Post-Semester Stress Disorder

När löpsedlarna varje höst lockar med "bota din jobbångest" eller "så klarar du att börja jobba efter semestern" anar jag att jag inte är ensam om att känna som jag gör. 

Som att efter fyra veckors grönbete tvingas spännas fast framför plogen igen, för att plöja åker åtta timmar om dagen. Det är exakt den känslan man får när semestern är över. Och jag undanber mig vänligt men bestämt kommentarer i stil med "man ska vara glad att man har ett jobb att gå till". Det fattar ju jag med. Alternativet är inte roligare, i alla fall inte om det är ofrivillig arbetslöshet, men tanken på det lindrar inte känslan. Hatar jag mitt jobb? Nej. Men jag är hellre ledig. Mycket hellre. Jag springer hellre lös än går i koppel. Jag skuttar hellre runt i det fria än sitter i bur osv. (okej, nog med metaforer). 

Fördelen, om man nu kan kalla det så, är att man stärks ännu mer i sin övertygelse att fortsätta enligt planerna. Eller jag blir det rättare sagt. Någonstans är det märkligt att vi människor accepterar att vara lediga och fria endast en av årets 12 månader. Att vi finner oss i att jobba 47 av årets 52 veckor. Hur kunde vi gå med på den urusla dealen?

"Men herregud vad hon gnäller" tänker ni och jag håller med, men det är min blogg och viktiga känslor som måste ut. Det är inte utan att jag är något tacksam att vi hållit kostnaderna nere under sommaren så att jag slipper spenderarångest utöver allt annat. Grovt räknat har vi lagt cirka 1000-1500 kr mer än vi brukar på mat och kanske ytterligare en tusenlapp på andra kringkostnader. That's all. Tonårssonen är just nu på resande fot  tillsammans med en kompis familj. Han har fått med sig lite pengar, matbidrag samt fickpengar, men det är inte heller några belopp att tala om. Sommarens utgifter är något jag planerar att summera längre fram men det här är i alla fall en fingervisning. Vi har lyckats med en riktig snålsommar utan att lida för den sakens skull. 

Vi bor fortfarande kvar i lånehuset. Det känns underbart att vara kvar här och det fungerar som en förmildrande omständighet för mig nu när jag jobbar på dagarna. Det är nytt och annorlunda att promenera till bussen genom ett tyst och sommarsömnigt villakvarter och att ha en ny väg till jobbet. Och det är riktigt mysigt att gå från jobbet och veta att man ska till huset, eftersom jag förknippar det så starkt med semester. Det är lite som att ha semester efter arbetstid, om ni förstår hur jag menar. Att dessutom komma hem till vår lägenhet hade gett en mer slutgiltig känsla. Omställningen kommer att bli stor i alla fall, vi har vant oss vid att bo i ett jättehus. Det går fort att vänja sig vid lyx. Och jag har vant mig vid att ha spinnande katter i knät varje kväll. Jag har också vant mig vid att strykbrädan alltid står framme - utan att vara i vägen - istället för att behöva fällas ihop och bäras bort efter varje användningstillfälle. Jag har vant mig vid att hänga tvätt på tork utomhus och jag har blivit van vid alldeles för många bekvämligheter för mitt eget bästa. 

Jag är väl medveten om att jag ska återanpassas till lägenhetslivet sedan men nu försöker jag ta en huvudvärk i taget...