössa och halsduk. De blir lätt blöta också. Så jag bestämde mig för att slå på stort och köpa nya skor. Jag visste exakt vad jag ville ha. Både i lånehuset och hos Inredaren har jag tidigare lånat gummistövlar med låga skaft och insett att det är vad jag saknat i livet. Så skönt att slippa stora och klumpiga gummistövlar man knappt orkar klafsa fram i. Så ett par sådana har jag tänkt köpa ända sedan i somras, men inte kommit till skott. Det andra paret skor jag ville köpa var ett par klassiska Chelsea boots. 

Förstår ni min lycka när jag hittade ett par låga Tretorn, fodrade med härligt värmande fluff! Så sköna. Nu vill jag nästan att det ska regna varje dag så att jag får använda dem riktigt ofta. Det andra paret skor jag köpte blev inga klassiska nätta Chelseas. Istället blev det skor av samma typ, men något grövre och vattentäta med en mer halksäker yttersula. Jag är supernöjd! Nu kommer jag att klara regn, snö och slask. 

Sammanlagt kostade skorna 2649 kr. 

Det kanske låter mycket men det är det inte. Jag köper sällan, men när jag väl köper något är det genomtänkt och jag vill ha saker som håller länge. 

Förr kunde jag känna mig lite illa till mods när jag spenderade mycket pengar. Det lite lustiga är att det på den tiden var ett jämnt flöde ut som gick till onödiga småsaker, nöjen och fika. Varje månad. Då kunde jag få lite shoppingångest när jag spontanköpte något dyrt. Utan en tanke på hur jag konstant strösslade iväg pengar på småsaker. Dubbelt onödigt, med andra ord. Idag är jag så extremt medveten om vart varenda krona går att det inte spelar någon roll när någonting väl kostar. Då får det kosta. 

Förutsedda utgifter

Egentligen är det konstigt att man kallar det oförutsedda utgifter. Få utgifter är faktiskt helt oväntade. Har man husdjur kan det bli dyra veterinärbesök och har man bil kan det bli dyrt att reparera den. Det borde man räkna med. Så för mig är de flesta utgifter i allra högsta grad förutsedda, jag vet bara inte när de kommer. Det är alltså inte en fråga om - utan när. 

Jag kanske är en riktig pessimist men jag har alltid i bakhuvudet att något kommer att gå sönder. Jag blir inte förvånad om tvättmaskinen går sönder eller kylen lägger av. Det är surt när det händer, men jag räknar kallt med det och blir inte tagen på sängen. Å andra sidan blir jag väldigt glad när saker inte försvinner eller går sönder. Vår tvättmaskin är inte purung längre, tror den är från 2007 eller 2008, och jag är glad så länge den är fullt fungerande. 

Tandläkarbesök är en sådan grej som de flesta förtränger tills dess att det händer. Så även jag trots min annars så realistiska livssyn. Jag är välsignad med starka och friska tänder och har sällan behövt tandvård genom åren. Det gjorde att jag till slut tröttnade på dessa årliga kontroller som tog högst en kvart och kostade nästan en tusenlapp per gång. Det funkade bra under flera år men senaste halvåret har jag känt av en visdomstand. Naturligtvis har jag dragit mig för att gå till tandläkaren och försökt hålla ut så länge som möjligt. Det gjorde inte ont alls, det var mer en obehagskänsla och bara när jag tuggade med tanden. Rädd att behöva dra ut en tand helt enkelt. Nu pratar vi inte om kostnaden, utan obehaget. Men sedan kände jag att det började ila i en tand i underkäken och insåg att det inte längre gick att skjuta upp. 

Ingen tand behövde dras som tur var. Jag hade en spricka och ett hål i visdomstanden och ilningarna berodde på slitskador på emaljen. Stress och tandpressning hänger ihop så jag är inte förvånad. Nåväl, efter en del pet och påt i munnen var det klart. Det är ju aldrig mysigt, men det var inte lika illa som jag föreställt mig. Jag har lite problem med tandvårdsrädsla men har sådant förtroende för just den här tandläkaren att det går bra. Och han snålade inte med bedövningen så det kändes överhuvudtaget inte. Han lagade den trasiga tanden och behandlade några andra tänder med en desensitizer för att befria mig från ilningarna. 

