Turputtar och otursfåglar

Men åh, vilket fint stöd jag fick av er läsare för det här med migränattacken. Tack, det värmer så mycket. Många av er tar upp stressrelaterad migrän och att man ska vara varsam med hälsan. Ta varningssignaler på allvar. Och det är här jag inte riktigt vet vad jag ska tro, var det en varningssignal eller var det bara ren otur? Det här var ju första gången som jag drabbats och det är omöjligt att veta vad det berodde på. 

Jag pratade med en kompis om det som hänt och då förklarade jag min jobbsituation genom att säga att det är 70-30, vilket jag tyckte sammanfattade det hela bra:

70% - är bra med mitt jobb.

30% - är dåligt med mitt jobb. 

Allt är inte jättebra men mycket är helt okej. Det är i alla fall mycket mer som är bra än dåligt. Jag tror inte att min arbetsplats är unik på den punkten och det finns en risk att jag hamnar ur askan i elden om jag byter jobb. Stressen och pressen ökar i samhället så det är inget unikt och dessutom regnar det inte lediga jobb. 

Men håll i er nu, för lustigt nog blev jag mer eller mindre erbjuden ett jobb i fredags. Det är ju helt sjukt med tanke på att det bara var dagar efter min stora meltdown. Märkligt, oavsett om man tror på ödet eller inte. En kompis mamma ringde mig angående en sak och det ena ledde till det andra och plötsligt satt jag med ett jobberbjudande framför mig. Och då hade jag inte sagt ett ord om vad som hade hänt mig eller att jag börjat utvärdera huruvida jag bör byta jobb eller inte.

Hennes dotter (min kompis) har dragit ut på sin föräldraledighet för att hon ville sadla om i livet men visste inte hur eller på vilket sätt. Men ni vet hur det är, some people have all the luck. Naturligtvis behövde hon inte fundera alltför länge utan blev erbjuden ett nytt spännande jobb på ett trendigt företag i expansionsfas. Headhuntad. Fatta vad skönt, slippa trängas med hundratals andra arbetssökande. Slippa all oro och väntan. Härligt för mig också som glädjer mig åt min kompis framgång men inser att jag är omgiven av en massa duktiga karriärister och driftiga entreprenörer samtidigt som jag själv drabbas av fysisk och psykisk ohälsa på mitt eget jobb. Men jag är inte bitter, haha. 

Inte nog med det, hon hade dessutom ett annat jobb på gång också - även detta via kontakter. Inte alls lika flashigt, välbetalt eller samma möjligheter att avancera utan ett arbete man tar av mer filantropiska skäl. Kompisens mamma försökte nu sälja in det här jobbet till mig istället eftersom hon tyckte att jag skulle passa alldeles utmärkt där nu när hennes dotter inte längre var aktuell för tjänsten. I ungefär fem minuter blev jag eld och lågor eftersom jag såg det som en möjlighet att få en biljett bort och att byta bransch utan att behöva ge mig in i jobbdjungeln med allt vad det innebär. 

Glädjen höll i sig tills jag insåg att det skulle innebära en årlig lönesänkning på cirka 150 000 kr, eventuellt mer. Jag skriver årlig eftersom jag har rörlig lön som varierar från månad till månad och det är lättare att räkna på min årsinkomst. En sådan lönesänkning betyder bye bye sparplan. Vi skulle klara oss ekonomiskt men jag skulle få ta farväl av alla mina framtidsdrömmar och det är jag verkligen inte beredd att göra. Min sparplan är det viktigaste jag har. Just nu känns det som att jag är fast på mitt jobb utan möjligheter att ta mig därifrån. I alla fall för tillfället. Pengar är inte allt men det finns ju gränser för hur stor lönesänkning man går med på också. 

Och vi är tillbaka till den problematik som jag nämnde tidigare i inlägget, att man vet vad man har men inte vad man får. Förutom lägre lön då.