Det blir bara bättre

I det här hushållet är jag inte högsta chefen inom rensa- och kastadepartementet. Jag vill gärna tro det och har absolut en högt uppsatt position men inom vissa områden finns helt klart en annan beslutsfattare. Hemelektronik är ett sådant område. Min man älskar sladdar. Eller rättare sagt, det som sitter fast i ena änden av sladden. Det är inte ett intresse som vi delar. Mången gång har jag tänkt att jag borde ha köpt allt sladdlöst innan jag införde mitt köpstopp. Ni som varit med ett tag kanske kommer ihåg att jag har en kompis som låtit bygga in all el i sitt nya hus, inga synliga kablar. Jag är fortfarande grön av avund och vill helst inte prata om det.

Men som jag nämnt tidigare är vi sådana som ogärna byter ut fungerande prylar och därför behöll vi vår första platt-tv. Den fick tjänstgöra som dataskärm i vårt arbetsrum under flera år. När barnen inte längre ville dela sovrum gjordes arbetsrummet om till vårt sovrum och skrivbordet med dator och skärm fick stå kvar. Ända sedan dess har jag irriterat mig på den där brutalt stora skärmen som står och skymmer utsikten mitt i det fina burspråk som hör till rummet. Inte nog med det, det bildas ett enormt ormbo med sladdar från alla apparater. Det går inte att flytta på åbäket till skrivbord eftersom rummet är för långsmalt för någon annan placering. Jag skulle helst av allt vilja kasta ut hela skiten och någon gång försökte jag nämna det för maken, men talade givetvis för döva öron. Att ha en tv i sovrummet förgyller tydligen hans tillvaro något enormt. 

Så...döm om min förvåning när tv-skrället drog sin sista suck igår kväll! Det gick inte att få liv i den igen och innan någon skulle få för sig att lämna in den på reparation såg jag till att den forslades iväg, kvickt som attan. Inte för att jag tror att det är värt att reparera en så gammal tv, om det nu överhuvudtaget går. I all iver passade jag på att hiva en lampa som stod där också. Den fungerade säkert fortfarande men vi har inte haft den tänd på år och dar och jag såg min chans att bli av med ytterligare en sladdpryl. När vi ändå höll på menar jag. Nu ler jag som en tok varje gång jag passerar rummet. Det ser så luftigt ut. Ljusare. Finare. 

Min rensning av pennburken på skrivbordet bleknar bort i jämförelse med detta.

Visst, skrivbordet står kvar men det är åtminstone i jämnhöjd med fönsterbrädorna och skymmer inte fönsterrutorna. 

Ett litet tillägg...jag saboterade inte tv:n, vilket många av er säkert tror.