Jag tror att det var många faktorer som samverkade och spelade in. Redan för ett par år sedan hände något som påverkade mig mycket och sådde ett frö i mitt huvud. Vid den tidpunkten var jag var ganska less på min arbetssituation och på att försöka pussla ihop vardagslivet. Då berättade en nära vän till mig att hon sagt upp sig från sitt jobb för att hon tröttnat och ville göra något annat. Hon sade upp sig utan att ha en aning om vad hon skulle göra istället. Det är en välbeställd tjej så hon kunde göra det valet utan att behöva oroa sig för inkomstbortfallet under en frivillig arbetslöshet. Hon var inte medlem i a-kassan eller beroende av någon annan ersättning utan klarade sig utmärkt på egen hand. Jag minns den avundsjuka jag kände. Inte så att jag var missunnsam men hennes möjlighet att välja gjorde mig medveten om min maktlöshet över att inte kunna göra detsamma. Hon var fri medan jag var låst av mitt löneberoende.
Hur det gick för kompisen? Hon sökte och kom in på högskolan efter ett halvårs ledighet. Idag är hon färdigutbildad och arbetar hårt men frivilligt.
En annan händelse som känslomässigt knuffade mig i rätt riktning var att jag funderade på att göra något annat. Att det kanske var dags att byta jobb. Då trivdes jag på jobbet igen så det handlade uteslutande om arbetstider och att våga pröva något nytt. Men hur jag än vände och vred på det så insåg jag att jag inte var särskilt sugen på att ta ett annat heltidsjobb och att ett jobbyte bara skulle innebära att jag byter ett ekorrhjul mot ett annat. Där någonstans föddes tanken på en långsiktig plan, att våga bryta loss från arbetsmånader som förväntas rulla på fram tills 67-årstårtan dukas fram. När tanken väl började gro var det svårt att släppa den och låta bli att göra något konstruktivt.
Idag har jag de pengar som krävs för att kunna ta ledigt ett par år eller rentav mer - beroende på hur snävt jag kan tänka mig att leva. Det kunde jag inte den gången min kompis berättade att hon sagt upp sig och jag kände mig avundsjuk på hennes valfrihet.
Därmed har jag uppnått ett viktigt delmål. Men det är långt kvar innan jag kommit dit jag vill.
Visst är det en grym känsla att veta att man inte är omedelbart beroende av sin månadslön. Att faktiskt kunna säga upp sig om det är något på jobbet som inte alls känns bra. Jag har ett välbetalt och roligt arbete vilket gör att jag ännu ett par år sannolikt kommer hänga i men det är skönt att ändå veta att det inte skulle vara hela världen om man ville göra en förändring.
SvaraRaderaJag har lagt ut en fråga idag på min blogg "När vill du gå i pension och varför?" vad tänker du/ni?
http://frivid42.com/2014/04/04/fredagsfunderingen-nar-vill-du-ga-i-pension-och-varfor/
Jag vantrivs inte heller på jobbet även om jag är otroligt less på att det stjäl så mycket av min vakna tid. Men trygghets - och frihetskänslan sparpengar ger är ändå oslagbar när vardagen känns tungrodd. Däremot hjälper dessa pengar bara ytterst kortsiktigt och det är vad som hindrar mig från att göra något förhastat en trött måndagsmorgon...
RaderaHärligt att ha nått det delmålet!
SvaraRaderaSjälv är jag inte där än, men närmar mig med stormsteg just nu :-)
Lycka till på den fortsatta resan till nästa mål!
Stormsteg är inte heller dumt! Hejja!
RaderaTackar, men det är trots allt bara ett delmål om man ser det ur ett större perspektiv. Kul tills pengarna är slut men sedan då? Då är man tillbaka på ruta 1, pank och ännu mer beroende. Så det gäller att kämpa på och framåt.
Kul! Hur kom du dit innan du inledde köpstopp?
SvaraRaderaGenom hårt arbete och sparande! Även om jag var en till synes hopplös Slösa har jag ALLTID sparat (över 15 års sparande, mindre summor men regelbundet).
RaderaJag hade egentligen ett bra grundtänk men det jag ångrar är att jag gjorde som "alla andra" - dvs. slösade brutalt mycket fickpengar istället för att spara mer. 2013 började jag hårdspara men utan köpstopp vilket resulterade i ett hyfsat sparande men fortfarande efter modellen "överskottet på lönen är till för att slösas bort".
