Valsnack

Det är Almedalsvecka och min granne och tillika vän har åkt dit medan semesterslöfockar som jag ägnar tiden åt annat än politik. Däremot har jag faktiskt slösat lite tid i hängmattan åt att kolla in SvD näringslivs "Valsnack". I avsnitt 5 har Katarina Hugo en pratstund med Louise Andrén Meiton om hur den låga inflationen borde påverka valrörelsen. Slölyssnade men vaknade till när den här märkliga dialogen utspelade sig:

 – Däremot är det inte så många som vågar prata direkt mot hushållen. Förutom att Anders Borg lite har öppnat för amorteringskrav, att det kan komma.

 – Vilken tolkning gör du då? Varför är det så tyst? Väljarna vill ju veta, säger Katarina Hugo

 – En intressant teori jag har hört är att det är Sverigedemokraterna som spökar. De etablerade partierna är så rädda att göra någonting som skulle få väljarna arga, att det då är lättare att inte prata om saken ens än att riskera att säga fastighetsskatt, ändrade ränteavdrag, försämrade villkor för hushållen och då riskera att väljarna blir arga och tar steget över och röstar på Sverigedemokraterna.

Det låter lite väl långsökt i mina öron. Jag ställer mig tveksam till att Sverigedemokraterna vinner några röster av den anledningen men nu är det här inte tänkt att bli något politiskt inlägg eftersom bloggen inte tar ställning i några frågor. Så varför tar jag upp detta? Jo för att de ovan nämnda saker påverkar hushållen. Amorteringstvång och ändrade ränteavdrag kan slå hårt mot högbelånade och de flesta är nog inte intresserade av att lånefesten dämpas. Det är trots allt intressant att det är valfritt att amortera och det borde vara självklart att vilja betala av sina lån. Istället ser jag en del vänner och bekanta utnyttja övervärdet i bostaden för dyra Thailandsresor och bilköp. Ett mycket lätt sätt att ta hyfsat stora lån som man inte behöver betala tillbaka. Eller som en vän uttryckte det "Jag är ju ändå inte skuldfri så vad spelar hundra tusen hit eller dit för roll om man redan har lån på flera miljoner?" 

Länk till klippet: http://www.svd.se/naringsliv/svep-valsnack_3607946.svd?sidan=9

Ständigt dessa pensionsval

Min man fick brev från sin bank angående sin pensionsförsäkring. Banken har anpassat sina villkor för pensionsförsäkringar efter skattelagstiftningen så att kapitalet går att ta ut direkt istället för att betalas ut som pension under minst fem år. Oavsett om han tar ut kapitalet nu eller som pension får han betala inkomstskatt på beloppet och det tillkommer inga avgifter för att avsluta försäkringen. 

Givetvis kontaktade han sitt bankkontor för att dubbelkolla uppgifterna, vilket kan vara klokt idag när försök till bedrägeri ökar stadigt. Och jodå, erbjudandet är korrekt. Det är bara att plocka ut kosingen och göra vad man vill med den. Nu handlar det inte om sådana belopp att man kan casha upp för en specialdesignad Lamborghini men ändå, det är pengar som motsvarar ett antal månadslöner. Maken har bestämt sig för att ta ut det blygsamma beloppet och investera dem vidare på egen hand istället. Varenda krona är fortfarande tänkt att dryga ut kattmatsburkarna när lönen slutar trilla in. 

Beslutet är redan fattat men jag vill ändå använda er som bollplank. Har han fattat det smartaste alternativet eller hade ni låtit dem stå kvar och tagit ut dem först på ålderns höst? En annan sak jag undrar är om ni andra fått liknande erbjudanden? Jag har nämligen inte fått motsvarande erbjudande från min bank där jag har en snarlik pensionsförsäkring.

Dessutom är frågan hur pengarna ska investeras. Även om jag inte är ute efter finansiell rådgivning kring placeringar vore det kul att se hur ni hade resonerat. Så ni behöver inte se det som regelrätta placeringsråd utan mer tankar i stort. Det är trots allt mer än tjugo år kvar tills pengarna är tänkta att användas. 

