Det ordnar sig alltid

För en tid sedan lovade jag att återkomma med mina framtidsplaner. Det är ett svårt inlägg att skriva eftersom det såklart är omöjligt att säga något i det här läget som sjukskriven. Jag måste få energin tillbaka och få kropp och själ i balans igen. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet blad. 

Några saker vet jag, att gå tillbaka till samma situation som gjorde mig sjuk skulle inte fungera. Det skulle behövas betydligt lägre krav och det skulle de aldrig gå med. Arbetsplatsen måste ta sitt ansvar och hjälpa en tillbaka men de är inte intresserade och har inte ens hört av sig på sex månader. Jag vill i alla fall inte ha ett arbete där man kan bli så sjuk och inser att jag behöver ett helt nytt jobb där ingen jämför mina resultat med gamla prestationer. Men vem vill anställa någon med dimhjärna?

Jag har alltid strävat efter självständighet och föredrar att stå på egna ben ekonomiskt. Med det sagt förstår ni kanske att det är jobbigt att stå ut med känslan av att vara livegen. Att vara sjukskriven är absolut ingen trevlig tillvaro. Det tär på psyket och man är i händerna på utomstående som fattar beslut om ens liv. En väldigt ofri tillvaro och oerhört mycket jobbigare än att vara slav i jobbträsket. Att jobba är byte av tid mot pengar och vi får betalt för arbetstiden vilket känns fair enough. Så länge man jobbar kommer pengarna. Det är jättestor skillnad att leva på ersättning och att ha en lön. Jag kände mig osjälvständig som anställd, men det är ingenting mot att vara sjukskriven. Försäkringskassans handläggare måste man ständigt försöka övertyga och man får verkligen kämpa för sin rätt. Jag har ändå kommit lindrigt undan (tack och lov) men hört mycket om dem som nekas sjukersättning trots läkarintyg och förstår inte hur jag skulle orka vidare om det händer. 

Att strunta i sjukersättning - den tanken har faktiskt slagit mig. 

Jag skulle gärna hoppa över den, men det vore vansinne. Dels är jag beroende av pengarna och dels har jag betalat in en hel del skatt genom åren. Jag är en del av systemet och får ersättning som baseras på hur mycket jag bidragit med genom skatteinbetalningar. Det är en försäkring jag betalat för hela livet och då vore det också idiotiskt att inte ta emot den nu. 

Nu den senaste utbetalningen fick jag bara ersättning för tio dagar. Utan förklaring. Jag försökte ringa dem och satt i telefonkö ("du har för närvarande plats 135 i kön"). Det ordnade upp sig men jag får vänta på pengarna. Till skillnad mot när man arbetar och arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön på överenskommet datum. Ingen större grej kanske och vardag för de flesta i samma situation men jag längtar ut ur den här cirkusen. Jag skulle mycket, mycket hellre jobba. Men att gå till jobbet sjuk är inget att rekommendera. De kommer inte heller att vilja ha mig där, är man inte produktiv så är man inte värd något. 

Så just nu känns det rätt hopplöst.

Men jag tänker att något bra kommer av allt. Tryggare har jag aldrig känt mig när det är oroligt runt omkring. Jag har pengar på banken och vi är två om ekonomin. Det går inte att jämföra med alla gånger världen gungat till när jag var yngre. Har blivit uppsagd både från jobb och andrahandsboenden genom åren, blivit dumpad och varit så ledsen att jag inte vet hur jag skulle gå vidare och varje gång det körde ihop sig trodde man att det inte fanns någon lösning. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas annat än att allt löste sig ganska snabbt. Om jag utgår från mitt livs facit hittills: på något sätt ordnar det sig alltid.

Ett steg åt rätt håll

Många sjukdomar syns inte på utsidan och ni har säkert hört om människor som tröttnat på att folk kommenterar att de inte ser sjuka ut.  

- Du kan inte vara sjuk, du ser ju så fräsch ut!

- Men du verkar så pigg och glad...

- Du ser inte särskilt deprimerad ut.

Jag kan förstå hur upprörande det är men tyvärr hör jag inte till den skaran. Eller jo, en sidoparentes är att jag naturligtvis upplevt att någon enstaka person visat sig vara totalt oförstående och ifrågasatt min sjukskrivning men det är en annan sak. Det har snarare varit tvärtom, jag har haft tur i oturen att se sjuk ut. Det senaste året har jag inte direkt drunknat i komplimanger för mitt fräscha yttre. Istället verkade alla vilja påpeka att jag sett hängig och trött ut. Tja, inte mycket att uppröras över. Det är ju sant och ska jag säga det själv så såg jag förjävlig ut i vintras. Blek och hålögd med rejäla mörka ringar under ögonen. Håret var livlöst och matt. Jag var så sliten och trött. För att inte tala om hur svullen och plufsig jag såg ut. Vikten har varit ett kapitel för sig. En liten viktökning när jag slutade snusa och det var en kamp att försöka få bort kilona. Naturligtvis gick jag upp dem igen när jag blev sjukskriven. Inte så konstigt när alla vardagsaktiviteter försvann och jag inte längre rörde mig som tidigare. 

Jag har haft turen att ha samma läkare sedan jag blev sjukskriven (förutom vid ett tillfälle när hon inte var där) och under hela den här tiden har hon ihärdigt tjatat om två promenader om dagen, trettio minuter vardera. Hon kunde lika gärna ha bett mig bestiga Mount Everest, så avlägset kändes det. Till och med fint väder ger mig stresspåslag eftersom man förväntas orka göra saker och ha roligt så fort solen tittar fram. 

Men sedan hände någonting. Jag har orkat lite mer än vanligt och har varit lite mer aktiv. Det kommer fortfarande som en kraftig "baksmälla" efteråt men nu har jag i alla fall inte bara räknat minuterna tills jag ska få åka hem och vila. Som för ett par helger sedan när vi besökte våra vänner och jag insåg att jag, förutom en kort visit för fem månader sedan, inte varit hos dem på ett helt år. Till skillnad från min man som brukar träffa dem ungefär en gång i veckan. Men jag följer aldrig med. 

