Baktalad

Måste dela med mig av en sak som stör mig något fruktansvärt. Det är inte likt mig att ta upp sådant i bloggen men jag tänker göra ett litet undantag. Jag brukar vara personlig men är sällan privat. Inte för att jag är särskilt hemlig av mig, utan mest för att skydda personer i min omgivning. Framför allt när jag skriver om känsliga saker som pengar. Ibland är jag så ivrig att få berätta att det kliar i mina fingrar men inser alltid att det är bäst om jag låter bli. 

Inte heller brukar jag ägna mig åt att skriva om jobbet - av ganska självklara skäl. Men nu kommer alltså ett litet avsteg. Naturligtvis förstår jag att det skulle pratas och spekuleras om min långa sjukskrivning och just den biten bryr jag mig ärligt talat inte om. Däremot är det en liten detalj som skaver. Det har nämligen kommit till min kännedom att en av mina chefer pratat om mig med mina arbetskamrater och sagt följande: 

Jaja, hon kan inte påstå att hon är utbränd i alla fall. Ingen tvingade henne att jobba så där mycket.

De flesta kanske bara skulle skaka av sig en sådan kommentar men jag är väl lite överkänslig och blev faktiskt förbannad. Först och främst anser jag att en chef inte bör sitta och diskutera en anställd med andra anställda. Inte på det sättet. Dessutom insinuerade personen att min sjukskrivning skulle kunna vara bluff för något jag påstått. Jag har inte påstått någonting, inte heller är jag sjukskriven för utbrändhet. Men den sista meningen tar ändå priset. Ingen tvingade mig att jobba mycket? Nej det stämmer, ingen har tvingat mig. Men tyvärr blir det lätt så om man har hög arbetsmoral, känner lojalitet gentemot både kollegor och arbetet generellt. Inte minst mot kunder och andra som annars skulle blivit lidande för att vi hade för hög arbetsbelastning och var konstant underbemannade. Varje dag på jobbet hände saker som gjorde att det pumpade ut stresshormoner i kroppen. Men med en enda illvillig mening lyckades man alltså friskriva sig från skuld och inblandning. Jag menar absolut inte att det är deras fel att jag blev sjuk (så att ingen missförstår det här) utan det handlar om förhållningssättet. Jag är inte särskilt förvånad men blir ändå lite besviken, det har aldrig varit en varm arbetsplats men jag tycker det här var det yttersta beviset på deras ointresse för hur personalen mår.

Nog gnällt om det, så vill jag avsluta med lite sparprat. 

Sjukpenning är ingenting man blir fet på. Av de pengarna går ungefär 5000-6000 kr till sparande. Blir det något över går även det naturligtvis raka vägen in på sparkontot. Känns futtigt men det är inte mycket att göra åt det nu. Lustigt nog har min mans företag fått ett uppsving (efter att ha blivit omnämnt i en tidning med stor spridning) så vi får hoppas på gungorna och karusellen. Förhoppningsvis fortsätter kurvan peka uppåt och på så sätt skulle vi delvis kunna kompensera för inkomstbortfallet. Det är lite tidigt att dra några långt gående slutsatser efter bara ett par veckor men hoppas kan man alltid. 

Matig höstmat

Idag ska det handla om mat.

Man kan knappast beskylla mig för att vara en optimistisk höstvurmare, men med två undantag: det är min favoritårstid vad gäller kläder och mat. Kläder för att allt är så mysigt och bekvämt. Stickat, mysiga koftor och stora mjuka tröjor. Allt sitter så himla bra och det är dova snygga färger. Det är enda gången på året jag blir riktigt köpsugen och önskar jag kunde låta kortet gå varmt i butikerna. 

Men nu skulle det alltså handla om mat. Höstens säsongsmat är fantastisk! Soppor och grytor. Rotfrukter, svamp, bär, äpplen och plommon. Allt blir så underbart  lättlagat också, bara att kasta ner alla ingredienser i en gryta eller ugnsform och låta hela härligheten gotta ihop sig. Och när man som storstadsbo får chansen att plocka eller skörda är lyckan total. Senast i söndags klättrade min man vigt och raskt högst upp i ett äppelträd för att få tag på de fina äpplen som hängde där och frestade. De äpplen man kan nå från marknivå har varit slut sedan länge. Det är nackdelen med äppelträd på offentliga platser där det är fritt att plocka. Men han lyckades fylla en liten påse med helt perfekta äpplen. Slutresultatet blev en stor äppelsmulpaj med havregryn och kanel. Vi serverade den med det paket gräddglass som var en kuponggåva från vår lokala stormarknad. Med andra ord blev det en uppskattad söndagsdessert till hela familjen för väldigt liten peng. Och vi har fortfarande kvar äppelpaj som lär gå åt under eftermiddagen eller kvällen. 

