fredag 9 mars 2018

Du är INTE ditt jobb

Såg att min bloggkollega FruEffi valt att växla ned i karriären, downshifta. Jag blir riktigt imponerad, fast jag inte borde bli det. Men jag är imponerad. För att jag vet att det krävs guts att våga göra sådana saker. Välja bort karriär för att istället göra något som gör en glad. Ni hör ju själva hur sjukt det låter, men vi identifierar oss så starkt med våra arbeten och det är vad vi sedan bygger vår självkänsla på. Vi tänker alldeles för mycket på vad andra tycker och hur omgivningen bedömer oss.

Det jag gillar mest när jag träffar nya människor är att så långt det går inte veta vad de jobbar med. Möten mellan människor blir annorlunda om man undviker samtalsämnen som är tänkta att jämföra status. Jag ska berätta något för er, och det är en helt sann historia. En bekant berättade om när hon var inbjuden till en middagsbjudning i en storstilad festlokal. Och jag vill tillägga att den här kvinnan är söt och charmig och har lätt för att prata med nya människor. Till bordet fick hon en snygg och välklädd kille som hon omedelbart fattade tycke för. Enligt henne bytte de uppskattande blickar och hon såg fram emot en trevlig kväll. Samtalet flöt på helt naturligt, tills han berättade att han jobbar som chef på en reklamfinansierad TV-kanal och hon berättade att hon jobbar inom hemtjänsten. Efter det byttes det inte ett enda ord till under hela kvällen. Inte ett ord. Han var istället fullt upptagen med att konversera andra vid bordet och ignorerade henne totalt.

När jag ändå är i gasen med mina anekdoter måste ni höra om en gång när min man var på en tillställning i härligaste skärgårdsmiljö. Festen var välfylld med män som såg ut att komma direkt från en segeltur eller tennisbanan. Alla hade den där rufsiga frisyren som signalerar mycket pengar och nercabbad sportbil. En trevlig kille började prata med min man och frågade Vad har du för bil?, varpå min man svarade; Jag har ingen bil. Det uppstod en stel förvirrad tystnad innan han fann sig och fullständigt seriös frågade Jaha...okej, men vad har du för båt då? 

Det är en av mina älsklingshistorier och jag har nog berättat den för alla vi känner så det här kan komma att röja min anonymitet. "Vad har du för båt då?" har blivit något av en klassiker för oss. Något vi säger när vi på vårt interna språk vill beskriva en personlighetstyp. 

Jag undrar ofta vad folk har för avsikt med att vara nedlåtande. 
Gällande min väninna Inredaren som brukade komma förbi mitt jobb så var det en manlig arbetskamrat som fnös att inredningsyrken är "tramsjobb för före detta hemmafruar som inte kan något annat än shoppa och sätta upp gardiner". Otroligt drygt. Inte för att det spelar någon roll men Inredaren har varit en eftertraktad dekoratör som åkte runt och byggde upp miljöer i tio års tid innan hon startade eget. Och hon driver idag ett litet företag som gör strålande resultat. Men som sagt, det hör egentligen inte hit. Vid ett annat tillfälle sade samma stolpskott att han inte förstår hur folk kan ta jobb där man "torkar rumpor hela dagarna". Nej, det kanske han inte förstår men den dagen han själv blir sjuk eller gammal så kommer han att förmodligen värdesätta deras yrkesval högt. 

Det finns en så onödig snobbism i yrkesval. Fullt förståeligt eftersom en del yrken är extremt avancerade eller attraktiva. Ett yrke anses naturligtvis mer speciellt när det krävs mycket för att komma dit. Klart det är imponerande med en läkare som fördjupat sig inom kirurgi och kan utföra de mest avancerade kirurgiska ingreppen. Eller forskare som upptäcker något väldigt stort. En del når absolut höjder som får oss andra att känna att vi inte bidrar lika mycket till mänskligheten. Yrken kan också vara oerhört intressanta utifrån egna intressen. Jag har lärt mig mycket av sådant yrkeskunniga delat med sig av, vidgat vyer och bytt perspektiv. Oavsett yrkesgrupp eller företagskategori. Men lustigt nog upplever jag att de med snobbigast attityd är de med rätt trista mellanskiktsjobb. Kanske behöver de hävda sig? Eftersom jag upplever att det är en kategori som har lätt att hamna i lyckofällan. Att de drabbas i större utsträckning än andra av stress och känslor av meningslöshet. Samt är de största slavarna under ytlig konsumtion eftersom det gäller att hela tiden visa sin framgång. 

