Men jag ska inte klaga. Jag känner en enorm tacksamhet för bästa semestern på länge och dessa enormt gästvänliga vänner som låtit oss bo i deras hus. Det känns också som att hela familjen fått ny energi. Jag vet inte om ni minns det men i maj skrev jag ett inlägg Fast i bostadsfällan om vårt flyttdilemma. Jag har länge känt mig redo att flytta men min man är en riktig bo-kvar-aktivist som kedjar fast sig vid lägenheten och skriker - Vi flytt int! så fort en eventuell försäljning kommer upp till diskussion. Han brukar tjata om det insynsskyddade läget och utsikten. Ja, vi ser lite vatten och träd från vår lägenhet men benämningen sjöutsikt har ju fått en helt annan innebörd nu när vi nära på kunnat kasta en äppelskrutt från fönstret och plums, rakt ner i sjön. Då är vår ynkliga sjöglimt inte mycket att komma med. Dessutom har jag försökt förklara för honom att hans precious utsikt inte alls kommer att kännas lika läcker när det ska skövlas skog och grävas med grävskopor överallt för att kommunen ska kunna bygga nya lägenheter runt knuten. Den polletten trillade ner först när vi lämnade området och testade ett annat område. Ett annat av hans argument har nämligen varit att vårt område är så hundvänligt men även där har han fått ge vika, här finns så mycket mer natur- och strövområden. Nu är det naturligtvis inte så att vi ska flytta till just det här förmögna området, utan mer att det ger insikter.
Vi har inte bestämt ATT vi ska flytta. Däremot har vi haft långa samtal OM att flytta, för- och nackdelar, och om våra jobb och framtiden. Nu sker det så mycket på en gång och jag är inte bra på den typen av stress. Om det inte funkar med nya bossen så måste jag säga upp mig och om jag säger upp mig så kommer jag inte att få något nytt bolån men om jag tar ett nytt bolån så blir vårt boende dyrare och då håller inte min sparplan och håller inte min sparplan så kan jag inte sluta som löneslav. Ungefär så ser det ut i min skalle. Inte för att jag verkligen tänker säga upp mig lite hipp som happ men ändå, känslan av att ständigt vara låst i ett löneberoende. Hatar den.
De saker som vi kom överens om:
- Jag avvaktar och ser hur det utvecklas på mitt jobb. Än så länge behövs min inkomst för att täcka utgifterna och hålla sparplanen.
- Vi kollar upp möjligheterna att flytta till något i samma prisläge eller obetydligt dyrare än vårt nuvarande boende.
- Vi måste göra en kraftansträngning för att öka lönsamheten i min mans företag. Om han får möjlighet att ta ut en högre lön så hjälper det oss på alla sätt att komma framåt.
Nu åker vi hem och drar igång sparhösten och jag hoppas att ni är med mig.
Snålcoachen, jag sitter på söndagmorgonen och läser om att du vill bo större! Ajajaj!
SvaraRaderaJag vet ju inte hur ni bor men jag vet hur det är att bo stort. Det kan vara fantastiskt. Men det finns ett enormt problem; stort boende själ fokus både i tid och ekonomi. Över tid så betyder det att det kostar otroligt mycket mer än det smakar. Bostad är inte annorlunda än någon annan pryl man är sugen att köpa, det är bara att den får sådant genomslag.
Se om det finns andra sätt att uppnå det du uppskattar med stort boende. Vi har rätt många knep, bland annat att vara ute mer.
Definiera stort. Jag pratar om att flytta från våra cirka 100 kvm (charmiga kvm men opraktiskt planerade och hyfsat svåra att möblera smart) till kanske 120 kvm... INTE ett palats på 5000 kvm. Lite mer yta, lite mer förvaring. Det är allt jag önskar mig.
RaderaÄr det barnens skolor och kompisar som främst håller er kvar i området där ni nu bor? Om vi nu leker med tanken att du säger upp dig från ditt jobb alltså? För det finns ju annars möjligheten att flytta till både större och billigare om man tar sig utanför Stockholmsområdet... Jag och min man (vi har varsin kull utflugna barn) bor sen ett knappt år tillbaka på Gotland där vi hyr ett stort hus med trädgård och milsvid utsikt över öppna fält. För detta paradis betalar vi en kallhyra på 5.000 kr/månad. Min man har just sagt upp sig från efter ett års tjänstledighet, jag jobbar hemifrån och vi funderar nu över nya verksamhetsområden som funkar i glesbygden, och tar ett steg i taget i ett ganska lugnt och makligt tempo. Vi är jätteglada över att vi vågade ta steget att flytta och prova något nytt innan vi blir för gamla och bekväma. Nu menar jag inte att alla behöver göra precis som vi, men vill ändå säga att det går att välja annorlunda. Och det är heller inte värre än att det går att välja om ifall man skulle ångra sig. :)
SvaraRaderaNja, främst är det väl min mans företag som håller oss kvar.