En rätt jag lagat flera gånger nu är en superenkel kycklingsoppa. 

Det är min absoluta favoriträtt just nu och hängde det bara på mig skulle jag äta den flera dagar i veckan. När jag var dålig nyligen kokade jag ju några bitar kyckling tillsammans med morot och ris. Det blev så gott att jag utvecklade det till en maträtt. Jag kastar ner hackad lök och tärnade rotfrukter i en gryta med vatten och låter det koka. Jag använder ingen buljong eller fond, de här sakerna släpper så mycket goda smaker i sig själva och jag vill åt den naturliga smaken. På slutet kastar jag ner rå tärnad kyckling och låter det puttra tills kycklingen är precis färdigkokt utan att bli torr. Soppan serveras med kokt ris, risoni (rispasta) eller någon annan soppasta i djupa tallrikar. Använder man pasta är det så himla gott att riva över lite parmesan. En väldigt prisvärd maträtt eftersom det inte behövs några större mängder kyckling. Vanligtvis lagar vi mixade och krämiga soppor men jag tror minsann det här får bli min nya grej. Är jättesugen på att prova mig fram med olika minestronesoppor och köttsoppor. 

Apropå kött, sist jag fyndade i kort datum-hyllan hittade jag ett paket nötfärs och ett paket strimlad ryggbiff. Jag tvekade på ryggbiffen eftersom det är dyrt kött även till halva priset men lusten att koka köttgryta tog över så den hamnade i varukorgen. När jag kom hem upptäckte jag att tjejen i kassan misslyckats med att scanna in köttet så det fanns inte med på kvittot. Köttet skulle ha kostat 48 kronor, en ganska markant skillnad när man handlar som jag gör. Jag har handlat där i många år och det gör att det blir en del småprat i kassan om det inte är kö. Så jag reflekterade inte över slutsumman när jag betalade och ögnade inte igenom kvittot förrän jag kom hem och packade upp varorna. #sparadkrona x 48!!

Igår åt vi pannkakor, på begäran av stora grabben som tyckte det var förkastligt att vi inte ätit det på tre veckor. Min man kokar alltid egen hallonsylt (bara hallon och socker). Det är enkelt, otroligt gott och går inte att jämföra smakmässigt med sötsliskig köpesylt. Vi brukar försöka äta pannkakor åtminstone varannan torsdag men ibland ändras planerna utifrån vad som behöver ätas upp här hemma. 

Så, hur ser det ut mellan frukost och middag? Utöver middagsmaten klarar jag mig på ett par knäckemackor med ost och gurka/tomat. Eller yoghurt och banan. Jag älskar havregrynsgröt och det står man sig på länge. Gröt är enkelt att variera med lite frukt, bär, sylt eller äppelmos. Vill jag lyxa till det kokar jag lite mannagrynsgröt men det känns mer som att äta en dessert. Jag har aldrig varit en person som äter lagad varm mat till lunch. Det blir för mycket med två riktiga mål mat om dagen. Sallad och lätta smårätter skulle fungera men jag är väldigt mycket en "kaffe och macka-person". Det har inte med pengar att göra. Inte heller har jag några större behov av variation. Jag kan äta samma frukost eller mellanmål dag ut och dag in. Gillar jag något väldigt mycket så äter jag det gärna regelbundet. 

Mina barn är vrålhungriga när de kommer hem från skolan och de går naturligtvis rakt till kylen. De äter upp de rester som inte blivit matlådor (vilket är väldigt bra, minskar matsvinnet ordentligt) eller proppar i sig flingor och mackor. Det är ingen jättekostnad eftersom vi har massor av fynd-flingor hemma (ibland är det otroliga lockpriser på någon utvald Start eller flingsort och då passar vi på och köper 3-4 paket. Minns inte när jag senast köpte flingor till fullt pris). Vi har tur eftersom båda barnen äter jättebra i skolan. Framför allt älskar den stora sonen skolmaten. Alltså älskar! Han kommer hem varje dag och beskriver entusiastiskt maten i lyriska ordalag. Det serveras två olika rätter och han tar alltid för sig av båda. Jag skulle tro att den här skolan är en av de bästa i kommunen vad gäller maten. Jag är så glad och tacksam över att barnen faktiskt äter på skolan. Har vänner vars barn hänger på McDonalds och Burger King flera dagar i veckan istället för att äta på skolan. 