Men jag känner folk som har downshiftat för ett bättre liv genom att de frivilligt valt enklare jobb trots högre utbildning. Några av dem menar att de ständigt behöver förklara sig, nästan försvara sig. Och de upplever att skiftandet ses som ett misslyckande. Det här är ju faktiskt superintressant, för vem bryr sig egentligen om var någon annan tillbringar sina 8, 10 eller kanske till och med 12 timmar om dagen? Det är ju inte som förr i tiden när man titulerade sig direktören så fort man stötte ihop med en annan människa. Alla försvinner iväg till sina arbeten och kommer hem när det är dags att äta och lägga sig. Vem bryr sig om var du varit under tiden? Svar: ingen.


39 kommentarer:

  1. Jag tror det handlar om att man känner sig träffad när andra gör ovanliga val, man tar det personligt när någon säger att de gått ner i tid, eller bytt jobb för att vara mer hemma med sin familj, då tolkar man det som att de som jobbar heltid inte prioriterar sin familj. Det är ju faktiskt något avundsvärt över de som väljer bort konsumtion och guldkant för mer tid till annat. Men alla klarar inte av det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror du har rätt, men det finns ytterligare en förklaring. Människor vill ha lyckade släktingar och vänner! Föräldrar vill kunna skryta om att det gått bra för barnen, deras utbildningar och karriärer. Och för många är det säkert givande att ha duktiga, framgångsrika vänner som gjort karriär. Även om jag inte bryr mig nämnvärt om vad andra jobbar med så kan jag förstår varför det känns betydelsefullt för många. Det är så vi byggt upp vårt samhälle och hittat vår identitet. Bara för att en del av oss nu kommit till insikt om andra värden betyder det inte att alla andra är lika snabba ;)

      Radera
  2. Jättebra inlägg! Jag håller med om att folk ofta har som inledande fråga vad man jobbar med. Om man jobbar med sitt intresse så kan det ju vara okej samtalsstartare, men många använder det mer som en statusmarkör. Men om man frågar någon om vad den har för hobby och svaret blir investeringar så är det lätt att det blir dålig stämning då ekonomi kan vara ett känsligt ämne. Jag tror i och för sig att många som har satsat hårt för att komma till en viss position blir lite paffa när folk inte är som dem och därför har svårt att hitta nytt samtalsämne om man inte jobbat väldigt mycket för att få en viss position för att kunna köpa en viss bil eller båt.

    PS. Lägg gärna till min blogg i din lista om du vill.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan ju bara tala för Stockholm men här är klassiska statusmarkörer väldigt viktiga. Vad man jobbar med och var man bor är allra viktigast. Tätt följt av hela livsstilsmönstret i form av semestermål, spännande fritid, träna regelbundet och äta hälsosamt osv.

      Känner väl igen mig i det du skriver om att folk blir paffa och inte riktigt förstår sig på dem som medvetet väljer bort att visa upp sin framgång. Jag råkar ut för det HELA tiden eftersom jag är uppvuxen i och alltid har levt bland bättre bemedlade.

      Nu ska jag kolla in din blogg! Kul! :)

      Radera
    2. Gick precis och tänkte på ovan idag, den där andra punkten bostadsområde. Jag har haft the guts att såväl downshifta som slänga böcker, men jag bor i ett fint område i Stockholms innerstad. Den dagen jag downshiftar i kombination med att bo i en hyrestvåa i Tumba, är jag hemma på riktigt (i min egen trygghet vill säga). Sen skänker mig nuvarande boendet ohemula lyckokänslor så jag vill gärna bo där jag bor oavsett, men du fattar. Den där reklamTV-snubben var mig en tragisk figur också :)!

