Zero waste-trenden

Min sons kompis mamma var här och fikade under veckoslutet. Det var roligt att träffas då vi inte umgåtts sedan barnen behövde övervakning när de lekte. Som sjukskriven umgås jag med samma personer hela tiden och då är det roligt med lite nytt.  

Jag spetsade öronen lite extra när hon berättade att de infört zero waste, i alla fall när det kommer till matavfall. De har helt enkelt bestämt sig för att ta tillvara på allt. Nu är det ju så att det är något av grundnivå för oss hårdsparare och normala människors normala matsvinn är ingenting för oss. Men så intressant att höra hur andra gör. Allt som sjunger på sista versen kör hon i matberedaren och tippar sedan ner det i en köttfärssås. Alternativt gör en innovativ pastasås. Ser tomaterna lite skrumpna och tråkiga ut så mixar hon dem och gör salsa. När jag berättade att killarna här hemma vägrar bönor så tyckte hon att jag ska mosa dem och blanda i köttfärssåsen. Jag har hört tipset förut, men aldrig tagit mig an det och det beror enbart på gamla vanor med inkörda maträtter. 

Jag älskar när man kan mötas i sådant här. När sparsamheten förenar. När vanligt folk också börjar tänka på de små detaljerna. Inte minst för att man själv framstår som lite mindre tossigt snålfreak. Nyfiket googlade jag zero waste-trenden eftersom jag ville hitta fler bra tips, men jag insåg snabbt att det handlar mest om att leva förpackningsfritt och avfallsminimera av hållbarhetsskäl. Medan mitt fokus ligger på att dra ner på kostnader i vardagen. Men eftersom min livsstil går ut på att undvika slöseri och slit-och-släng så antar jag att man kan säga att det ena ger det andra. Även om jag snabbt insåg att jag aldrig kommer att få ett zero waste-diplom eftersom jag gör en massa no-no's som att använda plastburkar och engångsartiklar. Inte heller använder jag menskopp eller tvättbara tygbindor. Jag förstår att det spar pengar men jag känner mig faktiskt inte lockad att prova. Förlåt menskoppsälskare, men så är det.

Jag är inte så duktig som jag borde när det gäller förbrukningsartiklar. Men det handlar helt enkelt om att det funnits andra åtgärder som varit mer kostnadseffektiva än kaffefilter och liknande. Finns det billigt på Ö&B så släpper jag det och fokuserar istället på att minska de verkligt onödiga sakerna i mitt liv. Likväl vill jag bli bättre på att byta ut engångs till flergångs och ska försöka sikta mot det. Mest för att det tilltalar min minimalistiska sida att slippa stapla varor och behöva tänka på att något kan ta slut.

Vi shoppar ytterst sällan något vi inte behöver och har därför lätt att hålla oss under genomsnittet sopmässigt. Zero waste-anhängare tycker inte om frukt-och gröntpåsarna från matbutiken medan jag älskar dem och använder dem till allt möjligt. Bästa påsen! Och jag har faktiskt en hel hög tygtrasor i garderoben (ett lakan gick sönder och klippte det i lagom stora fyrkanter) som jag använder när jag när jag ska torka upp något riktigt grisigt eller putsa skor. I köket använder jag vanlig disktrasa till spill och stickade disktrasor i bomullsgarn till sådant som inte kan missfärga dem. Ett riktigt bra tips som jag snappade upp på nätet är att ha en "ät snart-låda" i kylen där man lägger allt som måste ätas inom kort så att ingenting hinner bli bortglömt. Där kan man lägga allt som behöver prioriteras och planera utifrån vad som behöver ätas upp först. Smart!

Plastbantar ni? 

Förpackningsbantar? 

Sol-och-vårare

Igår kväll tittade jag på en dansk dokumentär om sol-och-våraren Casper som ägnat 20 år av sitt liv åt att frilansa i bedrägeribranschen. Egentligen var min tanke att den grötiga danskan skulle vagga mig till sömns men det lyckades inte. Det var ändå en ganska fängslande historia och jag kunde inte sluta titta innan jag fått veta hur den ensamstående mamman skulle lyckas avslöja honom. Hon spelar sig själv i filmen och berättar hur det gick till när de träffades och hur han lurade henne. 