Även om jag fortfarande ser sliten ut tycker jag nog att jag ser lite mindre grågrön ut i nyllet. Alltid något. Och på det den glada överraskningen att jag kom i mina gamla shorts. Jag är nämligen betydligt mindre svullen också. Det har tagit nio månader att komma hit. Det är en ofattbart lång tid. Små steg men det går framåt. 

Jag är inte längre ensam hemma på dagarna. Barnen har gått från termin till sommarlov och jag tycker fortfarande att skolavslutningen är en av årets största dagar. Känslan man minns hela livet och glädjen att få återuppleva den genom barnen. När de drar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar jag alltid böla direkt. 

Nu är det sommar på riktigt! 

Pannbiffspytt hörrni!

Jag tänkte ägna en stund åt en liten uppdatering:

Först ut är bolånet. 

Äntligen är vi av med det bundna bolånet. Hurra vilken glädje, vilken lättnad! Under andra omständigheter hade man ju sabrerat en årgångsskumpa men nu nöjde vi oss med att festa loss på hämtpizza från lokala pizzerian (på så vis kunde även barnen fira). Det är lyx det med, för en sparfamilj. 

I pengar innebär det nya lånet lite mer än 1000 kr i månaden och den besparingen är verkligen inte att förakta. Förbättrad ekonomi utan att något i levnadsstandarden ändrats, LOVELY! 1000 kr är mycket pengar, särskilt om man jämför det med hur näst intill omöjligt det vore för mig att dra ner på hushållets - redan hårdbantade - vardagsutgifter med samma summa. Det enda smolket i bägaren är naturligtvis min sänkta inkomst. Drömmen hade varit att ha min lön och den här billigare boendekostnaden men nu är det som det är och tusen kronor är ändå tusen kronor. 

Ni kanske minns att jag amorterade minst 5000 kr månaden från 2014 och framåt? Under min sjukskrivningsperiod har det blivit omöjligt eftersom mitt totala sparande (dvs från min inkomst sjukpenningen, Inte hushållets totala sparande) ligger på ca 5000 kr i månaden. Det skulle betyda att jag inte fick en enda sparkrona över till investeringar. Men framför allt känns det onödigt nu då vi är så lågt belånade och fått ner vår boendekostnad genom nya räntan. Så jag har inte fortsatt föra över pengar till amortering och tänker ta de sista 30 000 kr som jag hann öronmärka och istället föra över dem till Avanza. Där gör de bättre nytta. Förutom det här har vi ändå vårt gamla amorteringsbelopp på 800 kr som får stå kvar som vanligt. 

Nästa grej är min sjukskrivning. 

Den är nu förlängd i ytterligare tre månader. Läget är fortfarande oförändrat och det tar tid att läka en sönderstressad kropp. Framför allt har jag fortfarande problem med koncentrationen och att minsta sak blir ett stort stressmoment. Det jag längtar mest efter är att kunna läsa en bok eller att se en film. Det är där det blir mest uppenbart att hjärnan faktiskt skadas. Jag försöker läsa tidningen men kommer bara ihåg rubriken (i bästa fall). Jag som alltid brukade hyllas för mitt "helt galna minne". En av mina starka sidor på jobbet, att jag hade nästan allt i huvudet. 

Det jag ville säga med det här är att det känns obehagligt när hjärnan förändras och att det inte är konstigt att man påverkas mycket av den här typen av sjukdom. Ni vet när man behöver tex kaffefilter och går till matbutiken för att köpa detta. Väl på plats kan man för sitt liv inte minnas vad det var man skulle köpa och kommer istället hem med något helt annat. Man skrattar åt det men det är ändå lite obehagligt att minnet kan bli alldeles blankt. När man då får sådana luckor hela tiden, gång på gång, i alla olika sammanhang är det lätt att tro att man börjar tappa det. Förståndet alltså. Det känns som att prova hur det är att vara 95 år gammal, med orkeslös kropp, sömnproblem och minnesstörningar. 

Jaja, sist men inte minst måste jag berätta om en lyckad middagsrätt. Naturligtvis försöker jag alltid använda alla rester för att slippa slänga något. Det blir oftast soppa eller gratäng om det blivit över lite av varje. Dessutom försöker jag variera användningsområden. Har man ätit panerad fisk med potatis en dag och fått fisk över känns det roligare att servera resterna på ett nytt sätt, tex i pitabröd. Nu äter vi ganska sällan panerad fisk men det är i alla fall ett exempel på hur vi gjort. Häromdagen hade vi pannbiffar och ett gäng kokta potatisar över och sådant är rätt trist att värma upp. Istället fräste jag finhackad charlottenlök och champinjoner i traktörpannan. Sedan skivade jag ner potatisen och biffarna och hällde över ett paket grädde (som jag blandat med en skvätt kalvfond och lite kryddor) och lät det puttra på svag värme i ett par minuter. Barnen vräkte i sig och sade att det var mycket godare än att äta pannbiffar på vanligt sätt och att vi hädanefter alltid måste göra så här i stället. 

Nu låter det som att vi lever på onyttig mat. I ett enda blogginlägg lyckas jag få med pizza, panerad fisk och grädde, haha. Naturligtvis är det inte så, vi kämpar på med våra broccolisoppor också men nu handlade det mer om att ta vara på rester och då behöver man oftast piffa till dem lite. För mig är det viktigt att varje måltid innehåller grönsaker och att vi äter varierat. På sistone har det blivit lite för mycket kyckling eftersom det är vad jag oftast fyndar i kort datum-hyllan. Eller iofs, ganska ofta ligger det riktigt dyrt kött där men jag anser att det fortfarande blir ett för högt pris även med 50% rabatt. Det jag föredrar att köp till halva priset är svensk kyckling i olika former, grytbitar och kryddstarka korvar som chorizo. Lätt att variera och göra bra middagar av. Kryddkorvar blir supergoda i korvgrytor som går att variera genom att använda olika rotfrukter eller bönor. Funkar till allt (pasta eller ris eller potatis). Sist låg det ett par påsar potatisgratäng där. Har ni sett dem? Det är färdigskivad potatis i gratängsås som man ska hälla upp och ställa in i ugnen. Utvecklingen går framåt måste jag säga... (i alla fall för dig som inte orkar skala och skiva ett par potatisar). Jag köpte inte, om ni undrar.