Mathelg gör hål i plånboken

Min man och vår yngsta son är riktiga livsnjutare och de är fullständigt besatta av stora mathelger. Trots att båda två har alldeles för lågt BMI förvandlas de till Edward Blom och det är ingen hejd på vad de vill hitta på i köket. De planerar menyn noga och har svårt att välja bort några favoriter. Med andra ord rena mardrömmen för en ambitiös hårdsparare. Jag lyckades ändå bromsa det hela till en nästan normal nivå och midsommarhelgen kostade oss i runda slängar en tusenlapp. Då lagade vi all mat själva förutom ett par burkar inlagd sill och en bit västerbottenpaj (på grund av tidsbrist) från vår lokala fisk & deli. Vår yngsta son älskar matlagning och svängde världsvant ihop en skagen medan min man bakade en chokladtårta med björnbär och jordgubbar. Tårtan blev för övrigt höjdpunkten på helgen. 

Det positiva var att det blev mycket rester över från helgens festligheter som går att använda till både brunch och middag imorgon. Nästa vecka är min mans sista jobbvecka och då passar vi på att köra budgetmat inför den gemensamma ledigheten. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen...

Hundvalpen lyckades få tag på mina läsglasögon och jag tog honom på bar gärning lyckligt tuggandes på den nya tuggleksaken! Dessa glasögon kostade en ansenlig summa pengar när jag köpte dem hos Synsam för drygt ett år sedan. De går fortfarande att använda men har nu skeva och vinda skalmar fulla med bitmärken. Som tur är ingick en extra försäkring när jag köpte dem så vi får väl se om de håller vad de lovat. Jag hade lite hjärtklappning när jag först inte hittade kvittot och var orolig att garantitiden skulle ha hunnit gått ut men den gäller i tre veckor till (!). Kan meddela att vi nu placerar allt vi inte vill ha söndertuggat ur hundens räckvidd. 

Att må bra är också lyx

Nu under semestern har jag funderat mycket över vad jag vill hinna med under min ledighet. Samtidigt började jag tänka på vad som gör mig lycklig. Jag märker att den frågan har fått ett större utrymme nu när jag sparar som jag gör och blivit duktigare på att uppskatta små glädjeämnen. Ska jag leva snålt en bra tid framöver är det bra om jag har koll på vad jag värdesätter mest. Jag tänkte försöka banta ner de tankarna till något hyfsat begripligt och hoppas kunna förmedla vad jag menar. 

Vad är viktiga värden i livet?

Alltså, om jag bortser från självklara saker som hälsa, kärlek, nära relationer, inkomst och tak över huvudet och fokuserar på övriga faktorer. Vad behöver vi för att må bra och bli lyckliga? Jag behövde inte fundera många sekunder för att skriva ner tio saker. 

Här är listan som gör mig lycklig:

Riktigt gott kaffe.

Vår och sommar.

Att tillbringa tid vid sjöar och hav.

Att ha ordning och reda (nystädat)

Att ha husdjur (det här rimmar illa med punkten ovanför, jag vet...)

En trave olästa böcker som väntar på att bli lästa.

Bada badkar.

Lyssna på musik.

Krypa ner i nytvättade lakan.

Att slippa oroa mig för pengar.

Som ni ser har jag inte tagit med kärlek, familj och vänner eftersom tanken med listan är att jag inte ska behöva skriva dessa självklarheter. Följaktligen finns inte "härliga middagar med kära vänner" eller "höra barnen skratta" med trots att det naturligtvis är riktiga lyckobringare. 

