Det blåser kalla vindar

15 schemalagda arbetsdagar kvar till semestern och jag får skärpa mig för att hålla styrfart. Kan det kännas mer tradigt på en arbetsplats än vad det gör innan semestern? Knappast.

Jag känner hur jag redan börjar glida in i en skön semestermood. Den här nedräkningen inför semestern säger så mycket om ekorrhjulet och vår inrutade kravfyllda vardag. Inte konstigt när det var ett helt år sedan sist. En långledighet om året, det är allt vi löneslavar har. Frihetslängtan mullrar som ett stundande vulkanutbrott i oss. Egentligen är det dags att stressa ner inför ledigheten men istället blir det lätt precis tvärtom med alla studentmottagningar, skolavslutningar, presentinköp och midsommarplaner som tar tid. 

Dessutom är det en massa förändringar som händer och som får mig att bli alldeles uppskruvad. Jag har ju berättat att vi måste ta ställning till huruvida vi ska flytta inom kort eller inte. Bara det är en stressfaktor. Och som om det inte räckte med den huvudvärken så dök det upp en till...

I höst kan jag komma att hamna i en problemfylld sits rent arbetsmässigt. En person har anställts i företaget och tråkigt nog har jag bara hört negativt om denne. Det är illavarslande när alla har samma uppfattning och när ingen har något positivt att säga. Helt klart en rekrytering som väcker många frågor.

För något år sedan var det mycket skriverier om en kvinna som blev utnämnd till Sveriges sämsta chef. Hon fick det sämsta resultatet någonsin i ett omskrivet chefstest. Jag har faktiskt träffat den kvinnan en gång och kan naturligtvis inte uttala mig om hennes ledarskapsförmåga. Det jag däremot kan säga är att hon faktiskt gav ett kyligt intryck och verkade ha långt till skratt. Så gissa min förtjusning när jag får höra att företagets nya chef verkar ha en liknande personlighet. Jag tänker inte döma i förväg och måste givetvis bilda mig en egen uppfattning men det här bitchryktet känns ju helt klart oroväckande. Skräcken sätter naturligtvis klorna i mig. En gång hade jag en riktigt elak chef och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för det mer. Det påverkade stämningen och alla mådde dåligt. När den chefen slutade så försvann alla problem på arbetsplatsen och det säger väl en hel del. Jag vill aldrig mer ha en psykotisk chef. Min man suckade uppgivet och sade – Jaha, så du tänker både säga upp dig i affekt och köpa nytt boende? Jag hoppas att det är en riktigt bra sparplan du har...

Det är precis den här typen av obehagligt beroende jag vill bort ifrån. Löneberoendet, den exakta motsatsen till fuck you-money. Mitt dilemma är således hur jag ska hantera situationen om jag känner att jag vill röra mig vidare i livet. Men nu ska jag inte fördjupa mig i det eftersom jag måste försöka lära mig att inte ta ut något i förskott. Jag vill bara hinta om att det kan bli drama och råpanik i höst. Lite som en cliffhanger till er kära bloggläsare.

När jag ändå håller på att skriva om chefer och ledarskap så kan jag passa på att berätta fortsättningen om företaget jag skrev om ett par blogginlägg bort. Då skrev jag att pengafesten kanske får ett abrupt slut och japp, nu verkar ett haveri nära. Skriverierna i media upphörde men tråkigheterna fortsätter för de anställda. Arbetsgivaren har inte betalat ut lönen och man försöker nu en löneindrivning med hjälp av facket. Jag tror att det närmar sig slutet för min bekants karriär.