"Ibland tänker jag tillbaka på när man var liten och fick veckopeng. Jag var ett sånt där barn som sparade och sparade, och det blev en liten summa efterhand. Den summan skulle nu motsvara en dags arbete och jag kan ibland fråga mig om det var värt det? Kanske skulle jag spenderat mer i barndomen när en 100-lapp var oändligt med pengar?"
Storheten i dessa rader! En kombination av ett nostalgiskt minne och en beklämmande tanke. Jag har svarat i kommentarsfältet men vill ändå utveckla ämnet ytterligare. Som barn är man ekonomiskt beroende av sina föräldrar (eller annan vårdnadshavare) och det underläget gjorde åtminstone mig exalterad varje gång jag fick egna pengar i handen. En 100-lapp var verkligen oändligt med pengar. Då fanns inga dyra teknikprylar utan pengarna gick till godis, tidningar, Date-parfymer och godisdoftande läppglans. Allt var billigt och pengarna räckte till mycket. Jag har tidigare i bloggen skrivit om min ekonomiskt sinnade mamma som inte gillar att slösa pengar på krimskrams. Detta var väldigt frustrerande eftersom vi hade olika syn på vad som var krimskrams och detta skapade mycket onödigt tjafs under mina tidiga tonår. Därför lärde jag mig tidigt att värdesätta egna pengar och inte minst makten att förfoga över dem som jag ville. Jag kan inte tänka mig hur sorgligt det hade varit om jag hade hamstrat pengarna istället för att ta tillfället i akt att få köpa de saker jag kände så starkt behov av. Ur pengarna kom en enorm frihetskänsla och inte minst en ökad känsla av gemenskap med vänner.
Med det sagt tror jag att det är viktigt att skilja på barndomens utsatthet och vuxenlivets möjligheter, men kommentaren berörde verkligen och även i min nuvarande livsstil kommer jag att ha den i åtanke. Sparandet får aldrig bli på bekostnad av välbefinnandet.
En sak är dock säker, jag vill inte tillbaka till mina gamla vanor.
Jag var över till några bekanta ikväll för en stunds avslappnat umgänge. Visiten var spontan och oplanerad med kort varsel så det var ingen förberedd bjudning där värdparet bullat upp för gästernas skull men trots detta dignade bordet av läckerheter. De lever som folk gör mest med generöst utrymme för en rad delikatesser av alla de slag. De gillar god mat och tar gärna ut svängarna. Är det helg så är det. Så lever de flesta med en skaplig inkomst och det är inget konstigt med det. Den slående kontrasten när de spenderar mer på en kväll än vad jag gjort under hela veckan. Det är här jag menar att jag ska fråga mig om det är värt det. Kommer jag om tio år att tänka att jag borde ha spenderat mer? Att jag borde ha lagt pengarna på Pata Negra och grottlagrad delikatessost istället för att stoppa in dem på sparkontot? Jag har svårt att tro det men vem vet?
Och ej att förglömma, för bara ett år sedan hade jag ungefär samma levnadsvanor. Trots att det inte är särskilt länge sedan har jag redan glömt hur det känns att slösa obehindrat och jag saknar det inte heller. Ett tag var jag inne på att månadsvis öronmärka en slant för frestelser men det visade sig vara onödigt då det inte dök upp några tillräckligt starka frestelser. Och så länge jag känner så kommer jag att vänta men jag är beredd att omvärdera mitt tidigare resonemang den dagen det händer.
Hur är det med er, känner ni att ni försakar mycket när ni sparar?
Hej!
SvaraRaderaDe där 100:- att spendera nu eller senare är lite gran som Marschmallows effekten (jag skrev en kort inlägg om det). Ska man spendera nu och få en liten kick eller vänta och få mer för pengar (i olika avseende, antingen bättre kvalitet eller mindre prylar genom att avstå från att köpa).
Spara när man är barn är en sätt att lära sig att kontrollera sina impulser.
Det är absolut nyttigt att lära sig spara som barn men samtidigt behöver barn få göra egna val med egna pengar. De lär sig av det också. Till exempel att pengarna tar slut om man shoppar upp dem :)
RaderaJag tänker mig privatekonomi som en diet. För att en diet ska fungera långsiktigt är det viktigt att förändra saker i små steg och att inte förbjuda sig något. Då blir det ett livsstilsprojekt istället för att kortsiktigt göra en insats.
SvaraRaderaInstämmer till fullo att vanor och pengaförståelse byggs redan när man är liten. Jag fick lära mig tidigt att titta på jämförpris och hushålla med det lilla jag hade i fickpengar.
Jag tycker också marshmallowexperimentet är relevant att nämna i sammanhanget. Man gnetar nu för att ha det bättre sen. Jobba mindre, större valmöjligheter etc. Eller för att köpa något man verkligen vill ha.
Jag jämför också sparande med att gå på diet. I grund och botten krävs samma långsiktighet och konsekvens för att få ett bestående resultat, och att behärska sina impulser...
RaderaMarshmallowexperimentet är bra men tycker inte alltid att det går att använda det som argument för att få barn att spara långsiktigt. Inte så som vi vuxna kan göra. För att spara kortsiktigt absolut (typ en leksak som de trånar efter) men inte för att de sedan ska kunna gå i pension vid 30 års ålder... ;) Det blir för abstrakt för barnen.
Jag sparar för det mesta men har inga problem att spendera hundratals kronor på en flaska champagne, om jag vill ha en. Att ha varit fattig som barn känns som en nyttig erfarenhet. Jag lärde mig att inte vara slarvig med mina prylar, och ta väl vara på dem så de höll länge.
