Ett sparsamt litet nättroll

Dagen har tillbringats på barnkalas. En kakbuffé senare orkade vi ingen middag så det fick bli varma mackor med gårdagens överblivna tacofärs. Nu ligger jag i soffan och kämpar mot sömnen. Funderar på hur jag ska orka uppbåda energi nog för att klara en ny lång och tung arbetsvecka. 

Men lite klirr i kassan piggar alltid upp! Swedish Match bjöd på en extra bonusutdelning på 12 kr per aktie utöver den ordinarie utdelningen på 8 kr. För mig som innehar 565 aktier blev det 11 300 kr i utdelning. Härligt härligt! Önskar att jag haft många fler aktier...För övrigt är Swedish M en av mina första aktier, som jag köpte för mer än tio år sedan. Vi kan jämföra med min allra första aktie, Ericsson. Där blev det bara futtiga 148 kr i utdelning. Inte lika höga hurra-rop på den, haha. 

Signaturen A skrev i kommentarerna till mitt förra inlägg: känner inredaren till den här bloggen och/eller dina tankar om ekonomi? Om ja, hur ställer hon sig till det?  Jag har ett svagt minne av att du tidigare skrivit om att du är anonym på bloggen men ett uppdaterat inlägg i frågan hade varit uppskattat!

Och vem är jag att neka ett sådant önskemål? 

Jag är fortfarande anonym eftersom jag är övertygad om att det finns ämnen där anonymitet är att föredra. I de flesta fall anses det vara något negativt när man skriver anonymt på nätet eftersom det förknippas med näthat och trollande. Men när det handlar om intima och personliga ämnen kan det vara en stor fördel eftersom man kan skriva vad man vill utan att behöva ta hänsyn till omgivningen. Jag vet att jag berättat tidigare att jag egentligen inte bryr mig om ifall ni, mina läsare, skulle veta vem jag är. Vad spelar det för roll om ni vet vad jag heter och att jag gillar att ta med egna påsar till affären? Det är väl ändå strunt samma. Ibland skulle det rentav vara en fördel om ni visste var jag bor eller andra detaljer som kan vara relevanta för ämnet. Det är inte heller så att jag med den här pyttelilla bloggen tror att jag skulle få galna fans som står utanför min bostad. Så anonymiteten är inte mycket att slå vakt om när det gäller er bloggläsare, särskilt inte om ni lockats hit för att ni delar mina intressen: sparande och pengar. 

Anonymiteten är till för att skapa ett tryggt rum där jag kan dela med mig utan att behöva ta hänsyn till vad släktingar, vänner, arbetskamrater och grannar ska tycka och tänka. Det handlar inte om att skämmas eller vilja dölja sparsamheten. Den märker de nog ändå. Nej, det handlar om någonting som är privat. Min blogg och detaljerna i den skulle väcka så mycket nyfikenhet och ge upphov till spekulationer som jag inte orkar med. Men framför allt handlar det om att kunna ta upp exempel från verkligheten och då är det viktigt att det sker utan möjlighet till identifiering. Hur kul är det för "Slösiga Stina" att läsa om sin katastrofala ekonomi i min blogg och samtidigt veta att alla som känner mig kan lista ut vem jag syftar på? Min man är den enda som i nuläget känner till bloggen och han orkade läsa ungefär tre inlägg innan han tappade intresset. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är honom jag ventilerar alla mina sparplaner med varje dag. 

Med detta sagt, inredaren känner inte till bloggen. 

Inte för att hon skulle ha något att anmärka på utifrån hur hon omnämns men samma regler gäller för alla. Vi är för övrigt fundamentalt olika. Jag är sparsam och håller hårt i mina pengar medan hon shoppar och äter ute hela tiden. Hennes företag går bra och ger vinst så hon har därför möjlighet att låta kulorna rulla. Hon är inte på något sätt oansvarig för att hon valt att inte spara varenda krona men så har hon också sin hobby som jobb och möjligheten att styra när och hur mycket hon ska jobba. 

Så det handlar inte om att hänga ut andra utan snarare om att skydda dem och samtidigt ha tillgång till användbara måttstockar för privatekonomi. Jag har trots allt valt en alternativ livsstil och vill inte skylta med den i onödan. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag suttit i sällskap med någon som säger - snålhet är det värsta jag vet! och sedan rabblar upp exempel som enligt mig handlar om smart sparsamhet och inte snålhet. Och man orkar inte ta diskussionen om det en gång till med ytterligare en person. Man orkar inte förklara och försvara.  

Min dundertabbe

Det här med anonymitet har diskuterats många gånger. Personligen värnar jag mycket om att hålla bloggen privat för att kunna vara helt öppen och ärlig utan att begränsa mig. Jag tror att de flesta sparbloggare känner likadant eftersom pengar är en privatsak.

Av den anledningen blev fredagen en riktig rysare för mig. Vi har fått nya stationära jobbdatorer och det är ju trevligt på många sätt och vis. Eller det var det, tills jag behövde logga in på min privata mejl för att få tag på en uppgift. Jag använder mig av gmail och min e-postadress är helt enkelt förnamn.efternamn@gmail.com. Alltså ingenting att skämmas över. Om det inte vore för att jag av misstag råkade logga in på Google Chrome istället för min privata mejl... 