      Radera
    3. Bostadsområde är oerhört viktigt men där finns ett slags handikappsystem som jämnar ut skillnaden och ger försprång. Tex sjötomt, pool, trippelgarage och annat lull-lull som väger upp för ett tristare förortsområde. Så det är egentligen bara jämförbart lägenhet-lägenhet. Och då förlorar förorten i 9 fall av 10. Byter du innerstadslyan mot en vräkig 400 kvm palatsvilla med pool i Tumba så har du ändå inte tagit ett anmärkningsvärt kliv nedåt.

      Radera
  3. Håller med dig till 100%. Det är dessutom minst sagt tröttsamt att lyssna på folk som skryter om sina titlar, sina bilar, båtar, pengar på hög. Det enda som imponerar på mig på riktigt är folk som hjälper andra utan egen vinning. Ambulansförare, brandmän, poliser, läkare utan gränser, osv. Om någon självrättfärdig lirare skryter om sin båt kan jag inte annat än gäspa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja helt otroligt att människor inte själva tycker det är pinsamt när de ägnar sig åt självförhärligande skryt?! Jag tycker bara att de gör bort sig. Men en del klarar ändå att vara lite skrytiga och trevliga men jag har hittills inte träffat någon som klarar att vara nedlåtande och trevlig.

      Radera
  4. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad min sambo gör på jobbet. Vi har levt tillsammans i ett halvår och jag har förstått att det är något med design. Eller produkter av något slag. Ah, jag vet inte. Det är inte det att jag är ointresserad. Jag är väldigt mycket intresserad. Av honom. Av min sambo. Som person och människa. Men varken han eller jag tycker att jobb är så värst spännande att diskutera. Annat är det med min mamma som aldrig slutar prata om hur hon haft det på jobbet och vad kollega X sa till kollega Y och vad som hände då osv osv i en evighet. Visst, absolut att lönearbetet ofta utgör en stor del av dagen. Men jag tycker att det finns så så så mycket mer spännande att prata om. Som hur min sambo ser på livet och vad han tänkt på idag och hur det var när han var barn och vad han drömmer om och är rädd för och längtar till. Sånt. Inte vad han gör på sitt kontor (jag är ganska säker att han jobbar på kontor).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, vilken hysteriskt rolig kommentar! Tack för att du berättar och hoppas att du inte känner dig förminskad om jag berättar att det påminner om när jag var barn och folk frågade vad min pappa jobbade med. Jag hade verkligen ingen aning och inte heller något intresse att ta reda på det.

      Däremot hade jag, om jag vore du, varit oerhört intresserad av din sambos jobb. Jag menar design!! Det är superspännande och kul! Jag hade velat höra allt om det. Men det handlar ju om personligt intresse, hade min man arbetat med fläktremmar så hade jag inte alls visat samma entusiasm.

      Radera
    2. Rebecka låter som en random man. Hade en manlig medarbetare som blev sambo och när jag frågade vad hon jobbade med såg han ut som ett frågetecken och hade mycket vaga uppfattningar i frågan. Observera att min första fråga alltså var vad hon jobbar med, sucker me.

      Radera
  5. Litet faktafel som jag vill opponera mig mot eftersom du inte rättade ”stolpskottet”. Har arbetat inom äldreomsorgen i ca 14 år och vet därför att arbetsuppgiften hjälpa någon med dess nedre hygien kanske uppskattningsvis upptar ca 6-8% av arbetspasset (och ingen professionell undersköterska hade brytt sig om det var det dubbla). Dvs 92-94% av arbetspasset går åt till andra arbetsuppgifter. Varsågoda för kunskapen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar med faktafel, men jag tror mig veta att mina läsare är intelligenta nog att se hur inskränkt hans kommentar var utan att jag behöver förklara det mer ingående. Citatet är taget ur sitt sammanhang och är bara en liten del av en konversation. Hur samtalet fortlöpte passade inte in i blogginlägget, precis som jag inte heller återgav hela samtalet mellan min man och den andra killen.

      Personen ifråga fattar att man inte kommer till jobbet och möts av ett löpande band med rumpor som väntar på att bli torkade. Han vill helt enkelt inte ville jobba med hygienrutiner i vård och omsorg och personligen tycker jag det bara är bra eftersom han absolut inte är lämpad för uppgiften.

