Utgiftsbonanza

Vi gick från att vara en stillsam liten familj på fyra personer till att bli ett stort sällskap.  Familjen som äger huset har kommit hem och alla våra planer ändrades. Enligt vad det var sagt skulle vi bo här under deras semesterresa, 16 dagar. Men när familjen var på hemväg ringde de och frågade om vi möjligtvis var intresserade av att bo i huset ytterligare en tid eftersom de snart ska vidare. Och de ansåg att det, om så var fallet, verkade onödigt att vi skulle åka hem emellan för fem nätter. Vi var välkomna att stanna och bo tillsammans med dem tills de reser iväg igen på lördag morgon. Vi önskar ingenting annat än att få stanna här och tackade glatt ja till deras generösa inbjudan. Min bror blev glad över beskedet eftersom han i sin tur får bo kvar i vår lägenhet. Han har precis varit och hälsat på vår mamma ett par dagar men är nu tillbaka i Stockholm. Han arbetar som sjökapten och befinner sig mestadels till sjöss men har långa ledigheter mellan passen. Om det dyker upp ett lämpligt tillfälle att nämna hans excentriska livsstil som står långt från materiell konsumtion så kanske han dyker upp i något blogginlägg i framtiden. 

Tillbaka till huset vid vattnet. 

Livet just nu liknar ett avsnitt av TV-serien "Familjen Annorlunda". Vi är totalt nio personer fördelade på fyra vuxna och fem barn. Lägg till två hundar och två katter så är gänget komplett. Det blir många matskålar per dag, om man så säger. Mannen i familjen lagar mat som en mästerkock och det är ingen överdrift att säga att allt ätbart är som på en bättre restaurang. Jag och min man är mer begränsade på området och håller oss ödmjukt i bakgrunden medan vi funderar på hur vi någonsin ska få våra barn att acceptera vår matlagning efter en vecka av kulinariska upplevelser.

Däremot kände vi oss lite stressade eftersom vi märkte att det lagades mat åt alla och vi vill inte på något sätt utnyttja den varma gästvänligheten mer än vi redan gjort hittills. Därför insisterade vi på delade matkostnader under de här dagarna. Det är vad som känns rätt och vad vi vill göra. Men ni kan säkert föreställa er hur det känns i sparsjälen när det inte längre finns några begränsningar! Bara att släppa alla mentala spärrar och go with the flow. Det känns inte som rätt läge att föreslå grötmiddag och blodpuddingsdag, haha. Och ni vet hur sparsamt vi handlar till oss fyra. Det är...eh, intressant att se hur mycket frukost det går åt till nio personer (bara för att nämna något). 

Utöver mat så har jag faktiskt haft en del andra utgifter av självvalda anledningar. Tonårssonen fick nya byxor och till mig själv blev det nya jobbkläder. Det här är min sista semestervecka och jag kommer att börja jobba under den tid vi bor här, vilket betyder att mina semesterkläder inte kommer att funka något vidare. 

Igår hade frun i huset lite ärenden att göra. Vi passade på att samåka eftersom vi behövde hem för att hämta räkningarna och lite lämpliga kläder till mig. Det kändes lite ovant att komma hem, särskilt när någon annan bor där och vi ska bara inte tala om hur pyttelitet det kändes. När vi kastat in alla fönsterkuvert och ett par kavajer i bilen så åkte vi vidare till närmaste galleria. Jag köpte två par byxor att ha på jobbet.  Storlek 36 istället för 34, som jag tidigare haft. Ett bittert nederlag för mig men jag drar i nuläget i alla fall bara på cirka två extra kilon, inte fem som tidigare. Och klädinköpet genererade ingen köpångest utan kändes fräscht och signalerade nystart. Jag har i princip inte köpt några kläder alls sedan mitt köpstoppsår började den 1/1 2014 och mitt jobb kräver trots allt en proper klädstil. Byxorna köpte jag på MQ, ett par svarta kostymbyxor och ett par beige så kallade finbyxor att alternera med. Sedan hittade jag ett riktigt guldkorn inne på Zara, en superfin kofta att använda när jag inte vill bära kavaj på jobbet. Jag tog en svart men medan jag köade insåg jag att den var så perfekt att jag borde passa på att köpa en till i en annan färg också. Det blir en bra, ny, basgarderob att variera tillsammans med andra plagg. När jag kom hem loggade jag in på banken för att kontrollera the damage en shoppingrunda kan göra på kontot men det var inte alls någon fara, det fanns betydligt mer pengar kvar än vad jag räknat med. Vi bor här och vi lägger pengar på mat, det är allt. 

Att få fem nya plagg (ett baslinne fick följa med hem från Zara också) hör inte längre till vanligheten och blir till små saker som skänker mig stor glädje. Jag längtar absolut inte tillbaka till jobbet men jag längtar efter att få bära mina nya kläder. Mina kollegor kommer att undra vad som har hänt, äntligen har jag något annat på mig än de 6-7 ombyten jag haft sedan jag slutade snusa och tjockade till mig. Jag kan tänka mig att de tror att jag har fått råd att köpa lite nytt nu eftersom vi inte "köpte någon semester". Det kan de gärna få tro om de vill. Om man bortser från "att ha råd" vilket inte alls påverkat möjligheten att köpa kläder så har årets budgetsemester naturligtvis bidragit till att jag lyxar till det. Jag hade varit mycket snålare mot mig själv och hade förmodligen inte köpt några nya kläder alls om semestern hade kostat en massa pengar. 

När vi kom hem var bilen full. Vi passade på att storhandla tillsammans (det blir ju automatiskt en storhandling när man är så många) och köpa hundmat så att alla ärenden blir uträttade när man ändå tar bilen. Min man hade fått sms från djuraffären som erbjöd 10% rabatt vid ett köp och vi passade på att bunkra upp. Han lyckades pruta sig till lite mängdrabatt också så det lönar sig i längden. 

Vi får se hur mycket jobbångest jag kommer att behöva ventilera framöver men än är det tid att njuta av lediga dagar. De få som är kvar vill säga.