Man får alltid höra att det är något som kan hända vem som helst. Men jag har så svårt att tro det. Det kanske inte bara är en viss typ av kvinnor som drabbas, men risken verkar helt klart betydligt större om man är naiv och godtrogen. I det här fallet träffades de via Facebook och började på så vis ha kontakt. Casper påstod att han var mångmiljonär från en rik och omtalad familj som äger halva Köpenhamn. Detta borde ju ha varit plättlätt att kolla upp, men nej. Hon har ju bläddrar igenom hans facebookbilder och sett rosenskimrande bilder och nöjer sig med det. Han säger att han är trött på allt snobberi och hon köper hans förklaringar rakt av. Han är trött på att vara rik arvtagare och därför är det inte ett dugg konstigt att han flyttar in i hennes lilla lägenhet. Med bara lite kläder, jeans och t-shirts. Har han inget jobb? Inga åtaganden alls? Inga personliga tillhörigheter? Frågorna hopar sig kring deras tillvaro men Amanda verkar inte fundersam.

Den menlösa dumheten slår emot en som betraktare. Och det bara fortsätter, hon låter honom flytta in utan att hon någonsin varit hemma hos honom. Utan att hon träffat någon i hans familj eller några av hans vänner. Han påstår att han har en dotter på 12 år, men att mamman hindrar dem från att träffas. Hans familj äger alltså halva Köpenhamn men kan inte betala en advokat som lyckas lösa umgängesfrågan? Jösses alltså. Storyn läcker som ett såll men inte en enda gång föll det henne in att kolla upp hans historia eller försöka reda ut alla lösa trådar. 

Jag förstår att de här bedragarna är oerhört skickliga men hur lyckas de sol-och-våra någon i modern tid? Nu när alla har Internet och kan både googla och bildgoogla. Dessutom skulle jag inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon utan att först ha sett hur personen bor eller utan att ha träffat dennes familj. 

Det viktiga är transparens och öppenhet, att man vet vem det är man träffar. Och skulle han inte ha kontakt med sin familj skulle jag givetvis undra varför och kolla upp de uppgifter som han lämnat. Inte för att jag misstror allt och alla, utan för att det är sunt att vara försiktig. Inte låter man en person som man inte vet något om flytta in. Särskilt inte om man har barn. Caspar bad inte Amanda om pengar utan tog istället lån och beställde kreditkort i hennes namn utan att hon visste något. Tack och lov, annars hade det blivit för mycket naiv dumhet. Jag hade inte klarat att se henne mata honom med tusenlappar för att hans kort krånglade eller liknande. Jag kan bara inte förstå kvinnor och män som hittar kärleken på nätet och börjar skicka pengar i omgångar. Bedragare i Nigeria eller "amerikanska soldater" stationerade i Afghanistan eller Irak. Jag läste att det händer att personalen på Forex försöker stoppa kvinnor från att skicka pengarna men de talar för döva öron. Jag känner ingen som blivit drabbad men hade en gång en mytoman som arbetskamrat och det var svårigheter nog. Vem vet, det kanske kan bli ett blogginlägg om honom också. 

Du är INTE ditt jobb

Såg att min bloggkollega FruEffi valt att växla ned i karriären, downshifta. Jag blir riktigt imponerad, fast jag inte borde bli det. Men jag är imponerad. För att jag vet att det krävs guts att våga göra sådana saker. Välja bort karriär för att istället göra något som gör en glad. Ni hör ju själva hur sjukt det låter, men vi identifierar oss så starkt med våra arbeten och det är vad vi sedan bygger vår självkänsla på. Vi tänker alldeles för mycket på vad andra tycker och hur omgivningen bedömer oss.