Men återigen, den gräddstuvade pannbiffspytten - en hit!

Några kronor in - några läsare ut?

Bästa spartipset för hushållskassan: sjuka barn.

Matkostnaden halverad. 

Extra utlägg: två paket glass.

Skämt åsido, här är det sjukstuga och båda barnen ligger. Den ena har en hosta som kan väcka döda och den andra är antingen magsjuk eller matförgiftad. Peppar peppar har vi vuxna klarat oss..än så länge. Jag vädrar, byter sängkläder och handdukar som besatt i ett försök att städa bort eländet. Tursamt nog har vi två toaletter så att den som är sugen på att kräkas håller sig till den ena och vi andra besöker den andra. Framför allt försöker vi skydda min man från att bli sjuk eftersom han är sårbar som småföretagare. Mina vilodagar har bytts till rollen som sjuksköterska med dygnet runt-jour. Jag gör inte annat än rusar från den ena sjukbädden till den andra. Men det är lyxigt ändå för jag slipper dåligt samvete vilket jag alltid fick när jag jobbade och visste att jag satte mina kollegor i skiten. 

Den senaste snackisen och något som tagit upp på flera av ekonomibloggarna är besöksjagande inlägg. Vad ska man säga? Det härliga är ju just att de flesta ekonomibloggar varit fria från sponsring och produkter. Jag fattar att man gärna vill dra in några kronor på sin blogg och det borde väl gälla särskilt den som vigt sitt liv åt pengar och sparande? Allt annat handlar ju om att hitta inkomstkällor eller kunna göra besparingar så egentligen är detta inte konstigt i sig. Om man dessutom är en sparare av den kalibern att man plockar upp en pantburk i diket så förstår man ännu mer vad dessa intäkter får för betydelse. De kan blogga och inte få betalt, eller blogga och få betalt. Det är ju trots allt pengar för något de hade gjort ändå. 

Apropå det här med pantburkar (nu tar vi ett litet sidospår) så har det blivit mitt nya sätt att räkna kronor. När jag slipper betala bussresan för att maskinen är ur funktion så motsvarar det 30 pantburkar! Det var gratisutdelning av en ny slags dricka igår, ordinarie styckpris 20 kr. Vi fick 2 st = 40 pantburkar. Det är så här man lär sig pengars värde, haha. 

Åter till ämnet, ber om ursäkt för att jag kom in på ett sidospår. 

Det är naturligtvis upp till var och en att välja reklam i bloggen eller att jaga tillfälliga klick. Just det här med att jaga klick har en väldigt negativ klang och det är väl kanske mest för att det lätt kan skada trovärdigheten. Personligen väljer jag konsekvent bort bloggar som är nedlusade med reklam. Det blir så jobbigt och plottrigt att läsa. Jag har bland annat lämnat ett par riktigt fina ekonomibloggar med underbara skribenter för att jag inte klarar av bloggportalen de valt. Kanske beror det på min övertrötta hjärna, att den inte kan koncentrera sig just nu. Jag vet inte faktiskt. Det kan också bero på att jag alltid uppskattat spar- och ekonomibloggar just för deras rena och enkla formspråk. Det är den personliga texten som gör bloggen. En frizon långt bort från samarbeten och annonsinlägg. 

Jag brukar varva läsandet av sparbloggar med både livsstilsbloggar och kändisbloggar. Kan låta lite märkligt men det är underhållning på samma sätt som att bläddra i en skvallertidning (som jag ju inte köper längre). Men med åren har det förändrats och blivit allt färre bloggar av den senare kategorin. Det är så mycket sponsrade inlägg och betalda samarbeten att jag helt tappar intresset att följa bloggarna. För att inte tala om all dold reklam som förekommer. All produktplacering. Och reklam för den egna produkten, när det finns en sådan. Bloggarna själva försvarar sig med att det ligger otroligt mycket jobb bakom en blogg och att de måste få betalt för den tid som de lägger ner på att förbereda texter och lägga in bilder osv. Att ingen vill jobba gratis. Jag säger inte emot, men de tappar mig som läsare i alla fall.  

Tyvärr gick utvecklingen i rask takt mot samma sak på Instagram. Det verkar bara gå ut på att marknadsföra produkter åt sina följare. En annan sak som nästan drev mig till bettskena var kommentarerna på kändisars instagram. Eller rättare sagt, alla frågor om allt som syns i bilden. Var har du köpt tröjan/byxorna/skorna/jackan/mössan? Eller varför inte vasen/soffan/tavlan/mattan/glasen/kattmatskålen/läppstiftet/hårborsten osv i all oändlighet. En bild - 100 frågor. Många frågor om färgkoden på väggfärger. Varför frågar man? Är det för att synas och hoppas på lite uppmärksamhet eller är man verkligen beredd att måla om hemma för att få ha samma väggfärg som någon B-kändis? 

Jo, jag kan förstå att man blir inspirerad och vill få tips. Jag fattar. Men det är inte mindre irriterande för det. Och jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som tröttnar och slutar följa när det saknas personligt innehåll. 

Det är inte utan att jag undrar vad nästa stora grej blir. Efter Instagram och Youtube. Vad kommer att komma? 

Hälsotillståndet

Nu har jag varit på återbesök hos läkaren. Jag blev sjukskriven...lite till. Fråga inte hur länge för det vet jag inte. Tyvärr kunde inte min vanliga läkare ta emot mig utan det blev en annan. En inhyrd läkare med så kraftig brytning att jag knappt hörde vad hon sade. Och till råga på allt pratade hon fort som en kulspruta. Jag förstod kanske en tredjedel, resten smattrade bara och jag hade inte en chans att bryta in och fråga något. Jag bara satt där, alldeles paff. Den där svadan som lät som ett annat språk och i princip noll dialog. Hon sade att hon skulle förlänga sjukskrivningen och när jag frågade hur länge missförstod hon frågan och sade att jag kommer att kunna se sjukintyget om jag loggar in på Försäkringskassan. Spännande. 