      Precis som alla rumptorkare inte är professionella undersköterskor utan kan vara outbildade personliga assistenter eller barnskötare mm. Men gemensamt är att man visar respekt och förståelse för både personal och personer som behöver hjälp med hygienrutiner.

      Men tack för att du hjälpte till att lyfta ämnet. Att förtydliga istället för att förenkla är alltid bra.

      Radera
  6. Glömmer aldrig när jag och min kompis i sjunde klass härmade Jena och Drutten (ett barnprogram på det glada sjuttiotalet).Vi satt längst bak i klassrummet och busade, då vi blev kallade till rektorn det var både spännande och läskigt.
    Enligt rektorn var allting mitt fel, eftersom söta lilla Katarina hade en pappa som var hög chef på posten och det hade ju inte jag som kom ifrån simplare förhållanden, alltså var det jag som var den felande länken. Den skitgubben till rektor, skulle jag inte ta någon skit från idag, då skulle han få igen:)
    Brukar tänka att alla kan behöva bli torkade därbak en dag, t o m kungen, så det så. Kan vara svårt att föreställa sig när man är i sina krafts dagar - men rätt var det är så sitter man där både skröplig och orkeslös och kan varken äta eller torka sig i rumpan själv. Då får man vara glad att det finns någon annan som gör det åt en./Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. You nailed it Elsa, alla blir vårdberoende någon gång i livet och kan behöva omvårdnad i form av nedre toalett. För mig är det ingen biggie alls, jag har både torkat och blivit torkad så att säga. Vi skulle behöva avdramatisera det hela lite med tanke på att vi alla, världen över, går på toaletten och gör samma saker. Och helst vill känna oss rena och fräscha.

      Det du beskriver om rektorn bygger på ett förlegat synsätt (man kan tro att det är hundra år sedan), men verkar tyvärr förekomma i andra sammanhang. Tänker på misshandel och övergrepp inom familjen, drogproblematik mm. Många som inte vill tro att sådant kan förekomma i de finare husen. De hemska morden i Bjärred är ju ett utmärkt exempel på detta, när skola och omgivning stirrade sig blind på pappa professor och mamma jurist istället för att se att det var en svårt dysfunktionell familj på väg mot undergång.

      Radera
  7. När jag var typ 20 och jobbade exta som lokalvårdare fanns där på ett kontor en man som bodde i samma samhälle som jag och hade barn i samma ålder (han visste mycket väl vem jag var). Först ignorerade han mig tills han fick reda på av någon annan vad jag pluggade till...då var jag intressant att prata med...men min kollega som jobbat där i flera år ignorerades fortfarande! Och nej, jag var inte intresserad av att prata med honom efter det - tyckte mest att han var sorglig./Amalia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vilken sorglig gubbe. Han tillhörde nog det gamla gardet som jag hoppas är ett utdöende släkte.

      Och jag hoppas vi har blivit bättre på att se människor runt om oss, oavsett vem det är. För mig är det självklart att hälsa på den jag möter i porten (både på jobbet och hemma), på busschauffören eller personen i kassan när jag handlar. Jag byter ALLTID något eller några ord. Det är så jag är uppfostrad. Naturligtvis inte så att jag står och tvångsbabblar om vädret med någon ointresserad 19-åring i kassan medan kön växer bakom mig. Men hej, tack och trevlig kväll är självklart. Möter jag en hundägare mitt ute i skogen så hälsar jag också glatt. Spelar ingen roll vad folk jobbar med utan det handlar om vanligt hyfs och normal interaktion mellan människor. Livet blir liksom trevligare så, när det byts liten spontana leenden.

      Radera
    2. Det är nog ganska många som inte hälsar på andra. Det är ganska många som jag möter i trappan på jobbet som inte hälsar före man själv hälsar först eller inte säger ett hej till lokalvårdaren när de går förbi.

      Radera
    3. Plina, trist för dem. Dessa hej och leenden gör i alla fall min dag gladare. Och förhoppningsvis känner även några av dem jag hejat på detsamma.