Det jag gillar mest när jag träffar nya människor är att så långt det går inte veta vad de jobbar med. Möten mellan människor blir annorlunda om man undviker samtalsämnen som är tänkta att jämföra status. Jag ska berätta något för er, och det är en helt sann historia. En bekant berättade om när hon var inbjuden till en middagsbjudning i en storstilad festlokal. Och jag vill tillägga att den här kvinnan är söt och charmig och har lätt för att prata med nya människor. Till bordet fick hon en snygg och välklädd kille som hon omedelbart fattade tycke för. Enligt henne bytte de uppskattande blickar och hon såg fram emot en trevlig kväll. Samtalet flöt på helt naturligt, tills han berättade att han jobbar som chef på en reklamfinansierad TV-kanal och hon berättade att hon jobbar inom hemtjänsten. Efter det byttes det inte ett enda ord till under hela kvällen. Inte ett ord. Han var istället fullt upptagen med att konversera andra vid bordet och ignorerade henne totalt.

När jag ändå är i gasen med mina anekdoter måste ni höra om en gång när min man var på en tillställning i härligaste skärgårdsmiljö. Festen var välfylld med män som såg ut att komma direkt från en segeltur eller tennisbanan. Alla hade den där rufsiga frisyren som signalerar mycket pengar och nercabbad sportbil. En trevlig kille började prata med min man och frågade Vad har du för bil?, varpå min man svarade; Jag har ingen bil. Det uppstod en stel förvirrad tystnad innan han fann sig och fullständigt seriös frågade Jaha...okej, men vad har du för båt då? 

Det är en av mina älsklingshistorier och jag har nog berättat den för alla vi känner så det här kan komma att röja min anonymitet. "Vad har du för båt då?" har blivit något av en klassiker för oss. Något vi säger när vi på vårt interna språk vill beskriva en personlighetstyp. 

Jag undrar ofta vad folk har för avsikt med att vara nedlåtande. 

Gällande min väninna Inredaren som brukade komma förbi mitt jobb så var det en manlig arbetskamrat som fnös att inredningsyrken är "tramsjobb för före detta hemmafruar som inte kan något annat än shoppa och sätta upp gardiner". Otroligt drygt. Inte för att det spelar någon roll men Inredaren har varit en eftertraktad dekoratör som åkte runt och byggde upp miljöer i tio års tid innan hon startade eget. Och hon driver idag ett litet företag som gör strålande resultat. Men som sagt, det hör egentligen inte hit. Vid ett annat tillfälle sade samma stolpskott att han inte förstår hur folk kan ta jobb där man "torkar rumpor hela dagarna". Nej, det kanske han inte förstår men den dagen han själv blir sjuk eller gammal så kommer han att förmodligen värdesätta deras yrkesval högt. 

Det finns en så onödig snobbism i yrkesval. Fullt förståeligt eftersom en del yrken är extremt avancerade eller attraktiva. Ett yrke anses naturligtvis mer speciellt när det krävs mycket för att komma dit. Klart det är imponerande med en läkare som fördjupat sig inom kirurgi och kan utföra de mest avancerade kirurgiska ingreppen. Eller forskare som upptäcker något väldigt stort. En del når absolut höjder som får oss andra att känna att vi inte bidrar lika mycket till mänskligheten. Yrken kan också vara oerhört intressanta utifrån egna intressen. Jag har lärt mig mycket av sådant yrkeskunniga delat med sig av, vidgat vyer och bytt perspektiv. Oavsett yrkesgrupp eller företagskategori. Men lustigt nog upplever jag att de med snobbigast attityd är de med rätt trista mellanskiktsjobb. Kanske behöver de hävda sig? Eftersom jag upplever att det är en kategori som har lätt att hamna i lyckofällan. Att de drabbas i större utsträckning än andra av stress och känslor av meningslöshet. Samt är de största slavarna under ytlig konsumtion eftersom det gäller att hela tiden visa sin framgång. 

Men jag känner folk som har downshiftat för ett bättre liv genom att de frivilligt valt enklare jobb trots högre utbildning. Några av dem menar att de ständigt behöver förklara sig, nästan försvara sig. Och de upplever att skiftandet ses som ett misslyckande. Det här är ju faktiskt superintressant, för vem bryr sig egentligen om var någon annan tillbringar sina 8, 10 eller kanske till och med 12 timmar om dagen? Det är ju inte som förr i tiden när man titulerade sig direktören så fort man stötte ihop med en annan människa. Alla försvinner iväg till sina arbeten och kommer hem när det är dags att äta och lägga sig. Vem bryr sig om var du varit under tiden? Svar: ingen.

