Tandläkarnas favoritblogginlägg

Jag hade tänkt att dagens inlägg skulle handla om något djupsinnigt filosoferande i stil med "Blir man lyckligare av att bo i stort hus med pool?" men det var innan jag var en hårsmån från att dra på mig en kraftfull tandläkarräkning. Nu tror jag att jag klarade tanden men helt säker är jag inte ännu. Tanden känns mörbultat eller vad man ska säga. Det hela var jättefånigt. Vi tvättade en maskin imorse och jag hängde upp den på en tvättvinda i trädgården. Jag struntade i att använda klädnypor när jag hängde tvätten, oklart varför. Och naturligtvis, efter några timmar hade ett par saker ramlat ner på marken. Jag kilade ut för att hänga upp dem igen. Klädd i en solklänning som har ett litet tvinnat snöre som skärp i midjan och i slutet av varje snörände sitter ett par små mässingsfärgade metallkuber. Jag använder sällan den här klänningen just för att metallkuberna är så irriterande. De är så tunga att skärpet går upp med en gång, när man gjort en rosett. Flera gånger har jag tänkt att klippa bort dem men naturligtvis har det inte blivit av. Ni kan se vartåt det barkar, eller hur? 

Jag böjer mig ner, tar upp en kökshandduk som hamnat i rabatten och skakar den ordentligt. Råkar snärta upp dessa idiotiska metallgrejer och en av dem slår rakt i min framtand - hårt. Varför jag nu står och skakar tvätt med öppen mun, det kan man ju också fråga sig. Det gjorde ont. Det känns verkligen i tanden. Och "ploink-ljudet" som uppstod när metall mötte emalj klingade till rejält. Jag stod som förstenad i ett par sekunder, utan att våga känna efter om jag bara hade en halv framtand kvar. Jag utgick från att tanden i bästa fall var spräckt, i värsta fall halv. Efter ett tag vågade jag mig in och synade tanden i badrumsspegeln men kunde inte se någon synlig skada. Det som oroar mig en aning är att jag fortfarande känner av smällen. Tanden är liksom öm och jag får för mig att tanden plötsligt kan spricka. Jag hämtade också en sax och klippte av de där jäkla metallgrejerna, men det är så dags nu. 

En helt annan sak är att jag inte kunde hålla mig från elvispen och bakbunken igår. Jag har länge velat testa att baka sådana där ljusa kärleksmums med glasyr och kokos. Jag har aldrig ätit den sortens kaka och därför ville jag gärna provsmaka själv också. Jag har inte ätit godis, kakor eller något sött överhuvudtaget (förutom frukt) sedan jag juice- och soppfastade. Ingenting. Nada. Inga livsmedel med uppenbart tillsatt socker. Ingen sylt, ingen saft, ingen ketchup eller liknande heller. Jag har absolut haft ett litet sockersug men helt ärligt är jag mest sugen på att äta överhuvudtaget, sött eller mindre sött. Jag kan inte säga att just sockriga och söta saker lockar mer än något annat. Intressant med tanke på hur jag gått runt och påstått att jag förmodligen är gravt sockerberoende. Tidigare brukade jag kasta in åtminstone någon chokladbit i munnen varje dag men jag lider alltså inte av någon större abstinens. Nu svävade jag ut lite men swish tillbaka till kakbaket...

Jag bakade min ljusa kärleksmums och det doftade himmelskt. 

Högtidligt skar jag en liten ruta åt mig och...den sockerexplosionen i munnen alltså! Som om någon hällt en deciliter socker rakt i munnen på mig. Jag hade faktiskt ingen aning om att en kaka kan smaka så otroligt jättesött efter en tids sockeruppehåll. Och då äter jag ändå bananer emellanåt, som också smakar sött. Smakar socker så sött? Otroligt!