lördag 1 april 2017

Vem man är

Det är redan april, veckorna avlöser varandra och fort går det. Det enda nya som hänt i mitt liv sista tiden är att jag börjat gå hos en psykolog och för mig fungerar det bra. Jag har ingenting att jämföra med eftersom det är min första erfarenhet men det är helt klart intressant. Det visade sig vara långt från min bild av att ligga på en soffa och berätta alla sina hemligheter för en farbror med runda glasögon och säckiga senapsfärgade manchesterbyxor. Nästan lite synd, haha.

För ett par veckor sedan fick jag fylla i ett personlighetstest. "Sinnesundersökning" som jag skämtsamt kallade det hemma vid matbordet. Det var alltså inte ett sådant där självskattningsformulär som jag fick fylla i när jag först blev sjukskriven (som skattar ens mående och egentligen är en suicidriskbedömning) utan ett annat slags test för att uppnå bättre självkännedom och se vilka bitar man kan behöva jobba med. Som vanligt har jag en tendens att sitta på alldeles för höga hästar och inbillade mig naturligtvis att min självinsikt är på topp. Jag kan säga att jag blev förvånad när jag såg resultatet. I korta drag kan jag meddela att jag inte har avvikelser när det gäller social önskvärdhet och social konformism (dvs att jag kan anpassa mig till gruppens normer och de regler och riktlinjer som finns inom samhället). Jag anpassar mig helt enkelt för att passa in och det var ju trevligt att få det bekräftat.

Det som däremot slog omkull mig helt var den allra mest avvikande stapeln som handlar om att våga säga ifrån när man blir illa behandlad. Att kunna säga nej och att kunna stå upp för sig själv. Och stapeln som visade att jag är enormt stresskänslig.

Det stämmer inte med min självbild och framför allt stämmer det inte med den bild alla andra har av mig. Först försökte jag protestera men för varje exempel hon målade upp insåg jag att jag inte kan kullkasta testets trovärdighet. Det här ger onekligen haverikommissionen ett bra underlag. Att jag gett andra tillstånd att behandla mig illa var det mest brutala uppvaknandet. I min iver att så många som möjligt ska tycka att jag är oumbärlig och en drömkollega har jag haft helt fel förhållningssätt till andra på arbetsplatsen. Och det är inte konstigt att jag inte lyssnat på kroppen när jag inbillat mig att jag jobbar bäst under stress och hård press. 

Det här kanske är totalt ointressant för er men för mig är det helt klart början på någon form av uppvaknande. Det är något  jag funderat mycket över den senaste veckan och bilden klarnar mer och mer. Man tror man känner sig själv...

Rent ekonomiskt rullar allting på. Jag har fått ett par tusen i utdelningar från Axfood och Nordea. Å andra sidan gick matkontot upp med en tusenlapp förra månaden när vi höll en middagsbjudning för en bunt matglada släktingar. TVÅ middagar blev det faktiskt eftersom det blev så mycket mat över att vi redan dagen efter skamlöst passade på att bjuda över några vänner. Det känns som hundra år sedan vi bjöd hem andra vuxna (jag skriver vuxna eftersom barnen ju tar hem kompisar oftare än vad vi bjuder hit andra vuxna eller familjer) men det bottnar naturligtvis i mitt hälsotillstånd och bristen på ork. 

Vi gjorde det lätt för oss och bjöd på plockmat (vår favorit, minimal ansträngning och alla barnen älskar det). Karaktären Snålcoachen var inlåst i garderoben och under tiden gick vi bananas i delidisken och kostade på oss allt från smårätter och efterrätter till smaksatt flaskvatten. Goda ostar och dyra finfrukter, allt åkte ner i varuvagnen. Men som sagt, det finns vinster i detta också. Utöver själva festen kunde vi alltså hålla en hel bjudning till trots att maten egentligen var beräknad för ett tillfälle. Hemmet var redan välstädat och det var lika enkelt att bara plocka fram allt ur kylen en gång till. Och även efter bjudning nummer två fanns det en del smått och gott kvar som fått förgylla veckans vardagsmåltider. En förhållandevis liten peng gav ytterligare mervärde kan man säga. 


16 kommentarer:

  1. Perfekt att använda sina ekonomiska muskler när det underlättar ens liv.

    Kul att höra att det går framåt på "rehab-fronten" själv är det fortsatta myrsteg i rätt riktning som gäller. En del av energin har återvänt. Kanske är tillbaka på 50% om man räknar lite grovt och det har tagit ca 9 månader.

    Hälsar Seglarn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta det försiktigt. Äntligen har tröga jag förstått att det här måste få ta den tid det tar. I början hade jag inget tålamod alls trots att jag var för sjuk för att fungera vettigt. Vi lever i ett samhälle där allt bygger på snabba lösningar och för mig blev det ett uppvaknande i sig att förstå att det här inte går över efter "ett par veckors vila".