Han spiller ingen tid så räkningen kom med posten redan dagen efter. Förvånad att han inte skriver ut den medan man fortfarande ligger kvar i stolen. 

Totalt ca 5300 kr, efter bidrag 4500 kr. 

Oslagbart tråkigaste utgiften på länge. Jag bad inte om ett kostnadsförslag innan behandlingen men uppskattade (gissade) kostnaden till mellan 5000-7000 kr så jag var inte helt ute och cyklade. En basundersökning kostar 910 kr så jag försöker se det från den ljusa sidan, att jag sparat in flera tusenlappar genom åren när jag struntat i den årliga kontrollen. 

Jag vet att det är billigare att gå till till exempel City Dental eller Tandläkarhögskolan men eftersom jag har dåliga erfarenheter av tandläkare så föredrar jag den familjetandläkare vi haft i många år. Men nu hoppas jag att det dröjer innan jag behöver träffa honom igen. 

Har ni någon voluminös spontanutgift att dela med er av så vet ni att ni kan berätta i kommentarsfältet. Förhoppningsvis får det mina 4500 kr att framstå som härliga småpengar. 

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp! 

Vem betalar i er familj?

Två saker har hänt sedan jag skrev sist. 

Barnen fick ett extrajobb och kunde tjäna lite pengar samtidigt som de hade roligt och fick nya erfarenheter. Det är en kille vi känner som behövde bärhjälp. Han har bott utomlands i över tio år men ska nu kombinera utlandsboende med en nyinköpt bostad i Sverige. Barnen fick åka hyrd flyttbil och se magasinering för privatpersoner. Nu var det aldrig aktuellt att köra hela flyttlasset utan det var bara ett fåtal saker som skulle hämtas men det blev ändå tre timmars arbetstid. De nyblivna flyttgubbarna var så nöjda efteråt och jag hoppas de blir tillfrågade igen när det blir aktuellt att hämta fler saker.

Den andra händelsen var ett restaurangbesök med min mans familj. 

Anledningen till att jag tar upp det är för att diskutera restaurangnotan. Vi går inte ut och äter ofta, men gjorde det förr och då delade vi oftast rakt av på notan. I alla fall med nära vänner. Visst hände det att vi betalade var och en för sig också, det är olika med olika vänner och bekantskapskretsar. I vilket fall har det aldrig varit något problem utan det faller sig alltid naturligt. Dessutom brukar jag vara tydlig redan i förväg. Vill jag till exempel bjuda någon så säger jag det redan innan och på så sätt uppstår inga missförstånd eller oklarheter. Och det var just det jag ville ta upp, att det finns lägen när det inte är lika självklart. 

Först lite bakgrund: min man har vuxit upp med skilda föräldrar och enbart bott med en förälder. Det finns syskon på båda sidor. Han har bra relation med båda föräldrarna men har inte full koll på alla familjekoder ("så har vi alltid gjort") i den ena familjen. Därför blir det ibland svårt att veta vad som gäller. 

Det är enklare med mamman. Hon är pensionär och har varit ensamstående i många år och min man ser det som en självklarhet att bjuda henne när vi går ut. Pappan är gift och vi blir tolv personer när vi samlas med respektive och barn. En annan detalj i sammanhanget är att alla min mans syskon är egenföretagare, och i flera fall även deras makar. De mest framgångsrika är syskonen på pappans sida och våra barn tycker det är spännande varje gång någon har ett nytt vrålåk. Det utgör onekligen en kontrast till vårt bilfria liv. 

Nåväl, ett par gånger om året brukar hela gänget samlas och mysa på restaurang. Supertrevligt, men jag känner mig lite obekväm med upplägget. Som den här gången, ingen fyllde år och det var ingenting som skulle firas. Alla tolv skulle bara träffas för middag och det är oklart vem som kom på idén. 

