När kranen väl ska stängas

Naturligtvis är det läskigt att säga upp sig från en fast anställning för att istället bli fri som fågeln. Jag har alltid fått höra att man absolut inte ska säga upp sig utan att ha ett nytt jobb. Tänk då att säga upp sig utan att veta vad man ska göra om en månad eller ett år. 

Dels handlar det om steget ut i det okända men ännu mer handlar det naturligtvis om pengarna. Det krävs mod för att våga stänga av kranen och strypa pengaflödet. Det är inte svårt att leva på existensminimum när det är självvalt. När man när som helst kan lägga av och leva riktigt gott om man nu skulle ändra sig. Det är därför den som ofrivilligt lever knapert mår dåligt över sin situation medan jag faktiskt kan njuta av min. Det finns pengar men jag vill inte röra dem - och jag har kontroll över dem! Man vänjer sig ju vid att det rasslar in en ny lön varje månad. Och jag drar alltid en lättnadens suck när kontot fylls på igen efter semestern eller julen. Jag har verkligen svårt att föreställa mig att det inte skulle komma nya pengar den 25:e. Eftersom det alltid har varit så.

Det är också anledningen till att jag tror det svåraste är att sätta ett slutdatum. 

Dagen när pengakranen inte längre är öppen. Den dagen man klippt navelsträngen till arbetsgivaren. 

Jag funderade på det häromdagen, lekte med tanken att sätta ett datum. 

Det var en lek med fantasin: vad skulle hända? Hur skulle det kännas? Det svåraste är att fatta beslutet, att anse sig "färdigsparad". Det är lätt att avstå från att köpa saker när man vet att man kan bryta mönstret närhelst man vill. Men om det inte kommer in mer pengar blir jag tvingad att anpassa mig. Och det var då jag insåg att det kan bli svårt och att man måste vara bestämd. Att inte låta sig luras att jobba bara en månad till, för då får jag pengar till det här eller det här...

Jag vet redan nu att jag ligger i riskzonen. Att jag girigt kommer att tänka "bara en månad till = minst 12 000 till på kontot!" 

De pengarna kan jag lägga på en bra vinterjacka och rejäla vinterskor. Det kommer jag att behöva sedan när jag inte har inkomst längre.

Månaden efter det kommer jag att tänka att vi verkligen behöver måla om delar av lägenheten. Naturligtvis vill man passa på att göra det medan man har inkomst. Och när vi ändå är i farten skulle barnens rum faktiskt behöva tapetseras om. Hemmet kan inte förfalla och sedan står vi där med tajt budget och tjafsar om varför vi inte gjorde sådant medan vi hade två inkomster.

Vips har jag jobbat i tre månader till. Och då kommer jag att inse att det nog är bäst att jobba ytterligare en månad för att bunkra upp lite extra och skaffa en buffert på bufferten. Och tänk om jag behöver gå till tandläkaren? Det är ju svindyrt. Bäst att jobba ytterligare en månad för att öronmärka pengar för en eventuell tandläkarräkning. Dessutom är det väl lika bra att fylla på semesterkontot med lite extra pengar, för säkerhets skull. Helt plötsligt har man väl jobbat ett helt år längre. Bara på grund av rädslan att man inte utnyttjat möjligheten att tjäna pengar till fullo. 

Sådär snurrar mina tankar. Att hjärnan inte blir överhettad är ett under.