Jag skrev in gmail i sökfältet men av någon anledning tyckte den nya datorn att jag skulle logga in på Google istället och de där sketna inloggningssidorna ser ju exakt likadana ut! 

Och hur upptäckte jag det misstaget? Jo...*POFF* dök alla bokmärken från min hemdator upp på skärmen. På jobbet. Jag är ingen dataguru direkt så jag satt bara och stirrade häpet på skärmen utan att fatta ett smack. Trolleri? Jag klickade runt lite och javisst, all webbhistorik från min hemdator fanns där till allmän beskådan. Varenda webbadress jag besökt. Nu började jag bli lite kallsvettig. Inte för att det fanns något opassande eller stötande men ändå, jag såg min högt aktade integritet vinka ajöss och försvinna all världens väg. Jo just det, jag kanske ska nämna att datorerna är gemensamma för arbetslaget så det är inte personliga datorer och de kräver ingen personlig inloggning. Kan man sitta mer i klistret? Knappast va?

Som om detta inte vore illa nog klickade jag mig vidare till gmail, bara för att upptäcka att båda mina e-postadresser var synliga - med automatisk inloggning aktiverad. Både Snålcoachen och min privata mejl. Mysigt. Jag började givetvis med att inaktivera den automatiska inloggningen genom att ta bort bocken i den lilla rutan men nej, det gick inte. Varje gång jag öppnade webbläsaren var den förbannade bocken och lösenordet tillbaka. Paniken! 

Det tog mig en halv evighet och ungefär hundratusen svordomar att googla rätt på hur man loggar ut från Google och sopar igen alla spår. Skratta ni men jag dog nästan. Det var lagom kul kan jag meddela. Och jag bara vägrade att ringa vår datakille som annars är min livlina när det krånglar. Inte så länge hela mitt privata internetliv låg blottat. 

Okej, så efter febrilt sökande lyckades jag alltså koppla ifrån mitt google-konto, rensa webbhistoriken och ta bort alla mina bokmärken. Skrattade lite nervöst men nöjt. Allt såg ut som det skulle och avslutningsvis kom jag på att det var bäst att kolla mejlens inloggning igen. Men livet ska inte vara för enkelt, naturligtvis låg e-postadresserna kvar och skrattet fastnade i halsen. Det gick att ta bort den automatiska inloggningen men det gick inte att få bort mejladresserna och jag ville inte lämna Snålcoachens mejladress synlig. Till saken hör att det är olika versioner på hemdatorn och jobbdatorn. Allt ser annorlunda ut på jobbdatorn och då är det inte lika lätt att hitta var alla avancerade inställningar finns. 

När jag kom hem från jobbet väntade ytterligare en överraskning på mig. Jag loggade in på hemdatorn...och fick upp alla jobbets bokmärken på skärmen! Ha ha ha. Det är ett under att jag inte kastade ut datorn genom fönstret. 

Jag var helt mentalt slutkörd efter den här pärsen och bestämde mig för att aldrig mer logga in på gmail från någon delad dator. Aldrig. 

Behöver jag nämna att min man tyckte att det här var brutalt roligt?  Han låtsades naturligtvis visa medkänsla men jag såg att han hade fullt sjå att hålla sig från att bryta ut i världens gapskratt. 

Vem vill att chefen läser bloggen?

Många gånger har jag funderat på om jag ska hänga ut hela min ekonomi på bloggen. Dvs. hur mycket jag har i lån, lön, aktier, fonder och på sparkontot. Det är inte utan att jag blir frestad eftersom det är lättare att driva en sparblogg om man skriver hur mycket man faktiskt sparat. Många ekonomibloggare lägger upp sina tillgångar/skulder i olika sammanställningar för att visa att det går framåt och att allt slit och sparande ger resultat. 

De bloggar anonymt så det borde kännas tryggt. Men även om läsarna respekterar din anonymitet är det ingen garanti. Idag läste jag en blogg som fick mig att fundera. Bloggen tillhör en person som bloggat anonymt om både jobb och fritid. Absolut inga negativa omdömen eller skitsnack om arbetsplatsen men ändå, små detaljer i vardagen på jobbet. Men det visade sig att ledningen på arbetsplatsen hade gått in i den anställdes arbetsdator och hittat bloggen. Personen bakom bloggen bröt aldrig mot lojalitetsplikten eftersom det inte fanns några specifika detaljer om jobbet som gjorde att någon kunde gissa sig till vilken arbetsplats det gällde men kände sig såklart totalt blottad och utelämnad. Alla tankar, känslor och funderingar hade mist sitt skydd i form av anonymiteten. Små ynkliga detaljer om att man inte vill gå till jobbet på måndag morgon kan tolkas som kritik mot organisationen eller som att man inte bryr sig trots att man bara ville förtydliga att man haft en underbar helgledighet. 

Nu bloggar jag inte om mitt jobb och skulle heller inte komma på tanken att använda arbetsplatsens datorer till att blogga på. Det är inte heller det jag vill få fram. Det jag menar är att jag inte vill offentliggöra alla uppgifter om min ekonomi. Det ska aldrig kännas som en katastrof om någon i min närhet hittar min anonyma blogg. Det kan tyckas fånigt att det går bra att dela sitt inre men inte att visa saldot på sparkontot. Jag förstår det, men det senare skulle orsaka mycket onödigt skvaller och jag har ju valt att vara anonym av en anledning.