Förväntansteorin

Jag tänkte utveckla gårdagens inlägg lite. Det finns ju många sådana oskrivna normer för hur man förväntas leva. Att man ska bo efter inkomst och hur livsstilen måste anpassas efter var på statusskalan vi befinner oss. Igår berättade jag om reaktionerna över vårt bilfria liv. Boendet ligger som klar tvåa på livsval som kräver förklaringar.

Vi har tagit oss igenom både tvärsäkra kommentarer som "Ni kommer att vilja ha hus när ni får barn" och den ständigt återkommande frågan varför vi bott kvar så länge i samma lägenhet (man måste tydligen göra bostadskarriär). Detta är intressant av en rad anledningar, dels för att det visar hur programmerade vi är och dels för att den som avviker anses behöva förklara sig. På sätt och vis är det smickrande att folk tror att det bara är att välja fritt hur man vill ha det. Det finns inga begränsningar ekonomiskt. Eller geografiskt för den delen. När vi hittat vårt drömhus är det bara att knalla in hos närmaste bilhandlare och peka ut två bilar så att vi kan ta oss till våra arbeten på morgnarna... 

Jodå, visst finns det hus som vi har råd med och har vi tur kanske det ligger en busshållplats i närheten också. Samtidigt skulle vi vara fastkedjade i ekorrhjulet på ett helt annat sätt än vi är idag. Vissa saker är bara att glömma direkt, som den här sparplanen och den trygga nattsömnen över att ha åtminstone någorlunda koll på utgiftskontot. Men folk ser inte det. De ser bara yta och status. Där jag ser trygghet och låga kostnader ser andra brist på livsstilspoäng.

Samtidigt som en del verkar tro att det bara är att gå och köpa sig ett drömboende och att vi låter bli för att vi är udda och konstiga så kanske andra tror att vi inte har råd att byta upp oss. Ärligt talat, jag bryr mig inte om vad folk tror. Jag kunde inte bry mig mindre. Det som däremot intresserar mig mer och mer är varför det har blivit så här. Hur blev vi människor så fast i våra föreställningar om hur det "ska vara"? 

Jag säger inte att jag sitter på någon slags sanning och att sparandet är rätt väg att gå för alla. Absolut inte. Var och en ska leva sitt eget liv och låta andra leva sitt. Samtidigt förväntas vi köpa dyrare och dyrare bostäder, byta upp oss, och konsumera upp våra pengar i samma takt som vi får dem. Upp med handen alla som läser modebloggar och inser att ni måste köpa en ny höstgarderob trots att ni köpte allting nytt ifjol också.

Är det människors osäkerhet att inte duga som ligger bakom, en strävan efter att bli erkända och respekterade? Beror vår ständiga strävan efter mer på att vi har det för bra? Jag lämnar er med dagens huvudbry, själv ska jag nämligen ägna mig åt andra djupa funderingar. Nämligen vad jag ska ha på mig på jobbet imorgon.