Därför förutsatte jag att vi skulle betala för oss fyra men såg sedan i ögonvrån hur min svärfar signerade notan. Resten av sällskapet såg ut att ta det för givet och det blev aldrig läge att fråga om betalningen. Morgonen efter ringde min man, tackade för senast och frågade hur mycket han var skyldig men fick till svar att vi blev bjudna på middagen. Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam över denna generositet men önskar det kunde vara tydligare, att han kunde säga rent ut vad som gäller. Att dela en nota verkar nämligen inte förekomma. Jag får känslan att enda alternativet vore att istället ta hela notan. En nota till ett avsevärt högre pris än vad vi lägger på mat en hel månad. Inte för att jag vill sitta med en miniräknare när notan kommer in men tänker att man kan dela istället för att en person tar hela kostnaden. 

Det här är ett icke-problem kanske ni tänker, men jag vet inte hur de löser det ekonomiska mellan sig. Alla beställer glatt in mat och dryck och det springer verkligen iväg kostnadsmässigt. 

För mig är det inte självklart att en person ska ta notan för ett så pass stort sällskap eftersom det inte är födelsedag eller någon annan form av festmåltid. Jag brukar tycka att om man bjuder på kalas så betalar den som bjuder. Men det här var alltså inget kalas. 

Mitt gamla jag hade inte lagt någon större vikt vid det utan tyckt att vi kunnat ta hela notan vid något tillfälle men nu som sjukskriven snålsparare känns det inte lika läckert att välja bort nöjen tio månader om året för att sedan betala en restaurangnota på minst 5000 kr istället för att kunna påverka vad restaurangbesöket kommer att kosta. 

Skulle vara kul att höra vad ni tycker, hur gör ni i era familjer? 

Vad ger man en miljonär?

Tja, det beror ju på vem miljonären är. Jag är miljonär och mig kan man ge storpack tvättmedel och jag blir tårögd av lycka. Men genomsnittsmiljonären upplever det förmodligen lite udda att öppna en presentask och hitta Grumme tvättmedel för ett halvår framöver. Egentligen menar jag inte miljonär i ordets rätta bemärkelse heller, snarare höginkomsttagare med fler saker hemma än vad det finns plats för. Presenter till folk med mycket pengar helt enkelt. Eller när man själv vill lägga lite pengar men ändå framstå som en skön typ.

Varje umgänge har sin presentkultur och privata koder i relationen avgör hur den utformas. Som ett exempel har jag och Inredaren outtalade regler kring presenter. Vi kommer tomhänta eftersom vi äter hos varandra på så regelbunden basis att det skulle bli jobbigt att behöva ordna en vinflaska eller blomma varenda gång. Det skulle också bli svårt att veta var vi skulle dra gränsen. Hur blir det med helgluncher? En enkel eftermiddagsfika? Vi har alltså valt att istället strunta i det. Och har jag med mig en kaka betyder det inte att hon måste ha med sig något nästa gång hon kommer till mig. Födelsedagspresenter och liknande ger vi om det förekommer en bjudning, inte annars. Fyller jag år och bjuder över dem = present. Fyller jag år men har ingen bjudning = ingen present. Relationen är väldigt kravlös och generositeten finns där ändå och gör sig synlig på en mängd andra sätt, både genom spontana gåvor och det faktum att vi regelbundet äter hos varandra. 

Givetvis är det utformat utifrån en nära vardagskontakt och utgår från att samma regler gäller för båda. Däremot vore det otänkbart att dyka upp tomhänt hos någon annan som bjuder på middag. Förra helgen var vi bjudna på fest hos en familj som slår ihop tre födelsedagar som infaller tätt i höstkalendern. Ett smart sätt att kunna fira men slippa ha flera kalas på rad. Samtidigt ska man som gäst alltså ha med sig presenter till tre personer, vilket blir lite av en utmaning. Jag är känd som petig och ger bara bort sådant jag verkligen tycker är bra och dessutom kommer till användning. Jag minns när en kompis sade att det är omöjligt att hitta en present (till vuxen) under 300 kr. Skulle man gå efter den teorin skulle det alltså kosta oss runt 900 kr att gå på den här tillställningen. Den här familjen har allt de behöver (och vill ha) och mer därtill. De har för mycket av allt och borde som de flesta andra rensa istället för att bygga på sina prylberg. 