Det skulle aldrig falla mig in att köpa Billys panpizzor och liknande fryst färdigskräp till barnen. Och som ni redan vet har vi aldrig saft, O'boy och liknande hemma annat än vid väldigt speciella tillfällen. Vi har försiktigt försökt styra in dem på grekisk och turkisk yoghurt (som man kan söta med lite honung) och det funkar i alla fall bra på ett av barnen. Den yoghurten kan man nämligen köpa i hinkar som alltid finns till väldigt förmånligt pris. Funkar bra i matlagning också. Man kan göra väldigt goda såser på dem. Funkar även till salladsdressing. 

Har ni några bra hösttips som ni vill dela med er av? 

Jag såg att sötpotatis är på bra pris nu samt att de säljer rödbetor för 1 kr/kilot. Så jag ska googla recept. Det är bara att passa på!

Varit dubbelsjuk

Få saker låter så fel som att klaga på att man blivit sjuk när man redan är sjukskriven. 

Dubbelbingo liksom. Borde man egentligen inte få dubbel sjukpenning då också? (Skojade bara). 

Men jag måste ändå berätta. En vän behövde träffas och jag åkte hem till henne för att kunna umgås i lugn och ro. Hon har dessutom flyttat så jag var nyfiken på att få se den nya bostaden. Om sanningen ska fram så flyttade hon för ett bra tag sedan och det säger väl en del om hur dåligt mitt liv fungerat den senaste tiden. Så, äntligen - och bättre sent än aldrig. Jag förflyttade mig från en plats till en annan, från en soffa till en annan, och var glad att jag tagit tag i det. Det var balsam för själen. Vi lever i skilda världar men har ändå en fin relation som går långt bak i tiden. 

För mig är det också roligt att få lyssna när andra berättar om resor och utkörning av mat från restauranger. Sådant jag inte pysslar med. I det nämnda hushållet är pengarna nämligen i rörelse, det fylls på för att rinna ut och i samma takt fylls det på igen. Som för många hårt arbetande människor med framgång. Icke-snålisarna ni vet. Hennes intresse är att investera i bostäder, konst och designmöbler. Skillnaden är att hennes investeringar är synliga för alla med ett öga för design medan mitt gnetande med aktier sker helt i det tysta.

Nåväl, det var bara lite kringsnack till vad det egentligen skulle handla om. Nämligen den lilla souvenir jag fick med mig hem i form av ett virus. Väninnan har ett förtjusande litet barn men mindre förtjusande var att barnet nyligen haft magsjuka. Jag ska bespara er alla detaljer kring detta men det hade gått så pass många dagar att det borde varit riskfritt, ur smittosynpunkt. Men icke, två dagar senare var livet inte lika roligt för min del. Jag hör till dem som så att säga är immun mot den här typen av åkommor - i alla fall om man diskret talar i termer om Exit A och Exit B. Däremot numera tydligt att det inte gäller båda nödutgångar. Slut information. 

Jag är fortfarande alldeles matt och min kost består för tillfället av kokt ris. Igår kväll festade jag till det på en skiva vitt rostat bröd också. Den brödskivan kändes som rena festmåltiden kan jag meddela. Idag är första dagen jag känner mig återställd i övrigt men kommer att äta ris även idag. Men med en bit kokt kyckling. 

Och varför delger jag denna totalt ointressanta information till er? Ja inte är det för att fiska sympatier. Däremot för att berätta hur betalkortet legat oanvänt i väskan under de fyra senaste dagarna. Familjen kan säga vad de vill men jag leder helt klart listan på den som kostat minst. Och jag har varken handlat mat eller lagat mat. Tonåringen tillbringade helgen hos en kompis och de andra två klarade sig på sådant de grävde fram ur frysen. Det är skillnad det, mot när barnen blir sjuka och har långa önskelistor över vad de kan tänka sig att äta (oftast toppas listorna av olika glassorter och verkningslösa halstabletter). 

