tisdag 5 januari 2016

Barndomen påverkar våra val

När jag var 12-13 år brukade jag ibland träffa en kompis som bodde 20 minuters cykelväg från villaområdet där jag bodde. Eller kompis och kompis, vi kände varandra men inte så väl och vi umgicks egentligen inte mycket. Men ibland samlade jag mod och cyklade dit och knackade på. Hade man tur var hon hemma. Och inte bara det, var dessutom lagom uttråkad och tyckte att det var en bra idé att tillbringa tid tillsammans med mig. Hon bad aldrig om mitt telefonnummer och hon frågade aldrig om vi skulle åka hem till mig. Något jag var oändligt glad över. Jag var en tönt och bodde i ett kvarter där husen var ganska stora och trädgårdarna välskötta men det fanns ingenting som var speciellt med det. Ingenting spännande eller utmärkande. Jag inbillade mig att så länge hon inte visste hur jag bodde så fick jag behålla en viss mystik kring min person. Om hon hade kommit hem till mig, vilket aldrig hände, hade hon nog tyckt att det var jättetråkigt. Jag hade ingenting att visa, inte ens egen telefon på rummet. Hon däremot bodde rätt avsides, i ett stort gammalt trähus utan grannar inpå knuten och - nu kommer det - med ett tillhörande stall.

Det är nu poängen kommer. I det här stallet förvarades nämligen inte någon luggsliten gammal krake till häst. Nej. Hon hade ett arabiskt fullblod, en skimmelfärgad majestätisk häst som framstod som ett sagoväsen när den mjukt sprang, nästan svävade, genom gräset med svansen högt. Som sällskap hade den fått en liten Shetlandsponny, eller om det möjligen var flickans första häst som man hade valt att behålla. Jag minns inte alla detaljer. Men inte nog med en sagohäst, Shetlandsponnyn var naturligtvis ett riktigt charmtroll. Liten, trind, envis och otroligt söt. Dessutom hade familjen en vinthund som pricken över i. Det var en sandfärgad Saluki, om jag inte missminner mig. I vilket fall var det någon ras som inte var alltför vanlig på den tiden och som jag aldrig tidigare sett i verkligheten. Med andra ord lika exotisk som ett djur på zoo. Min kompis var ganska alldaglig men varför skulle hon bry sig om det när hon hade allt. Vi gick inte i samma skola men jag antog att hon hade drottningstatus bland tjejerna i sin skola. 

Jag cyklade alltid hem med en kluven känsla. Glad för att jag fått vara med och se en glimt av det hon hade. Eftersom jag inte var ett bortskämt barn var jag alltid tacksam även för det lilla. Åh Herregud vad präktigt det där lät men det är faktiskt sant. Min barndom var speciell på många sätt och jag var dessutom ett anspråkslöst barn. Det är inte ofta mina barn uttrycker avund kring något men när de någon gång gör det handlar det mer om våra principer än om den faktiska kostnaden. Det kan handla om någon kompis som får förhandsboka många spel, spela spel med högre åldersgräns eller fick en airboard i julklapp. Sådant det går att cykla hem och uttrycka önskemål om.

När jag kom hem från det här drömhuset med sagohästen, drömponnyn och den märkliga magra hunden så var det inte lika lätt att sätta ord på känslorna. Så här i efterhand kan jag inte svara på om jag var missnöjd med min lott i livet eller om jag upptäckt att vi föds med olika förutsättningar. Kanske var jag bara bitter för att jag inte hade en egen arabisk häst springandes bakom mitt hus? Det är farligt med minnen eftersom man måste vara medveten om att vi har en tendens att justera historien i efterhand, att min nuvarande ålder och erfarenhet tenderar att påverka på ett undermedvetet sätt. Därför vågar jag inte analysera vad det handlade om.

Men känslan ändå. 
Den har bitit sig fast så mycket. Och den påverkar mig än idag. Jag är inte mycket för avundsjuka när det kommer till smågrejer. Någon semestrar på Maldiverna - Jaha, kul för dem. Ser härligt ut! Någon annan ståtar med ett nytt matbord med marmorskiva - Åh så snyggt! Uppriktigt och helt utan avundsjuka och missunnsamhet. Samma sak med fina bilar, kläder och prylar. Det bekommer mig inte. Jag kanske inte har råd med allt men jag skulle ha råd att prioritera och köpa bordet, kläderna, klockan och semesterresan. Om jag hade velat. Det finns en enorm tillfredsställelse i att göra aktiva val och välja bort. Samtidigt som jag känner mig rikare än om jag hade varit den som låg i en solstol på Maldiverna. För då är ju pengarna borta, överlämnade till researrangören. 