      Radera
  8. Ja, det där är något jag tänkt mycket på under de senaste två åren som utmattad. Så länge jag arbetade var ju allt frid och fröjd - jag mötte människor och kunde helt enligt de sociala reglerna presentera ett godtagbart svar på frågan ”vad gör du nuförtiden då?” När jag sedan slutade på mitt jobb och började plugga igen, var det också ett helt acceptabelt svar på frågan, även om det lyftes nägot ögonbryn åt ny utbildning vid min relativt höga ålder. Men nu!? Jag försöker i det längsta undvika frågan, men den verkar obligatorisk. Och motparten blir nästan ofelbart märkbart obekväm och besvärad när mitt svar är att jag är sjukskriven och har heller inget nytt jobb (ännu - jag hoppas ju på det så småningom). Det svaret är fel - jag förväntades ju berätta vad jag jobbar med. Har faktiskt inte tänkt på tidigare hur stor del av ens person och identitet som ligger i det där jobbet...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men oooh jaaaa, jag skulle kunna starta en till blogg om hur livet är som sjukskriven. Jag har upplevt det du beskriver, men också en del ifrågasättande och misstro. Det är inte det att de tvivlar på hur jag mår eller tror att jag hittar på. Det har jag aldrig upplevt. Däremot tycker de att jag borde kunna gå och jobba, kanske halvtid. Det är påfallande många som tycker de vet hur det ska vara och vilka åtgärder som borde göras. För att inte tala om alla tanklösa kommentarer. Jag får höra att det vore bättre för mig att inte vara sjukskriven på heltid för att arbetsplatser inte gillar långtidssjukskrivna och att de inte kommer att vilja ha mig tillbaka. Det vet jag redan att de inte vill, men den typen av påpekanden fungerar inte direkt stress-sänkande och gör inte min situation bättre.

      Det är många som frågar vad jag gör hela dagarna och hur jag står ut med att gå hemma. De är inte insatta i vad som händer när kroppen går in i krisläge och de vet inte heller vad jag varit med om som orsakat detta. Jag blir så pressad av dem, även om det inte är deras mening. Men när känner att det finns ett tvivel så orsakar det skam och skuld hos mig och jag avskyr det. Jag klarar inte av när oinsatta trivialiserar om stressjukdomar. Eller när de känner att de måste berätta om sina egna erfarenheter som går ut på att de själva eller någon de känner minsann varit helt utbränd men ändå klarat att jobba. Eller ger absurda exempel på någon med cancer som jobbade ända till sista andetaget utan att klaga en enda gång. Osv osv.

      Långa sjukskrivningar provocerar och väcker känslor.

      Radera
  9. Åh vad jag känner igen mig. Har upplevt yrkessnobbism så många gånger. När jag sommarjobbade i receptionen på ett fint företag och akademikerna där behandlade mig som en simpel serviceperson och i princip dumpade saker på receptionsdisken och snäste en order om vad som skulle göras.

    Ända tills de såg min tegelsten till mattebok i differential- och integralkalkyl som jag hade med mig för att jag läste till civilingenjör. Helt annat ljud i pipan efter det.

    Som vuxen har jag varit chef men valt att hoppa av för att få mer tid till familjen. Har inget yrke man behöver skämmas för men med min utbildning och kapacitet skulle jag kunna tjäna MYCKET mer än vad jag gör idag. Dock på bekostnad av familjetid.

    Känner inte till något högstatusjobb som inte kräver en rejäl insats både när det gäller ansvar och arbetstid i timmar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du hittat rätt och det måste vara så skönt att slippa en bristande balans mellan jobb och familj.

      Men jag blir lika fascinerad varje gång! Hur kan folks yrkes- och studieval betyda så mycket för andra? Särskilt med tanke på hur de kan ändras flera gånger om under en livstid. Och precis som du beskriver handlar det ju i ganska stor utsträckning om genomgångsyrken. Man jobbar en tid innan man av olika anledningar går vidare till något annat. Eller så trivas man och blir kvar, svårare än så är det inte. Det finns de som har ett stimulerande och superintressant jobb men ingen rik och utvecklande fritid, likväl som motsatsen. Det enda som egentligen betyder något är väl ändå att man får ha det jobb som passar en bäst?!

