söndag 9 augusti 2015

Dyrköpt att säga F.Y?

Men åh, vad fina ni är!
Jag har fått mycket stöd och goda råd bland kommentarerna till förra inlägget. Tack snälla för det, jag älskar när ni hör av er! Ni är också helt samstämmiga om att det bara är att sticka därifrån om situationen blir outhärdlig. Jag förstår det men det sorgliga med vantrivsel på jobbet är att man alltid får rådet att flytta på sig. Den som vill verka för en trivsam arbetsplats måste flytta på sig för att den som beter sig illa befinner sig i chefsposition. Det är ju helt rubbat! Jag och min kollega hittade en sajt där man kunde ställa frågor och få svar från deras experter. Lite som veckotidningarnas hjärtespalter men istället för relationsproblem ger de svar på frågor om jobb och ledarskap. Vi läste alla frågor om psykopatiska chefer, idiotchefer och chefer som använder sig av otrevliga härskartekniker. Alla svaren var desamma: sök nytt jobb. Fly. Är inte det jäkligt märkligt? Leg. psykologer, coacher och experter är eniga i den här frågan. Psykopatchefer kan utsätta medarbetare för svåra kränkningar och otrevligheter men får stanna medan anställda uppmanas att lämna organisationen. Ungefär som när mobbning tvingar utsatta att byta skola men skolorna flyttar inte mobbarna. Sedan fattar jag inte riktigt poängen med att gå till ett jobb där ingen tycker om en och borde det inte bli ensamt när alla är rädda för en? Varför vill man göra så mot sig själv? Vill inte alla trivas på sina jobb och tillsammans med sina kollegor?

Jag är inte mobbad på jobbet. Inte heller är jag utsatt för kränkningar eller trakasserier.
Det känns viktigt att poängtera att det inte gäller just det här fallet. Åtminstone delar av den här diskussionen är rent allmän och gäller inte mig personligen. Däremot har jag fått en ny överordnad som inte visar någon välvilja mot mig eller mina kollegor. I det fallet som gäller mig är det för tidigt att uttala sig om hur mycket personens beryktade personlighet kommer att drabba mig. Jag har inte fått något gott intryck och redan under de första dagarna fick jag uppleva härskartekniker som jag hittills bara sett på film. Ett kännetecken för psykopatiska personer är att de brukar börja med att bara visa goda sidor. Men den här personen har varit otrevlig från allra första början. Vi får se om detta är ett initialt problem som kommer att försvinna när hon blivit mer varm i kläderna och kanske tinar upp. Tills dess vill jag uppmana er att vara trevliga och respektera andra. Det är  ocharmigt med dryga svar och negativitet och säger mer om den som uttalar dem än om den som får ta emot. 

Förresten, häromdagen läste jag något så bra:
"What's the point of having fuck you money if you never get to say Fuck You".
Det ligger så mycket i det och jag önskar att jag vore så tuff och modig men det som hindrar mig är att FY-pengarna samtidigt är min frihetsfond eller vad man nu ska kalla det. De är framtiden. Pengar jag behöver längre fram för att täcka mina utgifter när jag uppnått mina sparmål och vill sluta jobba på riktigt och för alltid. Då vill man inte gärna vara där och nalla i spargrisen redan nu. Som ni vet har jag nyligen amorterat 60.000 kr på bolånet och det kändes helt fantastiskt bra. För samma summa skulle jag hålla mig flytande i cirka sex månader utan inkomst. Man kanske inte ska ställa de två sakerna mot varandra men jag amorterar faktiskt hellre 60.000 kr till om ett halvår istället för att lägga samma summa på löpande kostnader för att ha råd att bo och äta. Det är en sak om jag inte kan spara under några månader och en helt annan att behöva plocka från sparkontot. Om det blir omöjligt att stanna kvar så kommer jag naturligtvis att överväga på nytt om jag har större behov av pengarna i nuläget. Jag har ju faktiskt råd men är snål och har tänkt ha pengarna till något annat. Det som är typiskt för oss sparare är att vi är beroende av en ständig ökning på kontot och har svårare att hantera när summorna sjunker. 


15 kommentarer:

  1. Tyvärr så har jag bara en dålig erfarenhet av människor som visar en dålig attityd från början, speciellt i en ledande position. Ni (medarbetarna) är trots allt det viktigaste för att få ett företag att gå runt och gå bra. Mår ni dåligt, presterar ni dåligt. Jag hade gått över chefen till hens chef och berättat om situationen. Många gånger är dom högre cheferna inte medvetna om problemet förrän duktiga medarbetare tröttnat och valt att gå eller när siffrorna skriker rött...