Men (det kommer ju alltid ett men i en sådan här historia) det finns fortfarande tillfällen när jag går hem med en kluven känsla. Glad att jag fått vara med och se en glimt av ett liv långt från mitt. Då jag upplever något som kastar mig tillbaka till den där tiden när jag knackade på dörren och hoppades att jag skulle bli inbjuden och få klappa någon annans hästar och avundas dennes liv. Lycklig och olycklig på samma gång.

Ibland kan jag återuppleva exakt D E N känslan. 
Det lämnar mig inte oberörd. Dels för att jag inte är den avundsjuka typen och dels för att jag borde veta bättre. Av någon anledning har jag alltid omgivit mig med starka och driftiga människor, inte sällan framgångsrika. Man väljer sin plats i rummet. Precis som det naturligt finns följare och ledare. 

Det handlar inte om pengar, prylar eller vem som har mest i lön. Vad det handlar om är hela livsvalet. De där avgörande besluten en gång i tiden som bestämmer var vi hamnar i livet. Tro inte att det här är något deppigt eller bittert blogginlägg, det är det verkligen inte. Jag berättar bara om hur barndomen formar vår personlighet och att jag börjar upptäcka fler och fler saker som format mig och lett mig till det här sparandet. 

Eller tanken som slog mig häromdagen: eftersom jag inte kunde få "allt", var det därför jag valde inget? 

Man kan åtminstone fundera en sekund över det. Om jag lyckas skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna dra ner på/sluta jobba så är det inte direkt ett liv i lyx och överflöd som väntar. Då lär friheten bli kortvarig. Det man väljer är ju faktiskt att frivilligt ligga på en spartansk nivå och leva ett enkelt liv utan utsvävningar. Nu tror jag visserligen att friheten är det som lockar snarare än bitterhet över mina begränsningar. Men tanken finns där. 



16 kommentarer:

  1. Ett alternativ till att hoppa av jobbspåret och leva fritt men sparsamt resten av livet är att jobba vidare men så småningom använda avkastningen på sparandet som en dubblering av lönen. Skulle det vara så dumt?

    Men visst är det ett dilemma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut. Jag leker ofta med tanken på att jobba halvtid, deltid, göra si eller så. Det finns ju många vägar att välja och den du beskriver är ju absolut också intressant. Jag skulle nog kunna tänka mig förutsatt att jag inte behöver jobba heltid OCH naturligtvis på en helt annan arbetsplats än min nuvarande. Jag kan snart tänka mig att BETALA för att slippa gå till mitt jobb!

      Radera
  2. Eftersom jag inte kunde få "allt", var det därför jag valde inget? Där fick jag något att tänka på! Jag som knappt har gymnasium, mer än några kurser, en yrkesutbildning som jag tyckt har varit väldigt rolig, men med mycket hårt arbete. Har försökt att kravla mig upp och få "allt", men har inte haft ork eller driv att slutföra något sådant, som en högre utbildning. Numera har jag människor omkring mig med utbildningar långt utöver min,i min närhet.I den värld som jag kommer ifrån, fanns det ingen mer än våran doktor som hade någon längre utbildning att tala om.
    Nu när har jag har gluttat in lite på de där andra, med fläskiga utbildningar, som jag har full respekt för, har jag kommit på-vilket jag inte har förstått förut-att det finns alltid någon, något som smäller högre, hur långt man än har nått i sin karriär och status. Verkar inte spela någon roll hur duktig man än är. Otillräcklighet, tillkortakommande och känslor av tvivel infinner sig ändå och kanske ibland ännu mer, fast man har uppnått "allt". En klen tröst när jag går här i mitt "inget":-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, du anar inte hur mycket jag uppskattar det du skriver. Det är så mycket tänkvärt i din text. Först och främst att högre utbildning inte är för alla. Går man in och läser trådar på t ex Familjeliv eller Flashback där någon stackare lider av vantrivsel på sitt jobb eller avskyr sina arbetsuppgifter så rekommenderas personen ALLTID att utbilda sig och skaffa sig ett "bättre" jobb. Som om alla helt plötligt automatiskt skulle ha högskolebehörighet och/eller möjlighet att genomföra en längre universitetsutbildning. Alternativt rekommenderas de att göra något de "brinner för" eller starta eget...

