Tidens gång är skoningslös

Ofta oroas jag över hur fort tiden går.

När barnen var små var det en granne som skaffade hund. På den tiden tultade barnen runt med blöjor och det var en av de första hundar de träffade på nära håll. Hunden hade bred mun och det såg alltid ut som om han log. Kroppen var kompakt och klumpig och barnen drattade på ändan när han överöste dem med uppskattning. Med åren har vi sett hunden bli äldre och ordentligt grå om nosen och stel i benen. Men han har alltid funnits där, lika glad och lika kärleksfull mot alla han möter. Han blev lekkamrat med vår hund även om han inte orkade hålla samma tempo utan mest stod och viftade på svansen och lät vår hund sköta hoppandet och springandet. 

Tyvärr fick han fler och fler ålderskrämpor och idag fick vi veta att han fått somna in.

Det är något sorgligt med det, utöver ett saknat inslag i kvarteret. En påminnelse om att tiden går, att den är utmätt. Hunden har levt hela sitt liv samtidigt som mina barn vuxit upp, lärt sig gå, cykla, läsa, skriva och blivit mer och mer självständiga. Jag såg ett bildcollage som hundägaren satt ihop på Facebook och då kom tårarna. Jag grinade som ett litet barn. Jag grät över hunden. Jag grät över de som dött och de som kommer att dö. Jag grät över att tiden går så fort och att mina barn blivit så stora. Att det är så svårt att ta vara på tiden och att jag inte hinner med. 

Jag lyckades samla mig lagom till att Minstingen kom hem från sin aktivitet och då lade vi oss allihopa i vår dubbelsäng, utom tonåringen som är lite för cool för den typen av samvaro men han var i alla fall med i rummet, och pratade om allt möjligt. Det var ett sådant där ögonblick som man vill spara och bevara för alltid. Jajamän, grannens hund dör och jag blir ett sentimentalt vrak. Det är så typiskt mig. Och det kommer mer, under det här familjesamtalet passade jag på att fråga min man vad han önskar sig i julklapp. Och han svarade med ett ord: TID!

Det var anmärkningsvärt med tanke på att jag inte sagt något om min tidspanik. Eller så var det inte så anmärkningsvärt med tanke på att tid är en bristvara i dagens samhälle. Ni förstår väl vad jag försöker komma fram till? GE TID. Ge uppskattning. Ring det där samtalet som inte blivit av. Gör något du länge velat men inte tycker att du hinner. Ett helt hundliv har passerat förbi och jag inser att tid går väldigt fort. Plötsligt känns det viktigare än någonsin att ha både tid och pengar. Jag vill både stanna tiden här och nu och skynda i mål med sparandet för att kunna leva ett friare liv i framtiden.  

 Löfte: jobba mindre övertid.