När de bjudit oss på middag har vi kommit med en burk hemgjord marmelad eller Lemon curd. Det är så långt jag brukar sträcka mig när det gäller att ge något till välbeställda prylsamlare. Om ni tänker er någon random grej som normala människor inte brukar ha och som man är i behov av kanske tre gånger under en livstid - då har den här familjen minst två sådana som står och samlar damm någonstans. Varenda udda kökspryl har de också, på nivån timjanskrapa (om en sådan nu skulle existera). Detta nämner jag för att ni ska förstå läget. Min mamma är likadan. Köper fiffiga saker man aldrig hört talas om, vilket i sig är anmärkningsvärt med tanke på att hon håller hårt i plånboken.

Men nog om det och tillbaka till helgens presentutmaning: födelsedagspresenter x 3 och snällt mot plånboken för den sjukskrivne. Som tur är har jag mina små tips och tricks. Jag gick helt enkelt till det ställe jag brukar besöka när jag behöver finfina gåvor för liten peng. Det är en restaurang, saluhall och matbutik som har suveräna presenthyllor. Samma smultronställe jag gick till när vi var bjudna på nyårsfest hos några grannar och för endast hundralappen lyckades jag köpa en present som fick mycket uppmärksamhet och lovord för att den var så "på pricken" till värdinnan. 

De har så mycket snygga förpackningar och det är lätt att hitta riktigt roliga presenter. Jag köpte vitt te från Clipper, chokladtryfflar till de vuxna och roliga chokladkakor till tonåringen. Kostnad för tre presenter: 178 kr. Sedan sitter man nöjt och myser när andra gäster nyfiket pillar på tekartongen och säger - Åh, vilken fin ask! Vitt te? Vad spännande! Var kan man köpa den?  

En annan av mina nära väninnor är hon med soffbordet för 32.000 kr och där jag tror miljonerna förökar sig som fiskar. Tala om presentångest! Vad ger man en sådan? Hon som inte vill ha in någonting som inte är noga utvalt och handplockat. Och innan man har åsikter om det vill jag upplysa att jag är likadan. Inte för att jag är lika kräsen rent prismässigt utan för att jag försöker leva minimalistiskt och rensa ut allt jag inte behöver. Därför blir jag gladare för te och engelska kakor än för något som bara ligger och skräpar någonstans. Lyxiga pumptvålar, doftljus, fina servetter eller roliga kryddor i snygga burkar är presenter som ligger högt upp på min önskelista. Om jag kunde välja vad folk skulle ge mig alltså. Under hundralappen, men så roligt att få. 

Vill man trots allt ge onödiga pryttlar kan jag rekommendera blomsnittare, slevhållare, ljusvässare (anpassar stearinljuset till ljusstaken) eller citrontratt. Även dessa saker ligger under hundralappen. 

 Har ni några suveräna presenttips så dela för guds skull med er i kommentarsfältet. Så slipper både jag och mina läsare stå på Bolaget och köpa ännu en förutsägbar flaska rödtjut nästa gång vi ska bort på middag. 

Avslutningsvis, nästa gång mamma ska få en present blir det en disktrasa från Växbo lin.

Chokladtryfflarna, så mycket roligare än en Aladdinask!

En av de fina teförpackningarna

Presenttips! Finns det coolare chokladkakor?

Tillbaka till verkligheten

Jahapp - där tog den slut. Sommaren. Nu har vi varit hemma i lite mer än en vecka. Som vanligt känner man sig trångbodd i början och det är en stor omställning tillbaka till verkligheten. Lite ensamt blev det också. De fyra sista dagarna i lånehuset hade vi hand om värdfamiljens två yngsta ungdomar som kom hem tidigare för att umgås med oss. Det var härligt när huset levde upp med mycket liv och rörelse, prat och skratt.