      Alla kan inte starta eget och alla brinner inte för saker som enkelt kan omvandlas till en inkomstbringande verksamhet. Om livet ändå vore SÅ enkelt!

      Dessutom är det en fördom att alla lågutbildade vantrivs på sina arbeten och tvärtom. Jag är omgiven av människor som gjort tvära karriärbyten trots att de har långa och kostsamma utbildningar bakom sig. Det går inte längre att blunda för att människor jobbar sönder sig med allt det innebär (stressrelaterad psykisk ohälsa, skilsmässor och alldeles för lite tid över för barn och familj) och det tror jag drabbar både arbetare och akademiker utan urskiljan.

      Sist men inte minst spelar det ingen roll vem man är och vad man har, det kommer alltid att finnas någon som har mer - men också någon som har mindre!

      Känslorna du beskriver finns ju där hos alla, precis som du så riktigt påpekar! Kanske är det så att allra, allra lyckligast blir vi om vi på riktigt lyckas sluta helt med att jämföra och bry oss och bara fokuserar på vad som får MIG (DIG) att må bra?

      Radera
  3. Mycket intressant läsning. Är själv uppväxt i lagom begränsade förhållanden i jämförelse med många andra. Men jag har inte påverkats i den riktning du beskriver utan istället varit en Slösa och Unnare. :)

    I mitt drömscenario så jobbar jag men mycket mindre tid och med mer intressanta saker. Kanske 2 dagar per vecka? När barnen flugit ut kommer det att påverka ekonomin något enormt, tills dess så försöker vi förbereda oss ekonomiskt.

    Tack för inspirationen. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv kära PP,

      som den amatörpsykolog jag älskar att leka är jag relativt övertygad om att det bara finns två vägar att gå. Antingen blir vi som våra föräldrar eller precis tvärtom!

      Själv har jag testat båda varianterna eftersom jag först gjorde revolt mot min mammas snålhet genom att slösa och unna mig hejdlöst under många år.

      De senaste två åren har jag nog varit mer sparsam än vad hon är och det vill inte säga lite! Skillnaden ligger i hur vi behandlar våra barn. När det gäller mina barn gör jag fortfarande tvärtom. De ska inte behöva lida pga mina påhitt.

      Jag håller med om att 2 dagar per vecka låter som en rimlig arbetsbörda. Det kan jag också tänka mig! Och jag vågar inte ens tänka på hur mycket det kommer att påverka matkontot när mina barn flyttat ut...De äter som LEJON.

      Radera
    2. Intressant inlägg, tankar om varför man gjort de val man gjort och vad som driver en kopplat till barndomen är något som är ett återkommande samtalsämne hemma! Svårt att analysera men man vill ju försöka :)

      Min man och jag har vuxit upp på villagata men där inte många gjorde så mycket som stack ut ekonomiskt, någon charter, någon fjällresa men det var inget som någon uppmärksammade. Så, vi har inte haft det fattigt MEN haft föräldrar som tänkt fattigt och som om de inte har några valmöjligheter utan det är andra som bestämmer allt och själv är man ett hjälplöst offer i stort sett och de som har pengar är mer eller mindre dryga och onda och deras rikedom eller överflöd har i stort sett bara trillat ner i huvudet på dem och inget som de direkt förtjänat. Ska man ha något utöver det nödvändiga så får man låna av banken.

      Vi har gjort så att vi först jobbade för att själva höja oss några snäpp på skalan från det vi haft men i det konsumerat för mycket och inte sparat en endaste krona utan legat på gränsen hela tiden. Tills vi drog i bromsen (och i den processen var/är din blogg väldigt peppande, även Per Pennings m.fl.).

      Gällande jämförelser så känner jag mig ganska botad förutom i vissa stunder som du själv är inne på, man har ju sina saker som triggar jämförelsesjukan i sig. MEN framförallt är det ju när man ser vår familj med våra tonåringars ögon och vad de jämför med och då är det både inspirerande och ett störningsmoment att vi bor där det finns familjer som har otroliga resurser. Och det gör lite ont att "erkänna" för barnen att vi har inte mer pengar för vi har gjort andra val än vissa andra som har mer pengar.