I övrigt går det trögt. Provsvaren visade ingenting onormalt så man kan utgå från att mitt hälsotillstånd är stressrelaterat. Jag har haft svårt att acceptera och ta till mig det eftersom det känns så långt ifrån mig. Det jag tycker är konstigt är att jag inte känner mig bättre. Absolut, den dagliga stressen över jobbet finns ju inte längre. Det innebär att en tyngd är lyft från mina axlar men jag känner mig inte bättre. Jag känner mig inte friskare. Om jag gör lite mer än vanligt kan jag bli helt utslagen resten av dagen och hela nästa dag också. Då menar jag saker som jag förut gjorde i farten, tvätta i tvättstugan eller gå på föräldramöte. Jag vänjer mig liksom inte vid att kroppen känns sjuk. Ni vet när man känner sig hängig och seg, den känslan man känner precis innan man blir sjuk och får feber. Så känner jag mig hela tiden, varje dag. 

Jag ska erkänna att jag haft fördomar om utmattningssyndrom och andra diagnoser som ger liknande symtom. Det är knappt jag vågar berätta hur jag tidigare tänkt att utbrändhet är ett påhitt och att folk bara borde ta en längre semester eller gå ner i arbetstid om de inte pallar att få ihop sina liv. Att det inte finns någon anledning att vara långtidssjukskriven om man inte är sjuk "på riktigt". Ja, inget jag är stolt över direkt. 

I hela mitt liv har jag varit en riktig arbetshäst som utan knot drar tunga lass och jobbar 60-timmars arbetsveckor. Det har aldrig känts tungt eller stressigt så att det har varit påfrestande och jag misstänker att klimatet på arbetsplatsen var det som knäckte mig till slut. Om jag bara hade förstått det lite tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Jag hade sökt andra jobb innan jag fick motorstopp mitt på vägen så att säga. Kanske hade jag tagit tjänstledigt eller en längre semester, något som hade kunnat förhindra det här. Jag kan tillägga att det är världens bästa arbetsplats på många sätt men med stora brister i arbetsmiljön. Alltså stor-stora brister. 

Nog om detta nu, men jag tänkte att någon kanske undrar hur det går för mig.

Förutom arbetskamraterna och kunderna är det lönen jag saknar mest. Vilket får mig att tänka på något jag skrivit om tidigare, det här att det kan bli svårt att stänga pengakranen. Att det är lätt att tänka "bara en månad till" när det närmar sig sparmålet. Mitt sparande sjönk som en sten från en dag till en annan. Jag försöker undvika att tänka på vilka summor jag hade kunnat spara under de här månaderna  - hälsan är viktigast, jag vet - för att inte bli mer frustrerad än vad jag redan är. Ibland tänker jag "åh, jag hade kunnat köpa det här och spara så här mycket" (ser högar med tusenlappar framför mig). För rent krasst är jag tillbaka där jag var när jag började hårdspara. Innan levde jag mitt slösaliv men sparade ungefär lika mycket som jag lyckas göra idag. Usch, vilken deprimerande tanke. På den tiden gick många tusenlappar till kläder, fika, nöjen, tidningar, böcker, smink och exklusiva hygienartiklar. Nu köper jag ingenting sådant men kan ändå inte lägga undan mer än vad jag gjorde då. Lite surt är det allt. 

Men det blir också den största drivkraften för att komma tillbaka och börja jobba igen. Givetvis vill jag bli frisk och fungera som alla andra men sparandet är det som motiverar mig mest.  Inte heller kan jag utvärdera hur det känns att "inte jobba" eftersom det här är så långt ifrån den arbetsbefriade frihet jag tänkt mig. Fri är den som är frisk. Jag har aldrig fått så lite gjort som nu och aldrig varit så osocial och tråkig. Det handlar inte om gnäll utan jag berättar för att förklara att det är allt annat än någon mysig ledighet. En del ringde ju i början och sade du som är ledig... Eller, en annan favorit: att du inte passar på att köpa träningskort nu. Har till och med fått höra att vi borde ha passat på att skaffa en hundvalp! Förvisso är jag inte rätt person att säga något med tanke på hur fördomsfull jag varit. 

Varit dubbelsjuk

Få saker låter så fel som att klaga på att man blivit sjuk när man redan är sjukskriven. 

Dubbelbingo liksom. Borde man egentligen inte få dubbel sjukpenning då också? (Skojade bara). 

Men jag måste ändå berätta. En vän behövde träffas och jag åkte hem till henne för att kunna umgås i lugn och ro. Hon har dessutom flyttat så jag var nyfiken på att få se den nya bostaden. Om sanningen ska fram så flyttade hon för ett bra tag sedan och det säger väl en del om hur dåligt mitt liv fungerat den senaste tiden. Så, äntligen - och bättre sent än aldrig. Jag förflyttade mig från en plats till en annan, från en soffa till en annan, och var glad att jag tagit tag i det. Det var balsam för själen. Vi lever i skilda världar men har ändå en fin relation som går långt bak i tiden. 

För mig är det också roligt att få lyssna när andra berättar om resor och utkörning av mat från restauranger. Sådant jag inte pysslar med. I det nämnda hushållet är pengarna nämligen i rörelse, det fylls på för att rinna ut och i samma takt fylls det på igen. Som för många hårt arbetande människor med framgång. Icke-snålisarna ni vet. Hennes intresse är att investera i bostäder, konst och designmöbler. Skillnaden är att hennes investeringar är synliga för alla med ett öga för design medan mitt gnetande med aktier sker helt i det tysta.

Nåväl, det var bara lite kringsnack till vad det egentligen skulle handla om. Nämligen den lilla souvenir jag fick med mig hem i form av ett virus. Väninnan har ett förtjusande litet barn men mindre förtjusande var att barnet nyligen haft magsjuka. Jag ska bespara er alla detaljer kring detta men det hade gått så pass många dagar att det borde varit riskfritt, ur smittosynpunkt. Men icke, två dagar senare var livet inte lika roligt för min del. Jag hör till dem som så att säga är immun mot den här typen av åkommor - i alla fall om man diskret talar i termer om Exit A och Exit B. Däremot numera tydligt att det inte gäller båda nödutgångar. Slut information. 

Jag är fortfarande alldeles matt och min kost består för tillfället av kokt ris. Igår kväll festade jag till det på en skiva vitt rostat bröd också. Den brödskivan kändes som rena festmåltiden kan jag meddela. Idag är första dagen jag känner mig återställd i övrigt men kommer att äta ris även idag. Men med en bit kokt kyckling. 