Vilka härliga och inspirerande inlägg du skriver och med så mycket känsla! Det måste kännas helt underbart att veta att du kommer klara dig rentav några år på dina sparade pengar :) Jag hoppas också kunna vara där en dag. Jag får känslan i dina inlägg att du är några år äldre än mig och jag undrar när i livet du började med ditt super-sparande? Ibland känns det som att jag börjat lite för sent och jag önskar att jag hade kunnat vrida tillbaka klockan några varv..
SvaraRaderaHa en fin kväll!
Men åh, tack! Vilken fin komplimang!
RaderaJa, jag borde klara mig ett par år (om jag snålar) men egentligen är det trygghetspengar om något skulle hända. Det vore rent idiotiskt att frivilligt använda dem nu, istället för att fortsätta arbeta, för att gå sysslolös ett par år. Sedan då? Då står jag där utan både jobb och pengar men med en märklig lucka i mitt CV och måste börja om på ruta ett...
Jag började spara ett par år efter att jag flyttade hemifrån men då var det mindre summor och man kan säga att jag var duktig på att spara men ännu bättre på att slösa. Så det är inte bara du som önskar att det gick att vrida tillbaka klockan några varv...
Hej
SvaraRaderaEn fundering som vi har haft hemma angående sparsamhet är att det är viktigt att definiera på vilken livskvalitetnivå eller andra nivå man vill vara sparsam.
Det går att äta jätte billigt genom att handla i en lågprisbutik.
Men det går också att bestämma att man ska endast köpa livsmedel som uppfyller en viss kriterier: det kan vara KRAV, när producerat, utan tillsats eller andra kriterier.
Sparsamhet är en sparfilosofi där man försöka att vara medveten om det man köper, inte köpa onödiga saker och försöka att leta efter lägre pris. Motivering kan vara rent ekonomisk (måste, vill) eller filosofisk (antikonsumerism, motreaktion m m).
Men jag tror att det är viktigt att ha en bredare syn på saken.
Visst kan jag köpa superbilliga tomater från en växthus i Holland, som har växt i en vattenlösning som innehåller det de behöver. Men vill man det?
Jag har en ganska bra ekonomisk frihet att välja vad jag vill köpa. Jag ser det som mer eller mindre en obligation att köpa ekomat m m eftersom jag har råd. Däremot kan man vara sparsamma på andra sätt: välja säsongsgrönsaker och undvika kravtomater i december till ex. Planera m m.
Jag tycker att det skulle vara intressant att få en diskussion om det.
Vilka kompromiss är ni beredd att göra? Jag tror att det kan variera beroende på orsaken till sparsamheten.
Vill man bli rik ganska snabb kommer man troligtvis att prioritera kostnaden. Har man däremot en "antislöseri"-beteende tror jag att man kan troligtvis pendla mellan ökade utgifter och sparsamhet.
Absolut, jag ser gärna en diskussion kring ämnet prioriteringar, mat och kompromisser.
RaderaJag får skämmas nu eftersom jag inte alltid prioriterar KRAV eller ekologiskt producerad mat. Tillsatsspäckad mat och hel- och halvfabrikat har jag däremot försökt undvika så gott det går i många år nu, vilket är hyfsat lätt eftersom vi lagar i stort sett all mat från grunden.
Jag köper (nästan) uteslutande svenskt kött. Jag äter hellre bra kött som kostar mer och varvar det med vegetariska/billiga rätter än äter sämre kött fler dagar i veckan. För mig är det inte intressant att köpa lågprisvaror eftersom jag vet att det finns bättre och mycket godare alternativ. Då finns det annat att spara in på istället!
Jag måste säga att i och med mitt sparande har hälsa och att tänka mer på vad jag stoppar i mig gått som hand i hand. Jag väljer oftast ekologiskt och letar efter produkter utan konstiga e-ämnen och tillsatser. Det kanske kostar några kronor extra men det sparar jag ändå in på att tex skippa läsk, mineralvatten, godis, chips glass och andra onyttigheter som jag konsumerade i snabb takt innan.
RaderaDet handlar helt enkelt om att omprioritera, att jag även dragit in på luncher och mindre bra middagar ute ger ytterligare mer pengar till att kunna välja ekologiskt och kravmärkt. Det smakar så mycket bättre också! Sen kan man ju fundera på varför man ska betala extra för de ekologiska varorna när allt en gång var ekologiskt från början.