Jag har inte heller listat vrålläckert hus med stor sjötomt eller exklusiva diamantsmycken även om jag är övertygad om att de skulle skänka mig både glädje och en viss tillfredsställelse. Jag antar att detta beror på min övertygelse om att ägodelar skänker oss lycka mestadels på grund av den bekräftelse vi får från omgivningen medan saker som inte är förknippade med det materiella överflödet ger välbefinnande på en annan nivå. Förutom detta är det viktigt att ta hänsyn till habitueringseffekten, dvs att vi vänjer oss vid materiella saker i vår närhet. Var jag lyckligare när jag köpte märkeskläder och dyra handväskor? Tveksamt. Jag var nöjd med mina köp men kan inte påstå att sakerna i sig gjorde mig lyckligare. Jag gillar vackra saker och tycker om att äga dem men det innebär inte att de får mig att må bättre. Jag tänker aldrig "Åh, vilken upplevelse det var att dra kortet inne på Guccibutiken!" men det finns många barfotapromenader på sandstränder som jag alltid kommer att minnas med salighet. Det må låta klichéartat och flummigt men det finns en sanning i det.

Så, listan är viktig för mitt välbefinnande och den intressanta slutsats man kan dra är att den inte är inkomstrelaterad i någon större omfattning. Det skulle vara den sista punkten då, men nio av tio punkter är fullt överkomliga även för den med blygsam ekonomi. 

Vad mår ni bra av?

Coop tar bort återbäringen

Den 1 Juli tar Coop bort all återbäring och ersätter den med ett poängsystem. Istället för pengar tillbaka på kortet kommer medlemmar att få rabatter på bland annat hotell och flygresor. Högre poäng för ekologiska eller miljövänliga produkter utlovas - för rabatt på flygresor?! Jag undrar vad alla miljövänner säger om det? 

Jag kan förstå att de måste slopa sitt nuvarande återbäringssystem eftersom det inte är lönsamt men tycker att personliga erbjudanden låter snålt. Varför inte göra som Ica och ge bonus, rabatter och förmåner i butikerna? Personligen är jag emot lojalitetssystem som inte belönar mig med valmöjligheter. Jag är inte intresserad av billigare inträde på nöjesparker eller hotellnätter till förmånligare priser utan föredrar att kunna utnyttja min bonus på valfria varor i butik.

Där jag bor finns Ica och Willys inom ungefär samma gångavstånd. Någon Coop finns inte och för ett år sedan man lade ner den Coop Konsum som låg ett par kilometer bort så det nya systemet spelar ingen större roll för mig, även om jag brukar använda Medmera-kortet på en del andra inköpsställen. 

Vi får en bonuscheck från Ica en gång i månaden och jag är nöjd med att kunna använda checkarna som betalningsmedel. Däremot anser jag att bonusen borde sättas in direkt på kortet istället för att Ica fortsätter att skicka ut dessa omoderna premiecheckar i pappersform.

Ni som inte varit med från början kan läsa om varför jag valde att avsluta mitt medlemskap i H&M Club: http://spardiet.blogspot.se/2014/02/h-gor-bort-sig.html

Finns det några Coopkunder bland mina läsare? Vad tycker ni om det nya poängsystemet, blir det hiss eller diss? 

Semesterstart!

Den senaste veckan har bjudit på en del utgifter. Bland annat klippte jag mig igår, till en kostnad av 390 kr. Dessutom föll jag för frestelsen att köpa schampo och balsam eftersom salongen hade en mängd produkter till halva priset. Jag kom ut från frisören 689 kr fattigare. Mitt hår slits lätt och jag vill skydda det mot solen så eftersom detta var mitt första avsteg på sex månader har jag faktiskt inte alltför dåligt samvete. Det kan fortfarande - med en del självövertalning - räknas som ett nödvändigt köp. Under tiden jag satt hos frisören smet min man och medföljande barn in på världens mest kända snabbmatskedja och gjorde obekymrat av med en hundring på skräpmat. Dessutom har vi fyllt på kylen med extra mycket mat eftersom vi är tre personer som är hemma på heltid nu. 