Det är en del att packa upp när man kommer hem från semestern. Och lite att göra inför skolstart, så det tänkte jag ta upp nu. Framför allt det här med barns kläder. Jag upplever nämligen att mina barn alltid haft lite kläder i förhållande till andra barn. Inte så att det sticker ut, naturligtvis. De kanske har ungefär lika många ombyten som en person som håller sig till sina favoriter men de har definitivt mindre som ligger i garderoberna. Våra begränsade förvaringsmöjligheter gör att vi rensar regelbundet och inte köper mer än nödvändigt. Så var det redan på den tiden jag fortfarande var en Slösa. Jag orkade helt enkelt inte med stora drivor av barnkläder i olika storlekar liggandes. Hopplöst att försöka hålla ordning på vad som är urvuxet eller trasigt. 

Det brukar sällan vara minimalism i barngarderober. Det är bara att titta inom släkten där barnens kusiner drunknar i kläder och prylar. Och det med föräldrar som är väldigt ekonomiska och noggranna, men det hjälper inte. Deras hus svämmar över i alla fall. Och det här är naturligtvis inte unikt för dem utan tvärtom normalt för de flesta. Jag förstår att man behöver en extra uppsättning kläder på förskolan men det känns inte som om det handlar om dubbla uppsättningar av ytterkläder utan tre- och fyrdubbla.

Grovt  förenklat kan man säga att folk köper så oerhört mycket till sina barn och säger sedan att det är så dyrt att ha barn. Känns dubbelt. Naturligtvis är det dyrt med barn och vissa kostnader är svåra att komma ifrån men det mesta går faktiskt att påverka. Det blir så dyrt som man själv väljer att göra det. 

Jag är nyfiken på hur genomsnittliga utgifter för kläder för barn och ungdomar ser ut. Enligt Konsumentverkets beräkningar ligger kläder och skor på 500 kr/mån för åldersgrupp 11-14 år och 530 kr/mån för 15-17 år. Hygien har de beräknat till 180-220 kr/mån. Vi ligger lite under vad gäller kläder men ändå inte alltför långt ifrån om man räknar med träningskläder och träningsskor (det finns en separat post för fritid och lek så frågan är var man ska räkna in sportkläder). Man kan väl snarare fråga sig hur många som ligger i nivå med Konsumentverkets beräkningar? För vår del stämmer det nästan men inte hygien, där ligger vi långt under. Jag bunkrar när det är riktigt billigt och det hårvax sonen köper hos frisören är drygt och räcker länge. 

Tillbaka till mina barns kläder. Mina två barn är väldigt olika. Stora killen bryr sig inte särskilt mycket och har inga önskemål om märkeskläder, medan den yngre brodern har ett genuint klädintresse. Han går all in på sin preppystil och har full koll på alla märken. Han väljer allt med omsorg och det får han gärna göra eftersom det är upp till honom om han tycker det är värt att lägga pengarna på ett dyrt plagg istället för flera billiga. Det blir färre plagg i garderoben men han sköter om plaggen och de håller länge. I somras har han använt shorts och tröjor som vi köpte för två år sedan. Mjuka shorts med resår och snörning i midjan är riktigt bra köp kan jag säga så här i efterhand. Däremot har han vuxit ur sina jeans, som nu blivit både för korta och trånga i midjan. 

Så vi skulle köpa nya jeans till skolstarten. Jag tänkte två par, prisvärda från någon kedja. Han vill ha ett par, lite dyrare. Vi kom överens om en summa men ganska snabbt hittade han en jacka och ett par jeans han ville ha. Just den jackan var nedsatt till halva priset och tillsammans kostade båda plaggen mer än vi hade budgeterat. Han kunde alltså bara få en sak och det var jeans vi behövde. Det slutade med en kompromiss: han fick betala hälften själv. Det blev ett svårt beslut för honom, den lilla snåljåpen. Under de två senaste somrarna har han dragit in sammanlagt 8000 kr och fram tills ögonblicket i klädbutiken gjort av med 250 kr. Inte mer än rätt att han får betala lite själv. Det blev så jobbigt för honom att han bad att få fundera en halvtimme, haha. Till slut valde han jackan. Lite roligt ändå att det är det snålaste barnet som vill ha de dyraste sakerna...