      Radera
    3. Tack för att du tagit dig tid att skriva en så intressant kommentar. Jag gillar den verkligen, mycket för att du fångar upp mina funderingar och för att du har egna liknande som jag kan relatera till. Tack också för att du tycker bloggen varit peppande!

      Intressant det där du skriver om att ni ville höja er några snäpp från er barndom.
      Har hört så många som säger exakt samma sak och att det varit viktigt för dem att få bättre ekonomi än deras föräldrar hade. Oftast har de haft en något enklare standard än den du beskriver från din uppväxt och strävar för att komma ur den ofrihet som det inneburit. Lägenhetsbarn som ser en villa som mål osv. En bekant till mig var aldrig utomlands som barn och första gången hon reste utanför Sveriges gränser var hon över 20 år. Nu prioriterar hon resandet och reser utomlands 4-5 gånger per år!

      Typisk nog är jag precis tvärtom, och har en lägre levnadsstandard än jag hade under hela min uppväxt.
      Uppvuxen i stor villa - bor i lägenhet.
      Uppvuxen med lantställe - äger inget eget lantställe
      Uppvuxen med bil - har valt bort bil helt och hållet.
      Och så vidare...

      Jag vet inte om det är något som jag försöker göra upp med/bearbeta eller om jag struntar i det för att jag har egna mål med mitt liv. Det går inte att svara på.

      Raderna på slutet har också hög igenkänningsfaktor, mina barn går i skolor där många av barnen har det långt bättre ekonomiskt förspänt (och andra köpmönster!). Dessutom handlar det inte bara om vad vi har råd med utan också om vad vi vill med våra pengar. Nu har jag den här sparplanen och vill hålla fast vid den vilket ger oss en enklare och "fattigare" livsstil än vad vi egentligen behöver ha. Utan att barnen blir alltför lidande. Skönt att se att fler tampas med liknande tankegångar.

      Radera
    4. Tack själv för intressant svar!! Så värdefullt att hitta andra som har samma funderingar och jobbar för liknande saker osv!

      Jag har faktiskt aldrig tänkt att man inte skulle vilja sträva efter mer än det man hade som liten. Men när jag tänker efter så menar jag ju med bättre, att man blir mer nöjd och glad än sina föräldrar och då är det ju bara en själv som kan svara på vad det innebär. Jag och min man drivs nog båda av att göra de saker annorlunda som vi märkt inte fungerat för våra föräldrar, oavsett om det gäller hur mycket pengar man drar in eller livsinställningar.

      Mitt/vårt mål är att vara fria och glada och tacksamma för sakerna som inte går att sätta en peng på men även att ha ett överflöd som är jättestort så vi kan göra härliga saker, jag vill både leva enkelt och avskalat men samtidigt kunna köpa det jag önskar till hemmet eller resor ex. MEN det börjar ju inom en, är man inte tacksam och glad och lugn och ser alla små saker varje dag som är fantastiska så blir man inte ett dugg gladare av en härlig soffa eller en härlig resa. Jag har testat det... Men eftersom jag börjar bli glad så vet jag att jag kommer att njuta av överflödet, om du förstår vad jag menar :)

      Håller med om det där att det handlar inte bara om vad vi har råd med eller inte jämfört med barnens kompisars familjer utan vad vi vill göra av vår tid och pengar. Det brukar vi också säga till dem och då suckas det lite, samtidigt är de ganska förstående...