När det gäller kläder för sommaren så har jag dammat av det som redan låg i garderoben och inte köpt ett endaste litet plagg. Som ni kanske noterat råder det en trend just nu med djurprint (det är tydligen helt otänkbart att använda det svenska ordet tryck?). Gärna pyjamasliknande byxor med leopard-, tiger- eller zebramönster. Tur i oturen att jag inte gillar dessa djurmönster något vidare så den trenden kändes lätt att hoppa över. Jag kan bara inte låta bli att associera leopardmönstrade kläder med sönderopererade Hollywoodtanter i övre medelåldern. 

Jag var hemma hos en tjejkompis igår kväll och hon hade redan packat inför en semesterresa nästa vecka. Hon visade glatt upp sina senaste shoppingfynd som hon hade packat ner. Jag räknade två par shorts, en kjol, ett par tunna leopardbyxor, tre tunikor och ett tiotal toppar. Allt nyinköpt, direkt från klädpåse till resväskan. Eftersom jag numera är en snåljåp satt jag bara och gapade över mängden plagg. En intressant självinsikt eftersom jag för bara ett år sedan lätt hade jämfört klädhögen med mina egna shoppingfynd utan större skillnader. 

Resandet har börjat i vår omgivning men vi stannar hemma i sommar. Eftersom vi har den lilla valpen är det ingen som ifrågasatt vårt beslut och vi gör inte heller någon större grej av det. I vår bekantskapskrets märker vi inte av någon hemmatrend, folk reser som aldrig förr och vi kommer att få tajma in vårt sociala liv efter hur de är hemma mellan resmålen. Men det är självvalt och i familjen är vi nöjda med vårt beslut, inklusive barnen som nästan verkar föredra att ha sina kompisar att hänga med framför att åka iväg någonstans med sina föräldrar. Däremot planerar vi att en av oss föräldrar ska åka iväg 2-3 dagar med ett barn i taget för att komma bort hemifrån och ge dem lite värdefull egentid. Vi har bett barnen komma med önskemål och det ska bli spännande att se vad de vill göra när de får välja själva. 

Vem vill att chefen läser bloggen?

Många gånger har jag funderat på om jag ska hänga ut hela min ekonomi på bloggen. Dvs. hur mycket jag har i lån, lön, aktier, fonder och på sparkontot. Det är inte utan att jag blir frestad eftersom det är lättare att driva en sparblogg om man skriver hur mycket man faktiskt sparat. Många ekonomibloggare lägger upp sina tillgångar/skulder i olika sammanställningar för att visa att det går framåt och att allt slit och sparande ger resultat. 

De bloggar anonymt så det borde kännas tryggt. Men även om läsarna respekterar din anonymitet är det ingen garanti. Idag läste jag en blogg som fick mig att fundera. Bloggen tillhör en person som bloggat anonymt om både jobb och fritid. Absolut inga negativa omdömen eller skitsnack om arbetsplatsen men ändå, små detaljer i vardagen på jobbet. Men det visade sig att ledningen på arbetsplatsen hade gått in i den anställdes arbetsdator och hittat bloggen. Personen bakom bloggen bröt aldrig mot lojalitetsplikten eftersom det inte fanns några specifika detaljer om jobbet som gjorde att någon kunde gissa sig till vilken arbetsplats det gällde men kände sig såklart totalt blottad och utelämnad. Alla tankar, känslor och funderingar hade mist sitt skydd i form av anonymiteten. Små ynkliga detaljer om att man inte vill gå till jobbet på måndag morgon kan tolkas som kritik mot organisationen eller som att man inte bryr sig trots att man bara ville förtydliga att man haft en underbar helgledighet. 

Nu bloggar jag inte om mitt jobb och skulle heller inte komma på tanken att använda arbetsplatsens datorer till att blogga på. Det är inte heller det jag vill få fram. Det jag menar är att jag inte vill offentliggöra alla uppgifter om min ekonomi. Det ska aldrig kännas som en katastrof om någon i min närhet hittar min anonyma blogg. Det kan tyckas fånigt att det går bra att dela sitt inre men inte att visa saldot på sparkontot. Jag förstår det, men det senare skulle orsaka mycket onödigt skvaller och jag har ju valt att vara anonym av en anledning. 