Ingen har rätt och ingen har fel

Då och då roar jag mig med att läsa ekonomitrådar på olika forum, precis som jag tittar på Youtube eller läser sparbloggar. Jag vill ha en stor och bred bild av folks sparvanor och ekonomitänk. Och det går hand i hand med mitt intresse för ekorrhjulet. Eller rättare sagt, mitt stora intresse för människans foglighet. Att vi arbetar är inte mycket att ifrågasätta, det är ganska självklart. Det man kan fråga sig är istället varför vi jobbar mer än vi behöver för att upprätthålla en konsumtionsnivå som vi inte behöver. Jag finner det märkligt att inte fler stannar upp och undrar varför de fastnat i den här evighetskarusellen. Det tar ju aldrig slut, nästan varenda onödig pryl vi köpte för två år sedan är idag helt betydelselös för oss och istället har vi redan siktet inställt på nya prylar. Det är ibland klokt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv vad det är man egentligen vill och behöver här i livet. 

Då och då sticker det upp någon som vill hoppa av och försöka hitta andra sätt att få in pengar. Tyvärr blir de ofta bemötta med oförståelse och motstånd. Ibland även förlöjligande. Pengar väcker ofta avundsjuka och jag tror att många låter sina egna tillkortakommanden gå ut över personer med framtidsvisioner. Samtidigt ligger det ibland något i kritiken. Jag hittade ett inlägg - på Flashback - som jag tycker sammanfattar det hela ganska bra. Jag lägger en skärmdump av delar av texten här och så fortsätter jag tycka till under bilden. 

Skärmdump från Flashbacktråd om att bli ekonomiskt oberoende

Jag vill fokusera på punkt 2 och 3 eftersom det är de två punkter man själv kan ha kontroll över. 

UTHÅLLIGHETEN - det är absolut en utmaning och fäller många redan i ett tidigt skede. Vi lever i ett samhälle där allt går ut på yta och där man jobbar hårt på att väcka köplust och skapa behov. Det gäller att både kunna genomskåda och stå emot. Det är inte lätt när shopping har blivit en fritidssysselsättning och man förväntas hänga med i alla trender. Precis som personen som skrev inlägget säger tror jag att man måste hitta en balans. Hittar man den så klarar man sig långsiktigt, det är jag helt övertygad om. Jag jobbar ständigt med mig själv för att skapa en balans som passar mig och min familj. Vi konsumerar klart under genomsnittet men försöker ändå ha en "normal" livsstil. Avstår från det vi känner att vi kan avstå utan alltför stora uppoffringar. Ingen köper allt och det kan man luta sig mot när jämförelsesjukan trycker på. Bli den som avstår lite mer, helt enkelt. 

LIVSFASER - Den stora faran. Det är där jag tror de flesta sparplan får en kraschlandning. Jag har sett det hända med egna ögon, sparbloggar som läggs ner när det köps hus och väntas barn. Det är inte ett dugg konstigt. Den uppstartningsfasen i livet är den mest ekonomiskt krävande av alla. Husköp, bilbehov och förlorad inkomst pga föräldraledigheter och vab kan ta kål på vilka sparplaner som helst. Det är en period i livet då det händer mycket och man ska ta itu med alla nya utgiftsposter. Jag tror absolut det är faran med att börja i 20-årsåldern, vilket egentligen borde vara ett guldläge med tanke på tidshorisonten, men det krockar med familjebildning och nya behov längst vägen. 

Det enda jag ställer mig tveksam till är raderna om att många inte skulle vara redo att släppa taget om en anställning. Det är mycket möjligt att det är så och det kanske bara är jag men jag häpnar verkligen över hur folk anser att ett jobb är livsnödvändigt. I alla fall tills vi kommer upp i 65-70 årsåldern, då förväntas vi plötsligt ställa om och vara överlyckliga över vår fritid som pensionärer?! Då är det inte längre tal om att det skulle vara problem att fylla dagarna med meningsfulla och högkvalitativa saker (som ett arbete alltid anses vara). Detta trots att man är äldre, kanske orkar mindre och inte längre har lika stor familj eller lika stort umgänge. Min mamma som är änka och lever ensam har inte i närheten av lika mycket saker hon ska försöka hinna med på dagarna för att få allting att snurra. Sist men inte minst ska vi vara glada om vi lever och har hälsan i behåll så att vi hinner njuta av pensionen också. 

Vad säger ni? Vi kan väl ändå enas om att livet inte är statiskt. 

Det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan och det som fungerar när vi är 23 kanske inte alls funkar när vi är 43. Att inte vilja jobba när man blir 45 betyder ju inte att man inte ville jobba när man var 25. Und so weiter...