Mycket för pengarna i ödemarken

I kommentarsfältet gjorde Signaturen Morsan en riktig klassiker när det kommer till bostadsmarknaden. Hon gav sig nämligen på att påpeka vad man får för pengarna ute i landsbygden. Det är något som ni vet att vi stockholmare älskar att höra. Berätta gärna mer om hur man ute i glesbygden kan få ett slott för samma pris som en liten etta i Stockholm. VI BLIR SÅ GLADA DÅ!

Det är också den typen av rubriker som kvällstidningarna älskar: så många kvadratmeter får du för en miljon. Eh, ja? Givetvis skiljer sig priserna beroende på var i landet vi befinner oss. Vad vill man med detta? Tömma storstäderna så att alla flyttar till slott i Hällefors?  Eller är tanken att trycka till oss storstadsbor lite? Precis som man pratar om die dummen schweden så kan man prata om dumma stockholmare? Nu pratar jag alltså inte om signatur Morsan, hennes kommentar gav bara uppslag till ämnet och ingenting annat. Så ingen skugga över henne. Och hon har också alldeles rätt i sin kommentar, man  får enormt mycket för pengarna på andra håll. Men det ger som sagt var upphov till vissa tankar och känslor. 

Det är billigt att köpa hus i Kroatien också så varför flyttar inte alla svenskar dit? Och varför fortsätter urbaniseringen när man får så mycket mer för pengarna någon annanstans? Svar: för att det finns saker som påverkar var vi bosätter oss. 

Tillgång på arbete, naturligtvis. 

Släkt, vänner och/eller livspartner. 

Individuella intressen för kultur- och fritidsaktiviteter. 

Kommunal service 

Kommunikationer

Villigheten att arbetspendla

Det här är inte tänkt att bli något inlägg om en långsamt döende glesbygd utan fokuserar på svårigheten att flytta till en småstad för att börja om. Inte minst det faktum att många nyinflyttade vuxna upplever att det är väldigt svårt att få nya vänner. Det är nog lätt att känna sig väldigt ensam. Själv bor jag i en kommun där jag har nästan hela mitt sociala nätverk. Min man är uppvuxen här och själv har jag bott här i sammanlagt 22 år och det har underlättat när det kommer till barnvakt, husdjursvakt och annan hjälp i vardagen. Nu är inte jag supersocial och har inte behov att träffa folk hela tiden men det är onekligen praktisk, bekvämt och smidigt att ha allt nära.

Då är det svårt att bryta upp och börja ett nytt liv någon annanstans. Det skulle ta lång tid att finna sig tillrätta, känna gemenskap och bygga ett nytt socialt nätverk. 

Men sjävklart leker man med tanken på olika alternativ. Ena dagen pratar vi om att flytta till solen vintervis, andra dagen om att flytta till typ Åhus och den tredje kikar vi på lösningar på en timmes pendlingsavstånd. Jag upplever att allt spånande och planerande är bra för förhållandet eftersom vi aldrig stänger in oss i ett litet mentalt utrymme. Det är kul att prata om hur vi ska göra i framtiden och man lär sig mycket genom att kolla upp olika alternativ. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. Allt i livet går inte att styra och strikt planering gör mig bara skrockfull. 

Och apropå det här med att köpa slott. När barnen var små umgicks vi mycket med en familj som köpte en herrgårdsliknande k-märkt byggnad i ett litet samhälle ute i ingenstans för vad som kändes som en struntsumma. Men ett stort hus som är billigt att köpa blir oftast desto dyrare i uppvärmning och underhåll. Huset är byggt på 1860-talet och var inte renoverat sedan 70-talet så det var ganska nedgånget. Tyvärr var det för långt avstånd för att hålla vänskapen vid liv så vi tappade kontakten. Tråkigt, och mina barn pratar fortfarande om hur de fick cykla inomhus genom alla fantastiska salar i fil. 

Jag har bott i både storstad och landsbygd och trivdes bra med båda delarna. Även om jag känslomässigt var aningen splittrad när mina olika liv varit utspridda. Särskilt under utlandsåren när jag inte hade en fast punkt någonstans. Så för mig är det absolut inte viktigt med storstadspuls eller ett brett utbud av underhållning utan jag bor här enbart för att vi slagit rot här. Och jag kan absolut inte tänka mig bo för långt norrut eftersom jag inte står ut med tanken på långa vintrar och korta somrar. 