      Radera
  4. Å så man kan fundera över barndomen, gör det ofta. Kommer från en riktig medelklassfamilj med riktigt fattiga arbetarrötter bara två-tre generationer bort. Min farfar utackorderades när han var 6 år och fick arbeta i skogen, den nivån av fattigdom. Mina föräldrar var nog både bra på att hålla i pengarna och spendera på mig. Vi gjorde långresor till Asien (det här är 30 år sedan) men semestrade inte så mycket annars, inga nöjesparker eller väldigt sällan. Det var aldrig brist på något hos min mamma, däremot hos min far var det alltid problematiskt ekonomiskt och jag upplevde skillnaden väldigt starkt. Jag minns klasskamrater som hade det väldigt tufft. När jag var i tidiga tonåren fick jag en egen stereo, det var ju en sak som kändes helt otroligt lyxigt, inget jag ens hade förväntat mig. Det jobbiga i det var att min bästis var hemma hos mig just den dagen då gåvan kom. Det var mycket blandade känslor, jag var överlycklig för gåvan men det var jobbigt att hon fick se vad jag fick eftersom jag visste hur svårt de hade det med mycket. Min mamma skänkte mycket till andra familjer och lade munkavle på mig om att ABSOLUT aldrig berätta i skolan om att vi gav saker och pengar till klasskamrater. Jag tror jag är mycket påverkad av henne när det kommer till att hjälpa andra, har väldigt svårt att inte ge när det behövs. Det jag funderat väldigt mycket på de senaste åren är hur det kan komma sig att jag ändå fick "lära mig själv" att bli riktigt sparsam. Jag tror det handlar lite om att med den fattiga bakgrunden, som mina föräldrar i viss mån, samt mor, far-föräldrar passerat gjorde att de verkligen ville ge mig allt. Jag blev nog ganska bortskämd men jag var ett väldigt tacksamt barn. Jag önskar att de lärt mig lite snålare vanor för när jag började jobba så sprätte lönen åt alla håll hur mycket jag än tjänade, jag hade haft ett duktigt sparkapital nu om jag börjat spara ordentlig när jag fick mitt första jobb som 20-åring. Jag tjänade 25.000 i månaden (för 20 år sedan) och borde ha kunnat spara nästan hälften när jag räknar med dagens inställning. Jaja, kul hade jag och något har jag säkert lärt mig. Men just det här med barndomens upplevelser skulle man kunna skriva hur mycket som helst om. Dra igång en "hurbarndomenpåverkatvårnutidaekonomi-chat! vettja!!
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken underbart fin barndom! Inte konstigt att du blev så sympatisk. Att vara generös mot människor i sin omgivning säger så mycket om vilka vi är. Jag hade inga klasskamrater som hade det tufft ekonomiskt (inte som jag lade märke till i alla fall). 90% av de bodde dessutom i villa, hade två bilar OCH stuga någonstans. Å andra sidan känns det som om 90% av alla med två inkomster hade råd att köpa åtminstone ett hus på den tiden. Till skillnad mot idag, i storstadsregionerna...

      Jag tänkte mycket på det där när mina barn var mindre, när de skulle ha med frukt varje dag och matsäck någon gång i veckan men mina barn gick i en typiskt välmående medelklasskola där det inte verkade finnas familjer som hade problem att skicka med barnen vad som behövdes. Men jag skickade oftast med lite extra allt i alla fall, om någon glömt eller man bara vill byta eller dela med sig. Viktigt att lära barn att vara bjudiga och dela med sig.

      Min barndom var ju speciell på så många sätt. Jag är uppvuxen i övre medelklassen men med en helknäpp mamma och det påverkade mig på så många sätt. För mig är det så viktigt att inte utsätta mina barn för det som gjorde mig olycklig som barn. Till skillnad mot dina föräldrar så spenderade min mamma inte en krona på mig, i alla fall inte i tonåren (den känsligaste perioden!). Den enda fördelen med det var väl den enorma drivkraft det väckte hos mig. Den här envisheten att stå på egna ben. Ha kontrollen. Inte vara beroende av någon. Jag började tjäna egna pengar redan i högstadiet och jag är övertygad om att det räddade mig från att må riktigt dåligt och göra dåliga val i livet.

      Sedan kan jag så här i efterhand se att vissa saker jag var missnöjd med var rena tramset (kom på det när jag läste om dina Asienresor). Vi reste runt, b la i USA, flera gånger och såg en massa sevärdheter, museum och nationalparker. Jag var så besviken eftersom mina kompisar fick ligga vid en pool och steka på Lanzarote och det var liksom så mycket häftigare och coolare.

      Radera
  5. Jag läser detta som om du sviktar i tron! :)

    Det finns ett underart uttryck i en av Mister Money Mustasches inlägg. "Vi sparar nu så vi kan vara fattiga sedan".

    Även jag sviktar i tron ibland. Jag har faktiskt ett inlägg som ligger och puttrar som är ganska likt ditt.

    Jag ställer därför en fråga tillbaka: Vad är det du tror du avstår när du väljer inget?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej nej, ingen svikt här inte! MMM's visdomsord stämmer till punkt å pricka, precis så är det ju! Som svar på din fråga måste jag först säga att mitt inlägg mer handlade om huruvida händelser i barndomen påverkar våra framtida beslut. Och att vi föds in i olika förutsättningar och miljöer (inte bara ekonomiskt utan föräldrarnas intressen påverkar också, för att nämna något.)