Och varför delger jag denna totalt ointressanta information till er? Ja inte är det för att fiska sympatier. Däremot för att berätta hur betalkortet legat oanvänt i väskan under de fyra senaste dagarna. Familjen kan säga vad de vill men jag leder helt klart listan på den som kostat minst. Och jag har varken handlat mat eller lagat mat. Tonåringen tillbringade helgen hos en kompis och de andra två klarade sig på sådant de grävde fram ur frysen. Det är skillnad det, mot när barnen blir sjuka och har långa önskelistor över vad de kan tänka sig att äta (oftast toppas listorna av olika glassorter och verkningslösa halstabletter). 

Ensamhelg

Jag har varit ensam hemma under helgen och trodde att jag skulle ta mig tid att blogga helt hysteriskt. En annan sak jag trodde var att jag skulle känna mig övergiven och ringa runt och tigga sällskap. Men det blev inget av med det, för jag flöt bara med och lät tiden gå. Jag höll mig själv sällskap helt enkelt och det var nog välbehövligt.

Det är en speciell grej att leva i en familj och så plötsligt få flera dagar helt för sig själv. 

Ni som inte har barn kanske inte kan föreställa er det här men som en liten inlevelseövning kan ni ju tänka på hur det skulle vara om någon ropade "mamma" till er i snitt 15 tusen gånger/dag. Alla meningar börjar för övrigt med ordet mamma, även om det bara är du och barnet hemma. Detta för att barn ska få in ordet så många gånger det bara är möjligt. Lite samma poängsystem som Snapchat kan jag tänka mig, ett mått på hur mycket det används. 

Som ytterligare övning kan ni samtidigt ha flera apparater på; musik, tv-spel och köksfläkten. Samtidigt som ni pratar i telefon och blir avbrutna med en minuts mellanrum. I vår fyrarummare är det sällan tyst och stilla. Det är mycket ljud från alla håll och kanter och hur underbart det än kan vara vill man prisa tystnaden. Barn tror dessutom att de håller på att dö av svält varannan timme så det är ett evighetshjul av stök.

De här tre dagarna har jag vilat mer än under hela sommaren. Ingen matlagning, ingen hund som behöver omvårdnad och så den här tystnaden som en silkeslen smekning i öronen. Börjar nästan fantisera om en egen liten lya där jag kan dra mig tillbaka en helg i månaden. Med vita soffor och tjocka och mjuka mattor där fötterna kan sjunka ner en decimeter. Det kanske blir mitt nya sparmål, hehe. 

Nu undrar ni givetvis vart jag tvingat iväg familjen, men de åkte faktiskt helt frivilligt. De gav sig av på en weekend-trip tillsammans med goda vänner. Händelsevis samma vänner som äger det sk lånehuset vi bor i på somrarna. De har ett hus till på andra sidan landet, uppe på en höjd med hänförande utsikt över Västerhavet. Det är naturligtvis rena drömmen att få åka dit och andas frisk havsluft. Men jag är inte mig själv, så jag orkar inte åka iväg på stora utflykter. Jag orkar inte ens åka någonstans tillsammans med min egen familj så ni kan ju föreställa er den energi som krävas för att orka resa tillsammans med ytterligare en familj som består av fem personer, två katter och en hund. Att dela på sig blev en bra lösning det också, de hade jättetrevligt och jag fick lugn och ro. 

Så jag vinkade alltså av familjen och ägnade mig sedan åt vila och rekreation. 

Jag lagade inte ens mat utan överlevde lite spartanskt på rester och gröt. Det låg ingen snåltanke alls bakom det torftiga matintaget, jag hade lika gärna kunnat plocka fram något ur frysen men varken ville eller orkade. Det här ledde till att jag inte behövde besöka någon matbutik förrän igår eftermiddag och då bara för att handla lite frukostmat åt den hemkommande familjen. Jag passade på att städa kylen medan de var borta och det blev uppenbart hur lite mat det fanns kvar i den. 

Jag kostade med andra ord inte en spänn i helgen (var inte petiga nu och påpeka att det kostar bara man andas, jag menar nya kostnader) men familjen kostade desto mer. Hyrbil, diverse vägkrogar och liknande drar upp månadsbudgeten men det får det vara värt.

Glad nyhet: Försäkringskassan har godkänt min sjukskrivning och börjat betala ut ersättning. Det första jag gjorde var naturligtvis att sätta undan hälften av pengarna på sparkontot. Ingenting kommer att ändra sig gällande sparandet, förutom att det blir mindre pengar att spara. Men principen är densamma, jag kommer fortfarande att spara så mycket jag bara kan och fortsätter kämpa för att hålla alla utgifter nere. Det är lika bra att jag nämner det igen: för mig är det ingen större omställning ekonomiskt - förutom att det blir så mycket mindre pengar till sparandet. Det jag menar är att jag inte behöver göra någon livsstilsändring för att det sinar i pengakranen. Det är annars väldigt vanligt när man förlorar så mycket inkomst, helt plötsligt måste vanor ändras och brytas. Som exempel kan jag nämna mina föräldralediga vänner som upplever det jobbigt att ha så mycket mindre pengar att röra sig med. De är vana vid att tjäna bra och ha en livsstil därefter. Till skillnad mot mig som njuter av att leva på existens minimum för att se investeringarna öka rejält. Ju mindre jag klarar mig på, desto mer tillfreds blir jag. 

Nu har jag tur att vi är två och att Nordnetmannen sent omsider vaknade till och började ägna betydande uppmärksamhet åt sitt ISK. Som ensamstående hade jag med nöd och näppe klarat att dra runt det nuvarande hushållet på min sjukpenning och då är jag redan extremt sparsam. Skänker en tanke till ensamstående föräldrar, att de klarar att ratta allt och det på så lite pengar. Vill skicka en massa kärlek till er! 

Stora shoppinginlägget - med BILDER

Dagarna rasslar på och jag fattar inte var tiden tar vägen. Jag har förvandlats till en pyjamastomte som tycker jag gjort ett gott dagsverke när jag plockat ur diskmaskinen. Och för er som undrar så ja, det är helt underbart. Precis vad jag behöver: en kravlös nolltillvaro där dagens enda utmaning är en stärkande skogspromenad med hunden. Hade det inte varit för honom hade jag väl fått blodpropp vid det här laget, av allt apatiskt soffliggande. 