Synd att jag inte kan tänka mig Norrland.
Då hade jag kunnat köpa det här.

Koll på priser?

Det man förlorar vinner en annan.

Jag har pratat med två personer som gjort bostadsaffärer under januari-februari. En tidigare arbetskamrat som passade på att ta steget från hyresrätt till bostadsrätt. Hon tyckte det var läge att ta sig in på bostadsmarknaden nu när priserna kylts ner en aning. Men som förstagångsköpare var det svårt att få ihop affären och de behövde hjälp med kontantinsatsen. Och då pratar vi inte om något bolånetak på 85% som ställer till det, utan om en kontantinsats på nästan 30%. 

Det andra bostadsköpet handlar om en person i den yttre vänkretsen som flyttat oftare än en cirkus de senaste tio åren. Redan hösten 2016 tecknade hon ett bokningsavtal på en nyproducerad bostadsrätt. Det handlar om en omskriven fastighet och trycket på de här lägenheterna var enormt. Det var många tusen som anmält intresse för ett fåtal lägenheter, och där lyckades hon alltså knipa en. Hon går ner i boyta men får å andra sidan fyra meter i takhöjd och en stor terass. Men att sälja den nuvarande lägenheten blev inte lika roligt. Hon hade räknat med att gå jämnt upp i slutändan, men gick istället back en halv miljon. Vilket får anses mycket när det handlar om mindre lägenheter. Men så är det när utbudet ökat mer än efterfrågan. Det lades helt enkelt inga bud och till slut tvingades hon sälja under utgångspris. Själv hade jag nog inte tagit det lika bra men hon ryckte bara på axlarna och sade att hon räknar med att få igen det beloppet längre fram på grund av det högattraktiva bostadsobjekt hon köpt istället. 

Från det ena till det andra, läste att genomsnittspriset för lunch i Sverige är 94,87 kr. Eller rättare sagt, jag läste att det är Skatteverkets föreskrifter till inkomstskattelagen att en lunch ska vara 94,87 kr. Detta för att kunna räkna ut förmånsvärdet för fri kost. Och detta är snittpriser, det är givetvis dyrare på många ställen. Då slog det mig att jag stannat i tiden och det var en intressant tanke. Jag lever kvar i svunna tider när en lunch aldrig kostade mer än 70 kr. Betyder det att jag kommer att bli en sådan där jobbig kund som alltid klagar över hur dyrt allt blivit? Och skrika att förr kostade minsann en kopp kaffe FEM kronor och då ingick PÅTÅR också. Eller ge mina barn 100 kronor och tro att det ska räcka till ett par jeans.

Vore synd eftersom jag är riktigt vass på att gissa priser. I alla fall matpriser. Såg Bill Gates gissa pris på varor i The Ellen show och han lyckades inte träffa rätt på en enda förutom priset på tandtråd. Men så erkände han också att han inte varit inne i en matbutik på många år. Sedan kan jag tycka det är lustigt hur man valt att fokusera på varor som han med största sannolikhet aldrig kommer i kontakt med överhuvudtaget, som halvfabrikatet rice-a-roni där man bara behöver tillsätta vatten och frysta färdiga pizzarolls (jämförbara med Billys och Gorbys produkter här i Sverige). Jag förstår att man försökte vara lite rolig men det hade kunnat bli mer intressant om man valt dagligvaror som mjölk, kaffe och toalettpapper. Eftersom jag aldrig köper skräpmat hade jag inte heller kunnat pricka in rätt svar och vad skulle det ge för bild av mig? När jag i själva verket kan rabbla kilopriser på det mesta.

Och är det viktigt att de allra rikaste vet vad saker kostar? Tycker vi att de blir mer jordnära eller lika oss om de vet priset på snabbmat eller vad handlar det om? De enda jag ställer höga krav på, och förväntar mig att de har en förankring i verkligheten, är politiker. De behöver känna till den verklighet som de ska besluta om, vilket de tyvärr inte gör. 