      Och som direkt svar på din fråga: jag avstår saker dagligen, dygnet runt. 24/7. Både i liten skala när jag inte köper take away latte och tuggummipaket och i stor skala när jag inte köper villa eller regelbundet byter upp mig till skrytboenden (gör sk bostadskarriär). Eller bil.

      Jag avstår från både statussymboler, bekvämlighet, lyx, den där guldkanten på tillvaron som verkar så viktig för så många... och från att följa strömmen.

      Ser mycket fram emot ditt blogginlägg i ämnet!

      Radera
  6. Jo förresten. Aaargh, hrmmpf, pust...pust. Jag pendlar mellan att känna mig stark som om en björn och ser besparade snusslantar formligen regna in på sparkontor för att i nästa stund bli en blöt liten fläck som vill riva en vägg. Helst en i tegel, med bara naglarna. Men jag håller i. Jag åker långt in i skogen på fredag, utan snusdosa, och det blir skönt att inte ens ha möjligheten att fubba in på en mack. Jag är i ett vacuum stundtals för att sen bli irriterad på att jag är irriterad och så vidare.

    Morsan

    SvaraRadera
  7. Även jag besöker ofta barn- och ungdomsåren i tankarna, kanske för ofta. För mig var det en mycket trygg och lycklig tid, åtminstone sett i backspegeln.

    Nu talar jag inte om materiell standard överhuvudtaget utan om kompisar, skolgång och härlig fritid. Det behövs inte en massa prylar för att barn ska kunna "sysselsätta" sig.

    Självklart måste det kännas fruktansvärt hårt för föräldrar att tvingas avstå exempelvis skolresor för sina barn av ekonomiska skäl. Det är en tydlig social markör att behöva avstå aktiviteter som andra tar för givna och tror är ekonomiskt tillgängliga för alla.

    Hetskonsumtion däremot är ju idiotiskt att delta i oavsett vilken ekonomisk situation man befinner sig i. Jag vet helt säkert att jag inte skulle ändra på några konsumtionsvanor om jag fick 100 miljoner kronor. Ett undantag: vi skulle köpa en större bostad helt klart, men inte någonting överdrivet.

    Högre utbildning tror jag inte heller passar alla. För mig handlar det inte enbart om hur den påverkar ens arbetsliv även om en stor fördel är att den öppnar dörrar på arbetsmarknaden som annars förblir stängda. Sedan kan man ju välja att avstå att gå genom dessa dörrar om man vill, fast man har åtminstone valet.

    Det finns andra, mindre påtagliga, värden med högre utbildning. Behöver faktiskt inte vara en formell examen som visar sig vara den verkliga "belöningen" eller nyttan.

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt att du hade en trygg och lycklig barndom!
      Jag har också många positiva minnen från skoltiden, kompisar och fritiden. Framför allt att det fanns så mycket att göra. Som små lekte vi ute jämt och man hade så himla mycket för sig hela tiden. Däremot minns jag tydligt hur det fanns prylar som var populära då också. Och det där utvecklades med åren till att gälla även kläder. Skillnaderna var att de kostade MYCKET mindre, det var färre prylar och det kom inte nya modeller teknikgrejer varje år. Nu rullar det på i rasande fart och efter bara något år gäller inte Playstation 3 längre utan man måste ha fyran. Idag har valfri 10-åring samma nivå på mobiltelefon som sina föräldrar. När jag var barn fick man nöja sig med barnsakerna som var framtagna och tänkta för barn. När man fick sin första stereo på rummet så var det logiskt att det var en mycket enklare modell än den stereo som föräldrarna hade i vardagsrummet osv. Men det var inte så att vi lekte med kottar och pinnar.

      Och jag skulle faktiskt leva annorlunda om jag fick 100 miljoner kronor. På så många sätt. Jag skulle bo i ett stort hus med havsutsikt och ha en anställd som skötte trädgården eftersom jag njuter av vackra trädgårdar men kan absolut inte skilja på vad som är ogräs och inte ogräs. Jag skulle bara äta de bästa råvaror jag kunde få tag på, därmed inte sagt att det skulle vara något snobberi kring maten med Belugakaviar på frukostmackan och andra överdrifter. Jag skulle köpa få men väldigt exklusiva kläder. Det om något vore så långt från hetskonsumtion man kan komma men skulle ändå innebära en helt annan livsstil än dagens.

      Radera