Det är redan den 19 september och jag har varit sjukskriven i sex veckor. Det känns helt overkligt att det gått så lång tid. En sak som är konstig är att jag fortfarande inte fått kallelsen till min utredning (alla prover som ska tas m.m) men det kommer väl. Det går inte snabbt inom vården har man ju förstått. 

Det är en väldigt enkel tillvaro och jag önskar att jag skulle orka baka, göra storkok och lägga ner tid och omsorg på att städa i bortglömda hörn. Men det gör jag inte och jag har faktiskt börjat inse att det inte är någon mening att stressa upp sig över det. Det är bara att rycka på axlarna och leva i nuet. 

Men det går alltid att sätta lite guldkant på tillvaron!

Ni vet att jag vägrar ge upp det här med undersökningar. Det lönar sig trots allt i längden. Nuförtiden orkar jag inte sitta och harva mig fram genom sådana där långa 20 minuters undersökningar, särskilt inte om jag måste klicka i femtusen små, små jobbiga rutor. Jag klarar inte att koncentrera mig på sådant. Så om jag märker att det är för mycket för mig så stänger jag bara ner och raderar undersökningen från inkorgen. De korta, som inte är krävande, betar jag snabbt och vant av varje morgon när jag skickat barnen till skolan. Samtidigt som jag slötittar på Nyhetsmorgon och sörplar morgonkaffe.  

Lön för mödan blir det i alla fall, jag har fått flera paket förra veckan. Så i det här inlägget tänkte jag leka shoppingblogg och visa vad jag beställt! Jag har inte betalar en krona ur egen ficka utan allt är belöningar från undersökningar. Allt förutom det lilla diskstället har jag kunnat beställa genom elektroniska presentkort där man skriver in en rabattkod när man handlar. Diskstället valde jag i en poängshop. Jag känner mig dock lite blåst eftersom jag hade räknat ut att mina poäng skulle räcka till ytterligare en sak som jag ville ha, men det visade sig att det inte alls räcker med de poäng som själva varan kostade. De tog även 500 poäng i moms och 690 poäng i fraktkostnad (de är undersökningarnas Ryanair kan man säga...) så allt som allt blir det nästan lika mycket poäng för de dolda avgifterna som för själva prylen. Det var lite snopet att behöva rensa kundkorgen men jag tröstar mig med att det fortfarande är gratisgrejer. 

Ni som tycker det här är ett ytligt inlägg med onödiga saker får vänta ut andra och mer snålinriktade inlägg. Det kommer, det kommer. Jag har inga fler paket på väg nu. Ni andra förstår säkert att det är härligt att få en liten tröst i eländet. Lite vardagsglamour i böngrytorna. Var nämligen inne på Försäkringskassans sida och där har det inte hänt något sedan sist. Troligtvis får jag inga pengar alls den 27e utan får sälja mina nyligen hämtade ljuslyktor på Tradera. Strunt samma, nu ska jag bragga med mina nya onödiga prylar.

Hårvårdsprodukter för att det är en ren förbrukningsvara och att det blev just dessa berodde på kampanjpriset. 

Tvål för att den är så onödigt dyr och exklusiv och doftar så sanslöst gott.
Vips vups blev det lite femstjärnigt hotell i badrummet.  

Här är det lilla diskstället som jag suktat efter en längre tid. Praktiskt och smart för diskborsten, disktrasan och disksvampen. Så att de inte ligger i diskhon och blir äckliga i förtid.
Med barn i skolåldern hittar man alltid disktrasan i diskhon, under uthällda gamla matrester.

Ljuslykta 3-pack från Skultuna.
För att byta ut några gamla omoderna ljuslyktor som jag inte orkar se en höst till.

Spegel, spegel på väggen där...

Kan ni tänka er den dag då det inte behövs köpas någonting till hemmet? 

När allt är struket på listan och ingenting mer behövs. Och nu menar jag inte inköpslistan i köket där alla förbrukningsvaror går åt på löpande band. Jag menar den där andra listan, den med sällanköpsvaror. Jag vill ha det minimalistiskt och rena ytor men det finns ett antal standardsaker som saknas. I vår iver att inte samla på oss plotter blir det istället att vi inte har en del av de saker som de flesta har hemma. Eller så har vi bara en av varje och om den skulle gå sönder står vi alltså utan. Vi var utan skohorn i över ett års tid, bara för att nämna något. Nu har vi ett plastigt fult från Ikea, kostar en tia, trots att jag egentligen vill ha ett i rostfritt stål som jag spanat in från Svenssons. Men sådant står på en annan lista, önskelistan.

Kanske bäst att tillägga att jag alltid varit lite sådan, det är inte alls direkt kopplat till mitt sparande utan handlar bara om min motvilja att lägga på hög. Jag h a t a r plotter. Helst vill jag bara ha det allra, allra nödvändigaste. Problemet med det är att det alltid finns något man upptäcker att man saknar. Och nu menar jag inte en slagborr som man drar fram kanske en gång vartannat år utan vardagssaker som brukar ingå i ett hushåll. Och det lilla plotter som får finnas måste vara myssaker som påkostade doftljus och liknande. Sådant som personer som jag brukar få i present (perfekt!). 

Men vissa saker är som sagt självklarheter. Tonåringens rum var ett av de rum som målades om i somras och därinne fanns vår enda helfigursspegel. Inte för att vi tycker att vi är ovanligt fula och undviker att spegla oss utan just för att det känns onödigt med flera saker av samma sak. Han har rummet närmast ytterdörren också, så det var enkelt att bara kila in där om man ville kolla helheten innan man gick hemifrån. 

Sonen ville gärna ha kvar spegeln i sitt rum men när vi lyfte ner den från väggen upptäckte vi att den färgat av sig!  Där spegeln suttit var det fullt av fula svarta märken. Tänk er paniken om man hade lyft ner den av annan anledning än för att man bokat en målare. Den fina silverskimrande tapeten bakom var helt förstörd. Spegeln hade en ram i något slags fuskskinn och den hade färgat av sig. Jag tänkte att det skulle räcka att rengöra hela spegeln och att jag sedan kunde sätta små möbeltassar på baksidan och luta den mot väggen. Istället för att hänga upp den, så slipper jag göra hål i den nymålade väggen också. 