      För övrigt vill jag tillägga att mina lokala stormarknad (något som oftast ses ett genomgångsyrke) har ovanligt låg personalomsättning och folk stannar länge. Det är en plats där man värnar om sina anställda och bjuder på motivationsfaktorer som bland annat massage och generös storfrukost. De har bra sammanhållning, bra könsfördelning, stora möjligheter att påverka arbetstider och en mängd andra faktorer som givetvis är bidragande. De verkar också ha hög personaltäthet vilket förmodligen ger ett gott skydd mot stress. Jag är riktigt imponerad av den arbetsplatsen!

      Radera
  10. Här kommer kommentar från en rumptorkare!
    Jag skiter fullständigt i vad folk jobbar med!! Typ 80% av folket är inte ens pepp på sitt eget jobb, så jamena, varför ska jag bry mig om det?
    Mycket mer intressant att veta vad folk drömmer om, vilka ideologier de har, hur de skulle agera i kris, hur de beter sig i affären när de möter exfru/exman/sjukskriven kollega/bekant vars anhörig gått bort osv. Jag skulle gärna diskutera vad som helst utom jobb - typ skafferiordning, tvättrutiner, arga tonåringars revolt, våren, intressanta brottspoddar, huruvida tomaten är en grönsak eller ett bär.. ja, du förstår.
    De ”elitistiska” människor jag känner är egentligen män som har nån inbördes tävling, typ som störst bil å håhå jajjaaa... zzz

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar att prata jobb (förtydligar: andras jobb) om det handlar om att SKILDRA arbetet. När det är intressant, spännande eller lärorikt. Berättelser och fakta - det är så intressant! Det jag inte vill höra är tomt skryt och självförhärligande som bara går ut på att någon vill visa sig märkvärdig och förmer än andra.

      Radera
  11. Jag svarar som det är: jag jobbar inte. Och därmed är följdfrågorna bortblåsta. Vem vet, jag kanske lever på aktier, fastighetsaffärer, arv, luft & kärlek. Skämt åsido så är mitt jobbsvar ganska avväpnande

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är mäkta imponerad eftersom jag upplever det motsatta. Att folk blir oerhört nyfikna så fort någon inte jobbar enligt mallen. Folk som inte arbetar brukar få en mängd följdfrågor om huruvida de är arbetslösa, går på a-kassa, studerar, är sjukskrivna eller föräldralediga.

      Radera
  12. Det här var nog en av dina absolut mest intressanta inlägg på väldigt länge och kommentarerna också. Ett evigt samtalsämne är det också. Jag blir jättesvår för men-vad-har-du-för- båt då?-typer. Tur att jag inte träffar sådana alltför ofta. Det är som att de envisas med att vilja sätta en på statusskalan innan de kan socialisera ordentligt. Men liknande beteende gäller förstås de flesta. Undrar verkligen om folk gör såhär i andra länder i samma utsträckning. Jo, till viss del förstås, statusnivåer finns i alla kulturer men ändå.

    Uppskattar din blogg mycket, främst din ärlighet och de många inläggen fulla av humor! :) /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar tackar, roligt att det uppskattas. Kan bara hålla med om att kommentarsfältet är en ständig källa till glädje.

      Precis som jag skrev till Anneli nedan tror jag att statusmarkörer och jakten på respektabilitet förekommer precis överallt men att vi Jantelagen att brottas med också.

      Radera
  13. Underbar kommentar, Men vad har du för båt då? Förstår att den är användbar😊Tyder på brister i det sociala och att hitta samtalsämnen och det är väldigt sorgligt. Tycker som du att arbetsuppgifterna är ointressanta. Jag berättar aldrig var jag jobbar om det inte kommer en direkt fråga om vilken arbetsplats det är. Ännu mer sällan berättar jag privat om min befattning, har aldrig gjort. Det är ett sätt att få mat på bordet inte vem jag är. Och jag vet att jag oftast blir synad på ett annorlunda sätt då. Får andra typer av frågor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det tyder mer på snäva kretsar och ett likasinnat umgänge än sociala brister, även om jag förstår hur du menar. För jag antar att han inte frågar taxichauffören om båt när han åker hem från krogen på natten.