Fritid nu eller senare?

Jag läste på en annan blogg en kommentar om att arbeta mindre nu istället för att lägga pengar på hög för framtiden. Jag förstår precis hur skribenten bakom kommentaren ser det, tiden med barnen är kort och värdefull. Men i mitt fall hade jag inga tankar på att ge upp arbetslivet när mina barn var små. Dessutom tror jag helt ärligt att jag hade blivit knäpp om jag inte hade fått lite stimulans utanför hemmets väggar under småbarnsåren. Alla upplever det givetvis olika men jag mådde bra av att växla mellan att släppa ansvaret på jobbet och bara få vara förälder - och tvärtom. Det är först på senare år jag har utvecklat tanken att gå ner i tid eller sluta jobba. 

Däremot har jag funderat mycket på om jag borde minska min arbetstid istället för att spara för framtiden. Jag skulle absolut tycka att det vore fantastiskt att få jobba mindre och få mer fritid men samtidigt blir det varken hackat eller malet. 

Mina tankar och argument:

Jag är uppfostrad att spara först och handla sedan och det gäller i allra högsta grad även om jag vill "köpa fritid".

Att jobba mindre nu skulle inte ge oss samma möjligheter att spara. Eller rättare sagt, vi skulle knappt kunna spara alls. Dessutom förutsätter det att min man fortsätter att dra in en skaplig inkomst och att vi måste räkna med att eventuellt behöva fylla ut inkomstglappet med våra sparpengar. 

Jag har tidigare skrivit om att våra nuvarande sparpengar skulle kunna hålla oss flytande i ett par år. Men sedan då? Vi vet inte hur varken min arbetsförmåga eller arbetsmarknaden ser ut om ett par år. Det skulle kännas otryggt att använda sparpengarna och vi skulle hamna i en mycket sårbar sits.

Tanken är att sparpengarna ska generera passiva inkomster, inte urholkas redan innan vi uppnått ränta-på-ränta-effekt. 

Jag skulle behöva utarbeta en sysselsättningsplan eftersom barnen har sina egna liv med skola, aktiviteter och kompisar. Min man jobbar. Kompisar jobbar. Jag är inte så intresserad av att gå ner i arbetstid för att få tid att ligga på soffan och titta på tv eller sortera strumpor på dagarna. 

Det skulle kännas orättvist och tråkigt eftersom jag hellre vill vara i fas med min man så att vi båda kan arbeta mindre. 

Livet förändras med åren och våra behov ändras. Hur länge vill och orkar jag jobba? Just nu känns det ändå okej att jobba och bygga upp sparandet. Jag har ingenting emot att vänta ett par år och inser att jag måste så innan jag kan skörda. En fördel är att äldre barn oftast blir mer självförsörjande och det är lättare att spara ihop pengar för att dra runt ett hushåll om två personer istället för fyra. 

Tillbaka på skatten

Igår kväll loggade jag in på banken för att kolla efter skattepengarna men nope, de hade inte kommit. Ivrig som en hungrig iller loggade jag in igen i morse och då hade de rasslat in. 

JIPPIE!!

Jag är väl medveten om att arbetsgivaren drar för mycket skatt på min lön och jag är lika medveten om att det enligt experterna inte anses vara något att hurra över. Egentligen skulle jag tjäna på att betala in lägre skatt och ta hand om pengarna själv under året, istället för att vänta på en klumpsumma och inbilla mig att det är någon slags generös gåva från staten. I fjol funderade jag på om det inte vore bättre att skattejämka men kom fram till att det faktiskt inte passar mig. Jag föredrar att få den här klumpsumman i årlig skatteåterbäring istället för att jämka och betala mindre skatt varje månad. 

Jag vet att många medvetet väljer att jämka för att själva kunna placera sina pengar. En del verkar ha en stående överföring till ett högräntekonto och betalar sedan glatt in eventuell kvarskatt istället för att låna ut pengarna gratis till staten. Det låter smart men samtidigt bökigt och trixigt. Särskilt med tanke på att jag har varierad inkomst och har fått för mig att det skulle bli krångligare att jämka rätt när inkomsten är rörlig.