SIDOSPÅR: vi har inte satt tillbaka en enda sak på väggarna förutom i hallen, just för att vi inte klarat att göra hål i väggarna. Vi känner att vi måste vara helt säkra så att vi inte ångrar oss och känner åh nej...varför satte vi den där? Den skulle passa mycket bättre här borta!

Tillbaka till spegeln: först försökte jag dammtorka av den med en dammtrasa och då smulade det jättemycket om fuskskinnet och när jag vände på den blev jag alldeles svart och kladdigt om händerna. Som om den läckte färg. Då gav vi upp och bar ner den i soprummet. Aldrig i livet att jag tar risken och lutar den mot en -svindyr - nymålad vägg. Jag förstår inte vad som hänt, den har bara suttit på väggen och aldrig varit i kontakt med fukt eller väta. Så jag vågar inte gissa vad det där svarta kladdet var för något. Och nu saknar vi alltså en helfigursspegel. Den som lider mest utav detta är tonåringen, haha. Jag tänkte köpa en ny på Ikea och frågade min kompis inredaren om hon kunde ställa upp och köpa en spegel. Hon åker ändå dit titt som tätt i jobbet och jag känner att jag inte alls orkar springa runt och trängas på Ikea i mitt sjukliga tillstånd. Men hon föreslog Mio för att hon ändå skulle dit. Det här var för ett par veckor sedan och hon hade planerat att åka dit förrförra veckan.

Lustigt nog blev ärendet framflyttat och lustigt nog hann det komma en Mio-katalog i brevlådan under tiden. Jag brukar bara kasta dem men nu öppnade jag den för att vi pratat om Mio. Och vad låg där om inte en värdecheck?! Handla för 600 kr och få 300 kr i rabatt. Vet ni hur nära det var att jag missade det? Det hugger till i mitt sparhjärta bara jag tänker på det. Så nu gäller det bara att komma iväg innan erbjudandet går ut, om cirka två veckor.

Nu över till något annat. Senare idag ska jag, hör och häpna, följa med på en grej. 

En av barnens kusiner fyller år och vi är bjudna på middag. Man märker att man inte är i form när man tycker det är jobbigt att åka hem till folk som bor tjugo minuter bort, sitta där ett par timmar och sedan åka raka spåret hem igen. Helst hade jag bara velat stanna hemma men jag har inte träffat någon i släkten sedan jag gick på semester i början av sommaren så jag har låtit mig övertalas. Jag kan tänka mig att några av er tänker att det är just det här som är problemet, att man måste lära sig säga nej och inte ta på sig saker. Jag vet allt det där men jag känner också att jag behöver komma utanför de här väggarna ett par timmar. Se något annat och normalisera tillvaron för mina barn, åtminstone för en kväll. Och hellre där än att folk får för sig att komma hit. Jag blir handlingsförlamad vid blotta tanken på att ha gäster. Ni vet allt städ, trix och fix. Även om man bara bjuder någon på fika så är det en radda saker att tänka på. Så jag planerar att följa med. Min man har köpt presenten (och fått den inslagen) till födelsedagsbarnet så jag behöver bara tänka på att klä på mig själv och följa med. Tänk att det skulle behövas en sjukskrivning för att nå dit, hehe. Jag har nog köpt  95% av alla presenter i den här familjen sedan 1998. Men nu blir det andra bullar och inget ont som inte har något gott med sig osv.

Hur som helst, kan nog vara nyttigt att förflytta sig lite. Största faran med sjukskrivningen är avsaknaden av rutiner. Jag kämpar verkligen med att kliva upp samtidigt som barnen på morgnarna, duscha och klä på mig och sedan hålla mig i köket eller vardagsrummet. Det är så frestande att bara ligga kvar i sängen hela dagen. Vilken antingen eller-människa jag är alltså. Inga medelvägar här inte, antingen hundra projekt på en gång och inte en lugn sekund eller så vill jag bara ligga i sängen och kolla på Youtube medan jag mumsar rostade mackor med sylt. 

Fyllehund

Idag har vi varit på höftledsröntgen med vår hund och djur sederas eftersom de måste ligga helt stilla medan de röntgas. Jag misstänker att de kanske dubblade dosen för vår sprattliga hund som avskyr sjukhus lika mycket som sin matte. För det verkar som det går att jämställa med en rejäl praktfylla. Alltså, stackars vovven. Han har varit rejält groggy sedan han kom hem. Först vinglade han omkring med frånvarande blick. Pep lite hjälplöst innan han däckade och ligger fortfarande helt utslagen och sover ruset av sig. 

Men kan tänka sig att man skulle skratta åt det för att det ser dråpligt ut men istället blir man faktiskt orolig. Eller, jag blir orolig i alla fall och började direkt googla om det är normalt att vara kraftigt påverkad så många timmar efter uppvaket. Tydligen varierar det från hund till hund hur länge det sitter i. Någonstans läste jag att de slappnar av när de kommer hem och känner igen sig och att det är en förklaring till att de sover så djupt. Och även om de fått uppvakningsmedel har de fortfarande det lugnande medlet kvar i kroppen. 

Tyvärr är jag världens hönsmamma och blir alltid lika stressad av sjukdomar och hälsotillstånd. Rädsla är inte alltid rationell och det här är tveklöst min största neuros. 

Med risk för att framstå som en riktig koko dingdong och tappa de flesta läsare för att jag berättar den här typen av historier så kan jag berätta en liten anekdot som visar vad det handlar om. När sonen var fem år fick han en cysta på halsen. Tack och lov ofarlig men den måste ändå avlägsnas under operation och narkos. Jag var -naturligtvis- utom mig av oro men sade inte ett ord om det under läkarbesöken utan spelade stencool och låtsades att en operation var en jättebra idé.

