Dumsnål

Det jag märker är att jag börjat vippa över till snålsidan på alldeles för många områden. Tidigare har jag varit kvalitetsmedveten, köpt dyrt och vägrat lågprisvaror eller budgetalternativ i trista förpackningar. Jag är fortfarande oerhört kräsen när det gäller vissa saker, vägrar att köpa vattniga krossade tomater på matbutiken eller kladda billigt puder i ansiktet. Men jag har börjat köpa butikens egna märke när det gäller tops och liknande hygienartiklar. Igår kväll sprang jag förbi Åhléns och spontanköpte en halsduk. Det var kyligt ute och i plånboken trängdes fortfarande ett par presentkort. Med andra ord var den gratis. Men den var inte kashmir eller alpackaull. Nej, mjuk syntet för 149 kr. Det är så inte jag. Och ändå har det blivit jag men sedan ångrar jag mig (gratis eller inte).

En del saker är långt över förväntan medan andra bevisar att snålheten bedrar visheten. Strumpbyxor är en sådan grej. Så fort jag köper billiga strumpbyxor så får jag bittert ångra mig. De går sönder lättare och klarar inte att tvättas lika många gånger. Man lär sig, vad som funkar och vad man bör undvika.

Jag försöker dagligen att klara mig med mindre saker. Jag försöker laga vardagsmat med inte alltför många ingredienser. För att inte tala om hur jag har dragit ner på mängden hygienartiklar och skönhetsprodukter. Jag har en bodylotion istället för fem olika och en ask ögonskugga istället för en hel hög som bara ligger. Ett tappert försök att komma undan det där gyttret av onödiga prylar som jag ändå inte behöver. När jag kommer hem till andra häpnar jag över mängden saker som de flesta omger sig med. 

Så, egentligen vill jag ha få men utvalda saker. Exklusiva av hög kvalitet. Men så är det den där spärren som tar emot. Och det är så lätt att det slutar med en billig halsduk för 149 kr som jag egentligen inte ens vill ha.

Nu har jag lovat mig själv att inte göra fler onödiga budgetköp förutom på just enkla små förbrukningsvaror. Inte för att jag planerar att köpa en massa saker men den dagen jag behöver något nytt. Nackdelen med det här hårdsparandet är att man blir väldigt snål. Väldigt väldigt supersnål. 

Det här tänket är naturligtvis applicerbart även i andra sammanhang än rent privata. 

Idag var jag ledig från jobbet men låg inte på latsidan för det. Tvärtom, jag tillbringade dagen med att träffa duktigt marknadsföringsfolk som jag tänkt anlita till min mans företag. Jag inser mer och mer att vi måste få upp lönsamheten där för att på sikt kunna befria mig från min anställnings bojor. För tillfället vantrivs jag så mycket på mitt jobb att jag inte ens orkar berätta om det här i bloggen. Vi är inne i ett skede med förändringar där inte en enda förändring hittills har varit till vår fördel. Nej urk, det är inget vidare. Och min mans företag har verkligen potential att växa. Av lite olika anledningar har vi låtit utvecklingen stagnera men nu är det hög tid att sluta såsa och börja agera. 

Därför var jag uppe före soluppgången och hade sett till att lägga flera möten efter varandra eftersom jag ville effektivisera rekryteringen. Då slipper jag ta ledigt någon annan dag och förlora inkomst från mitt eget jobb. Man får inte vara dum. Kostnad för att anlita skäggiga hipsters art director skulle kunna framkalla en hjärnblödning hos den mest luttrade. Jag ville bara skrika ut ett nej men det är då jag får andas i en påse och tänka it takes money to make money...