Den äldre tonåringen behöver ett par jeans och har önskemål om ett par nya Vans. Skorna kostar 749 kr men han brukar kunna använda dem i ungefär ett års tid innan de blir utslitna. Allt som allt kan man säga att en månads barnbidrag täcker vad de behöver i klädväg inför hösten. Inte särskilt dyrt, med andra ord. Eller barnbidrag, det blir ju ett studiebidrag och ett barnbidrag numera men summan är densamma. 

Brukar ni kolla på Konsumentverkets beräkningar? 

Där finns en del att fundera över. T.ex att hushållskostnader är något högre om man bor i en storstad istället för i en mindre tätort. Jag som trodde att det var tvärtom, att konkurrensen är hårdast i storstäderna och att i mindre orter som kanske bara har Lasses Livs borde maten vara betydligt dyrare. En annan sak jag noterade var att en 61-åring beräknas ha samma kostnader för kläder, fritid och hygien som de i gruppen 18-30 år. För kvinnor skiljer det dock 20 kr i hygienposten vilket jag gissar avser mensskydd, som man inte längre behöver vid 61 års ålder. Nu kostar mensskydd i och för sig mer än 20 kr/mån men det var det jag spontant kunde komma på. 

Japp, jag gillar tabeller :) 

Att försöka coacha

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: man måste knäcka koden för att kunna förändra sin ekonomi. Precis som när barn knäckt läskoden, annars kommer det inte att funka. Jag har återigen pratat ekonomi med det mest hopplösa fall jag stött på. Det är en tidigare arbetskamrat så jag har fått en bra inblick under lång tid. Jag borde kanske tillägga en sak för att undvika missförstånd, det är inte hon som var här och hälsade på nyligen. Det här är en helt annan kollega från förr. 

Nu till saken: flera gånger har den här tjejen bett mig om råd. Hon har sällan eller aldrig pengar kvar i slutet av månaden och vill få hjälp att ändra på det. Även om hon inte vet omfattningen på mitt sparande så är hon väl insatt i hur jag inte slösar. Min livsstil blir ju ganska uppenbar om man tillbringar mycket tid med mig. Så hon brukar fråga mig hur hon kan förbättra sin ekonomi. Vilket ju är drömfrågan för en hårdsparare. Jag tror jag får något särskilt i blicken när jag får prata ekonomi, haha. 

Det slår aldrig fel, ett par gånger om året vill hon prata om det här men vi kommer ingenstans. Jag tydliggör och förklarar med enkla exempel. Är lika pedagogisk som en nyutexaminerad förskollärare. Men nej, det är bara att ge upp! Jag når inte fram. 

I korta drag ser det ut enligt följande: 

Lite för dyrt boende (nyproduktion) och en bil på avbetalning. 

Där har man ingenting att hämta, de är inte intresserade av förändringar på den nivån. De vill att pengarna räcker hela månaden och att det blir pengar över till ett sparande. Hemma försöker de vara sparsamma genom att aldrig använda torktumlaren och knappt använda golvvärmen i badrummet. Tja, det är väl duktigt tänkt på sätt och vis om man vill hålla elräkningen nere men det krockar ordentligt med övriga vanor och ovanor. Själv hade jag hellre njutit av varma golv på vintern än att slänga pengar på en massa onödigt skräp som jag egentligen inte behöver. De har alltid den senaste tekniken och allt är köpt på avbetalning. Naturligtvis, eftersom det aldrig finns några sparpengar. De har några få tusenlappar undanstoppade tack vare mannen ("om bilen går sönder") och de brukar klara att harva ihop pengar till en årlig charterresa. Men där tar det tvärstopp. Det finns inga andra besparingar. 

Och var kommer jag in i det här? Jo, jag har förklarat hur hon enkelt kommer att kunna spara minst 500 kr i månaden. Genom att dra ner på inköp i stort. Till exempel klädinköp, luncher och kioskbesök. 

Jag pratar och pratar. Hon lyssnar. Sedan kommer försvarstalen: 

Hon köper så lite kläder, bara billigt på H&M och liknande kedjor. 

De äter så lite och unnar sig så lite. Lite är nyckelordet i alla hennes försvarstal. Det är så lite, kostar så lite. 