Ekonomi i grundskolan

Till eftermiddagskaffet googlade jag Petter Stordalens hem. Detta efter att ha läst att han brukar ha en årlig maskerad hemma hos sig, med ungefär 300 inbjudna gäster. Då bör man bo ganska stort tänkte jag och letade ivrigt efter bilder. Mycket riktigt bor han i ett slott. Tyvärr hittade jag inga bilder på interiören vilket är lite synd, eftersom jag sett hans hus i Åre och det är helt makalöst. Det huset kan man för övrigt hyra om man vill, för 29 000 kr per natt.

Jag känner mig riktigt sparsam just nu eftersom jag sparar in de kronorna genom att inte hyra Stordalens hus över sportlovet. Istället stannar vi hemma och fortsätter tömma vårt matförråd. Jag har knappt handlat något på hela veckan förutom lite frukt och mejerivaror. Kanske lite choklad också om jag tänker efter. Eller vänta, i onsdags kunde jag inte motstå att fynda två paket lunchkorvar med hög kötthalt för halva priset. Vi är inga stora korvätare men jag slog till för att variera våra måltider (det är väldigt mycket kyckling och lax i frysen). Och det gäller att utmana kreativiteten så jag karamelliserade lök och piffade upp de bleka korvarna genom att steka dem i karamelliseringsgojset som blev kvar i stekpannan. Jag skar några djupa snitt på varje sida av korven så honungslökblandningen fungerade som en glaze. Riktigt lyckat med potatismos, löken och lite smörgåsgurka.  

Men det var inte det jag skulle berätta utan någonting helt annat. 

Med jämna mellanrum hör man hur det gapas om att barn borde få lära sig om ekonomi i skolan. Särskilt om det talas om Lyxfällan eller skuldfällor på grund av sms-lån eller snabblån. Och jag håller med. Även om det är föräldrarnas ansvar att lära barnen förstå privatekonomi så kan man inte ta för givet att alla kan få den kunskapen hemifrån. Det är för övrigt ungefär samma sak när folk hävdar att det inte är skolans ansvar att uppfostra. Nej det stämmer, men som förälder blir det svårt att uppfostra barn om det inte finns regler kring uppförande, hyfs och ordning i skolan också. Med tanke på de beteendeproblem som finns i skolorna idag så borde det vara ganska uppenbart för alla. Dessutom tycker jag att det absolut bästa är när skolan och hemmet kan sträva mot samma mål. Och ska vi någonsin få folk av dem som växer upp med bristande föräldraansvar så har skolan sitt ansvar. Så jag anser det självklart att skolan bör lägga tid på att lära ut privatekonomi. Inte minst för att det går hand i hand med en grundläggande allmänbildning.  

Med det sagt blev jag jätteglad när sonen kom hem och berättade att de just nu har ekonomi i samhällskunskapen och att det fanns ett antal ord där de behövde lära sig en grundbetydelse. Men man är ju inte Snålmor för intet så min avkomma satte i princip alla utan behöva kolla facit. Att barn förklarar med egna ord har ingen betydelse utan det viktiga är att han verkligen förstått innebörden. Det var intressant att se att han tyckte 'självhushållning' var svårast (ett ord vi nog aldrig använt hemma) och han hade inte heller hört 'disponibel inkomst' tidigare.

Jag lägger in bilderna på övningslapparna vi använde, så ser ni hur det tränats hemma hos Snålcoachen :)

Framsida övningslappar

Fler framsidor 

Baksida/facit översta lappen

Baksida/facit nedre lappen

Slarv är dyrt

Vi har en riktigt märklig sjudagarsperiod bakom oss. Nästan så att man kan tro att det för tillfället vilar en liten förbannelse light över oss. 

Egentligen började det redan morgonen när sonen trodde att han tappat plånboken. Han hann gå halvvägs till bussen när han upptäckte att den var försvunnen. Vi gick ut samtidigt eftersom jag skulle till tvättstugan och sonen hoppades att plånboken råkat ramla ner i tvättkorgen när vi trängdes i hallen. Hellre det än att han tappat den ute eller att den blivit stulen. Tvätten var redan sorterad så jag hivade bara in allt i maskinerna och det var fullt möjligt att hans lilla läderplånbok åkte tvättkarusell i 60 grader medan vi letade febrilt uppe i lägenheten. 