      Vissa arbeten är onekligen mer intressanta än andra, även om jag tycker det har mer med personliga intressen än status att göra.

      Radera
  14. 2 kommentarer till detta inlägg:
    1. Min fd pojkväns föräldrar har fyra barn. En ska doktorera, en kör traktor och två är socionomer. Man är stolt och glad över alla fyra, för att de hittat något de trivs med, för att de har någon att dela sitt liv med och för de barnbarn man fått. Titlar betyder inte något utan glädjen att se sina vuxna barn någorlunda tillfreds med livet är större.
    2. En släkting jobbar i sin mans företag. De är totalt två personer i företaget. Släktingen sköter bokföring och lite annat och måste på ett titelsjukt sätt därmed kalla sig CFO på t ex LinkedIn. Skrattretande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis som det ska vara! Jag känner mig stolt och nöjd om mina barn hittar något de VILL göra, som fyller deras liv med mening. Jag struntar också i titlarna, men det viktiga för mig är att de känner att de har möjlighet att påverka sina liv och sin situation.

      SÅ kul med kommentar 2. För att inte tala om hur skrattretande det är nu när alla ska använda sig av de engelska titlarna som CEO, CFO och head of någonting osv

      Radera
  15. Tack för ett kul inlägg!

    Jag har funderat lite kring den frågan sedan jag slutade på jobbet och blev fri. Sedan dess har vi också blivit företagare och jag håller på att skriva en bok det betyder att jag har en massa oljka potentiella titlar
    Make
    Pappa
    Pensionär
    Fri
    "Jag gör ingenting speciellt"
    Författare
    Skribent
    Föreläsare
    Företagare
    Styrelseordförande och VD

    Ibland har jag funderat på att konsekvent under några månader använda mig av en av dessa titlar för att sedan gå vidare till nästa och nästa...detta för att se vilka olika reaktioner jag får...hur olika personer tar det..


    SvaraRadera
    Svar
    1. Du sitter ju lite knivigt till med tanke på att du kallar dig fri men samtidigt har blivit företagare och har en mängd titlar att slänga dig med...

      När det gäller reaktionerna tror jag det blir svårt om du tänkt testa titlarna på samma personer. Själva effekten kommer ju när man testar dem på nya människor och då vet du ju inte hur den personen reagerat om du sagt "pensionär" istället för "företagare".

      Radera
  16. FFF- "Fri" kommer att skapa mest provocerande reaktioner tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror att han är den enda av alla som kommenterat inlägget som faktiskt bryr sig om titlar ;)

      Radera
  17. Hej,
    Vilken underbar historia! Vad har du för båt?! LoL
    Det här är ett ganska roligt ämne faktiskt...och väldigt svenskt. Många svenskar lider av en massa komplex och måste hävda sig med titlar och båtar och bilar. I USA kan man helt utan att få en endaste gliring vara en stay-at-home-mom eller hemmafru i hela sitt liv och slappna av och ha hur trevligt som helst. Det har jag provat på själv i nästan 20 år. Före det var jag flygvärdinna och nu är jag lärare. Men helst av allt skulle jag vara helt ekonomiskt oberoende och inte jobba alls, som jag siktar på nu. Jo, jag är en The Reluctant Career Woman. Totalt ointresserad av prestige. Fri helt enkelt.
    Ha en fin dag och tack för trevliga blogginlägg.
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anneli,
      jag har faktiskt funderat över huruvida det är svenskt eller inte. Jantelagen känns ju typiskt svensk (och den svenska avundsjukan mm) men fenomenen titelsjuka och statusjakt finns nog överallt. Det som skiljer oss svenskar från många andra är nog precis det du beskriver, att man i andra länder är mer tolerant mot hemmafruar och liknande. Här är det inte socialt accepterat, och anses vara ett hot mot jämställdheten. Och jag kan bara hålla med, hellre fri än fångad i prestigefällan.

      Radera