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig är det något nytt, att någon visar dålig attityd från början. Att det kan smyga sig in efter en initial smekmånadsfas har man ju däremot hört talas om. Vi har pratat om att ta detta högre upp (det är inget jättestort företag det här) men vi vill avvakta lite. Att börja gnälla redan första veckan kan lätt misstolkas. Dessutom tror jag att de redan uppfattat en del viskningar. Den typen av ryktesspridning brukar nå fram.

      Radera
  2. Jag tycker att du kan avvakta ett tag. Det är inte säkert att personen blir långvarig eller att beteendet kommer fungera. Under tiden kolla på andra jobb och undvika den här psykopaten. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är ungefär så situationen ser ut, jag avvaktar och försöker undvika. Men tack för att du bekräftar att jag valt en vettig strategi!

      Radera
  3. Hej, har läst här då och då men inte sagt något än. :-) Jag har skrapat ihop fuck you-pengar äntligen och planerar att säga upp mig om ca ett år och sedan inte jobba mer. Alls. Någonsin. Känns otroligt märkligt då jag är strax över 40. Kan säga att det som gör att jag klarar det är att vi har otroligt låga kostnader varje månad och att min man fortsätter jobba då han inte önskar något annat. Vi har också hyfsat bra med utdelningspengar som hjälper till och trots att jag alltså inte kommer ha någon löneinkomst så kommer vi kunna fortsätta spara 5000/månad utan att han är så ruskigt högavlönad. DET är frihet! Har kämpat för denna dag (nåja - den dag jag säger upp mig) i många år och är inte det minsta orolig över sysselsättningsproblem sedan; har många saker som intresserar mig. Anledningen till att jag började kämpa mot detta för många år sedan var att jag stötte på två usla chefer tätt inpå varandra som verkligen tryckte ned oss personal. Minns att jag kände att jag aldrig mer ville hamna i den situationen - och nu är jag snart där. KÄMPA! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och välkommen till kommentarsfältet!
      Är så glad över att du tog dig tid att skriva och berätta. Jag älskar ditt inlägg och suger åt mig varenda ord. Grattis till att vara - nästan - i mål! Grattis till den stundande friheten! Det är så härligt och inspirerande att läsa, det skänker hopp och bekräftar att jag valt rätt när jag satt upp mina mål. I mitt fall började det också med en längtan efter dessa Fuck you-pengar, även om jag inte hade några taskiga chefer på den tiden. Jag har en nära kompis som vantrivdes på sitt jobb och hon sade upp sig utan att ha en aning om vad hon skulle göra istället. Sedan tog hon ett halvårs break för att "känna efter". Jag var så himla impad, det var to much coolness! Men kanske är dessa usla chefer en perfekt exat spark i baken...

      Varmt lycka till med din frihetsresa och jag hoppas att du uppdaterar mig på hur det går.

      Radera
  4. Ang att man alltid får rådet att byta arbetsplats;
    För ett antal år sedan jobbade jag på en arbetsplats där vi fick en ny chef. Efter några månader med den nya chefen började vi fråga oss vad hans arbetsuppgifter bestod utav, och vad han tillförde avdelningen (han visste inte ens vad många av oss jobbade med och gjorde ingen ansats att ta reda på det). Jag som då var "ung och dum" frågade honom rakt ut vid flera tillfällen (på ett respektfullt sätt), vilket gjorde att han började göra tiden på jobbet till ett litet helvete för mig.
    Vi blev fler och fler som undrade om hans arbetsuppgifter och vart efter tiden gick pratades det om att gå ihop och prata med ledningsgruppen. Inget orkade/vågade dock dra igång något, så tillslut kontaktade jag ensam ledningsgruppen och blir inkallad till dem. De låter mig berätta hur snacket gick på avdelningen, och kunde inte förklara på vilka kvalifikationer som personen fick tjänsten. Värt att notera är att jag inte drog upp det som hände mig personligen, utan bara vad som pågick på avdelningen. Dom sa inte så mycket men jag kände att jag fick ett respektfullt bemötande. Några dagar senare tar chefen plötsligt tjänsteledigt, och efter det kommer han faktiskt inte tillbaka till avdelningen. Antagligen måste det ha hänt mer saker som ledningsgruppen visste om, men min berättelse fick nog bägaren att rinna över. Jag hade inte jobbat många år när detta hände, men vilket förtroende jag fick för ledningsgruppen, och det hedrade dem mycket att de lyssnade och tog mig på allvar, jag hade faktiskt inte vågat hoppas på det.
    Med det vill jag säga att det går att förändra om det finns ledarskap ovanför som är vettigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delade med dig. Det var intressant att ta del av dina erfarenheter.