Plånboken var en julklapp från 2016 och kostade mellan 400-500 kr. Den innehöll betalkort, busskort och legitimation (att skaffa nytt kostar 400 kr). Det här inträffade före morgonkaffet så jag var kanske inte på mitt soligaste humör när jag vände upp och ner på allt i jakt på den försvunna plånboken. Sonen fick traska till skolan och jag väntade på att tvätten skulle bli klar för att kolla om den råkat åka med där. Jag hade även loggat in på banken för att kontrollera hans saldo och kunna spärra kortet. Men innan jag gick till tvättstugan fick jag en plötslig ingivelse och lade mig på hallgolvet för att titta under hallbänken ytterligare en gång. Jag hade tidigare böjt mig ner och kikat under och sett att den inte låg där så jag vet inte varför jag fick för mig att se efter en gång till. Men tro på fasen, längst in i det bortersta hörnet låg den. Syntes knappt mot det mörka golvet.

Till saken hör att mina barn är ovanligt duktiga på att hålla reda på sina saker. Och det är inte det vanliga föräldraskrytet utan en sanning. Förutom en sovsäckspåse som sonen tappade bort på sin allra första övernattning med skolan så har de faktiskt aldrig slarvat bort något! Den där sovsäckshistorien har ett underhållningsvärde i sig eftersom vi (redan på den tiden) var för snåla för att köpa en egen sovsäck och istället lånade en av en friluftande släkting. Så istället för att köpa en billig och enkel sovsäck så lånade vi alltså en dyr kvalitetssovsäck i övre prissegmentet. Som sonen glömde på bussen hem så att vi fick ersätta ägaren med en ny dyr sovsäck. Sämsta spartipset!

Jag har inte heller tappat bort mycket i mitt liv så det är genetiskt betingat eller så är barnen bara formade av sina ordningssamma föräldrar. Jag har dock tappat plånboken en gång när jag var höggravid. Vi hade varit i skärgården och åkte Norrtäljebussen hem på kvällen. När vi hoppat av vid Danderyds sjukhus upptäckte jag att plånboken var borta, men vi hade sådan tur att busschauffören hittade den när han gick genom bussen vid slutstationen. Han ringde upp oss innan vi hunnit anmäla plånboken försvunnen eller höra av oss till SLs kundtjänst. Han ville absolut inte ha någon hittelön så vi tog med en fin vinflaska istället. Slutet på den historien är att busschauffören och hans fru ringde upp oss ett par veckor senare för att berätta att de öppnat vinflaskan och ville tacka och höra om bebisen. Hur gulligt?!

Men tillbaka till den gångna veckan. Dagen efter den försvunna plånboken stod maken snopen med en avbruten nyckel nere i porten. Ny nyckel kostnad 220 kr. Två dagar senare diskar jag ett porslinsfat som glider ur mina händer och går i bitar när det träffar diskbänken. Fatet hade vi ståendes på köksbänken för att ha olivoljor och liknande dekorativt samlade. Tyvärr hade jag inget likvärdigt fat att ersätta med utan fick ge mig ut för att leta efter ett nytt. Det blev ett från Granit (billigt och bra) kostnad 129 kr. Men det tar inte slut där, igår skulle jag sopa upp grus i hallen och plötsligt bröts skaftet av nere vid själva fästet vid skyffeln. Ni vet, ett sådant där sopset med långa skaft som de flesta har hemma. Så nu vågar jag knappt använda något här hemma och undviker särskilt brödrosten och mixern, haha. 

Det är inga dyra saker men ändå. Nästan så att man undrar vad som ska gå sönder imorgon. Det vore naturligtvis värre om teven eller kylen gick sönder för då pratar vi inte längre om några hundralappar, men lite lustigt ändå att allt hände inom en vecka. Jag hoppas att nästa vecka blir mindre spännande. 

Och en nyfiken fråga, går saker sönder i följd hemma hos er också?

Den nu återfunna plånboken

Får drömma om ett sådant här sopset!