Den efterlängtade lönedagen

Idag sprang jag på en bekant som var mer än glad över att det var lönedag och påfyllt på kontot. 

–  Jag hade blabla kronor kvar på kontot, det är ju inte klokt alltså. Vart tar pengarna vägen, jag fattar det inte...

En stackars kvinna som inte ont anande beklagade sig för mig utan att känna till att jag är en militant kontopolis som numera har stenkoll på vart varenda en av mina kronor tar vägen. Dessutom sade hon det med det där tonfallet som förutsätter medhåll. En del kommentarer är ju tänkta att fungera som ett socialt smörjmedel och det här var helt klart en sådan. Lite samma sak som när vi skrattar åt dåliga skämt eller skapar gemenskap med andra genom att klaga på chefen. Under några sekunder övervägde jag om jag skulle tala sanning eller inte. Det hade varit intressant bara att få se reaktionen. Att berätta hur jag inte bara har koll på exakt vart mina pengar tar vägen utan även har koll på hur många fler kronor jag sparar genom alla mina superspar-specialåtgärder (som att ta med egna påsar till mataffären och liknande). 

Naturligtvis tog jag den enkla vägen och sade ingenting. Istället suckade jag medkännande och gjorde ett instämmande mmm-ljud. Det är inte samma sak som att ljuga utan jag ser det hellre som ett bevis på social specialistkompetens. Sedan var jag en god lyssnare som lät henne pladdra vidare om hur pengarna slitit sig ur hennes plånbok och skenat iväg - helt omöjliga att stoppa. En stund senare traskade jag till mataffären för att köpa lite frukt och grönt. Det blir mycket rännande dit för min del nu när min man är sjukskriven och inte får bära något. Inte så att jag överskrider semestermatbudgeten långt mer än beräknat (förutom den lilla detaljen att mer mat går åt nu när tre av fyra är hemma om dagarna) men det är ju bara jag som släpar hem allting. Okej, ibland får jag med mig något barn som bärhjälp till kostnaden av en glass. Min man har för övrigt förvandlats till någon slags hemmaman som möter mig i dörren, iklädd noppriga mjukisbyxor, och stolt berättar att han vattnat blommorna och öppnat posten. Snart börjar han väl titta på Real housewives-realityserierna på kanal 3 också.

Jaja tillbaka till historien, den här hårt arbetande familjeförsörjerskan gick alltså till stormarknaden efter jobbet. Där hamnade jag bakom ett par i 30-årsåldern. Det andades Vasastan och weekendresor till New York om dem, om ni förstår vad jag menar? De hade fyllt en varukorg med bland annat små plastbyttor med färska hallon och blåbär, ekologiska krukörter och Levainbröd från bageriavdelningen. Jag sträckte mig ogenerat fram för att sikta slutsumman på kassans display. De handlade för närmare sjuhundra kronor och då var det inte ingredienser till någon direkt måltid utan mer MYSTUGG. Och jag stod där och funderade på varför folk undrar vart deras pengar tar vägen egentligen...

Hela vägen hem funderade jag på huruvida jag kände mig avundsjuk på Levainparets livsstil och avslappnade inställning till högt matkonto eller ej. Svaret blev ett enkelt nej. Jag har varit lite åt det hållet, om än något blygsammare kanske, och jag kan fortfarande välja att lägga mina pengar på delisnask eller att spara dem för framtiden. Om man nu vill hänge sig åt avund kan man ju åtminstone lägga sin avundsjuka på sådant som är ouppnåeligt och inte det man frivilligt avstått ifrån. Och varför berättar jag det här? Jo, för att jag behöver bli övertygad - eller låter mig övertygas- varje dag. Andra shoppar, slösar och spenderar medan jag har valt att inte göra det och för ett långsiktigt resultat behöver det kännas rätt.

Efter maten satte jag mig vid datorn och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar vid lön: flytta runt pengar. Jag tar från lönen och portionerar ut till amorteringskontot, sparkonto och buffertkonto. Jag för över till OKQ8 och till Avanza. Den här gången blev det även en extra överföring till barnens sparkonto. Jag ser vart pengarna tar vägen. Det blir så tydligt. Dessutom får det mig att känna alla de känslor av välbefinnande som jag egentligen tror är samma som den överflödiga lyxshoppingen ger. Nämligen känslan av framgång och kontroll över den egna livsstilen.