RaderaDessutom trivs vi så himla bra i den här kommunen. Och vi har de flesta av våra vänner här, en hel del släktingar, barnens barndomskompisar och en massa annat som vi fäst oss vid. Så det är svårt att bara rycka upp rötterna och flytta. Vi har diskuterat det men känner oss inte redo fören sådan flytt i nuläget. Men allt du beskriver låter så härligt och så frestande och jag förstår att ni uppnått något som jag fortfarande bara drömmer om. Men delvis beror det kanske på att ni är i "nästa fas i livet" där barnen är utflugna? Jag kan absolut tänka mig något liknande när våra barn flyttat hemifrån men det är ju ganska många år kvar tills dess. Och när barnen är utflugna försvinner ju mycket av behovet att bo stort. Särskilt om jag får bo nära naturen. Men njut, ni lever verkligen ett avundsvärt drömliv!
Du och din familj kommer att hitta den perfekta lösningen för er, det är jag övertygad om. Lycka till med allt! :)
RaderaJag är MED dig! Sitter här på morgonkvisten och räknar om min årsbudget efter trädgårdsbygge och bröllop. Inser att det är två mycket störande element i min sparplan :-)
SvaraRaderaBröllopet var inte med i planeringen i våras och trädgårdsbygget blev lite mer omfattande än vi tänkt från början så nu får jag sänka min målsumma för december 2015. Då landar jag på en summa som ändå var med som "omdetgårliteknackigt-scenario" i budgeten.
Hösten kommer alltså gå i hårdsparandets tecken. Och höste, har jag bestämt, börjar på måndag då jobbet kickar igång på riktigt. Matlådor står i frysen och jag har som mål att bara göra av med 600 kronor fram till nästa lön för att få sätta undan en sudd av det som är kvar efter 2 månaders nollinsättningar på bufferten. Det blir en utmaning men vi har massor av mat hemma, bilen är tankad och garderoden är full av cashmere.
Vad har din man för bolagsform? Jag ångrar att jag inte omvandlade till aktiebolag för många år sedan, när jag väl gjorde det för några år sedan känns det hela tiden som att det blir mer pengar över (till mig..) men det bygger väl på att man hela tiden har ett positivt resultat så man kan få utdelning när man klappar ihop året.
Ska bli härligt att spara och fundera över boendestsen tillsammans med en Sparcoach i år ;-)
Have a pleasant sabbath.
Morsan
Härligt att du är med! Det är precis vad jag behövde höra efter en utmattande kaosmåndag på jobbet. Jag gillar ditt 600 kr-mål. Go for it! Gillar även att ni spontangifte er ("bröllopet var inte med i planeringen i våras") och tycker att ni verkar hållit en extremlåg bröllopsbudget. Särskilt nuförtiden när de flesta verkar tro att det är ett MÅSTE att åka på smekmånad till en paradisö.
RaderaSjälv har jag suttit och svettats över kontoutdragen (trots att vi haft den billigaste sommaren i mannaminne) och bestämt mig för att jag måste öka sparandet i höst för att kompensera sommarens slöseri i form av all mat och ungarnas nya kläder. Men egentligen är sanningen nog att jag sätter hårdare sparkrav i takt med att vantrivseln på jobbet ökar - dvs. en överlevnadsstrategi. Då har jag i alla fall stenhård kontroll på något medan det blåser om öronen i övrigt.
Höll på att glömma din fråga! Min man har aktiebolag och tar för tillfället ut en fjuttlön men jag hoppas att vi kan öka lönsamheten redan under hösten. Jag sitter och sprutar ur mig så mycket idéer på vad han kan göra för att öka lönsamheten att han blir alldeles matt.
Mvh Självutnämnd manager.
Vi går också i flytt-tankar, har spånat på ett eget blogginlägg kring det en tid. Sedan Bebis Minimalist kom in i bilden och vi nu under sommaren spenderat mycket tid hemma hos vänner och släkt med villa, är det inte utan att vi saknar enkelheten att öppna dörren och komma ut på en gräsmatta, plocka hallon till frukostfilen eller sparka boll utan att behöva göra en utflykt av det. :) Framför allt i ett lite längre perspektiv, just nu med en 6 månades bebis fungerar vår 2a på 60 kvm utmärkt. Men historiskt har det ju inte lönat sig att vänta, marknaden går ju bara upp, upp, upp. Vet inte riktigt var ni bor, men för vår del är priserna för ett radhus/villa en riktigt begränsande faktor, även för oss som bara vill ha ett litet radhus/hus på 100-120 kvm i ett tryggt område. Det kan vara lite frustrerande.