      Radera
  2. Hoppas på fortsatt bättring. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, så gulligt av dig :)
      Jag tar en dag i sänder och livet blir lite lättare när våren kommer.

      Radera
  3. Det svider rätt bra när sanningen om hur man själv bidragit till att ens ork tagit slut hinner ikapp en. Jag ville gärna tro att allt var en produkt av vad andra hade gjort eller inte gjort och vilka orättvisa förutsättningar livet hade gett mig i form av tidiga upplevelser av att ha det tufft. Att jag SJÄLV hade ett ansvar att se till att det blev bra för mig i relation till arbetet hade jag fasansfullt svårt att ta.

    Sen kom min kloka terapeut och gjorde precis som din och lät självinsikten knacka på. Det var inte så kul. Stresskänslig? JAG?! Nej verkligen inte, det var inte fel på MIG, det var fel på arbetsvillkoren och chefen och arbetsbelastningen och de socioekonomiska förutsättningarna på området där jag jobbade och hej och hå och fan och hans moster. Samt även mitt sätt att förhålla mig till arbetet och var mitt uppdrag började och slutade. Och det var främst det som gjorde mig sjuk. Kort sagt, det svider som fan men när man väl stirrat sig själv i vitögat kan man börja jobba för att komma tillbaka. Nu börjar tillfrisknandet, lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, både ja och nej.
      Naturligtvis stämmer det att jag bidragit till motorstopp eftersom jag kört på tills tanken var tom. Jag borde hanterat saker annorlunda och det är en tuff insikt att det inte lönade sig att vara snäll och försöka bli omtyckt av alla.

      Däremot vidhåller jag att det är fel på arbetsvillkoren, ledarskapet och arbetsbelastningen. Jag drabbades inte av utmattning för att jag arbetat för mycket utan på grund av den enorma stressen som kom av alla konflikter och problem på arbetsplatsen. Många har brutit ihop och alla hanterar det olika. Några agerade snabbt och sökte nya jobb medan de fortfarande klarade av det medan andra, mig inräknat, trodde att det skulle bli bättre med tiden.

      Radera
    2. Jag var lite orättvist otydlig känner jag; JA! I det du låtit oss förstå gällande din arbetsplats så tänker jag att det absolut är relaterat till hur det har varit. Din chef verkar vara en fullständig psykopat och det är ju förmodligen för att du är mästerlig på att bita ihop kring hur du känner som du klarat dig så länge. Det var en annan klok sak jag fick höra av min terapeut; det är inte svaga människor som blir utmattade utan de som håller emot tills de fullständigt nöts ner.

      Radera
    3. Ingen fara och jag tog inte illa upp på något sätt. Kände bara att jag ville förklara vilken osund arbetsplats det är, vilket tyvärr (men naturligtvis) speglar sig i hur personalen mår. Det är så tråkigt eftersom det på många andra sätt är en toppenarbetsplats som ger så mycket bra saker också.

      Radera
  4. ska också få psykologhjälp för utbrändhet, lite skeptisk men måste ge det en chans. Kul du gick bananas för din släktfest, det måste man ibland annars blir det för jobbigt att vara sparsam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt, man får välja sina tillfällen då man lättar på plånboken! Och vid de få tillfällen det händer vill jag helst dela det med familj och vänner :)

      Angående psykologhjälp så ska du absolut ge det en chans. Framför allt ska du inte tveka att byta psykolog om du inte tycker det hjälper. Jag har varit SÅ skeptisk mot allt men har fått omvärdera sak efter sak. Eftersom den livsstil man haft uppenbarligen inte fungerat särskilt bra ur hälsoaspekt är det viktigt att få hjälp att hitta nya vägar att hantera vardagen, stress och press för att fungera i framtiden. Lycka till och återkom gärna för att berätta hur du upplever hjälpen.

      Radera
  5. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter på bloggen! Och lycka till framöver med psykologsamtalen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar :)
      Ja det är till och med lite spännande med psykologsamtal. Har ju inga tidigare erfarenheter men det har redan visat sig vara lärorikt (och många fördomar som krossas).

      Radera
  6. Saknar dina blogginlägg hoppas du snart blir bättre ifrån din sjukdom eller stress. Mvh Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Bosse,
      vad gulligt av dig! Det kom många släktingar och lite påsk emellan men nu är jag tillbaka igen!

      Radera
  7. Här är en till som saknar inlägg �� Kikar in varje dag! /Jess

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir, rentav lite rörd faktiskt! Som jag skrev till Bosse ovan kom det lite påskfirande i vägen för bloggandet. Jag orkar ju inte hålla igång så mycket nuförtiden så en del saker skjuts tyvärr upp...

      Radera