Buffertlösa stoppar huvudet i sanden

Det är alltid känsligt att skriva om andra än sig själv när man bloggar. Dels vill man inte hänga ut någon, dels vill man inte sätta sig till doms över hur andra väljer att leva sina liv. Jag skriver "man" eftersom jag är övertygad om att det är fler än jag som faller för frestelsen att ta upp exempel ur det verkliga livet. 

Det pratas ofta och mycket om vikten att ha en lättillgänglig buffert om något skulle inträffa. Det borde vara en självklarhet för alla men med jämna mellanrum kan vi läsa att många svenskar helt saknar en sparbuffert. Detta innebär att många hushåll inte klarar ett ekonomiskt bakslag och det är just ett sådant fall jag vill ta upp som exempel. 

Ni som har läst det här inlägget (http://spardiet.blogspot.se/2014/03/rika-erfarenheter-och-fattiga-vanor.html) vet vad jag menar nu när jag ska berätta om en familj som tillhör "grupp Z". De har köpt ett lite dyrare boende än vad de egentligen har råd med och går precis runt varje månad. Paret lever från lön till lön och det blir ingenting över till sparande. Samtidigt har de köpvanor som kan ge vilken sparbloggare som helst skrämselhicka. De har skapat sig en skör livsstil som är helt beroende av att bådas inkomster rullar in som de ska. Jag tror tyvärr inte att detta är en ovanlig situation idag och framför allt har jag fått för mig att den här typen av bokostnader med knappa marginaler är ett stockholmsfenomen.

För ett halvår sedan hände det som inte fick hända. En av dem blev uppsagd eftersom företaget tänker lägga ner. Den soon to be-arbetslösa personen i fråga har sökt otaliga jobb, både på företag som söker personal och företag som inte gör det, men hittills utan resultat. Än så länge finns det gamla jobbet kvar men om ett par månader ser situationen annorlunda ut och den ekonomiska krisen börjar bli ett faktum. Nu kommer vi till det intressanta. Under dessa månader som uppsägningen hängt som ett svart moln över deras huvuden har de bibehållit samma konsumtionsmönster och inte påbörjat något som helst sparande för framtiden.  

Jag har funderat mycket på hur de tänker. Vad får till synes intelligenta människor att inte tänka längre än till nästa lön? Jag tror att en stor del av problemet är ekonomisk okunskap. Den här typen av människor saknar förmåga att se saker i ett större perspektiv och att räkna på småutgifter. Att gå ut på krogen, köpa hämtmat eller kosta på sig nya kläder i det här läget är för oss ekonomiskt sinnade totalt obegripligt. Under dessa sex månader hade de kunnat ändra sina vanor och skrapa ihop en buffert som skulle hjälpa till att balansera ekonomin framöver. Men så tänker man inte om man inte är van att spara, då tänker man att en hundralapp hit eller dit inte kommer att förändra någonting.

Jag bryr mig mycket om den drabbade familjen och min mening är inte att verka dömande eller nedlåtande utan bara att visa hur människor med dessa beteenden kan fungera. Och att arbetslöshet kan drabba vem som helst.