Det är lustigt hur det kan vara.
Att utmana normer provocerar. Och när jag skriver normer fokuserar jag på sociala normer kring konsumtion och värderingar om arbete. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Det som verkligen får igång människor är när de får höra att vi valt bort bil. Men det har jag redan bloggat om tidigare och ärligt talat förstår jag inte hur det kan uppfattas som en så stor grej. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått förklara hur vi lyckas få hem mat från mataffären. Kan till och med se ett underhållningsvärde i att folk inte hade kunnat se mer förvånade ut om jag sade att vi levde i en lerhydda i skogen.
Naturligtvis är det en del som blir lite rubbade i sina banor av våra semestrar också. Framför allt då lånehuset. Främst för att de tycker att det är jättekonstigt att någon väljer att låna ut sitt hus till en hel familj med hund. Det händer att folk snärjer in sig i ännu märkligare tankegångar och jag vill dela med mig av hur det kan låta. Jag sprang nämligen in i en bekant när jag var ute med hunden. Vi pratade om att min man var ute i skärgården och hjälpte några vi känner att snickra lite och fixa i ordning inför säsongen. Nyfiket frågade hon om han får betalt för att göra det. Jag skämtade om att han nog gärna hade betalat för att få stå där med bar överkropp i solen och känna sig händig, men det märktes att hon tyckte att han blev utnyttjad som gratis arbetskraft. Att han fått flera dagar i härlig skärgårdsmiljö med havsutsikt från fönstret och en hel del båtturer verkade inte spela någon roll.
Lustigt nog var det samma person som förra sommaren på ett mycket inlindat sätt antydde att vi drar fördel av vår bekantskapskrets. Underförstått att de borde tycka att vi inte har så mycket att erbjuda i gengäld (eftersom vi saknar lantställe, bil och båt). Jag kan inte vara säker men det lät definitivt som att det fanns ett stråk av avund i det hon sade, något missunnsamt. Och det stämmer ju att vi är privilegierade med att ha välbeställda vänner som gärna delar med sig och bemöter oss med generositet och välvilja. Alla har inte de kontakterna.
Alltså blir det lite fel hur man än gör. Ena gången utnyttjar vi vår bekantskapskrets och andra gången blir vi utnyttjade som gratis arbetskraft. Det blir fånigt. Givetvis behöver man inte bry sig om vad andra tycker och det här är absolut inget gnällinlägg, utan bara ett konstaterande att en del har svårt för vår avvikande livsstil. Jag kan också se att det är en ensidig bild som kommer fram och som utelämnar en hel del. Naturligtvis skulle vi aldrig våldgästa någons lantställe och fälla ut solstolarna på bästa platsen i trädgården i väntan på att bli serverade mat och bäddade sängar. Det finns så många sätt att erbjuda något i gengäld. Istället kan jag passa deras hund när de reser bort så att de slipper sätta den på ett dyrt hundpensionat. Eller så kan man hjälpa till att bygga staket eller måla uthus. Det viktiga är att relationer bygger på ömsesidighet, ett givade och ett tagande. Det finns en anledning till att vi blir tillfrågade år efter år och det handlar nog mycket om att vi är noga med att göra rätt för oss. Aldrig komma tomhänta, aldrig snylta, alltid utgå från att man delar på matkostnader och hushållssysslorna om man ska vara där tillsammans. Städa och göra snyggt efter sig. Det är de små detaljerna som gör det. Dessutom tycker jag att det mysigaste är när matlagningen blir en social och härlig umgängesform. När vi åker med Inredaren och hennes familj till deras lantställe är det tiden i köket vi längtar mest efter. När alla hjälps åt och samarbetar.
Det som sticker i ögonen på folk är ju inte själva huset vi får låna, utan att just vi som inte lägger pengar på sådant ändå blir inbjudna och får tillgång till den livsstil som vi själva valt bort. Därutöver strider det kanske mot deras tes att lika barn leka bäst.