      Har även svarat dig och Daniel gemensamt lite längre ner, under hans kommentar. Troligtvis hade ledningen på din arbetsplats fått in så pass mycket klagomål av sådan natur att det fanns anledning att ta bort honom från avdelningen. Jag tror att en del gränsöverskridande beteenden anses värre än andra, t ex om en manlig chef uttrycker sig sexistiskt. Det är möjligt att jag inbillar mig men det känns som om kvinnliga chefer ibland kan få ett större utrymme att vara bitchiga och obehagliga och ändå sitta säkert. Mycket just för att de är kvinnor. Omvänd jämställdhet eller vad man nu ska kalla det.

      Radera
  5. Mina besparingar är inte stora och som det ser ut idag kan jag inte sluta jobba tidigt och se pengarna fortsätta rulla in.
    Men jag har bestämt mig, till nästa sommar säger jag upp mig, och känns det allt för jobbigt dessförinnan så går jag nog ner i tid redan till nyår.
    Allt på grund av chefen och hur företaget styrs.
    Själva jobbet trivs jag annars mestadels med.
    Tidigare har jag egentligen tänkt jobba åtminstone några år till, men känner nu att det inte är värt pengarna!
    Och så bra det känns när man bestämt sig!
    Lycka till med ditt jobb och framtid!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du fattat ett beslut!
      Jag önskar att jag kunde vara lika säker och "save a date" för den stora dagen men jag är lite för feg. Det är så mycket som är osäkert runt omkring med boendet och min man som driver eget.

      Men möjligen sker allt av en anledning och då är det här kanske den knuff i rätt riktning som jag behöver? Jag ger det lite tid medan jag funderar på om det kan vara så.

      Lycka till tillbaka! Bär med mig dina ord "det är inte värt pengarna". Bra sagt!

      Radera
  6. Jag tror att rådet blir att fly eftersom det sällan kommer gå att förändra saker snabbt och vem vill lida mer än nödvändigt. Att fly tar också lång tid och då är det lika bra att börja direkt.

    Det Anonym skriver ovan visar i alla fall att det kan fungera men jag vill förklara lite hur det kan se ut från andra hållet. En ledningsgrupp väljer ut en person de tror kan vara chef för en grupp och sedan blir det mycket support och stöd för att den personen ska växa in i sin roll snabbt och smärtfritt. Det värsta man kan göra då är att ge indikationer att man inte litar på personen för om en nybliven chef tror att de överordnade saknar förtroende så kommer personen aldrig bli en bra chef.

    Det är lätt att se hur det här kan bli fel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad ni båda försöker förmedla, anonym och Daniel. Det är nog inte alltid omöjligt att bli av med en inkompetent eller usel chef. Tyvärr är det inte alltid kompetens och personlig lämplighet kommer i samma paket och alla är inte lämpade som ledare. I just det här fallet vet jag att man var mycket intresserad av att få in hennes kompetens och erfarenhet i företaget och det blir ju till nackdel för oss andra. Vi känner en oro att ledningen ska tycka att det väger tyngre än personalens välmående. Hon anställdes inte främst för sin ledarskapsförmåga utan för andra kvalifikationer som de hoppas kommer att öka vinsten och få företaget att växa. Och då kanske man är beredd att offra lite blod.

      Radera
  7. >Daniel, jag var otydlig i mitt inlägg, personen i fråga fick ett halvår på sig innan folk började ifrågasätta. Självklar måste man få tid att växa in i rollen. Att efter ett halvår inte veta vad medarbetarna gör, (det var ingen stor avdelning) eller kunna svara på vad ens primära arbetsuppgifter är, är inte ok! Dessutom agerade han väldigt olämpligt mot flera kvinnliga medarbetare, men detta var som sagt inget som togs upp med ledningsgruppen från min sida (mestadels av rädsla för att inte bli trodd)

    SvaraRadera
  8. Jag förstår inte varför det blivit så binärt, mellan säga upp sig och leva sparpengar, och att lida kvar. Tredje alternativet då, att söka nytt jobb i ett halvår? Nu vet jag inte vilket yrkesfält det gäller, men bedömer situationen på arbetsmarknaden som rätt god iaf? Och får den här usla chefen foten under de 6 månaderna så, win-win. Uppdaterat CV och några erfarenheter rikare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Givetvis är jobbsök ett alternativ men det kan ta lång tid att hitta ett nytt jobb. Idag är det ofta hyfsat långa rekryteringstider även på de flesta helt okvalificerade jobb så det är inte bara att fly över till vad-som-helst bara för att ha ett jobb...

      Radera