Jag gillar att veta att jag får pengar tillbaka. Dessutom tror jag att många sparar mindre om de får pengarna direkt. Dessutom undrar jag hur många som egentligen får tillbaka så mycket på skatten att det blir någon ränta värd att prata om? 

Ja, jag kan i alla fall inte låta bli att glädja mig åt den här årliga "bonusen". 

1500 kr förde jag över till barnens sparande, för att få ett jämnt tusentals-belopp på deras sparkonto. Det är väl en form av OCD-beteende jag har, älskar när det är jämna belopp. Använder mig av det även i jobbet och rabatterar alltid bort några kronor vid behov för att mina ordrar "måste" sluta med nollor. Det ser snyggare ut. Kalla mig gärna knäpp :) 

Hur som helst, resten får vara tills jag diskuterat med min man hur mycket vi ska amortera och hur mycket vi ska sätta in på Avanza. Troligtvis flyttar jag även över ett par tusenlappar på sparkontot. Att sitta och klura på hur man vill fördela pengarna är ju nästan halva nöjet. 

Hur gör ni, jämkar ni eller föredrar ni återbäring?

Se upp för skojarföretag!

Som tur är bor det en grävande journalist i mig. Jag kollar upp det mesta innan jag betalar eller skriver under några papper. 

Jag och min grannkompis gick till visningen för att titta närmare på erbjudandet om innerdörrar. För det första var det inte mycket till visning, en rad varuprover och en ivrigt lismande säljare var allt som fanns. Säljaren var för påträngande, pratade alldeles för mycket och alldeles för fort. Han ville inte svara på några prisfrågor utan hänvisade hela tiden till att vi måste boka ett hembesök. Varningsklockorna började ringa direkt och de ringde knappast mindre när han sade att hembesöket tar flera timmar (?), att han vill att båda i hushållet närvarar för att de helst ser att man gör affär och skriver på direkt i samband med hembesöket. Dessutom erbjöd han sig att göra ett hembesök redan imorgon förmiddag. Haha, aldrig i livet!

Det kändes som vanlig dörrförsäljning (hehe, ordvits!) och jag är inte ett dugg intresserad. Jag gick hem och körde en snabb granskning av företaget. Det visade sig att de har en parallellfirma som sysslar med exakt samma verksamhet, på samma adress. En sökning på det andra företagsnamnet resulterade i en massa varnande omdömen och att de fått minst två varningar på sig hos ARN. Jag kan inte låta bli att dra slutsatsen att det är därför de bytt namn, för att undvika att folk ska kunna googla upp alla negativa skriverier.

Där fick jag för att jag trodde att detta kunde innebära bra mängdrabatt om många boende i föreningen skulle ha nappat på erbjudandet. 

Det påminner för övrigt om en annan gång när en mycket ihärdig och påstridig säljare försökte sälja en säkerhetsdörr till mig. Han ville att jag skulle skiva på direkt utan att tala med min man "Du behöver väl inte hans tillåtelse för att fatta egna beslut, eller hur?" Ni förstår typen, de har gått några kurser i att aldrig ge upp. 

Så nu släpper vi det här med dörrar tills vidare och jag känner mig väldigt nöjd eftersom jag inte alls var sugen på den typen av utgift för tillfället. 

Tänk på följande: 

Ta alltid in skriftliga offerter från flera olika företag och jämför pris och innehåll.

Allt som ska utföras måste finnas med i offerten. 

Låt dig aldrig övertalas att skriva på direkt på plats utan betänketid. Det är en klassisk säljmanipulation. 

Kolla upp om företaget är svartlistat hos ARN. Min personliga åsikt är att företag som inte följer ARN's beslut är oseriösa.

Dörrar eller inte?

