Konsten att delegera

Jag har en dröm om att minska prylarna till hälften. Ni känner säkert till talesättet en in, en ut. Ställs en ny in, tas en annan ut. Det släppte jag ungefär samtidigt som jag kickade igång mitt köpstopp. En mängd saker ska ut innan något mer kommer in. 

Jag började ambitiöst men tappade sedan fart. Rensandet är så förbannat tidskrävande och tröttsamt. Men det är då - fiffigt tips- man ska delegera mera. Jag gav min man två sysslor att utföra idag. Kommentera helst inte just det, jag vet redan hur det låter. Han fick i alla fall i uppdrag att rensa barnens garderob och att städa ett par kökslådor. Det var inte så att han klappade händerna av förtjusning men han fann sig i sitt öde. Det är barnens garderob som är intressant att följa upp i det här inlägget. Jag anser mig vara ett rensarproffs som river ur allt och smidigt kastar plaggen i tre högar: spara - kasta- sälja/skänka bort. Min man däremot håller upp en tröja, stirrar på den i fem minuter och man kan riktigt se hur han tänker så det knakar. Med den farten hinner det blir både jul och påsk innan han rensat färdigt. 

För ett tag sedan rensade jag barnens garderob men plockade då bara bort sådant som var urvuxet eller trasigt. Jag blev inte nöjd eftersom barnen väljer att använda bara ett fåtal plagg trots att de har massor av kläder. Kläder de inte vill använda för att de är "osköna" eller "fula". Så jag ville att de skulle rensa ut ALLT de inte kommer att använda. Detta oavsett om det slutar med att garderoben blir nästan tom. Varför ska saker ligga och ta plats om de ändå inte används? Själv skulle jag iväg på annat just då men överlät alltså detta projekt på killarna i familjen. Hur det slutade? Minstingen var den som rensade och bildade högar på golvet. Trots sin ringa ålder förstår han redan att det är bäst att ge pappan sparken som projektledare om det ska bli någon tid över till lek den dagen. Istället fick pappan vika och lägga in det som skulle behållas. Tonåringen hjälpte till genom att titta upp från sin skärm och muttra "ja" eller "nej" när de höll upp något som tillhörde honom. Jag kom hem och sonen öppnade stolt garderoben! Oj, det var inte mycket kvar. Det ser faktiskt ganska ynkligt ut. Trots att det var det här jag ville och hade dagdrömt om så fick jag en liten chock. "Hjälp, folk kommer att tycka synd om barnen och dra igång en klädinsamling för att de tror att vi har blivit fattiga".  

På något sätt förknippar vi bra föräldraskap med att kunna ösa ett överflöd över våra ungar. Leksaker, kläder och prylar. Mina barn ska minsann inte sakna något-tänket. Men blir de verkligen lyckligare av en massa saker som de inte har några planer på att använda? Jag tror faktiskt inte det. Nu blir det dessutom lättare att hitta vad man söker eftersom man slipper leta bland alla högar. Alla mina försök att lägga favorittröjorna underst i högarna resulterade bara i att det blev rörigt när de rev runt bland tröjorna för att hitta den gömda favoriten. 

En lyckad rensning är en sådan total tillfredsställelse. Även om jag nu inte själv kan ta åt mig äran.