onsdag 10 september 2014

Förväntansteorin

Jag tänkte utveckla gårdagens inlägg lite. Det finns ju många sådana oskrivna normer för hur man förväntas leva. Att man ska bo efter inkomst och hur livsstilen måste anpassas efter var på statusskalan vi befinner oss. Igår berättade jag om reaktionerna över vårt bilfria liv. Boendet ligger som klar tvåa på livsval som kräver förklaringar.

Vi har tagit oss igenom både tvärsäkra kommentarer som "Ni kommer att vilja ha hus när ni får barn" och den ständigt återkommande frågan varför vi bott kvar så länge i samma lägenhet (man måste tydligen göra bostadskarriär). Detta är intressant av en rad anledningar, dels för att det visar hur programmerade vi är och dels för att den som avviker anses behöva förklara sig. På sätt och vis är det smickrande att folk tror att det bara är att välja fritt hur man vill ha det. Det finns inga begränsningar ekonomiskt. Eller geografiskt för den delen. När vi hittat vårt drömhus är det bara att knalla in hos närmaste bilhandlare och peka ut två bilar så att vi kan ta oss till våra arbeten på morgnarna... 

Jodå, visst finns det hus som vi har råd med och har vi tur kanske det ligger en busshållplats i närheten också. Samtidigt skulle vi vara fastkedjade i ekorrhjulet på ett helt annat sätt än vi är idag. Vissa saker är bara att glömma direkt, som den här sparplanen och den trygga nattsömnen över att ha åtminstone någorlunda koll på utgiftskontot. Men folk ser inte det. De ser bara yta och status. Där jag ser trygghet och låga kostnader ser andra brist på livsstilspoäng.

Samtidigt som en del verkar tro att det bara är att gå och köpa sig ett drömboende och att vi låter bli för att vi är udda och konstiga så kanske andra tror att vi inte har råd att byta upp oss. Ärligt talat, jag bryr mig inte om vad folk tror. Jag kunde inte bry mig mindre. Det som däremot intresserar mig mer och mer är varför det har blivit så här. Hur blev vi människor så fast i våra föreställningar om hur det "ska vara"? 

Jag säger inte att jag sitter på någon slags sanning och att sparandet är rätt väg att gå för alla. Absolut inte. Var och en ska leva sitt eget liv och låta andra leva sitt. Samtidigt förväntas vi köpa dyrare och dyrare bostäder, byta upp oss, och konsumera upp våra pengar i samma takt som vi får dem. Upp med handen alla som läser modebloggar och inser att ni måste köpa en ny höstgarderob trots att ni köpte allting nytt ifjol också.

Är det människors osäkerhet att inte duga som ligger bakom, en strävan efter att bli erkända och respekterade? Beror vår ständiga strävan efter mer på att vi har det för bra? Jag lämnar er med dagens huvudbry, själv ska jag nämligen ägna mig åt andra djupa funderingar. Nämligen vad jag ska ha på mig på jobbet imorgon.
  

7 kommentarer:

  1. Hej! Undersökningar visar att vi konsumerar DUBBELT så mycket sedan 90-talet. Shopping är en livsstil och ett nöje. Vi köper till oss status, men faktum är att jorden kommer att gå under om vi fortsätter shoppa billiga kläder, elprylar etc. Jag skulle gärna ha en fantastisk villa vid havet, men jag har inte råd. Frågan är varför jag vill ha massa andra saker, är det min vilja eller marknadens?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är marknadens vilja och pressen från omgivningen :) Alla hetsas av alla andra.

      Radera
  2. Ja, så mycket det är vi förväntas eller inte.
    Jag är ensamstående med ett barn och jobbar 75% i ett yrke där det inte är alltför högavlönat.
    Därför förväntas inte så mycket av mig. Jag blir inte lika ifrågasatt som ni när det gäller litet/enkelt boende, inte ha bil mm.
    För mig är det skönt. Jag kan välja att bli skuldfri i tysthet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter underbart :)

      Lustigt nog är vi inga höginkomsttagare men jag är övertygad om att den sk medelklassen drabbas hårdast av den outtalade pressen från omgivningen.

      Radera
    2. Icke-förväntningarna/förståelsen mot mig handlar nog mycket om att jag är ensamstående med barn, för det är ju "så svårt" - det vet ju alla, eftersom det framställs så i media, hur synd det är om oss ensamstående.

      Radera
  3. Att tänka ut vad man ska ta på sig till jobbet är VÄLDIGT tröttsamt. Jag har dessutom skaffat mig en idiotisk policy att ALDRIG har samma kläder två dagar i rad. :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag har samma idiotiska policy. Jag kör mina jobbkläder varvet runt, lite beroende på väder och vind, och börjar sedan om från början igen. Jättetråkigt. Börjar längta efter ett jobb med någon slags arbetsuniform.

      Radera