lördag 31 januari 2015

Likasinnad

En gång när jag var ung och var på en semesterresa med mina föräldrar så hittade jag en bok på hotellet. Jag kan tyvärr inte komma ihåg varken boken eller författarens namn. Mitt minne kanske sviker mig en aning men ungefär så här minns jag handlingen: en man hamnar av misstag i ett främmande land där ingen talar hans språk. Han vet inte var han är eller hur han ska ta sig därifrån. Han förstår inte när någon talar med honom och han kan inte göra sig förstådd. Känslan av total ensamhet, social isolering och utanförskap är förödande. Lägg till känslorna av maktlöshet och overklighet. Boken var bra och väckte många tankar. Jag minns inte hur den slutade men antagligen var det inte ett lyckligt slut. Det fascinerar mig att jag minns den så tydligt efter alla dessa år, ångesten i boken. Jag har också ett vagt minne av att mannen i boken en dag åker i en rulltrappa och plötsligt hör sitt eget språk i rulltrappan som går åt motsatt håll. Men det är så mycket folk och så trångt att han inte kommer någonstans och får finna sig i att ögonblicket går förlorat.

Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här. Det har ingen koppling alls till dagens händelse men ändå var boken den minnesbild som spontant ploppade upp i minnet när jag satt och funderade lite över min rubrik likasinnad. Minnet är en märklig funktion. 

På mitt jobb finns det anställda på andra avdelningar än min egen. Vi ses inte så ofta men idag träffade jag två av dem. De är 20-någonting, en av dem bor fortfarande hemma och vi befinner oss naturligtvis ljusår ifrån varandra på alla nivåer i livet. Jag kommer bra överens med dem och vi kan prata och skämta men som sagt, vi lever olika liv. Alla killarna som jobbar på den avdelningen är för övrigt partyglada och lever en slösaktig livsstil. De flesta är unga och låter pengarna rulla. Särskilt eftersom några av dem fortfarande bor hemma och på sin höjd betalar en symbolisk summa, vilket betyder att det blir en hel del fickpengar över på en heltidslön. 

Under fredagsfikat var vi ett par stycken som började prata lägenhetsköp. En av killarna letar ny lägenhet tillsammans med sin sambo, de vill bo större. Under samtalet visade det sig att han inte sparat en enda krona till bostadsköpet. Då öppnar min andra 20-nånting vän munnen och berättar att han, sedan han börjat jobba, sparat ihop flera hundratusen kronor till ett framtida lägenhetsköp. Rätt mycket stålar för en vanlig löntagare i den åldern. Det blir alldeles tyst en liten stund. Alla begrundar detta och man riktigt hör räkneverken jobba. Någon säger - Men...du måste ha sparat nästan allt du tjänar? 20-nånting svarar glatt - Ja, jag är helt ofattbart snål. Köper aldrig någonting. Kläder och sådant får jag ändå i julklapp. 

Jag såg förvåningen i deras ansikten, de kunde verkligen inte förstå sin kollegas val. Alla var paffa. Utom jag, som förstod precis. Märkligt nog så tog ingen upp de klassiska motargumenten eller började tjata om att man måste leva också (ni vet, unna sig!). Jag tror att det beror på att personen är så trygg i sig själv och orubblig i sin ståndpunkt när det gäller sparandet. 

Vi har jobbat i samma företag i mer än två år men jag hade ingen aning om att jag inte var den enda hårdspararen. Där ser man. När man minst anar det så möter man någon som talar samma språk. 


7 kommentarer:

  1. Ja, när man minst anar!
    Jag blev glad av att läsa detta om 20-någonting!
    Och just det där om att vara trygg i vad man berättar gör mycket för hur det mottages!
    Lustig koppling med boken du läst, den stämmer ju samtidigt som det var så olika - med det gemensamma språket som plötsligt dök upp. Eller kanske det inte var så olika, du kanske kände att du
    inte kunde tala samma språk där och då, språket du förstod, för att du valt att ligga lågt med ditt hårdsparande?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men typ så :)
      Mitt undermedvetna ville koppla ihop boken med det där även om det verkar vara ett longshot och då är det bäst att lyda. Jag skriver det som ploppar upp och hoppas det blir begripligt för läsaren.

      Och ja, jag blir också oerhört glad över att det finns 20-nåntingare som inte känner grupptrycket att festa upp varenda spänn och som faktiskt tänker smart - och planerar - inför framtiden.

      Radera
  2. Boken heter Epepe av ungraren Ferenc Karinthy. Riktigt obehaglig, läste den första gången i fjol.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jens, ett stort TACK till dig!

      Låg mer eller mindre sömnlös igår kväll och grämde mig över att bokens titel fallit ur minnet. Tänkte nämligen att det vore roligt att läsa om den. Nu har jag googlat Epepe och ja, det verkar absolut vara rätt bok! Tack än en gång, kul!

      Radera
  3. Dagens ungdom är inte helt fördärvad, alltså! Kanske hade han fått med sig goda värderingar hemifrån? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, vem vet? Jag fick med mig fler goda värderingar än vad jag kunde bära när jag flyttade hemifrån men jag spårade ändå ur i ett par år innan jag blev klok och förnuftig... :)

      Radera
  4. Ha ha, vad bra inlägg och du knöt ihop säcken ordentligt på slutet dessutom. Undrade verkligen vad början hade med det andra att göra före slutraden kom. Du skulle vara en strålande talare Snålcoachen!

    Vet du, jag tror att man idag kan leva väldigt snålt utan att det syns utanpå. Kläder kan inhandlas smart, heminredning likaså. Resor kan vara enomt billiga. Det enda extremt ekonomiska som kan synas på en arbetsplats är nog i första hand matlådan.

    Eva

    SvaraRadera