SvaraRaderaJag har en bekant som spenderar som livsstil. Både av egna och lånade pengar. Hus, båt, bil, utlandssemestrar, inredningsprylar, nya kläder varje vecka, fika och mat ute flera gånger i veckan. Jag är inte säker på att hon i grund och botten är lyckligare än jag.
Jag känner inte att jag försakar något. Jag har råd att köpa det jag vill ha, när jag vill ha det. Men jag har inte så stora önskemål längre. The best things in life are FREE... Typ.
Jag är definitivt lyckligare nu när jag inte längre slösar bort mina pengar. Och jag har känt efter ordentligt, tro mig. Mycket av den lyckan ligger naturligtvis i valmöjligheten. Jag KAN köpa och konsumera - om jag vill. Att välja att avstå är helt frivilligt. Hade jag tvingats in i ofrivillig fattigdom och tvingats att leva på de små medel jag tillåter mig att röra mig med idag hade jag troligtvis varit djupt olycklig.
RaderaVad roligt att du spånat vidare på temat! Intressant att vi var olika som barn med vad vi spenderade på, men att vi kanske hade samma baktanke? Jag sparade mina slantar för att jag gillade känslan att ha kontroll och kunna köpa något dyrare när jag ville det (även om det inte hände så ofta), på samma sätt som du ville få spendera på det du ville. Att som barn få bestämma som man vill över sina pengar och ta konsekvenserna är nog nyttigt. Man är olika som barn och det ena behöver ju inte vara "bättre" än det andra. Det är, precis som du säger, inte bara positivt att bara spara, det finns något lillgammalt över det att alltid tänka framåt och kanske kanske tappa bort att njuta i nuet. Men, man är väl som man är, som med så mycket annat så vinner man mycket bara man kommer till insikt i varför man gör som man gör.
SvaraRaderaVill bara tillägga att vi som familj hade en väldigt trygg ekonomi, jag sparade för att jag var lite lillgammal och duktig flicka och så.. Det är en annan sak om barn sparar och gnetar för att de lever i ekonomiskt kaos, det ansvaret ska inget barn behöva ta. Såklart. Även om verkligheten ser ut så för många.
PS. Date-parfymerna! Hittade en i en gammal låda och doften blev en nostalgibomb! Lågstadiediscon och hubba-bubba och tryckare 5 minuter innan discot stängde...
Ja, temat var fantastiskt och jag kan inte sluta analysera vad i mitt beteende som påverkas av barndomen.
RaderaJag växte upp i ett välbärgat hem med en mamma som kunde vara nästintill sjukligt snål inom vissa områden och hon var inte alltid lyhörd för att andra inte tyckte som hon. Så för mig blev effekten den motsatta, att lägg pengarna på saker som jag ansåg viktiga blev mitt sätt att ha kontroll! Paradoxalt men sant.
Däremot färgade min mammas ekonomiska sida av sig på mig så när jag flyttade hemifrån blev jag väldigt ekonomisk. Jag var aldrig utan pengar i slutet av månaden och började spara tidigt. Jag vill ändå betona att hennes uppfostringsmetod inte enbart var positiv.
För mig är det viktigt att mina barn känner att deras behov respekteras och att deras önskemål uppmärksammas. Inte genom att få allt de pekar på utan att de får öva på att hantera pengar utan att jag sätter mig till doms över deras val. Det bästa är nog att inte vara extrem åt något håll.
Hej! Jag har sparat i ett par år, var en slösa tidigare. Mina egna känslor gentemot att spendera har ändrats radikalt. Från känslor av fattigdom och "jag måste unna mig" till "vem är det som vill att jag ska köpa den här saken?" Jag tycker att det är jobbigt att "slösa" på en take away-kaffe (gör det så gott som aldrig numera) men planerar flera resor med familjen och köper ekologisk mat och har en snygg garderob. Alltså sådant som kostar. Men jag köper inte dyra ostar, vin etc för att unna mig varje helg. För att stå ut med vardagen. Jag tänker på ett annat sätt.
SvaraRaderaIntressant inlägg, jag tänker definitivt också på ett annat sätt. Framför allt tänker jag att folk feltolkar orden "disponibel inkomst". Jag kan inte se vitsen med att en viss summa in på kontot varje månad måste betyda att samma summa ska ut från kontot varje månad.
RaderaReflektionen att det i grund och botten kan handla om att stå ut med vardagen är också tänkvärd...
Om man sparar för att ha mest pengar på kontot när man dör är det lika galet som att ha flest prylar när man dör. Om man däremot redan tidigt lär sig att senarelägga konsumtion för att uppnå något större (avstå lördagsgodis för att köpa en cykel eller nått sånt) så är det ett beteende som följer med resten av livet. Jag var duktig på att spara när jag var yngre men då sparade jag ett par månader och sen köpte jag något jag ville ha. Ett intresse jag hade då var ljud och jag har fortfarande jättebra förstärkare och högtalare från den tiden. "Investeringar" som jag gjorde som 18-åring avkastar än idag i form av välljud i mitt hem.
SvaraRaderaVisst är det bra att lära sig spara redan som barn men i mitt fall handlade det mer om hur jag saknade pengar att röra mig med i åldern 10-14 år, för att kunna göra det som kompisarna gjorde. Jag kunde emellanåt känna mig utanför när de köpte småsaker eller gick och fikade och jag inte kunde köpa något. Om jag istället hade sparat de få kronor som jag fick så hade det inte gjort någon som helst skillnad i hur jag upplevde situationen.
Radera