Mer om min plan

Jag fick så bra frågor på förra inlägget att jag väljer att utveckla mitt svar här.

Så här ligger det till: jag har alltid jobbat och jobbat mycket. Vid studier har jag jobbat extra både helger och skollov. Jag har dragit många strån till stacken. I perioder har jag tyckt att det är toppen men tidvis har det känts tungt och kvävande. Hur som helst handlar det här inte om hur jag upplever arbete, utan om att själv få makten över sitt liv. 

De flesta jobbar fem dagar i veckan och är lediga två. Dessa två dagar ska man hinna med det man inte hinner under veckorna samtidigt som man ska vila och återhämta sig. Hur kan det bara vara jag som tycker att det är en skev fördelning? Jag undrar hur det kommer sig att människor inte ifrågasätter att de tillbringar mer tid med sina arbetskamrater än med sina barn, eller sin partner för den delen?

Folk tror att man "måste" ha ett jobb. Man ska jobba, bita ihop och inte framstå som lat. Någon har tutat i oss det och nu är det befäst för evigt. Det finns något skrämmande över hur hjärntvättade vi blivit när vi halvt jobbar ihjäl oss för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå och inbillar oss att det gör oss lyckliga trots att de flesta inte alls mår bra av stressen det innebär. Jag förstår ärligt talat inte vad det är för trista liv människor lever när de måste ha ett jobb för att ha något att göra på dagarna? 

Eller först och främst kanske vi måste bena ut det här så att vi talar samma språk. Jobba betyder i det här fallet att någon annan bestämmer över mig och vad jag ska göra den tid de betalar för. Det är alltså inte samma sak som att jag bestämmer mig för att måla akvareller som jag sedan vill försöka sälja eller tid jag lägger på att skriva en bok. Jobba = förvärvsarbete. 

Jag vet att jag har nämnt det här tidigare: målet är inte att gå sysslolös - målet är att inte vara beroende av lönearbete. I alla fall inte som det ser ut nu med ett schemalagt heltidsjobb som äter upp nästan alla mina vakna timmar och som gör att jag kommer hem slutkörd nästan alla kvällar i veckan. 

Helst vill jag sluta helt med den anställningsform jag har nu. Om det är genomförbart. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att sälja min tid för pengar. När jag skriver "sluta jobba" menar jag nuvarande typ av arbete, nuvarande anställningsform och hårt styrda schemalagda arbetstider. Som det är nu är det ett evigt pusslande med tider för att få ihop jobb, ungar, hund och allt annat som jag också behöver tid för. Jag ligger konstant efter med allt och det är också en slags stress. 

Jag skulle kunna tänka mig att leva på besparingar och småjobb. Kanske arbeta säsongsvis, att jobba intensivt under vinterhalvåret och vara ledig vår och sommar. Jag skulle kunna hjälpa min man med hans företag, oavsett om jag skulle ta ut lön eller återinvestera pengarna för att företaget ska kunna växa.  Eller så kanske jag skulle tycka att det vore jättekul att jobba i en djuraffär varannan helg. Inte för pengarna utan för att det skulle vara ett roligt helgnöje, och då blir den extra inkomsten en bonus. Äh, jag behöver inte ens rabbla alla varianter och möjligheter. Det viktiga är att andemeningen når fram. Jag är inte arbetsskygg. Tvärtom har jag troligtvis högre arbetsmoral än genomsnittet och har alltid på alla jobb haft övertidstimmar. Det går av bara farten när jag engagerar mig och jag lägger oerhört med kraft och energi i alla mina åtaganden. 

Men jag blir inte yngre och vill inte slösa bort mer tid. 

Jag har skrivit om det här tidigare, t ex varför jag inte bara går ner i tid eller låter min man försörja mig. Jag är beredd att göra en mängd uppoffringar och har ändrat hela min livsstil för att kunna leva ett annat liv om ett par år. För mig är det viktigt att inte vara beroende av någon annan (vilket inte är att jämföra med att hjälpas åt) och målet är absolut inte att bli hemmafru eller lyxhustru. 

En annan viktig del i det här är ju att jag redan vant mig vid att leva med små utgifter. Jag förstår att många kan känna skräck när de funderar på hur livet skulle se ut om inkomstflödet stryps och de är vana vid skyhöga levnadskostnader. 

Blir man lycklig av att jobba ska man naturligtvis jobba. Bara man kommer ihåg att det är skillnad på att vara tvungen att jobba och att faktiskt vilja jobba.