Det räcker att googla lite på buffert för att inse att den allmänna uppfattningen är att man måste ha mål för att kunna spara. Själv känner jag mig kluven inför detta. Å ena sidan har jag mål, men å andra sidan inser jag att mina planer spretar iväg åt helt olika håll. Än vill jag hit och än vill jag dit.
Kanske vill jag smälla upp ett McMansion i Värmdö skogar och ta hand om vanvårdade hundar. Kanske vill jag flytta till ett billigare boende, jobba halvtid och måla akvareller på fritiden. Men det finns en röd tråd som går genom alla mina planer och det gemensamma för dem är att jag inte vill vara beroende av lönearbete. Jag har inte dålig ekonomi och det finns redan en mullig buffert för att kunna hantera ökade utgifter eller inkomstbortfall i familjen. För mig är det ointressant att stanna vid ett sparande som gör att jag klarar mig en längre period utan inkomst. Vad ska jag göra när pengarna tar slut? Börja om på ruta ett och jobba ännu mer, ännu hårdare, den här gången utan buffert? Nej tack. Därmed inte sagt att jag inte förstår att det är tryggt att ha pengarna, om något skulle hända. Så, jag skulle kunna säga att jag sparar för att ha en buffert om jag skulle bli arbetslös eller sjukskriven. Folk skulle nicka gillande och tycka att detta är förnuftigt. Eller, det skulle de kanske inte men min mamma skulle i alla fall tycka det.
Poängen är att jag vill vara den som styr min ekonomi, inte tvärtom.
Just nu styr min ekonomi mig med järnhand. Den påverkar alla mina beslut, hur jag bor och vilka vanor jag har. Jag ska förklara hur jag menar. Idag är jag beroende av min inkomst. Jag ska erkänna att jag är totalt fixerad vid min månadslön. Om det är en bra månad, en dålig månad, om jag varit sjuk eller hemma för vård av barn. Allt redovisas tydligt i min lönespecifikation som dimper ner den 25:e varje månad och hej och hå vad det styr min humörskurva. Den som lönearbetar är inte oberoende. Tvärtom. Lönearbetarens trygghet är i högsta grad beroende av olika faktorer och helt ärligt, jag avskyr det.
Vissa månader känns det som om det enda jag gör är jobba, äta och sova. Jag arbetar fem dagar i veckan och är ledig två. Det vore underbart om det kunde vara tvärtom. Jag hinner inte med hälften av det jag vill och planerat. När jag var yngre älskade jag att jobba mycket men då upplevde jag heller aldrig att tiden konkurrerade med annat jag ville syssla med.
Jag fick en wow-upplevelse när jag läste om "Fuck you-money". För er som inte stött på uttrycket tidigare kan jag utveckla: fuck you-money är den summa pengar som gör att du kan säga "fuck you" till en arbetsgivare eller någon annan situation där du annars skulle vara i beroendeställning. Pengarna gör dig kanske inte oberoende men du kommer alltid att kunna säga det som behöver sägas, om det måste sägas.
Jag insåg att det var precis vad jag ville ha, tillräckligt med pengar för att ha möjlighet att själv välja. Hur de valen ser ut beror på så många olika faktorer. Ingen vet hur livet ser ut framöver och vad som väntar runt nästa hörn.
Det jag vet är att jag inte vill fortsätta arbeta som heltidsanställd år efter år. Jag vet inte om jag vill jobba halvtid, deltid eller inte alls. Jag kanske vill förgylla min ålderdom eller lägga pengarna på att hjälpa mina barn att få en bra start i livet. Jag kan bli arbetsoförmögen eller vill ta ett break i livet. Gemensamt är att ekonomin styr alla dessa situationer.
Tillägg: apropå min mamma så gillar hon troligtvis inte att jag skriver fuck you fyra gånger i en post på Internet. Som tur är känner hon inte till den här bloggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar