Många hål i livets Schweizerost

Årsdagen! 
Idag för ett år sedan slutade jag snusa. Det är helt otroligt att det redan har gått ett helt år. Någon gång har det varit nära återfall men då har jag bara behövt påminna mig själv om hur det kändes när jag var sängliggandes i flera dagar och skakade som en risig tjackpundare under täcket. Med huvudvärken från helvetet. Inte särskilt fräscht. Och sedan tänker jag på pengarna och då känner jag mig ännu mer övertygad om att jag valde rätt. 

Men det är nästan så att jag fäller en tår. Ibland saknar jag saknar snuset så himla mycket. För att inte tala om pillandet och plockandet med dosan. Eftersom jag inte håller på med halstabletter eller tuggummin och liknande (verkar korkat att byta en kostnad mot en annan) så blir det...tomt. Men så är det, inget gnäll nu utan deal with it bara. 

I fjol hade jag även ett nyårslöfte och det var att amortera minst 60 000 på bolånet. Såhär vid årets slut kan jag konstatera att vi amorterat 66 000 kr men att det finns ytterligare 25 000 kr på amorteringskontot, som jag inte hunnit med att föra över. 

66 000 + 25 000 = 91 000! 

Dvs. 31 000 mer än planerat! 

Jag är faktiskt sugen på att fortsätta amortera även under nästa år och återigen ha 

60 000 kr som mål (med för året nya pengar, precis som förra gången). Och som vanligt är jag väl medveten om debatten kring huruvida amortera är bra eller dåligt och om det är bättre att spara eller amortera. Själv väljer jag att se det som att jag täpper till många hål i livets Schweizerost. Det går alldeles utmärkt att både spara och amortera. Känslan är ändå häftig när skuldberget minskar. Dessutom känns det framtidstryggt. 

Hade ju lite ångest över julens slöseri när jag skrev förra inlägget men sedan läste jag att Kanye West köpte 150 julklappar till Kim Kardashian och då känns det genast mycket bättre. Hon måste ju sitta och öppna julklappar fortfarande. Eller nej, vad dum jag är! Hon har så klart personal som öppnar alla paket åt henne medan hon är på skönhetsbehandlingar. Apropå överdrifter så fick jag en blombukett från jobbet som var så stor att jag fick dela upp den i mina två största vaser och det var ändå knappt jag fick ner dem. Det ser ut som två stora bröllopsbuketter fulla av liljor och vita rosor. Jag är inte otacksam och vet mer än väl att uppskatta gesten men det hade kanske varit aningens bättre om de gjorde något åt alla problem istället för att gå bananas i blomsterhandeln. Alltså, kanske bäst att förtydliga att alla i teamet fick blommor och inte bara jag. Och det är tveksamt om det var en julklapp. Vi får nämligen inga julklappar utan de jobbar efter devisen att man får som man förtjänar. Det vill säga, vi blir belönade efter prestation och faktiskt resultat. Och nu är de med andra ord belåtna. 

Men de här blommorna alltså! Har jag berättat att jag har en kompis som köper färska snittblommor varje fredag? Hon väljer noggrant ut sina blomster och går sedan hem och fördelar dem i ett par vaser. Sedan håller hon på att pilla med dem i evigheter, arrangerar dem innan hon placerar ut vaserna på väl valda ställen. Jag berättar detta för att kunna tala om att jag aldrig varit mer frestad att ringa över henne hit och visa undantaget. "Kolla, jag har TRE vaser med snittblommor! Samtidigt!" Men då får hon lov att skynda sig eftersom de röda tulpanerna börjar sloka. Om det inte vore för besöksförbudet. Inga fler gäster. Nu ska vi bara äta rester och slå ihjäl tid. 

Särskilt nu när tonåringen har åkt till flickvännen för att bo där resten av lovet. Han är nämligen det just nu största hotet mot sparplanen. Tidigare bad han nästan aldrig om något men nu har han upptäckt att det är lyxigt med valfriheten pengar innebär och ber allt oftare om ekonomiskt bistånd. Hans flickvän har varit här veckan efter jul och han fick, som jag berättade sist, 600 kr. Jag ville ju bara lägga mig och andas i en påse när han fick så mycket fickpengar men det var trots allt smart gjort att ge dem lite rörelsefrihet. För första gången i sitt liv gick han på restaurang på kvällen utan vuxet sällskap. Förstår ni hur gulligt? Två femtonåringar som sitter på tu man hand. Restaurangpersonalen dog väl nästan sötdöden. Men det blir ännu gulligare, dagen efter köpte de mat för pengarna som blev över. De hade fått blodad tand efter den goda restaurangmaten och gick därför och handlade en köttbit, en flaska dyr sås, potatiskroketter - och sallad! Sedan stökade de runt i köket och gjorde allt själva. Jag fick två frågor om hur man steker kött men resten grejade de helt på egen hand. Jag är överlycklig. Det är nämligen inte det barnet som har briljerat på hemkunskapen, om vi säger så. Men det finns alltså hopp. 

Men nu är ungen alltså utleasad och vi kan återgå till den tidigare matplanen: leva på rester. Inklusive den halvfulla påsen med överblivna potatiskroketter i frysen. 

Gott slut på året!

Picture: eyehook.com