Vi har innerdörrar av gammal standard. Som nyinflyttade lämnade vi in dörrarna för sprutlackering och kostade även på oss att byta till fina handtag. Resultatet blev väldigt bra men nu, tio år senare, har färgen flagnat och flera av dörrarna har fått fula sprickor. För ett par år sedan kontaktade jag flera olika företag som gör hembesök för att hämta in offerter på dörrbyte. Alla företag sade samma sak, eftersom våra dörrblad har överfalsad kant så är ett byte av dörrbladen inte möjligt. Istället lämnade de två alternativa förslag:

• Ny karm och dörr. Vilket var otänkbart eftersom både badrum och gäst-WC var nykaklade och nya karmar innebär att de måste förstöra kaklet. 
• Att låta limma på någon slags folie på dörrarna men de var själva tveksamma till resultatet eftersom flera av dörrarna har djupgående sprickor. 

Jag letade även efter företag som nyproducerar dörrar  i gammal standard med avvikande mått och överfalsad kant men utan att hitta något. 

Häromdagen trillade det in en lapp i brevlådan. Ett företag som tillverkar den här typen av dörrar ska ha en utställning i vår föreningslokal ikväll! Jag ska gå dit tillsammans med en granne och titta. Vi är absolut intresserade. Jag är bara lite orolig inför prislapparna. 

Min man tycker absolut att vi ska passa på att byta dörrarna eftersom de utslitna dörrarna drar ner standarden så pass mycket på vår, i övrigt, nyrenoverade lägenhet. Eftersom både han och jag kommer att få pengar tillbaka på skatten menar han att vi inte behöver se det som en käpp i hjulet på vårt vanliga sparande. Nja, jag är tveksam men vi får väl se när jag varit där och tittat. 

Sommar, sol och kontokontroll

Nu har vi gått in i juni och det har redan gått tio dagar sedan lönen betalades ut. Som vanligt ligger jag efter med min kontokontroll men här kommer den: 

Detta här hänt på mitt konto sedan lönen trillade in den 23/5:

1200 kr till ett stående fondspar.

684 kr AMF Pension/fondförsäkring

400 kr Skandia Liv

605 kr Fackavgift.

20 kr månadsavgift bankkort

5000 kr till sparkontot

218 kr till djuraffären. Ett nytt hundhalsband (valpen hade vuxit ur de vi hade tidigare), tuggben och hundgodis.

2196 kr mat och förbrukningsvaror.

Dessutom är ett belopp överfört till min man, för hälften av våra fasta kostnader. 

Det blev 2234 kr över från aprillönen. Dessa pengar åkte rakt in på sparkontot.

Kvar på lönekontot finns 5556 kr. 

Jag fick en liten svacka eftersom jag kämpar så hårt för att spara men utan större resultat på kontot. Allt snålande och sparande kändes nästan meningslöst när det blir så lite över att investera i fonder och aktier. Tidigare har jag köpt kläder, smink eller inredningsprylar för cirka 5000 kr i månaden och ändå kunnat stoppa undan pengar till sparande. Nu har jag köpstopp och trots det känns sparbeloppen så himla futtiga. Många sparbloggare lyckas sätta undan enorma belopp varje månad medan jag tycker att det är svårt eftersom familjen förbrukar, äter och använder upp allt i ett rasande tempo. 

Men som tur är tillhör det ovanligheterna att jag känner mig modlös och nu tar jag nya tag och kämpar vidare. Det är bara att acceptera att det kostar att driva ett hushåll på fyra personer. Det är ofrånkomligt att toapapper tar slut, tvättmedel tar slut, barnen behöver nya tandborstar, disktrasor behöver bytas ut, ugnsfolie behövs för att kunna laga mat osv. Det har varit långhelg och då går det åt mer mat. Barnens kompisar äter gärna här vilket innebär ökade matkostnader men det ger å andra sidan viktig social samvaro.

Jag saknar inte mitt gamla slösaktiga liv alls men jag vill se snabbare resultat. Det blir alltid mindre pengar över än vad jag tror. Förmodligen är jag inte ensam om dessa frustrerande tankar bland sparare som har familj.