När jag berättar det här för någon så är det ungefär här de vill avbryta mig och jag vet exakt vad det är de vill säga. Jag vet nämligen redan allt det där om rutiningrepp och blabla. Men det är min son och de ska skära i hans hals. Då struntar jag liksom i om de redan skurit i tre miljoner andra halsar och tycker att de kan det där i sömnen. Jag tänker att något skulle kunna gå fel, just den här gången. Kirurgen skulle kunna råka nysa okontrollerat just när hon håller sin supervassa skalpell mot mitt barns hals.  

När operationsdagen närmade sig så jag ringde helt enkelt upp och bokade artigt av tiden. Ungefär som när man kommer på att tiden man bokat hos frisören inte alls passar. 

- Hej. Jo, jag har bestämt mig för att vi inte ska operera sonen så vi kommer inte och ni kan ge tiden åt någon annan istället. Hejdårå. Nu uttryckte jag det inte riktigt så men andemeningen var densamma. - Eh, jaha okej sade hon som tog emot samtalet. 

Nästa morgon när jag var på väg till jobbet ringde det i mobilen. Då hade jag en arg kirurg i andra änden av tråden. Hon läxade upp mig rejält och dundrade på utan några rosa filter - Så här ligger det till, vi ska operera som planerat och ser gärna att barnets pappa är den som närvarar under sjukhusvistelsen. Det sista vi behöver är en hysterisk mamma att ta hand om. Gör ditt barn en tjänst och följ inte med, för din son behöver ha en lugn och trygg förälder med sig. 

Det kan låta konstigt men jag är så tacksam för att hon ringde det där samtalet. Det är exakt vad jag behöver när jag inte är vuxen situationen. Någon som kliver in och tar över. Som inger trygghet och förtroende. Allt gick bra den gången och det var tur att jag inte var med eftersom till och med min man, som är lugnet själv i alla situationer, upplevde ett visst obehag av att se det lilla barnet sövas.

Nåväl, den här gången är det hunden som är patient och jag kommer inte att kunna slappna av innan han är sig själv igen. 

En sådan här röntgen kostar 1800 kr men redan när vi tingade en valp berättade uppfödaren att hon alltid betalar tillbaka 1000 kr av köpesumman när man skickar röntgenresultatet till henne. För att fortsätta på ett tema (ekonomi) fick vi skjuts dit och hem av goda vänner som också har hund och är insatta i den här typen av sjuktransport. Nu gör vi kväll här och hoppas att hunden kvicknar till snart så att jag får sova i natt.  

En bra och en dålig sak

Vi börjar med den dåliga nyheten: i måndags blev jag tvungen att gå hem från jobbet på grund av migrän. Till saken hör att jag inte har migrän eller rättare sagt, hade i alla fall aldrig haft det tidigare. Aldrig någonsin. Inte heller brukar jag besväras av vanlig huvudvärk. Och senast jag var hemma sjuk från jobbet var 6 år sedan. Japp, true story. Jag är liksom aldrig sjuk och det här med karensdag och sjukpenning är inte riktigt min grej. 

Med det sagt - tillbaka till måndagen. 

Jag drabbades alltså av den här sprängande huvudvärken som eskalerade och snabbt blev olidlig. Jag är egentligen inte förvånad, det har varit en del press på jobbet och den psykiska belastningen har ökat enormt. Ni känner ju till en del men långt ifrån allt. Det har inte varit någon rolig jobbhöst och med tanke på det är det väl inte så konstigt att stress kan utlösa sjukdom. Jag är expert på att trycka undan jobbiga känslor, och stress, så länge det bara går.

Jag blev hemskickad och värken från helvetet slog till när jag kom ut i dagsljuset. Varje fotsteg kändes som om det klöv skallen mitt itu. Jag fattar fortfarande inte att jag lyckades ta mig hem. Alla som haft migrän vet vad jag menar. Jag som inte visste blev helt chockad och framför allt hade jag ingen aning om hur överjävligt det är. Jag känner med alla som lider av återkommande migränanfall. Hur klarar de av det? Jag stapplade hem och blev sedan liggandes i nästan ett dygn. Min enda önskan var att jag skulle kunna slita loss huvudet från kroppen. Det var på riktigt bland det mest smärtsamma jag varit med om och då har jag ändå både haft njursten och fött barn. Det var som om någon borrade mig rakt i huvudet, timme efter timme. Det läskiga var att jag seriöst övervägde att åka in till akuten men att jag inte ens klarade av att forma en vettig tanke om hur jag skulle kunna ta mig dit. Det enda som hjälpte var att ligga blickstilla med huvudet lutande i ett visst läge och tro mig, då gör man ingenting som ändrar det läget. Jag ska inte gnälla mer om det men det var en fruktansvärd upplevelse och min stora rädsla är att jag ska få migrän någon mer gång. Ett dygn försvann då jag inte fungerade. Jag kunde inte vara uppe på benen och jag kunde varken läsa eller titta på teve. Försökte sova bort tiden och jag kommer aldrig att glömma den befriande lättnaden när det var över och jag kunde resa mig igen. 

Dessutom gör jag inte direkt kullerbyttor av glädje över förlorad inkomst. Skit också.

Men det för oss vidare till det som är den goda nyheten. Förra veckan blev jag tillfrågad om att vara med i en community på nätet där jag ska diskutera och delta i aktiviteter under fyra veckors tid. Det utgår ingen fast ersättning, istället belönas man utifrån insats eller om man tillfört något extra i någon diskussion. Varje vecka delas presentkort ut till ett värde av 200 kr och 500 kr. Idag plingade det till i inboxen och det visade sig att jag redan fått presentkort på sammanlagt 700 kr! Vet ni hur glad jag blev när jag såg det? Jätteglad! Som ett litet tröstpris. 

Idag har jag bara vilat och gjort lite hushållssysslor som blev eftersatta under sjukdygnet. Det var inte direkt någon i familjen som tordes dra igång dammsugaren när jag låg och kved om aktiv dödshjälp i sovrummet. Jag tvättade och städade och varvade detta med ett par stärkande skogspromenader med vovven. Imorgon är det business as usual. Det fåniga är att jag nästan är lite nervös för att gå till jobbet efter det som hänt. Som om en ny migränattack skulle lura bakom skrivbordet, redo att hoppa på mig när jag kommer på morgonen. Jättelöjligt verkligen och naturligtvis inte realistiskt men jag är fortfarande inte riktigt mig själv.