Det går inte att låta bli att äta ute eftersom man måste vårda förhållandet, unna sig, ha någon livskvalitet och blabla. Det blir snudd på löjligt att höra alla ursäkter men för henne är de på blodigt allvar. Hon behöver alla ursäkter att ta till för att hon inte orkar eller lust att ta tag i ekonomin. Hon kan inte spara 500 kr i månaden eftersom hon inte ens har 500 kr kvar en vecka före lön. Jag förklarar att hon ska spara 50 kr vid 10 tillfällen under en månad. Hon har bank i telefonen så att hon enkelt kan föra över dessa 50 kr varje gång. Hoppa över att gå till kiosken på torsdagar - föra över. Hoppa över en utelunch - föra över. Låta bli läsk, glass och chips på mataffären - föra över. Köpa en cirka 50 kr billigare mascara eller vad hon nu behöver - föra över. Och så vidare. Varför inte införa en eller två köpfria dagar i veckan, när man inte betalar för något? Inte köper något alls och använder upp mat i kyl och frys. 

Hon skulle klara det. Jag vet det! Hon är en på många andra sätt smart tjej. Polletten måste bara trilla ner!

Dessutom behöver hon öppna ögonen och fråga sig vem hon jämför sig med. Hon köper inte alls lite kläder. Det är minst något nytt i veckan och så mycket kläder behöver man inte. Nu när jag var förbi och hälsade på henne så hade hon gjort en jättestor garderobsrensning och ungefär hälften var borta?! Plötsligt fanns gott om plats i den tidigare proppfulla garderoben. "Det blir slitet eller så tröttnar man". Tröttnar? Med det argumentet blir vi alla fattiga. 

Samma sak med att de äter så lite. Inte konstigt att hon tycker det när deras kyl konstant är nästintill tom och de handlar för en eller två dagar i taget. Jag glömmer aldrig när hon sade att det blir billigare för dem att köpa färdigrätter i delidisken än att köpa alla ingredienser och laga maten själva eftersom de "behöver så lite". Ett tänk som är svårt att bryta.

Dessutom köps det något ute varje dag, sju dagar i veckan. De tycker de har varit jätteduktiga när de någon gång gjort en "åtgärd", det kan vara matlådor i ett par dagar eller en platta läsk från matbutiken istället för att springa till kiosken varje dag. Jag vet att han köper kaffe ute varje arbetsdag och att hon köper en flaska dricka varje arbetsdag. Läsk eller smaksatt mineralvatten. Mitt första spartips till henne var att börja köpa dricka varannan eller var tredje dag istället. Men det var samma sak där, fanns en rad förklaringar till varför man behöver unna sig och att det handlar om livskvalitet med små medel. Vi är så olika, jag förknippar inte livskvalitet med att dricka sockerfri läsk på jobbet.

Att förändra sin ekonomi kräver mycket jobb och planering. 

Någon som vill banta går inte ner i vikt genom att hoppa över en tårtbit på måndagen och sedan fortsätter vräka i sig onyttigheter alla andra dagar.  Om man inte är på min sparnivå måste man sätta undan varje sparad tia så att den öronmärks som förbjuden. Annars försvinner den bara iväg någon annanstans. Det är koden man måste knäcka. Jag har VARJE KRONA RÄKNAS som motto i allt jag gör. Oavsett om jag ska köpa något litet som äpplen eller en ny tvättmaskin. Sist men inte minst brukade hon säga att 500 kr inte gör varken till eller från och därför är det bättre att de kommer till användning nu. Där har jag i alla fall lyckats få henne att förstå att det skulle bli 6000 kr om året, vilket är bra mycket mer än de noll sparkronor hon har just nu. 

Jag hoppas ingen tyckte att jag varit elak eller ovänlig mot min vän. Det har inte varit syftet med det här inlägget. Istället har jag velat visa varför de som är utan sparpengar fortsätter vara utan sparpengar. För att lyckas med en förändring måste man oftast börja med sitt synsätt.  Hon och jag började prata sparande för många år sedan och hon har fortfarande inte kommit längre än till tanken...