SvaraRaderaJag förstår er alltför väl. De flesta bebisföräldrar drabbas av akut huslängtan. Märkligt nog gjorde vi aldrig det när barnen var små utan vi var nöjda med vårt lägenhetsliv. Troligtvis för att vi bor i en förening som satsat på en inbjudande lekpark precis utanför porten och som dessutom satsat på välvårdade gräsmattor i området. Även om det var trist att behöva släpa ner allting man ville ha med sig varenda gång man skulle ut så fanns det i alla fall trivsamma och barnvänliga ytor att hänga på. Dessutom hade vi på den tiden ett lantställe i skärgården så att barnen kunde få springa ut och in. Men jag kan ju jämföra med några nära vänner till oss som bodde i en vindsvåning i Vasastan med pytteliten hiss och en bebis. De flyttade till hus ungefär samtidigt som barnet började gå...
RaderaJag håller med om att priserna är det största hindret. Trots att vi bor i Stockholm så kan man hitta radhus och hus till en rimlig kostnad om man är beredd att flytta långt ut i spenaten och acceptera en tidskrävande resväg till jobb och skolor. Långt ut på Värmdö till exempel. För oss är det inte ett alternativ eftersom min man börjar jobba tidigt på morgnarna och från många ställen går det knappt några bussar vid den tiden. Och vi har ingen bil.
Jag känner nu, med två skolbarn (varav en tonåring) och hund att jag gärna skulle bo i hus eller radhus. Behovet att kunna kliva rakt ut på en gräsplätt känns minst lika stort nu. Större barn kräver yta på ett helt annat sätt än mindre, lekande, småbarn. De vill hänga med sina kompisar, "vara ifred", ha rätten till högljudda aktiviteter som att spela musik eller TV-spel och inte alltid sitta i knäet på sina föräldrar i en trång bostad. Deras kläder och grejer är större och tar mer plats.
Vi har haft allt det där. Bott i skogen, kunnat öppna dörren och barnen bara drällt ut. Problemet är bara nyttjandegraden. Det går så många veckor, i synnerhet om man ska pendla, som man kommer hem när det är mörkt. Barnen är trötta. I helgerna är det lite bättre men då blir det snart barnkalas, arbete med tomten osv. som gör att det är svårt att få ut det man vill. Vill man sedan pyssla lite, sätta någon buske och blommor så kostar det rätt mycket.
RaderaVi är friare att vara med vänner och bekanta och gå ut med barnen nu i lägenhet än vi var innan. Men det klart, det finns nyanser, vi bodde väldigt stort tidigare och på mer än 60 kvm nu.
Det du beskriver är också delvis anledningar till att vi inte vill köpa hus. Däremot skulle det vara härligt och fint att bo lite större än vad vi gör nu, kanske i radhus, parhus eller liknande. Ett boende som ger lite mer utrymme för ungdomarna. Mina ungar är så stora nu att man knappast kan skicka ut dem att leka i trädgården.
RaderaJapp, livet skiftar och behoven med.
RaderaJag har gjort något man inte får göra. Jag har nämligen sagt upp mig från mitt fasta arbete mitt i mitt sparande och flyttat hem. Inte till mamma då, utan till den ort där jag är född och har längtat tillbaka till i 15 år. Mitt sparande är inte så stort ännu men jag har kostat på mig risken/möjligheten till ett annat värde här i livet. Nu ska inte jag bli långrandig med min resa utan det jag ville berätta var att jag, trots att jag är arbetslös, fått ett lånelöfte av banken tillsammans med min man. Så det är inte kört att låna till bostad bara för att man inte har ett jobb. Tack för en inspirerande blogg!
SvaraRaderaTack snälla, vad roligt att du gillar bloggen. Men åååh, varför blir du inte långrandig? Jag har typ en miljon saker jag är nyfiken på! Hur känns det? Och hur ska du göra nu? Leva på sparpengar eller tänker du gå på a-kassa? Tänker på att du skrev "mitt i mitt sparande".
RaderaOch hur lyckades ni få ett lånelöfte när du saknar anställning? Jag antar att det beror på din mans inkomst och jobb. Det som ställer till det lite för oss är att min man är egen företagare och han tar ut väldigt lite lön. Dessutom kanske ni flyttat hem till en - förlåt - liten håla där de blir överlyckliga om man vill köpa bostad? Det känns inte som det skulle vara lika lätt i Stockholm.